Hoppa till innehåll

22 sökresultat för ””

Fullt hus

Vi är inte hemma. (Hej alla tjuvar.)

Igår packade vi oss iväg med elva kollin för att åka tåg till Skåne. I bussen på väg till tåget insåg jag att vi borde ha haft tolv kollin.

Kostymväskan var kvar hemma.

I denna finurliga väska hängde fem klänningar och en kostym, vilket behövs när man som vi är på guldbröllops- och 75-års-släktkalas i fyra dagar. Ära vare gud i höjden och prisa mobiltelefonen:

– Bästisgrannen, hej, är du nykter?
– Ja, men inte så länge till. Vinkade inte vi nyss till er?
– Snälla spring in i vårt hus, slit med dig kostymväskan som hänger på en garderob och kör till stationen och möt oss!
– Kommer!

Ska vi ta en snabb repetition av Veckan Då Jag Glömde Allt?

måndag: frisören (förlåt, jag vet att ni är egenföretagare!)
tisdag: datorns nätsladd (jag fick springa och köpa ny i Stockholm)
onsdag: plånboken (Min djefla man fick köra till stationen och kasta ut plånboken genom fönstret samtidigt som jag sprang mot tåget)
torsdag: en deadline (det ordnade sig, uppdragsgivaren hade också glömt)
fredag: kostymväskan med snyggekläderna

Nioåringen och Sjuåringen vilar i väntan på tågbyte. Där borta vid väskorna står Den djefla mannen och spelar gitarr för väskhögen.

 

 

Gitarren har hål som vore den maskäten.

Alla tågbyten fungerade, ingen kräktes, alla tolv kollina fick vi med oss och under den sista biten från Hässleholm var det rena rama nyårspartystämningen i tåget. Vi och 75 stupfulla 18-åringar samsades om 50 platser. Fyraåringen diskuterade Doc Oc, Spiderman och Venom med de coolaste killarna, som bjöd på öl.

– Nej tack, jag och pappa dricker bara läsk, sa Fyraåringen. Men mamma vill ha öl.

Under tiden i vårt hus:
Klockan 21.00 anlände tio orienterare. De sov i sofforna, gästsängarna, på golv och i fåtöljer för att idag springa Tio-mila. Vi känner ingen av dem. Det kommer att gå så bra sååå eftersom orienterare av naturen (pun intended) inte är bovar och banditer.

Klockan 22.15 anlände min lillasyster Orangeluvan med man och två barn. De lagade kvällsmat i köket (som ju redan var ockuperat av tio hungriga orienterare), kände sig som hemma, åt glass i dubbelsängen och försåg sig med kläder ur våra garderober.

———–
Hjälp mig: Var det Gunnel Linde som gjorde ett barnprogram med fabrikör Stensson och repliken ”nu kommer de coola killarna” till bompa-pa-paaa-pa-musik?

Share
22 kommentarer

Being Lotten Malkovich, liksom

För tre år sedan skrevs det om synestesi i SvD.

Läs gärna båda artiklarna, det är fascinerande konstigt. Om ni inte orkar: det handlar om sinnesanalogi (fast det är ju också ett konstigt ord, inte blir man mycket klokare av att jag svänger mig med det här och nu). NE har en bra artikel där det kallas ”sammansmältning av element från olika sinnesområden”. Hm.

(Äh, läs bara vidare. Det kommer att klarna.)

– Ha, läs här, han kan inte skilja på 4 och 7! sa jag till Min djefla man och pekade på artikeln.
– Mhm … va?
Fyra är ju knallrött och sju är orange! Klart man kan skilja på dem!
– Va?

Så förklarade jag att alla siffror ju har färger. Såklart. Förstås. Ju.

– Vad trist jag är, jag har bara svarta siffror, sa Olle och gick till en av våra 18 bokhyllor.
– Ettor är förstås svarta … men treor är knallblåa … fortsatte jag medan Olle ryckte ut en bok ur en av de nedersta hyllorna.
– Rimbaud … sa han och lade utan tvekan boken i min hand, uppslagen på sidan 117.
Hundrasjutton, sa jag. Gult.
– Läs! sa Olle.
– Ok. Rimbaud skriver:

”Jag uppfann vokalernas färg! A svart, E vitt, I rött, O blått, Y grönt! Åt varje konsonant gav jag bestämd plats och uppgift och trodde mig i instinktiva rytmer finna vägen till ett poetiskt språk som förr eller senare skulle bli tillgängligt för alla sinnen. Jag förbehöll översättningsrätten.”

