Femtonåringen här i huset har blivit stor och börjat i gymnasiet i en annan stad. När han pratar undrar jag om vi har fått besök eftersom hans röst känns främmande. Men än så länge är han varken så himla lång eller skäggig. Han är i storlek mittemellan mig och min djefla man.
Så nu delar vi garderob, vi tre.
Kalsongerna får de har för sig själva; jag tycker de är så påsiga framtill. Men jeans, t-shirtar, strumpor, gympaskor (stl 40, 41 och 42) och hoodisar (ergo munkjackor) är vår dagliga uniform, så giv oss idag era minnen:
- Hur var era föräldrar klädda?
- Hur var era far- och morföräldrar klädda?
- Hur är ni klädda idag? (Ni får tillåtelse att skriva ”dagens outfit”.)
Och hur påverkar det livet om man helt obekymrat vandrar på livets stig i mammas kläder (och mamma rentav uppmuntrar det eftersom grabben klär sig hur snyggt och coolt som helst)? Bör den djefla mannen ta på sig skjortor och slacks och jag blusar och gabardinbyxor för att vi ska kunna förstärka vår föräldraroll? Ska vi ha chicken race och se vem som bangar först?
Mina föräldrar var ju även de påklädda när de var yngre.
Pappa i 20-årsåldern. (Jag letar efter en lika gammal bild på mamma.)
Broder Jakob, mamma, Orangeluvan och pappa framför tv:n 1977. ”Soffan” är en säng med ryggkuddar. (Den ömtåliga finsoffan stod i vardagsrummet utan tv så den satt vi aldrig i.)Mamma hade inte alltid förkläde som på bilden, men har det fortfarande så fort det lagas mat. Pappa hade runt denna tid ett par skor som han faktiskt hade sytt själv efter instruktioner som liknade dem för flygplansmodeller. Ser ni? De har ju samma kostym, mina föräldrar: manchesterbrallor, skjorta med snibbarna flärpande och en stickad tröja utanpå. Jahaja.
Kuriosa:
Gråsten-filten på Orangeluvan hänger idag i Broder Jakobs fönster. Bildbevis.
Min fjortonåring är helt oanvändbar än så länge: han är smal som en sparris och två decimeter kortare än jag. Och har 42 i skor. Själv har jag 39. Alltså får både han och jag ha våra saker i fred.
Jag minns inte vad mina föräldrar hade på sig, inte ur minnet. Däremot är min mamma en riktig källarsamlare och har ett stort hus – alltså kan man minnas i efterhand. Jag har smugit hem prickiga 70-talsbikinisar, blommiga omlottkjolar, bruna mammatunikor med små blommor (hon födde barn långt in på 70-talet) och Alla stjärtars byxa. Och coola sydvästar och långa regnrockar från min morfar. Min mormor hade ofta småblommigt eller psykedeliskt mönstrade blusar och klänningar i lite slinkiga tyger. Min morfar hade ”krimmelluv”, det vill säga en sån där krullig kosackmössa på vintern. Och på Expo Norr, sommarens stora begivenhet i Östersund, köpte mamma och pappa matchande skinnjacka/kappa i … diarrébrunt. Det måste ha varit sent 70-tal.
Ja, ”Alla stjärtars byxa” — vi måste hitta en bild på den reklamen! (Att jämföra med dagens reklam för trosor där man ska skicka in egna rumpbilder, ja.)
*leta leta leta*
Min mamma hade gärna byxdressar, d.v.s. byxor och tunika (eller långväst) som hörde ihop och oftast var i nåt slags syntetmaterial. Terylen kanske. Pappa hade däremot gärna borsalinohattar. Fast bara om söndagarna – till vardags var det flanellskjorta och byxor med snickarfickor (men utan bröstlapp), eftersom han var snickare. Farfar såg likadan ut, för han var också snickare. Farmor hade alltid förkläde.
Själv har jag faktiskt också rutig flanellskjorta idag! Samt trekvartslånga byxor i ett försök att hålla hösten på avstånd.
Borsalinohatt!
Reklamen för Alla stjärtars risajklas just nu för… är det Myrorna? I DN åtminstone.
Jag kan aldrig minnas min mor i annat än t-shirt och jeans. Pappa dog när jag var fyra, så jag har få minnen av hans klädsel.
Morfar var grovarbetare, sprängde och grävde, och hade alltid snickarbyxor på sig. Mormor, som var ett under av flit med tre barn, heltidsjobb och en blomstrande business med fördäljning av potätet och jordgubbar hemmavid, hade alltid sån där städrocksaktig klänning med praktiska brallor under.
Min farfar dog innan jag föddes, men han var Konsumföreståndare, och på alla bilder jag sett av honom är han iklädd en typisk handlarrock. Farmor hade alltid klänning i något mönstrat tyg.
Själv vägrade jag jeans i många år, och var följaktligen en manchesterpojke.
Nu till dagens vw. Den klarar till och med jag av, trots felstavningen: agasi
Fördäljning av potätet? Ja, ni fattar förstås att hon sålde potatis, och inte annat.
Sen glömde jag morfars huvudbonad: basker. Även när han lörde moppe.
