Hoppa till innehåll

Månad: juni 2007

Lilla lillasyster

Idag åker jag och barnen hem till min lillasyster Orangeluvan som har blivit vuxen och köpt ett nybyggt radhus. Tänk att lilla, lilla lillasyster har blivit så stor. Klarar hon amorteringarna? Vet hon att man måste lägga om lånen ibland? Kan hon veckohandla? Tänk om det är ett fuskbygge! Hon är ju inte mer än ungefär fyra år gammal, hur ska det gå?

Orangeluvan var ett år, jag var åtta.

På bilden ovan bor vi på Mätaregränden 8 i Lund. Jag har på mig barnflickan Astrids dödscoola, vita skinnjacka med lurviga ärmar. När Astrid slutade jobba hos oss, blev hon fotomodell i Frankrike. Sedan hittade vi henne i charkdisken på Jätten (en mataffär).

Vilken fin telefonbänk vi sitter på. På just den där telefonbänken deppade min pappa när han fick höra att han inte fick tjänsten på Högskolan i Luleå. (Sedan fick han i alla fall tjänsten och vi flyttade 160 mil.) På just den där telefonbänken satt mamma och grälade med sin mamma i telefon. På just den där telefonbänken satt jag med min lillasyster en dag 1972.

Och den där telefonen, den där Cobran, vart tog den vägen? Nu är jag äntligen framme vid dagens egentliga ämne: telefoner. Kommer ni ihåg hur det var förr när det ringde hemma?

Ring ring!

– Jag tar det!
– Nej, jag tar det!
– Jag tar det, det är till mig!

Alla rusade samtidigt till den telefon som var närmast och eftersom det sällan fanns fler än två telefoner, krockade två telefonsuktare på vägen, en trillade och slog sig blodig på den knottriga vävtapeten – för att inte taaaala om när det var sjögrästapeter som vid friktionskontakt orsakade svårläkta brännsår. Hemma hos oss svarade vi alltid med för- och efternamn och det var riktigt spännande att få höra vem det var som ringde. (Andra familjer svarade med sitt telefonnummer. Det var underligt.) När det idag ringer hemma hos oss, blir det så här:

Ring ring!

Ingen gör något. Sju personer visslar obekymrat och fortsätter med sitt.

Ring ring!

Alla lystrar … kanske vill någon annan svara? Inte ens Fyraåringen kan slita sig.

Ring ring!

Någon höjer volymen på radion för att inte bli störd av ringandet.

Ring ring!

– Kan nån ta det?

Ring ring!

– Svara!

Ring ring!

– Jamen det är inte till mig! Inte så här dags! Åh! ”Okänt nummer”, jag vill inte!

Ring ring!

LOTTEN BERGMAN!
Ja hejsan, jag söker Charlotte.
– DET ÄR JAG MEN JAG LYSTRAR INTE TILL DET NAMNET OCH JAG VILL INTE KÖPA NÅGOT!

Dessutom har vi sladdlösa telefoner så om man faktiskt offrar sig och ska svara, så tar det ofta såpass lång tid att hitta en fungerande telefon att den uppringande ger upp och ringer till mobiltelefonen istället.

– Svaaaara! Vems mobil är det som ringer?

Share
33 kommentarer

Internet eller internet? (uppdat.)

Förra inlägget handlade om mina släktingar och det gröndaskiga släktfotot. Helt logiskt kom då Stina med följande fråga i kommentarerna:

Jag skriver på min magisteruppsats och behöver en utredning angående det här att skriva ”internet” med stor bokstav eller ej.

Jag svarade:

Internet skrevs förr alltid med versal eftersom det var ett namn – och var därför inte med i SAOL, eftersom SAOL inte har med namn. Annars hade ju Lotten varit ett givet uppslagsord.