– Du och Rimbaud! sa Olle.

Själv tycker jag att det är bra mycket mer imponerande och användbart att han på tre sekunder hittade ett citat i en bok som han inte bläddrat i sedan lumpen 1982. Som ju är ett ljusblått årtal.

(Detta berättade jag då för SvD i ett mejl, som sedan skrev om ”Lotta Bergmans” synestesi. Hrmpff.)

Igår sprang jag på Peter Englunds bild av året, och slösade nyss bort flera minuter av min arbetstid på att rita upp hur alfabetet, dagen, siffrorna och året ser ut i min hjärna.

Analysera icke. Men klicka gärna.

I alfabetet tränger massa extrainformation in sig bland bokstäverna. Att H är åttonde bokstaven och att dusch stavas med sch, t.ex.

Dagen är en grå ståltråd med mat som fasta punkter och aktiviteterna slingrande sig huller om buller tills Fyraåringen hämtas på dagis kl 15.

Siffrorna bor ojämnt utspridda på en linjal som jag står på, någonstans mellan 9 och 10. Efter 100 svänger den tvärt.

Året är upphängt på julafton och sommarlov. Februari, november, september och maj är stora månader. Men inte nödvändigtvis långa.

—————
Being John Malkovich (1999) var en lustiger film som på svenska hette ”I huvudet på John Malkovich”.

Det här är inte John Malkovich.
Share
31 kommentarer

Gårdagens lunchjogg

Vi är lite larviga, är vi inte det?

Här är ett exempel:
Man köper en motorgräsklippare för att det ska gå snabbare (och vara lättare) att klippa gräsmattan så att man hinner åka och styrketräna.

Jag tar gärna ett annat exempel:
Man tar bilen även om det bara är tre kilometer till tågstationen och får leta parkeringsplats i tio minuter bara för att man sedan ska komma hem snabbare för att hinna cykla lite på motionscykeln.

Gör istället som jag: ta en lunchjogg!

Igår eftermiddag föreläste jag på Olof Palmes gata 31. När det var 35 minuter kvar innan jag skulle börja och jag precis hade konstaterat att adaptern, datorn och kanonen kom överens och OH-apparaten inte var helt nerdammad, suckade jag lyckligt och tänkte ”aaah, 35 minuter mitt i livet, kanske en kopp te?”.

I samma sekund insåg jag att jag faktiskt hade glömt nätsladden hemma. Om jag hade haft en pc, hade jag bara lånat en någonstans. Om jag hade varit beredd, hade batteriet varit uppladdat. Men jag hade ju bara en urladdad iBook med magnetkontakt.

In i handlingen kliver nu datorföretaget Provectum som har kontor på Holländargatan 27. ”För de har ju en sladd!”, ropade Min djefla man i telefonen när jag beklagade mig. Och så fortsatte han med att vråla:

– Spriiiiing!

Så då gjorde jag det.
Den röda garntråden var ungefär 600 meter lång på ditvägen, men i nerförsbacken på väg tillbaka inte mer än 550. Eller så var det upploppskänslan som gjorde att hemvägen gick en hel minut snabbare. (Tog jag tid? Jahadå. Föreläser jag i högklackat och tajt kjol? Nehejdå.)

De fyra minuter jag sedan hade tillgodo före föreläsningen, ägnade jag mig åt att torka armhålorna med baksidan av händerna och att badda pannan med ryggsäckens vadderade axelremmar.

Det enda jag nu grämer mig över, är att jag glömde berätta om min hjälteinsats för auditoriet. De såg mig svettas som Rocky, men visste inte varför eftersom jag bara yrade om stavningar, formuleringar, citattecken och moderna skrivregler.

Men nu vet ju ni.

Share
28 kommentarer

Fotoväggen

Den här väggen har jag nyligen målat vit eftersom den knallgula färgen från 1984 var förfärligt … gul.
Fotona ligger fortfarande i en hög på golvet eftersom jag inte kan bestämma mig för hur de ska sättas upp.

Fotouppsättningsfunderingar

  • Ska de sitta som förut? (Det var därför jag tog bilden.)
  • Ska Min djefla mans släkt sitta på ena sidan och min på den andra?
  • Ska jag sätta upp dem i åldersordning?
  • Ska jag räkna så att det är millimeterrättvisa eller helt enkelt ta de bilder som är bäst?
  • Ska de sitta som i ett släktträd?
  • Ska jag släpa in en gren från skogen, måla den med silverfärg, banka upp den och sedan hänga fotona på grenarna?

