Hoppa till innehåll

Dag: 29 augusti, 2007

Fotboll [paw rihk-titt]

Marta, till vardags brasiliansk fotbollsspelare i Umeå.

Det känns som om jag borde berätta om när jag tränade jag fotboll. Eller har jag redan gjort det? Äsch, då må det ju vara hänt. Jag började alltså att träna fotboll för att fotbollstränaren var så snygg. Lite för gammal, men vad tusan.

Vi tränade på en grusplan utanför skolan och jag var 14 år. Snygglotränarn var 17. Vi värmde upp med Väderkvarnen, nackrullningar och jämfota breshopp. Tränaren skrek:

– Dribbla mellan konerna! Lotten först! Börja! BÖÖÖÖRJA! brölade han på fotbollsvis.

Jag gjorde som han sade. Välte inte en enda kon, trallalaaa, vissel trudilutt. Dribbla is my middle name.

– STOPP! Tror du att du är rolig? Ställ dig sist!

När de andra började dribbla förstod jag att i fotboll gör man det alltid med fötterna. Hur nu det kan kallas dribbling när bollen inte ens studsar vet jag då rakt inte.

Så blev det dags för skott. Men inte med tårna, som man ju kan tro, utan med fotknölen. Så fruktansvärt ologiskt och vansinnigt svårt att sikta, det är ju som om man i basket skulle skjuta med armbågen eller humpa iväg bowlingklot med rumpan.

– Vad är det här? Neeej. NEJ. Samling i mitten! skrek tränaren. Kom allihop! Som avslutning på träningen ska Lotten skjuta tre straffar! Titta på allihop nu! Det är så här man inte skjuter!

Jag sköt och sköt och försökte få bollen att passa in i hålfoten. Min första träning blev förstås även min sista och fotboll har jag sedan dess endast närmat mig via öl och tv-rutor.

Till igår. För då var jag på min första riktiga utomhusfotbollsmatch sedan jag 1981 såg IFK Luleå och Boden spela hatmatch i snöglopp.

Detta är stans storslagna, förmodligen med mutor tillkomna, lyxiga stadion – med bostadshus vid varje hörnflagga. Fotbollslag i elitklass? Nope, det har vi däremot inte. Men Kennet Andersson (83 landskamper, gula skor) kommer härifrån.

Eskilstuna United mot Brasiliens landslag: 0-6. Jag trodde att det skulle vara annorlunda och underligt, men allt var på det hela taget ganska likt en basketmatch – fast dyrare.

Ett inte så färgglatt sambaband spelade bättre än några av dem ute på planen.

Publiken skrek, speakern spikade på svenglish och tutade i båttuta och spelarna spelade och ena linjedomaren var en basketspelare och pausunderhållningen var en annan basketspelare och jag kände mig precis som hemma.

Basketspelare är tusenkonstnärer.

Målvakten Ica och jag blev imponerade av Marta (förstås) och Uniteds målis. Men det var alldeles för få glidtacklingar jämfört med hur det var på Glenn Hyséns tid, tycker jag. Mittfältet kom i kläm, spelarna fyllde inte upp på kanterna och spelet var så vänstervridet att hade planen inte legat stadigt, hade hela alltet tippat omkull.

En spelarkorv som man gör entré ur. Men varför?

Slutligen: vad äääär det med fotbollsspelare och smärta? De vrider sig som torterade maskar, skriker och grimaserar så att jag känner att jag nog borde gå ner på planen och lägga våtvarma omslag eller i alla fall ge order och tips till ambulanspersonalen som bara måste vara på väg. Sedan skvipp, hopp, studs, tjolahopp, haltar de två steg för att likt levande, helt oskadade hjortar spela mer boll.

Vårdpersonalen, trodde jag. Men nej, de var värdar som skulle se till att publiken inte sprang ner på planen och slogs. Så då gjorde vi inte det.

—-
Överraskning:
Målvakterna skriker för full hals så fort de ska göra en insats. Detta för att markera att de vet vad de håller på med och undanbe sig onödiga hjälteinsatser från utespelarna. Men man får inte ropa hej MIN BOLL eller JAG HAR DEN utan rätt och slätt:

– MÅLVAKTEN!

—–
Edit:
Jag står här korrigerad. Inte skriker man in bestämd form, inte. Man skriker MÅLVAKT! Eller sitt eget namn, kommenterar Ica nu. Men tänk om man heter likadant som alla andra, som igår när alla hette Olsson? Och Ravelli, hur gjorde han? Om han skrek Ravelli kanske hans tvillingbrorsa blev förvirrad? Och om han skrek Tomas lystrade väl Brolin? Ska jag dra nåt gammalt över mig nu? Ok.

Share
33 kommentarer