Men nu är ju inte Internet längre endast ett namn på det internationella datanätet utan en företeelse som diskmaskin eller bananpaj: internet. I SAOL (2006) finns alltså både Internet och internet med. Så: skriv som ni vill – men var konsekventa!

Cruella lade till:

Den s.k. branschen skriver än så länge Internet med stor bokstav, så håll er till det är min insiderrekommendation. Däremot behövs inte längre bindestreck vid ord som Internetanslutning.

Men minns ni när ni stötte på internet för första gången? Minns ni när ni skickade ert livs första mejl? Det gör jag. Jag höll föreläsningar om ARPA och DARPA redan innan Google fanns och grälade några år senare med kursdeltagare som påstod att Altavista var bättre än Google. Jag skrev till Ikea och talade om att de nog behövde en sajt och att jag skulle ju kunna göra den åt dem.*) I mitten av 90-talet ringde jag till DN för att mejla in ett kåseri som de inte ville ha.

– Hej, jag skulle vilja ha mejladressen till DN.
– Mej? Adress? Adressen till mej?
– Nej, elektronisk post!
– Internt? Sådana bruna kuvert med hål i?
– Nej, määäjl, brev som skickas via datorer.
– Vänta ett tag. Jag kopplar.

Och så hamnade jag på avdelningen för utrikesnyheter, som inte heller hade någon mejladress utan hänvisade till ett faxnummer. (Naturligtvis skrev jag sedan ett kåseri om detta och skickade det till SvD. Som inte ville ha det.)

Under åren på Nationalencyklopedin hade vi datormeddelanden som vi kallade ”plong”. Det sade nämligen plong när de gröna bokstäverna dök upp på den svarta skärmen. Det gällde att läsa och svara omedelbart – att återvända till ”plonget” senare var mycket komplicerat. Tänk er att jag sitter och redigerar artikeln om t.ex. akvedukt.

bro som har till uppgift att föra en vattenledning med fri vattenyta eller en trafikkanal över en dalgång, en väg, en järnväg eller ett vattendrag. I vidare mening …

PLONG!
Vem har bestämt att vi ska ha uppslagsordet ”ficklock”? Glöm inte att det är du som ansvarar för matlaget imorrn. Har du sett Maggans strumpor idag? Är du färdig med ”autoklav”?

De var inte bra för koncentrationen, de där plongen. Nä, nu ska jag skriva några roliga mejl.

—–
*)
hybris, starkt överdriven uppskattning av det egna jaget och den egna förmågan.

——

Sju trasiga laptoppar, kassdisketter en masse, diskettläsare och en rullbandspelare tog tid att hitta eftersom de var placerade på ett ovanligt bra ställe i källaren.
Share
22 kommentarer

Ett släktfoto

I mina digra samlingar av sådant som kan vara bra att ha, finns förstås även sådant som inte någonsin kommer att behövas. Kanske kan jag idag förmå mig att slänga

  • min allra första morgonrock (rosa, Broder Jakob hade en likadan fast ljusblå)
  • min tandställning (en sådan som sitter fast i gommen, men som med tanke på mitt utseende faktiskt inte funkade så himla bra)
  • Hej matematik (matteböckerna i lågstadiet)
  • örhängen från 80-talet (stora som julgransprydnader)
  • alla gamla svartvita foton som ingen tittar på längre.

Nej, jag bara skojar. Inte ska jag slänga några foton heller. Förmodligen inte örhängen heller.

Produktidé: kan man skriva ut gamla foton, laminera dem och tillverka örhängen av?

Bilden här ovan togs förmodligen när mina farföräldrar firade guldbröllop 1970. Ni ser min farmor som var pytteliten och min farfar som på sin tid var längst på kompaniet och de tre barnen. Min pappa är sladdisen den med de diskreta glasögonen (storasyster Ulla är 13 år äldre, storebror Sten 17 år äldre).

