När jag var liten och bodde på Norra Fäladen i Lund, var det under sommaren svårt att sova efter klockan halv nio. För då sa det ding dong från en rullbandspelare på en gräsmatta i närheten.
Varje morgon samlades nämligen mammorna för en halvtimmes gymnastik. Nu är ju detta inte i forntiden på hemmafruarnas tid, utan snarare runt 1972, när alla mammor var lärare, journalister, öronläkare, arkitekter eller forskare på Kemikum. (I min värld fanns det då inte så många fler yrken.) Efter gympan åkte alla som inte hade semester till jobbet.
– DING DONG! Å upp och hoppa. Spring lätt på stället! Sträck upp händerna mot solen! Draaaaaa. Å kryp ihop! Draaaaa! Å kryp ihop!
Vi barn hängde på och lekte eller följde med i övningarna. Särskilt rumpgången var rolig, för då skrattade alla – även mammorna.
– Fraaaaamåt! Å bakååååååt! Å framåååååååt! Å bakåååååååt! Å rulla runt på mage!
Det var alltid fint väder och alla hade glada leenden och fjällande näsor. Alla var barfota. Ibland kom en och annan pappa dit också, och de hade Bengt Bedrup-overall på sig. (Mammorna hade tajts till vaderna och t-shirt eller en gympadräkt som påminde om en baddräkt. Vad i hela friden var det för föregångare inom modeindustrin?)
Att jag kom att tänka på mammas sommargympa, var för att jag igår var med om att köra skiten ur ett par killar i sjuttonårsåldern. (Det handlar förstås om basket eftersom jag inte längre tycker att rumpgången är så himla rolig.)
Basketträningarna under sommaren funkar lite mindre seriöst – alla i hela klubben är välkomna. Det utgår ett mejl och ett mass-sms med klockslag till alla som kan vara intresserade, och så får man se vilka som dyker upp. Igår var vi 14, som spelade i nästan två timmar. Det är huff och puff och stök och bröt och 40-åriga tanter runt 160 cm som måste spela försvar på svettiga tvåmeterskillar i tonåren. Alla blir sura när de förlorar och alla blir överdrivet glada när de vinner.
Men hör och häpna. Efter 90 minuter trillar en av killarna ihop med kramp. Efter 93 minuter trillar en av de andra killarna (efter en snygg dunk) ihop med kramp.
Vi har knäckt tonåringarna! Tanterna med järnkondis spelar vidare med kvidande killar i drivor utanför planen! Vi må ha stukade fingrar och knastriga knän och gropar i låren, men jädrar vad vi kan springa!
Finstilt fotnot
– Aldrig mer att jag springer en mil och kör ett fyspass före träningen, hörde jag en av de krampande killarna mumla.