Ser ni de tre stora fotona på rad neråt? Det är jag och mina syskon 1979. Ibland stannar jag framför väggen och bara tittar. Min farmor. Åh, min favoritkusin. Titta vad farfar var stilig. Tänk, Anders Skärlund i Lundarevyn, vart tog han vägen? Åååå, mamma och hennes två svägerskor, alla tre sura som ättika. Kolla, hela tre nakenbilder. Vilken pälsmössa! Min djefla man i långt hår …

Långt hår. Suck.

Nioåringen klippte när han var tre år av sig håret mitt uppe på huvudet. Fyraåringen klippte i lördags av sig allt hår på höger sida.

– Det fanns ju så mycket! förklarade han.

Jag klippte av håret på en av mina Barbiesar, säger de som minns. Men jag tror inte på dem – jag gillar ju stort, långt, yvigt och flygigt hår. (Beatleskomplex?) När barnen har för långa frisyrer med spretande testar som skymmer öronen, då njuter jag. Alla andra säger barskt att det minsann är ”dags att gå till frisören”.

Aha. Kristallklart! Jag tror att jag ska sätta upp bilderna i frisyrordning!

Share
28 kommentarer

Idag: designblogg (nu med rund mikro)

Allt som är nytt, är numera försett med avrundade hörn. Vart man sig i världen vänder, är apparater och möbler mulligt runda som Zornkullor eller i alla fall som lussebullar. Design är lika med runda former, heter den ekvationen. (Upphöjt till två minus x, eftersom vissa saker som platt-tv-apparater är väldigt kantiga.)

Därför studsade jag till, när jag i torsdags skulle röntga den krånglande käkleden och det konstiga bettet som orsakar öronvärk.

Välkommen till 2007?

Ni ser den vita grejen (röntgen?) i högerkanten? Avrundad. Men stolen?

– Va? sa jag. Va? Vilken cool stol!
– Jaså, jahaja, jo …
– Men den måste väl vara jättegammal? fortsatte jag på mitt allra mest diskreta sätt.

(Definitionsfråga. Tandläkarstolen som jag såg förra gången var i sanning ”jättegammal” – ungefär 100 år – men vad tusan. En liten för mig helt okänd basketspelare sa i lördags ”du är ju jättegammal”. Och min dator är ”jättegammal”. Köttfärssåsen som jag med stor framgång gjorde förra veckan smakade smaskens trots att köttfärsen var ”jättegammal”. Fyraåringen påstår att han är ”jättegammal”.)

– Jo, den är jättegammal, men vi kan inte hitta någon bättre, sa sköterskan som tog hand om mig. Vi har försökt använda moderna, men det är bara den här som fungerar som vi vill att den ska fungera. Vi funderar på att klä om den.
– Nej, gör inte det! Jag chansar på … 1969? sa jag och kisade med ögonen eftersom man chansar mycket mer trovärdigt när man kisar med ögonen.
– Oj, tror du det? sa tandsköterskan, som förmodligen inte var född 1969.

Nu finns det ju tvärtomexempel också.

Denna mikrovågsugn lanserades 1974 av Husqvarna … rund som en boll. Modellen hette ”2001” – vilket ju är jättelänge sedan – och kallades cupolugnen. (Tack Bengt och Tekniska museet!)

På Blocket hittade jag en inbyggd bollmikro till salu … för 12 000 kr.

Share
30 kommentarer

Oj, vad jag inte är här idag (basket- & modeblogg!)

Lördagarna de senaste veckorna har varit tjocksmockt fullsprängda med uppdrag som omöjliggör bevakning av den Tamagotchi som bloggen ju är. Idag är lördagen värre än någonsin. Jag har utrustat mig med matsäck och tetermos och öronproppar och tålamod.

För nu slavas det på basketturnering. IT-mammans son Magic inspekterade jag igår. (Han skötte sig.) Lördagen kommer att spenderas vid protokollskrivning, telefonerande, omplåstrande och guvetallt.

Men det var ju inte det jag skulle skriva. Jag skulle ju berätta om hur man i den tid man lever, står, går och klär på sig utan att inse hur fu… eller i alla fall konstig man ser ut. Med byxorna nere på halva rumpan, t.ex.