Jag försjunker i bilden och Faster Ullas klänning. (Tio år tidigare såg hon ut så här.) Farbror Sten (som var ursnabb på 100 meter) har slips men inte pappa. Hm. Revolterade pappa eller slapp han eftersom han var lillebror? Hm. Hoppas att jag ser ut som farmor när jag blir gammal. Hm. Tänk att farfar överlevde spanska sjukan. Hm. Farbror Sten ser ju ut som en filmstjärna.

Men hur kunde ateljéfotografen ställa upp familjen så här? Vad var tanken? Varför är männen allvarliga medan kvinnorna fnissar? Varför är inte farmor och farfar i bildens centrum? Jag vill ha en speakerröst som förklarar. Tidsmaskin hitåt! (=Jag ringer pappa.)

Uppdatering
Pappa berättar:
”Farbror Sten sprang 100 m på 11,1 sekunder och förstörde sina fötter i dåliga spikskor. Men han var bra i kula också! Nålen på min kavaj är en LUGI-nål (pingis).”

Mamma berättar:
”Faster Ulla hade nypermanentat hår och farfar var ledsen för sina ögon (starr). Farmor ohlala, så bedårande. Men hon var inte pytteliten utan normallång för sin generation (född 1895). Jag undrar om inte de som står längst bak är upphöjda på någon pall. Faster Ulla var rolig så in i vassen när hon pratade!”

Share
30 kommentarer

Åtgärdspaket

För prick ett år sedan pyntade vi huset gult och blått och hängde fast flaggor på bilen och sparkade i kakelugnen så att Sverige vann den första VM-matchen. Jag mindes Fimpen och var helt tokig av spänning och förväntan.

Idag … gör jag inget. Men det kan man faktiskt också skriva om!

Eftersom jag måste ta tag i sovproblematiken har vi tillsatt en sömnutredning och beslutat att jag ska avlägsnas från den snarkande djefla mannen i ett par nätter. Jag har även broderat en tavla med mitt eget berömda citat:

Sömn ska njutas i stora sjok,
inte i kryddmått.

(Nej, egentligen broderade jag inte. Jag skrev ut den på skrivaren och tryckte fast den på väggen med kluddklet.)

Därför var det med ironisk träffsäkerhet som jag kl 01:03 inatt blev väckt av Femtonåringen.

– Mamma? Sover du? MAMMA?
– Va? Va? Vad har hänt? Vem är det?
– Hör du mig?
– Ja, det är klart, vad har hänt?
– Jo, jag tänkte bara säga att jag ju inte ska passa någon tid imorrn, så kan du be alla andra att inte väcka mig?

Så ikväll ska jag instruera barnen att på lappar i köket tala om vem som ska väckas och inte väckas och de som de facto äger väckarklockor ska få batterier till dem.

Nu känner jag mig jättepigg. Jag tror att jag ska bygga en pergola, det gjorde alltid pappa när jag var liten. Sedan ska jag köpa hot pants, för igår såg jag en dam tant tjej kvinna mamma i min ålder ha på sig sådana. Hon såg så himla utvilad ut. Handla fil, mjölk och en bandsåg måste jag också. Slutligen ska jag städa hela Parken Zoo åt orienteringsklubben.

Nämen! Sover 15-åringen fortfarande? Honom måste jag ju väcka! ZZ Top passar bra som revelj.

—–
Militär allmänbildning:
Tvärtomrevelj heter tapto. Kan det vara något? Någon tutelituhuuutar när det är läggningsdags för mig?

Share
18 kommentarer

Intill döden trött

Fåglarna i skorstenen har äntligen flyttat hemifrån. Vi vet inte riktigt om det är ett sammanträffande eller ej, men i samma veva upptäcktes en stel, liten blöt stackare till ungfågel … död i den uppblåsbara poolen.

Skatan är död. Men vi tror att det var kajor i skorstenen.