Körde moppe, menar jag! Jag har visst drabbats av akut och kronisk tangentbordsafasi. Jag måste nog ta av dribblingsglasögonen.
Fast, Stellan, du kan i alla fall stava till baskeR, som för mig alltid alltid alltid trots tungan rätt i mun och ögonen på tangenterna blir baskeT.
Mm. Klen tröst, men tack ändå. Jag glömde min egen outfit, som idag består av ett par mörkblå Levi’s och en röd Nike-tröja i typisk fotbollsstajl med v-ringning och allt. Det är dock ingen lagtröja. Så, nu ska jag sluta breda ut mig och återgå till tidningsredigeringen. Suck.
Outfit idag var det ja: Slafsiga grå mjukisbyxor med genombrutet spetsmönster, lunsig grå yllekofta och grå ulltofflor på fossingarna. Ett linne i storblommigt grönrosa sjuttiotalsmönster.
Nej, jag går inte på föräldramöte så här.
Ett stående inslag i mina föräldrars klädsel är och har alltid varit INNESKOR (eller alltså uteskor om de är ute, men alltid skor var det jag ville säga) och GLASÖGON. Däremellan varierande outfits.
Som jag klätt mig idag kan jag inte rekommendera någon: för kallt, för slafsigt (som ju kan funka som ”sommarledig stil” varmare dagar men i dag bara är fel). Och så har jag mitt livs första läsglasögon på nosen. Oj, jag liknar mina föräldrar. Hilfe!
hjälp!
Min mamma hade jeans med resår och olika t-shirts och blusar. Nu använder hon tröjor från esprit och ginapikéer.
Pappa hade av förklarliga själv mjukisbrallor och mockasiner.
dagens outfit: blå tygbasketskor från Cheap monday, randiga strumpor med Långben, baggyjeans, svart hoodie som det står Daydreams are free på ryggen.
I min egen röda marwinhoodie, slitna 501:or och (iiiiih) birkenstock är jag idag ett vandrande varumärke. Eller tre.
Nu springer Musse final!
Ojoj, Nylandersyndromet: Musse blev fyra.
Jättekul att sitta på jobbet och se musse springa i svts webbtv. Den gick i slowmotion så flera tidningar hann skriva om loppet innan vi ens sett klart det.
Meh, skulle du inte köpa en ny röd hoodie och kassera den gamla?
Hurra – en till som vet vad en Gråsten-pläd är! Vi har en likadan, fast vår ligger på en av sängarna i stugan. Min mamma hotar med att slänga den men jag vägrar tillåta något sådant!
Jeans, t-shirt och sneakers utan strumpor är min dagliga klädsel. När det blir kallare ute så tar jag på mig korta sockar. Vägrar använda långkalsonger!
Min pappa går oftast klädd i jeans och någon av mina avlagda t-shirtar. När han ska vara lite mer fin så blir det mörka jeans och röd skjorta (med t-shirt under, frusen som han är). Min mamma har oftast byxor och randig tröja på sig. Kompletteras med förkläde när det ska göras något i köket. Finklädsel är ofta kjol och lite längre tröja till.
Min farmor hade alltid klänning. Och tunnstrumpor. Min farfar hade ofta arbetsbyxor och en ”blå-blus”. Alternativt kunde det vara en rutig skjorta till.
Min mormor hade nästan alltid rockklänning. Och stort förkläde. Min morfar har jag aldrig träffat men på alla kort har han svarta byxor och skjorta. Och slips. Var man förman så var man…
Jag, som ju tillhör föräldragenerationen, har liksom Erik Gustaf Geijer gått åt motsatt håll – han var ju konservativ i sin ungdom, men blev liberal och Ensam i bräcklig farkost…
Jag hade skräddarsydd dräkt med modistkreerad hatt vid 20,(Jfr Audrey Hepburn: Prinsessa på vift!), köpte mina första jaens vid 40 och går nu mest klädd i den djefla mannens avlagda T-shirts…
Minsta gemensamma nämnare i våra garderober är jeans. Men vi har definitivt olika storlekar allihop. Möjligen att jag och maken kan använda samma, men det gör vi inte.
Idag har jag en t-shirt som det står ”SPRÅKPOLIS” på (sant!), en hemstickad randig kofta, ett par jeans och ett par fårskinnstofflor. (Ingen har gjort det nödvändiga: satt på värmen.)
Mina föräldrar hade bara jeans på fritiden: i skog, trädgård eller på båt.
Men det kom inte in jeans i vårt hus förrän jag var sisådär tio år. Det var fult ansåg mamma. Kliande, rutiga yllebyxor är snyggare. :-/
Pappa hade finbyxor, skjorta, slips och kavaj på jobbet.
Mamma var mest hemmafru, men hade nog ”finare” kläder än jeans till vardags.Blus och tröja som dina föräldrar. Däremot väldans slarvig med att använda förkläde.
Fast när jag var väldigt liten hade hon ”städrock”. Nåt hemskt i nylon.
Minns också ”alla stjärtars byxa” och är ganska säker på att mamma måste haft såna.