Det är sådana här grabbar jag antastar med byxuppdragning.

För bara två år sedan visade alla magen och inga t-shirtar var långa nog för oss som behåller våra vackra navlar för oss själva. Runt 2000 hade alla klumpfotsskor och balkong-bh. Och år 2007 ska vi alla vara så här snygga …

Blottare i illasittande poplinrock.

 

Basket och mode i en enda bild. (Eskilstuna Basket i mitten av 1970-talet.)

Salt skrev häromdagen om sådant man bara ser på film numera, vilket är lika fascinerande.

Alltså: vad ter sig helt normalt idag, men barockt om ett par år?

Share
29 kommentarer

Kära dagbok

En torsdag mitt i livet gjorde jag detta:

Dammsög, redigerade, skrev, bloggade, handlade mat för 1 763:-, lagade en kvällsmat som jag inte skulle äta, gick på kvartssamtal, röntgade käken, åkte till Stockholm, drack öl, stickade på en halsduk, skickade 17 sms, köpte ”Svinalängorna”, gick i snöglopp, träffade en klasskompis från gymnasiet och tog ett gäng förfärligt missvisande bilder.
Det här är den enda av mina bilder som jag godkänner. Vi är på alla de andra rödglansiga i hyn, har svullna, röda ögon och enorma dubbelhakor samt stripigt hår. Som julgrisar. Sorry. I själva verket är vi ju pudrade och stajlade och uppsnofsade.

På bloggölen var:
Anna
Bengt och hans kompis
Shamanen
hakke
KistaChic
Coola morsan
jag Lotten
Lotta
Chadie/RS/CV
Annika Bryn
Blind Höna-Jonas

Vi diskuterade förstås träskor och dess snedslitna sulor, musiksmak, tv-serien Arvingarna (som inte har ett dugg med dansband att göra), Forsytesagan, älskade Mafalda, Herrskap och tjänstefolk, matematiska listigheter, basket (mittåt!), jazz, galna släktingar, dåliga gener och oförmågan att ta betalt. Mitt i allt detta glömde jag dricka te. Eftersom jag vanliga torsdagar dricker te mest hela tiden, drabbades jag nyss – runt midnatt – av teabstinens och blev tvungen att med darrande händer och dunkande huvud koka mig en kopp. Jag är fast i teträsket.

——-
Käkröntgen var förresten mycket spännande. Jag blev upphängd i öronen, övervakad av tre snälla läkare och omslingrad av en röntgenapparat som påminde om en Star Trek-mojäng. Om de inte ser någon fraktur, ska jag få en silikonspr… nej, nu blev det fel igen. Varje gång jag ska skriva ”cortison” blir det silikon. Tänk om jag kommer ut från tandläkaren med jättestora bröst!

Share
26 kommentarer

φ är även en premiss i argumentationsanalys

Redan för fem år sedan började jag längta till pensionen. Jag, som inte ens jobbar i en gruva i England eller har utslitna leder, har mage att klaga?

– Jamen om det är så jobbigt skulle du inte ha skaffat fem barn!
– Jaha, och hur har du tid att blogga, va? Va? Va?
– Och varifrån tror du pengarna till pensionen kommer?
– Buhuuuu, stackars, stackars välfärdsmänniska.
– Dagens i-landspr…

Nej, jag ska verkligen inte klaga. Men på samma sätt som jag längtar till att få göra en resa till New York eller bara bada i Borsöknasjön, längtar jag efter att få vara lite mindre splittrad.

Idag ska jag

  • röntga den krånglande käken
  • gå på kvartssamtal
  • skriva två kåserier
  • dammsuga i alla fall undervåningen
  • sätta nytt blixtlås i ett par favoritjeans (jädrar, måste hämta symaskinen som varit på lagning i flera veckor)
  • våga köra Bilen Utan Bensin till macken
  • redigera tre försäkringsbolagstexter
  • handla mat (15 liter mjölk och 10 liter fil och sånt, ni vet)
  • ragga deltagare till våra kurser i maj (kom, alla bloggläsare, kom!)
  • förbereda kvällsmaten (varken min djefla man eller jag är hemma ikväll)
  • (faan) hänga den där tvätten som var klar redan igår morse.