I skorstenen är det alltså tyst. Solen lyser och regnet regnar och barnen är inte uppe och går på nätterna längre. Men varför är jag då så trött? Jag vaknar varje morgon med den omedelbara tanken ”åh, vad jag är bakis” trots att gårdagen ju var en spiknykter dag.

Nu är det ju så att jag får vara trött. Som egenföretagare kan man utan besvär toffla omkring med skorstensfrisyr och svullna ögon samt en finne på hakan. Jag kan redigera som ett proffs även om jag tar tre middagslurar och inte ens kliver upp ur sängen förrän det är dags att hämta Fyraåringen på dagis.

Men inte idag. Idag ska jag nämligen åka till Stockholm för att fotograferas för en tidning som kommer ut i slutet av augusti. Jag ska se seriös och kontrollerad ut och samtidigt vara jätteläcker, har jag planerat. Hade jag varit med i utseendesvängen hade jag nu tagit till alla knep som finns, t.ex. att

  • lägga gurkor på ögonen
  • lägga tepåsar under ögonen
  • damma mumiepulver på kindkotorna
  • smörja händerna med fetaost
  • doppa kluvna hårtoppar i bröstmjölk
  • hälla citronsaft i hårbotten
  • gå på hackad mandel för att stimulera blodflödet
  • pensla motorolja på skrattrynkorna
  • tatuera Ingmar Bergman på armen (blickfång!)
  • tugga på trolldeg som bleker tänderna.

Nej, jag har verkligen ingen aning. Nu ska jag tvätta mig under armarna i alla fall.

Skönhetstrick nr 1: hårgardin.
Share
29 kommentarer

Lynchstämning

Långt före ”Twin Peaks” (1990) fanns det två män som hette Lynch, och som brukade utdöma straff utan rättegång. En hette Charles och en hette William och bägge sprang de omkring och gav order om piskrapp runt 1782. Dessutom finns det en plats som heter Lynchs Creek i South Carolina, där man inte heller var så pigg på rättegångar. Lynch hit, Lynch dit.

Etymologin till ordet ”lynchning” är alltså oklar, även om man kan ana att det är en eponym. (Alltså något som har fått sitt namn av ett personnamn, t.ex. bantning och becquerel.)

Det om detta. Vi följde ”Twin Peaks” slaviskt och jag äger fortfarande en t-shirt med texten ”I killed Laura Palmer” och alla inspelade videoband finns i källaren. Regissören David Lynch brukar i sina filmer ställa gott mot ont: den ljuva Laura Palmers mörka hemligheter, vackra, röda draperier med förfärliga mördare bakom, vackert hår på skallar som krossas … ja, ni förstår.

Jag har hittat en egen lynchstämning på Coop.

Ljuva blommor, förtal och ond, bråd död.
Share
31 kommentarer

Lite splittrad (uppdat.)

Jag – som har internet overallt – sitter just nu i Sporthallen och väntar på en skolavslutning. Känner mig hemma, för det är här vi kollar på elitbasket i vanliga fall.Sjuåringen och Nioåringen går idag ut ettan och trean på en skola medan Trettonåringen och Femtonåringen går ut sjuan och nian på en annan. Det är helt ok, för Fyraåringen är på dagis och det var en hel timme (nu!) mellan den ena och den andra avslutningen.

Men nästa år blir det lite tuffare.

Då har vi ett barn på dagis, ett på lågstadiet, ett på mellanstadiet, ett på högstadiet och ett på gymnasiet.

Uppdatering
Och så här såg det ut. Jättecoolt.

Uppdatering
Trettonåringen satt långt bort på en annan läktare och berättade att när de släckte i lokalen och sprutade rök i dörröppningen där niorna skulle komma in, var det en människa som syntes tydligt i mörkret.

Det var jag som lystes upp av datorskärmen.

Efter avslutningen mötte vi en trevlig man som var orolig för att mitt bloggande skulle göra att jag glömmer att upptäcka världen, att jag borde leva i nuet och därför se det som händer i verkligheten.

Men det är ju det jag gör: jag upplever allt intensivare och med större koncentration med malande ordformuleringar och kameraögon. Jag är en mycket nöjd och glad bloggare som mer än gärna upplever världen dels i verkligheten, dels i bokstäver på en dator.

Uppdatering
Bilderna här ovan är förresten tagna med datorn! (Photo Booth.) Skärmen riktades mot spektaklet och så klickade jag på den röda knappen, bara.

Den glada Femtonåringen i ”cap and gown” hade på sig finskor idag: 100 år gamla kängor som hans farfars morbror bar i ur och skur. Finns det någon bland läsarna som är skoantikvarie? Nu när jag skådar given sko i sömmen, tvivlar jag plötsligt på dateringen.

Kan de vara 100 år gamla?

Eftersom skosnörena inte var uppdaterade på ett sekel, fick de krisersättas av den djefla mannens skosnören.

Dagens visdomsord:
Man bör gå med knipande tår när man inte har några skosnören.

Share
21 kommentarer

Den snyggaste bilden på mig

När jag var utbytesstudent i USA, blev jag plötsligt anmodad att som fotomodell åka till Mexiko för en plåtning.

Ha! Se där – en mening ni aldrig trodde att ni skulle få läsa just här!

Det konstiga är att det faktiskt är sant.

En av de andra utbytesstudenterna bodde nämligen i en miljonärsfamilj där familjefadern var fotograf med nyinköpt Hasselbladare. Han bestämde sig för att ta med sig oss och en tredje svensk (en blond viking) på en fotograferingsresa där vi poserade i sanddyner, på båtdäck, i grottor med gigantiska spindlar samt i dörröppningar med fula valv.

– Titta snett uppåt, nej, andra hållet, sätt axeln mot grottväggen, le, nej skratta, oj, nej, stäng munnen, skjut fram höften, titta beundrande på honom!

Senare i livet träffade jag ännu en fotograf som ville använda ”normala människor” som modeller, så jag finns med på en mängd konstnärliga bilder. Hela tiden hade jag en baktanke: ”nu kommer Ingmar Bergman att upptäcka mig”.

Pah.

Men nu ska jag visa er den allra snyggaste bilden. Jag har aldrig varit så mystisk, så beslöjad, så spöklik, så vacker som på bilden som togs i samband med utredningen om varför mina käkar sedan en basketmatch i november inte går ihop som de ska. Jag kan inte bita ihop, utan sväljer numera hela kameler under måltiderna.

Inga lagningar utom plastbiten som lappar ihop ena framtanden som jag slog av i basketsammanhang*. Ni ser – rötter som balettdansöser, asymmetri och bara helt underbart vackert!

Jag kan visserligen fortfarande inte bita ihop – men det finns numera bevis på att jag är vacker på insidan.

*) Jag slog av ena framtiden framtanden när jag nervöst snurrade ett halsband framför mig, talandes med Plannjas två amerikaner: Ray Tarnowski och Charles Barton. Den lilla glasberlocken for in i min tandrad som en wrecking ball som man river hus med.

Share
26 kommentarer

För jag har också tagit studenten

När jag gick ut gymnasiet (Tibbleskolan i Täby), hämtades folk med hästar, lastbilar, motorcyklar, hästar (aaahkntschooo!) och jänkiebilar. Jag hade ont i knäna och var arg på lärarinnan i tyska som trots att jag skrev en dikt till henne (på tyska) inte hade gett mig en femma i betyg.

Alla tjoade och sprang om varandra, medan jag och mina kompisar Maite, Sanna, Ru, Perre och Erik var lite off, lite anti, lite ”nämen hörni, sansa er, vi har egentligen bara gått ut skolan”. Alla föräldrar var finklädda och bar på stora plakat med barnbilder och alla fick blommor att hänga runt halsen och eftersom detta var för länge sedan, var det ingen som brydde sig om att de vita kläderna fick blomfläckar.