Mormor hade nog alltid klänning. Det var när mamma skulle ”poppa upp henne” som det blev långbyxor och i så fall alltid för att det var mer praktiskt i skogen.
Morfar och farfar hade väl skjorta och byxor som män som mest. Jag minns nog att morfar hade rutiga skjortor, fast tunna, inte flanell.
Skulle någon av oss av någon anledning ha någon annans kläder på sig så blir det lite … världsbilden ruckas, spännande, vad som helst kan hända-känsla.
Nu ska jag hända mig iväg och köpa ris!
Min mamma har nästan alltid 501:or (idag läste jag i ett klädesmagasin att de är hopplöst ute) och esprit t-shirts.
Pappa har träskor året runt, i alla väder.
Min farmor (snart 80 år) är släktens mest vågade kvinna, hon bär korta klänningar med djup urringning eller jeans instoppade i ett par höga skinnstövlar. Alla sina outfits toppar hon med stora mörka solglasögon.
Själv har jag idag på mig en svart klänning med puffärmar, leggings och gråa höga pumps (har inte hunnit ta av dem efter jobbet) och allt är lika förbannat jätteobekvämt.
Heléne — din farmor, hur var hon klädd när hon närmade sig 40, alltså runt 1968?
Jag kliar mig nu på hakan och tittar som Dr. Dorian lite snett uppåt vänster. De som är jättejättegamla nu, var inte det på 60-talet.
Å påminn mig inte.
Mamma sydde alla våra kläder. Eller virkade. Till varje speciell dag och till slut blev alla dagar speciella.
Mamma var oklanderligt klädd. En desperat hemmafru likt Bree. Pappa hade alltid kostym. Och så cyklade han på en minicykel från Gillbergavägen till sitt jobb på den kommunala musikskolan 😉 Ååå nu blev jag ju nostalgisk 😉
Mormor hade alltid såna klänningar i mönster som är modernt nu! De där storblommiga, färgglada. Hade hon levt idag hade hon varit supermodern! Pappa minns jag i rosa skjorta och stora polisonger, mamma i grå tunika med blå kanter och vinröda byxor till. Givetvis ett skärp i midjan. Vi tre syskon hade ofta likartade plyschsaker på oss som mamma hade sytt. Hade jag en scanner hade jag bloggat själv.
Nu lät det som mina föräldrar var döda, men så är ju inte fallet! Tänkte mest tillbaka på min barndoms familjeutstyrslar!
Åh, glömde: Min morfar, född 1897, jobbade stora delar av sitt yrkesverksamma liv i skogen. Det var långt före de likriktade arbetsklädernas tid. Han var en ganska finlemmad man, inte just längre än jag, och jobbade vintern igenom i en brun flanellfodrad skinnjacka av mc-modell. Den och hans svarta finväst i kläde är det viktigaste jag har från min morfar – redan när jag föddes var hans demens ganska långt gången så vi gick liksom om varandra.
Min farmor hade alltid något som hon kallade för ”rockaförklä”. Det såg väl ungefär ut som en blommig städrock.
Jag har tillräckigt roligt när jag tittar på bilder av mig själv när jag var i femtonårs-åldern!
WV: tiffug, anagram för tuffig!
Min ömma moder tillbringar större delen av sommar-halv-halvåret i en bikini från H&Ms rea för rätt många år sedan (detta trots att hon bor nästan inom synhåll från polcirkeln). Mobilen sätter hon lite käckt innanför linningen på bikinitrosorna och knallar iväg ut i höåkern med birkenstockar på fötterna. Det gör inte jag. Men så har jag inte heller särskilt imponerande bränna, det får medges. När vi är påklädda är vi mer lika varandra: jeans eller såna lite sporty byxor, t-shirts och hoodies eller fleecetröjor(fast mamma envisas med noppiga koftor från 80-talet och t-shirts från diverse löpartävlingar med påtryckt årtal från ca 1990-1997 också). Ungefär samma storlek och allt. Rätt praktiskt 🙂
Bästisgrannen har också en sådan där evighetsbikini från H&M. Inköpt 1992. När den gick sönder lite i somras, lappade hon den med en annan bikini (som hade ”krympt”).
(Detta kommer att bli ett trauma för hennes barn som när de är vuxna ska berätta om hur deras mamma gick klädd på somrarna.)
40-talsutstyrseln kan ej beskrivas måste ses.
Läggs ut i morgon på min blogg.
70-talsbilder är bara bäst. Det är sån otrolig nostalgi 🙂
Men hallååå … bikinin är från ”Flash”. Jag LOVAR att köpa en ny trendig bikini till nästa sommar om du kommer med som stöd. Jag hatar att köpa bikini. Själv är jag iklädd en pyjamas just nu och bikinin är undanstoppad i garderoben (fick ju inte mycket användning av den i sommar så den enda som fått traumatiska minnen av min ihoplappade bikini är du:).
Runt 1968 var min farmor gift med min farfar och hon iklädde sig då alltid gamla joggingbyxor, gula och utslitna gröna-ringen t-shirts och gummistövlar. Nu är hon istället förlovad med min morfar (det är sant), så jag antar att det är han som ligger bakom de kortkorta klänningarna.