Men plötsligt slog det mig! Jag blev röd om öronen, slog handen för munnen (så stoppar man olämpliga tankar, ja), knep ihop ögonen, stönade (nu börjar det bli absurt) och kved. En sådan skam. En sådan förnedring. Jag borde bli katolik så att jag kunde bikta mig och få denna förfärliga synds förlåtelse.

Håll andan och i er nu.

Det jag ju egentligen längtar efter … är ju att få vara hemmafru. Förlåt.

En lanthusmor. Ur Hemmet och vi – en bok om liv och arbete (1953).

Så var det sagt. Jag vill bli hemmafru när jag blir stor. Jag vill ta hand om hus och hem. Kedja fast mig vid en skampåle, häng ut mig och låt JämO kasta ruttna ägg på mig.

——————-
Bloggöl ikväll!

– Jahadu, så du har tid att förlöpa hemmet och lämna dina barn vind för våg för att gå på puben?
– Ja, precis som gruvarbetarna i England gjorde. Mormor tar hand om barnen.
– Just det, du utnyttjar den äldre generationen som svart arbetskraft!
– Jajamensan! Skål!

Share
28 kommentarer

Nia mig inte!

För tusen år sedan (1982) lärde jag känna ett gäng grabbar från Bromma. En av dem – vi kan kalla honom Hasse – såg till att jag mötte hans lumparkompis som numera går under namnet Min Djefla Man. End of story?

Nej. Med ojämna mellanrum blir jag bjuden på grabbarnas herrmiddagar. En sådan dag var igår. En och annan grå tinning, en och annan dubbelhaka, ett och annat prat om 37 utlandsresor per år kan höras, men annars är de som förr. Fast nog påminner de lite om en äldre generation?

– Jaaadu. Hur är det nuförtiden? Är det inte på tiden att du köper båt? säger en grabb.
– Nejdu, jag tror inte det … faktiskt, svarar den tilltalade grabben.
– Jahadu, är det så illa? beklagar den frågande grabben.

Jag älskar dessa grabbar. Ok, numera är de distingerade grabbar. Och jag har så fruktansvärt kul med dem.

Restaurangen vi var på heter något med Konsum på Alviksvägen. Att ölen redan innan vi satte oss höll på att ta slut var visserligen lite annorlunda, men det kan man väl stå ut med? Jag pratade med personalen:

– Hur mycket öl har ni kvar då?
– Femton liter i tappen.
– Oj. Vi är ju åtta. Ölen kommer att ta slut! Panik!
– Ja. Då finns det flasköl.
– Ok. Och vi får förstås finölen till fulölspris?
– Nej. Det som står på menyn gäller. Det är ändå väldigt liten skillnad.
– Jasså, men så större anledning att låta udda vara jämnt då?
– Va?

Det måste vara frustrerande att servera mig. Den unge servitören var inte mer än 20, going on 23 möjligtvis.

– Här är Er Key West lemon pie.
– Nä vad tusan, måste jag dela med de andra?
– Va?
– Du sa ”er” paj.
– Jamen jag säger Ni till alla äldr… eh, alla.
– Men ok, jag vill tilltalas med du, jag vill inte bli niad, jag tycker bara att det känns avståndstagande och konstigt eftersom jag fortfarande tror att jag är 19 år, kolla, jag har ju till och med hoodiekostymen på mig!
– Va?

Jag skojar inte, jag vill verkligen inte bli niad, jag begriper mig inte på Ni, Er eller ens Du och Dig eller Din med versala D:n. Och detta är inte en klassfråga, det är bara fakta. Jag vill inte bli niad. Så här är det. (Jag citerar mig själv nu, detta brukar jag berätta.)

Bror Rexed var 1967 chef för Socialstyrelsen. Han sägs vara den som satte igång du-reformen. Om den får man tycka vad man vill, politisk eller inte, demokratisk eller inte. Det spelar för mig ingen roll. Men det nias numera alldeles förskräckligt. Särskilt när folk har varit på kurs, där de obegripligt nog lär sig att nia ”av respekt för kunderna”. (Trams, de vill bara sälja, de har ingen respekt. Basta.)

De som blir niade kan reagera på olika sätt. Här är några som jag kan komma på:

1) Gud så trrrevligt! Helt på sin plats! Respekt!
2) Dra ända in i baljan, vem pratar människan med?
3) Skit, tror h*n att jag är en gammal kärring?
4) Suck. Jag som trodde att h*n tyckte om mig. Suck.
5) Äntligen! I min ålder bör man nias.