Plötsligt stod Broder Jakob framför mig, vilt gestikulerande.

– VAR HAR DU VARIT?
– … öh, vaaarit ..?
– VI HAR JU STÅTT HÄR OCH VÄNTAT! OCH LETAT!

Så kom mamma, pappa och lillasyster Orangeluvan springande med blombukett och ett förstorat foto.

– VAR HAR DU VARIT?
– … jamen … jag har ba…
– VI HAR JU STÅTT HÄR OCH VÄNTAT! OCH LETAT! ÖVERALLT!

Jag var så fullständigt övertygad om att mina föräldrar inte skulle komma, att jag inte ens hade haft en tanke på att spana efter dem. Idag förstår jag inte riktigt varför, de var ju på intet sätt emot varken skolgång eller festliga tillfällen.

– VAR HAR DU VAAAAARIT?
– … jag bara … gick omkring … felåt …

Ett år senare gick den anarkistiske Broder Jakob ut samma gymnasium, och blev hämtad av mig. På två hjul. Han talar fortfarande varmt om hur stolt han blev när han bland helikoptrar, fyrspann, lastbilar och veteranbilar äntrade det säte som jag hade förberett åt honom: min pakethållare.

Share
15 kommentarer

Igår: magnetröntgen

(Neeej, jag ska inte skriva om Allbäcks skada.)

Som jag har berättat förut, är Fyraåringen lite sjuk. Men bara lite. Ett par, tre gånger per dag ”stannar” hans hjärna. Han blir helt stilla, tittar lite snett uppåt och säger ingenting. Det är barnepilepsi.

Det kan utvecklas till vuxenepilepsi (den liggande, skakande varianten som man ser i amerikanska filmer, men som även används för att illustrera akut behov av insulin — t.ex. Jodie Fosters dotter i ”Panic Room”) … och det kan växa bort. Man vet helt enkelt inte vad som kommer att hända.

Men Fyraåringen har fått medicin och blivit bättre — han kan till och med bli besvärsfri om det vill sig väl. Vägen dit innebär ett trixande med mediciner och en farlig massa blodprov, som han kallar ”stickor”.

Igår var det dags för magnetröntgen av hjärnan. Med en knapp veckas varsel gjorde jag mig beredd, för jag visste att det skulle bli obehagligt. För mig, vill säga. Så länge Fyraåringen skulle få slippa stickor, var han nöjd. Och att få åka in i en jättestor apparat som fotograferar hjärnan är ju bara hellattjo.

Utanför receptionen väntade vi i nästan en kvart. All personal var på möte.

Hela dagen talade sjukpersonalen så här med varandra när de möttes eller pratade i snabbtelefon:

– Var var du? De har väntat här i en kvart?
– Jag var på möte. Är du ensam?
– Ja, tre sjuka och ingen vikarie.
– Hallå, kommer ni aldrig?
– Nej, jag är ensam, vi kommer!
– Vilken tid det tog!
– Ja, hon där är ensam, jag fick hoppa in i receptionen och de där tre är borta.
– Skynda er, skynda er, vi har ont om folk! Hon där har inte fått lunch än!

När Fyraåringen skulle få en kanyl i armen, var det hela så stressigt att de inte riktigt hann förklara utan försökte ta det på kommando med våld och nedtryckande på rygg i en säng. Naturligtvis höll han för höger armveck (med de fina, decinficerade artärerna) med sin vänstra, ickerengjorda hand med gulliga bakterier överallt.

– Nej nu smutsade du ju ner armen! fräste en sjuksköterska då.
– Men … näe? sa Fyraåringen och tittade på sin till synes helt rena arm.

När jag då bröt in och förklarade att det var sorts osynlig smuts, fanns det knappt tålamod till den lilla pedagogiken.

När Fyraåringen sedan skulle sövas och åka in i magnetkameran, som ser ut som en tunnel, ville jag ha Dr. Ross (George Clooney) i närheten. Eller kanske James Bond som kunde slå ner all personal.

Först blev jag förstås kroppsvisiterad eftersom man inte får komma nära magnetkameran med någon metall över huvud taget. Helt ok. Det värsta var att jag under hooden (munkjackan) med den maffiga dragkedjan bara hade ett brottarlinne och en massa påklistrade hejasverigetatueringar sedan i lördags.

– Oj, sa jag och visade upp mig i all min coolness. Men jag är egentligen en tönt, jag … öh, jag … läser böcker och är en mespropp … försökte jag förklara medan jag knäppte av mig nitbältet.

Sedan gick vi in till Den Stora Maskinen.

En Snäll En försöker förklara.

Min lilla, lilla son blev i sövningsögonblicket (insomningsstadiet) jätterädd och tog sig åt halsen och sa att han inte kunde andas. Sedan försökte han sömndrucket sätta sig upp och ta bort alla händer som höll honom nere medan jag kom med tröstande ord som han tydligen inte kunde höra.

Men. Detta är ett av de fyra narkosstadierna och kallas excitationsstadiet, fast det visste ju inte jag. Inte heller visste jag att man just då är extra känslig för stimuli – och där for jag och klappade och hyssjade och rabblade lugnande ord som en vettvilling.

– Han kommer att sjunka ner i en djupare sömn, sa någon till mig och tog bort mina händer som strök det lilla huvudet. Seså, hur tar mamma det här egentligen?
– Inte alls bra, det här är ju hemskt! sa jag och kände tårarna bränna i näsan.

(Ja, i romanerna bränner tårarna bakom ögonlocken, men mina tårar sitter nog inte där, jag tror att de bor i snorkanalen.)

Personalen körde ut mig till ett annat rum. Jag skickade ett snabbt sms till min djefla man (som är på skolresa i Kolmården), till lillasyster Orangeluvan och till Bästisgrannen.

”Han är inne i magnetkameran NU. Fruktansvärt att se honom somna in, han kämpade ångestfullt emot sömnen. De puttade bort mig utan att förklara vad som hände. Måste stänga av mobilen.”

Först då kom jag på att det ju inte var ett särskilt sansat och lugnande meddelande. För dem. (Jag mådde bättre, det gör man ju när man så hänsynsfullt lastar på andra människor sin egen oro.)

Runt 35 minuter senare rullades en högljutt snarkande liten Fyraåring ut. Jag fick lära mig allt om excitationsstadiet, men det var så dags. På ”uppvaket” fick jag underligt nog genom en i personalen höra allt om de omkringvaknande människornas besvär och sjukdomar. En ung, ensam tjej som ville ha socker i kaffet, fick sig också en skrapa för att hon ju då skulle få hål i tänderna. Av vad jag hörde, var inte hål i tänderna hennes främsta anledning till oro.

Jag är en superhjälte! Tarzan!

Allt gick bra och vi avvaktar nu resultatet. Sjukvården med de fantastiska apparaterna är otroligt effektiv och överallt går det omkring små änglar till sjukvårdspersonal. Men det hade faktiskt kunnat vara lite bättre.

——
Allmänbildningsdags

Narkosstadierna

  1. Inledningsstadiet som sträcker sig till ögonblicket när man förlorar medvetandet.
  2. Excitationsstadiet, när man alltså är mycket känslig för stimuli och kan drabbas av bradykardi (väldigt långsam puls – brukar de inte säga det i E.R.?), ofrivilliga rörelser och laryngospasm (att man inte kan andas). Tror fan att jag blev orolig.
  3. Kirurgisk anestesi, när
    andningen är regelbunden och ögonen är fixerade centralt (man himlar alltså inte med ögonen).
  4. Överdosering – cirkulationskollaps och andningsstillestånd. Oh, så förtjusande.
Share
40 kommentarer