För mig känns det alltid som ett avståndstagande – kanske av den enkla anledningen att jag inte är van vid niandet. Vad tycker ni? (Johodå, i plural får man nia med liten bokstav.)

Tillbaka till herrmiddagen nu. Besöket slutade med att jag – som ju var tvungen att passa ett tåg och sprinta iväg tidigare – inte fick betala min del av notan om jag inte betalade med kontanter. En OK/Q8-check, en 25-kronorsrabatt på Ica, 5 % på Coop samt 127 kronor kunde jag skrapa ihop. Detta tog de inte emot.

– Det här är en restaurang. Det är inget konstigt med det. Så här är det i Sverige. Du kan ju gå till bankomaten 50 meter bort och ta ut pengar, sa servitören.
– Eh, 50 meter … sa jag och sneglade på klockan och bedömde chanser, risker och tunnelbanetider.
– Ja. Det är fem gånger tio meter, snoppade servitören av mig, a-r-t-i-k-u-l-e-r-a-n-d-e.

Då stegade jag fram till en servitris som verkade ha huvudet på skaft. Naturligtvis gick det alldeles utmärkt att betala min del med kort och naturligtvis och naturligtvis och naturligtvis och inga problem och vips, var jag 350 kronor fattigare. (Utan kvitto.)

En av de numera distingerade för 24 år sedan. Det han har i pannan är 3-d-glasögon som SVT delade ut när de skulle sända tredimensionella filmer.

—————-
Kuriosa: Ni-reformen hette det som ägde rum 1875. Då skulle man i Sverige sluta använda titlar när man pratade med dem som var överordnade. Man sade alltså inte ”Friherrinnan har smutsiga skor” utan istället ”Ni har smutsiga dojjor”.

Share
50 kommentarer

När jag var Sommarpratare (uppdat.)

Se där en rubrik som fick er på helspänn!

Fast det är bara lurendrejeri och buffel och båg. Men jag tänkte att jag om ett par år skulle kunna ha den där rubriken här i bloggen. Nu planerar jag istället mitt Sommarprogram:

Inledning
– Det var en mörk och kulen morgon. Flugorna från liket framför mig glänste i grönt som en sidenklänning från Thailand. Lukten …. som av fisksås … dämpade till och med belysningen från den ensamma lampan som var lika ensam som jag.

Buller och bång i bakgrunden, som när ett kastrullskåp kapsejsar. Fast jag vet inte varför. Ska hitta på det senare.

Musik: Pompa-bompa-introt från ”Alfred Hitchcock Presents ….”

Fortsättning
Detta är ett långt, ännu oplanerat kapitel där jag berättar om att liket i själva verket är en mossbelupen fårskalle som min djefla man hittade i skogen när han orienterade.

Musik: Links 2, 3, 4 med Rammstein. Eller byter alla kanal då? Kanske det.

Mittenparti
Drapa om ordet ”kränkning” och en sedelärande berättelse om de tillfällen i livet när jag har känt mig kränkt. Not.

Musik: ”Maxwell’s Silver Hammer” med Beatles. (Kolla när de repar den.) Uppdatering. På filmsnutten ser man hur en karl assisterar Beatles med att klonka med en hammare. Han hette Mal Evans och var en roadie som tydligen fick assistera Beatles på många olika sätt. Han sköts av misstag av polisen i USA 1976, och när han hade kremerats skulle hans aska skickas till hem England. Tyvärr tappade en postanställd bort askpaketet, som försvann och aldrig mer återsågs. (Se där – ytterigare några minuter är nu klara i mitt Sommarprogram.)

Radionämndenprojekt

  • svordomar
  • lögner
  • otillåten reklam
  • brandtal mot eskimåernas okvinnliga mode och okänsla för handväskornas berättigande

Musik: Är Svordomsvisan med Magnus & Brasse för banal för detta? Ja. Men det kanske funkar som plåster på Rammstein-såret.

Avslutning
Hysteriskt rolig berättelse ur mitt långa liv som får läsarna lyssnarna att kissa på sig och längta efter mer. Kanske om när jag stal en motorcykel i Italien eller när jag inte kom in på Scenskolan eller när jag träffade en naken väldigt hårig kändis som stal min matkassa eller …

Musik: Ballroom Blitz med Sweet.

———–
Blott i drömmar Olympen
Stiger till dödliga ned.

(Stagnelius)

Share
28 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: