Hoppa till innehåll

22 sökresultat för ””

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 3: expertbloggare (uppdat.)

(Det är alldeles för få som läser bloggar. Jag kräver alls inte att fler ska blogga, även om det hade varit kul. Jag vill att fler ska läsa bloggar. Hjälp mig nu, alla – lär upp en ny bloggläsare. Jag fick igår mejl från två personer som aldrig i livet skulle 1) blogga eller 2) kommentera. Men de läser!)

Somliga föreläsningsdagar – för ett visst åhörarklientel inom en viss yrkeskategori – inleder jag ibland ”lektionen” med den något banala uppgiften:

– Tala om för mig vad du är bra på. Vi börjar här! (Jag är jätteglad och pekar på någon som ser ut som klassens smör… förlåt, klassens ljus menar jag, medan alla som lyssnar håller på att dö av skräck och förlamande prestationsångest.)

Ibland funkar det inte; alla tar bara upp sina allra sämsta sidor genom att prata tvärtomspråket så här:

– Jag är jättebra på att inte hålla ordning.
– Jag kan säga helt fel saker vid fel tidpunkt.
– Jag är bra på att reta upp alla mina släktingar.
– Jag var bra på att dansa innan jag fick min högra fot amputerad.

Då drar jag till med storsläggan … med en liten Socker-Conny-feeling.

– Är det någon av er som har en … (effektfull paus som fyller rummet av ångestförväntan) …en passion? EN PASSION? P-A-S-C-H-O-O-O-N? (paus) Inte? (paus) Jag, t.ex., ÄLSKAR basket! ÄLSKAR! Basket-basket-basket! Ja! (paus) Ja? Du ville säga något?

– Jag … förlåt .. jag gillar … att laga mat … tror jag … ibland … kanske …

I bloggvärlden kan man hitta personer som inte tvekar att erkänna sina passioner eller vad de är bra på. Som läsare av expertbloggarna, som man kan kalla dem, slås jag ständigt av den oerhörda kompetensen. Sedan blir jag förstås som vanligt avundsjuk och ogin och tänker:

– Mäh. Sådär kan inte jag sticka eller engagera mig i fotboll . Jag skulle inte ha satsat på humaniora i gymnasiet, jag skulle ha läst mer naturkunskap och matte och skaffat mig ett hederligt yrke.

Igår kunde man förresten lära sig hur man blir en kändisbloggare. Jag tycker att det är komplett ointressant och hoppas att ni inte bryr er om sådant trams. Satsa istället på att bli expertbloggare och gör sedan som vissa som man tror ska skriva om ”sitt” ämne, men som skriver om allt mellan himmel och jord ändå.

Nämen! Jag höll ju på att glömma! Det var ju inte bloggare vi skulle värva – det var ju bloggläsare! Må ni gå hålögda och upplyfta ur denna vecka!

Så här ser jag ut om fem minuter.

Uppdatering: Apropå sova. Min djefla man ringde från ett sunkigt hotell ett stenkast från Karl Johan med blinkande neonljus överallt. Visserligen betalar ett stoooort företag hans norska hotellrum, men alla finhotell var fulla med gäster så han hamnade på ett fulhotell där alla gästerna var fulla. (Men han har toa på rummet!) I natt talade två män i rummet intill högt på ett språk som han inte kunde förstå eller ens identifiera. Samtidigt rökte de cigarr, vars rök plötsligt börja sippra in genom ett ventilationshål i Olles rum. I rummet på andra sidan sov en snarkare.

Höger:
– Holla bolla hulla balalkalel.
– Helel balel kelel hulla bill!

Vänster:
– Skkkrrrnnnffxxxxxx piiiiiip. Skkkrrrnnnffxxxxxx piiiiiip. Skkkrrrnnnffxxxxxx piiiiiip.

Nu ska han iväg och föreläsa i en skrynklig skjorta. Det ser tydligen ut som om han har sovit i den. Vilket han har. Han hade glömt sov-t-shirt, det var kallt och rökigt i rummet och gårdagens skjorta kan man ju ta då. Fast det är ju synd om man på morgonen upptäcker att alla föreläsarskjortor ligger kvar hemma.

Hur hör nu detta ihop med dagens experttema? Inte alls, förutom att Olle är sovexpert.

(Egentligen kan man ju placera sådana här tillägg till inlägg i ett eget blogginlägg. Men det brukar jag inte göra. Fast för att bli kändisbloggare ska man tydligen skriva många inlägg varje dag. Tänk att jag gör då allt fel!)

Del 4

Share
35 kommentarer

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 2: dokumentärbloggare

(Det är alldeles för få som läser bloggar. Jag kräver alls inte att fler ska blogga, även om det hade varit kul. Jag vill att fler ska läsa bloggar. Hjälp mig nu, alla – lär upp en bloggläsare!)

I onsdags lade jag ner min ena fotknöl på en basketplan och fick krystvärkar i vristen. (Oj, jag är så anglifierad att jag tvekar på var vristen sitter på svenska, aha, vrist = fotled, wrist = handled. Såja.) Förr i tiden skedde sådant här som t.ex. plötsliga idrottsskador rent slumpmässigt; numera är det vetenskapligt bevisat att det händer dem som behöver lite bloggvirke. Den fullständigt naturliga följden är att bloggare råkar ut för mer än andra. (Jaja, alla statistiker – kanske bloggare tar sig för mer saker än andra, hönan eller ägget, trallala.)

I fredags stod jag inte ut med smärtan eller värktabletterna längre. Alla runt mig blir så himla tråkiga när jag äter triangeltabletter … prat, praat, praaat … å sen … å han bara … praaaat. Gäsp. Därför tog jag en gräsänketaxi upp till akuten. I entrén koncentrerade jag mig i Citodonångorna på skylten-med-jättemånga-bokstäver.
Medan jag satt i väntrummet redigerade jag skylten eftersom man vid akuta problem har lite svårt att ta in komplicerade budskap. Det blir liksom:

– Hjäääl… välkiiii oh… mottag… iiii *stöhn* … nummerla… ooooh … akuuut… bröst …? Aaandn… DUNS.

Bättre så här?
(Nu är jag ju varken skylt- eller typografigalning så ni får gärna komma med åsikter.)

Jag placerades med mitt (nyrakade) ben på en säng där jag höll en monolog:
– Ååååå vad jag fryser om fötterna, ååååå, var jag har kalla tår, jag måste tänka på något annat. Bastu. Te. Nordpo… nej. Ah, kameran!

– Förkläden? Fingerfärg? Sadelgjord? Gipsrockar.

– De har silvertejpat ihop golvet på akuten! Tänk om det inte håller och jag trillar ner i en djup spricka!

– Se där. Lustgas. Lustgas, jag vill ha lustgas. Jag gillar lustgas. Luhuhustgahahas!

Foten röntgades och läkarna gav mig beröm för att jag hade stått ut med smärtan och beröm för att jag spelade basket vid min ålder och beröm för att jag hade lindat och beröm för att jag hade fixat egna kryckor och inte med ett ord nämnde jag värme- och köldbehandlingen i diskhon.

Se där, nu har jag dokumentärbloggat, liksom … hm … nästan alla som jag har här ute i högermarginalen. Alvas pappa dokumenterar bebisliv, Anne-Maj dokumenterar ett dövblint liv, medan Milda Matilda dokumenterar australiensiskt liv . Från dem hittar ni en miljard andra länkar. Men varför stressa? Enjoy!

Varning. Klicka inte på mammografidokumentationsinlägget om ni är blyga.

Uppdatering. Även man är bloggarblyg och nästan anonym kan man som Tvillingmamma C – i morgon – ändå dokumentärblogga om sin plastikoperation. (Det där blev ju nästan en cliffhanger! Visserligen på en annan blogg, men i alla fall!)

Del 3

Share
26 kommentarer

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 1: matbloggare

(Ja, detta borde ni alla delta i. Det är alldeles för få som läser bloggar. Jag kräver alls inte att fler ska blogga. Jag vill att fler ska läsa bloggar. Hjälp mig nu, alla!)

Oss bloggare emellan kan den talade dialogen låta så här – i de ovanliga fall när vi möts på riktigt:

– Du läste kanske om när jag bad om råd efter rånet?
– Ja, men hur gick det sedan?
– Läste du inte? Jag fick ju ett jättebra råd av ”Snuttestumpan” i kommentarerna!
– Snutestrumpan? Nej, jag läser inte dina kommentarer, bara dina texter.
– LÄSER DU INTE KOMMENTARERNA? Är du helt knäpp? Det är ju kommentarerna som är grejen!
– Näeh. Jag tycker själva inläggen är grejen.

(Två timmars häftig diskussion följer.)

Nej. Det är klart att man inte behöver diskutera häftigt bara för att man är bloggare, man kan hamna i samma diskussion om man är en helt vanlig person som möter en bloggare.

– Jag läste i SvD att hon, matskribenten Lisa med en massa efternamn, hon gillar konservburkar.
– Jamen vad bra, henne bjöd jag ju på köttfärssås igår, gjord på burktomater. Men har du läst Ilva? Eller Vinlusen? Åh, Brax on
– Il … va? Burk… bu… buhurktomater? Bjöd du … Du skulle ha … ha … tagit mina kantareller! Har du bju… hjälp. Sa du vinlöss? Blax? Herregud, ska man gå och vara orolig för sådana också?
– Nejdå, men om du vill lära dig något läskigt ska du läsa på en blogg som har tillagat griskind!
– Griskinder och vinlöss? Vad är det för folk du umgås med?
– Inte folk – det är bloggare!

(Två timmars förvirrad diskussion följer.)

Det finns fler matbloggar än de få som jag har nämnt här ovan. Gå vidare bland deras länkar i marginalen och dregla loss. Vafalls? Om två ickebloggläsare möts? Ok:

– Tjena.
– Tjena.
– Schysst väder.
– Mhm. Snart är det nog vår.
– Hm. Tja då.
– Ses senare.

Så. Ni som struntar i mat kan vara lugna – i morgon blir det ett annat tema. Häng på nu: försök att värva bloggläsare! (Sveriges BNP drabbas av ett plötsligt och oförklarligt fall.) Vaddå? Missionärer? Fanatism? Som en religion? Nejnej. Det är bara roligt!

I kommentarerna kan ni gärna skriva recept eller länka till recept eller matbloggar. Eller skriva precis vad som helst – som vanligt, förstås.
Bilden symboliserar min egen läckra matlagning och är noggrant utvald samt en repris.


Del 2

Share
30 kommentarer

Nu har jag vänt kappan

Att inte följa med strömmen är jag bra på. Det låter ju fint. Men det handlar bara om att jag är seeeeeg. Och feeeeeeeg. Inte oberoende och cool.

Jag var sist med snickarbrallor och hann inte ens att dra på mig ett par v-jeans innan det modet var helt ute. Stuprörsjeans var jag sist med, ballongjeans hade jag när alla andra hade stentvättade byxor. Frisyr har jag inte bytt sedan jag klippte lugg i sjuan. Jag bor i olika former av 501:or och kommer förmodligen att kallas patetisk när jag är 83 år och begravs i ett par sådana. Nej, 93 år menar jag, vi har ju gammal-gener i släkten.

Nu orkar jag inte stå emot Bloggerbluddertrycket längre – nu har jag alltså gått över till det nya, the new and die neue et noveau. Kommentarerna har försvunnit, men lär visst återvända. (Man undrar var de är när de är borta. Kanske har de tagits som gisslan i ett förvaringsskåp på Centralen?) Alla å, ä och ö i länkarna till höger är förvandlade till hokuspokustecken, och dem måste jag visst laga själv.

Nu ska vi se. Om jag har vågat göra detta, kommer jag då att följa fler strömningar?

  • Bleka tänderna?
  • Köpa gåstavar?
  • Blogga outfits?
  • Anmäla mig till Bloggtoppen och kolla statistik?
  • Stoppa ner byxorna i de knähöga stövlarna?
  • Oj – köpa stövlar först kanske?

Min djefla man har slagit vad med en helt, komplett och totalt bloggovetande tjej (i vår ålder, egen företagare, tusenkonstnär, tonårsförälder och specialist på Pasta Putanesca) om att hon kommer att vara bloggknarkare inom en vecka bara genom att följa vad som händer på www.lotten.se. Jag kommer alltså att under den kommande veckan länka lite mer än vanligt. Kanske. (Jag tar självklart emot mutor, övertalningar och smöranden i kommentarerna. Smörj också, kanske.)

Nu kommer det att stå “Labels” här nere, och sådant vet jag inte om jag behöver. Ah, well. Roa er med detta istället för att fundera över labels. Tänk om man skulle sätta labels på människor … En stämpel i pannan med ”på dåligt humör” eller en lapp på ryggen med ”ont i magen idag” kanske? Fast å andra sidan är jeansen instoppade i stövlarna väl en label så god som en ann?

Share
31 kommentarer

Den stora hår-, raknings- och pincettningsbestyrsdagen!

(Varning: detta inlägg innehåller många länkar. Man måste dock inte klicka på en enda av dem.)

Det finns ett uppdämt behov att att berätta om ”generande hårväxt”, igenkloggade hårsäckar och killigt skäggstubb. (Jojo, finfin ordvits där.)

Nu ska vi häva ur oss, allihop!

(Protester emottages icke. Jo, förresten men bara på hela klockslag. I kommentarerna. På i-spriket.)

Somliga dagar stoppar jag in en nagelsax i näsan och klipper lite på måfå. Sedan snyter jag mig och tittar om något kom ut. Oftast är det faktiskt bara lite snor. Ibland går jag vilse med saxen och klipper även luggen, vilket mina barn faktiskt har noterat och sedan praktiserat på sig själva (kåseri från 2000).

Ibland ber jag min syster Orangeluvan att gallra uppe vid mina ögonbryn. Dock är jag ju blond, så för att det smärtsamma plockandet sedan ska synas, måste jag färga de kvarvarande stråna. Dessutom har jag ju så lång och ostyrig lugg, så det vackra syns ändå inte. Jag är ju liksom inte som min djefla man, som ser ut som Branting (kåseri från 2000).

Bikinilinjen trodde jag inte var så himla viktig, vilket var helt fel (kåseri från 2002). Numera har jag bikinibyxor som går ner en bit på benet. Benen, ja, får sig en halvvägs rakning då och då, men med väldigt ojämna mellanrum. Apropå mellanrum, så är det under vintern nästan bara när jag har nätstrumpor som jag känner stort rakbehov för att slippa se den ludna kasslern som är min vad. Benrakning är liksom tandtrådsrensning och knipövningar så himla enkelt att skjuta upp ett par månader i taget.

När det gäller mustascher, så har jag bara haft problem med sådana en gång (kåseri från 2003). Jag känner helt enkelt inte några mustascher. Pappa samlade en gång ihop till en spretig liten sak under näsan. Det tog ett drygt halvår eftersom han inte är av den håriga sorten.
Pappa solar mustaschen 1968.

När han efter några dagars njutning av busken fick marmelad i densamma, rakades den av. Nej, man kan ju inte gå omkring med en marmeladfälla i ansiktet. Som ett perfekt elektrakomplex gifte jag mig sedan med en karl utan hår på bröstet, som aldrig skulle kunna få ihop till ens en halv mustasch. (Han har ju dessutom två mustascher strax ovanför ögonen redan.)

Och nu till en favorit i repris: Lena Ph:s lurv.

Stafettpinnen är härmed kastad! Nej, eh … tärningen? Eller, jag menar, skriv nu om lite hår ni också. (Berätta gärna om ni gör det!)

Share
54 kommentarer

Jag är helt paj

På basketträningen igår var jag arg. Två gånger vred jag till armbågen olämpligt och smärtan satte sig på något sätt på balans- och siktsinnet så att jag spelade som en påse videoband. Kantigt, omständligt och kostsamt för laget.

Plötsligt skulle jag in och bröta under korgen, slafs, klatjofs, hit med bolluschlingen, flytta på er, jag ska, nej, du ska inte, nu jädr…

– AAAAAAAAAAAAHHHHHHHHAAAAAAAAAJ.

Jag hade då hoppat upp mot bollen (och missat den förstås), gjort en piruettvändning och landat på någons fot. Antagligen för att skona denna någons fot, vek sig min fot dubbel så att fotknölen vilade mot golvet. Piruetten var snygg, lite Michael Jordan-lik när han imponerar med sina piruettdunkar.
Michael Jordan i mitt baskethjärta.

Jag föll som Tonya Harding, som inte på några villkor någonsin aldrig ever är Michael Jordan-lik.
Tonya Harding under OS i Lillehammer.

– Muääääääääääääääh hääääääääääää! vrålade jag av mina lungors fulla kraft.
– Ska jag klämma här? sa Bästisgrannen, som höll upp foten.
– Ta av henne skon! Klämmer du? sa någon.
– Jag lindar. Lotten, ska jag linda nu? sa någon.
– Uäääääääääääääh hääääääääääääääääärrk huäääääääää! vrålade jag.
– Det här påminner mig om när min dotter föddes, sa någon.
– Hon har ju inte rakat benen, sa någon.
– Släpp mig, Lotten. Vad har du i armhålan? sa någon.
– Haaaaaaaaaaarm huääääääääääää ååååååååååååå heeelveeee saaaaaaaataaaaaaaan!

Nu är jag ju rent allmänt vrickad; fötterna är vana vid att stukas och jag med dem. Men den överjordiska smärta jag kände var inte av denna värld. Och ingen lustgas fick jag.

Efter en stunds huhuuuande och stönande, var krystvärkarna över. Jag var ohyggligt snyggt lindad och alla sprang och gav mig överdragskläder, vatten, en mjuk handduk att vila huvudet på och kom dessutom med goda råd. En tillfällighetscoach på besök gav elitråd (eftersom vi är elitspelare) och sade att jag nog till och med skulle kunna spela matchen på lördag. Well.

– Så fort du kommer hem ska du göra så här:

  1. kyl foten med isvatten i sju minuter
  2. värm foten med hett vatten i sju minuter (växlingen gör helvetiskt ont)
  3. kyl foten med isvatten i sju minuter
  4. värm foten med hett vatten i sju minuter (gör inte lika ont, du är liksom omtöcknad)
  5. kyl foten med isvatten i sju minuter.

– Är du helt säker? sade jag.
– Japp, sa han.
– Lotten. Vad … vad … har du i armhålan? sa Bästisgrannen.
– Verkligen – 28 minuter under vatten? svarade jag tvekande.

Den ytterst sociala VBK stöttade mig mentalt genom att gå bredvid mig väldigt långsamt när jag kröp mot omklädningsrummet … på rumpan … med foten i vädret … som en seg krabba. Medicinkvinnan som hade lindat foten, hivade upp två Citodon ur sitt apotek, så nu är jag lullig. Lulligheten tilltog när jag hemma lydde elitcoachen och utsatte foten för vattentortyr.
Jag förbannar mitt öde i diskhon.

Fjortonåringen och Tolvåringen gjorde te, som jag drack när jag spolade kallvatten. När jag spolade varmvatten passade jag på att torka av diskbänken.

Sådana här stukningar sker för övrigt bara under dessa premisser:

  • det är match om ett par dagar
  • jag har glömt att raka benen (det blir kanske kardborreeffekt mot de andras ben?)
  • jag är gräsänka
  • jag ska resa bort och föreläsa
  • jag har under dagen haft på mig en helt ny, blå, otvättad, ullig tröja som har släppt ifrån sig ludd som fastnat i svetten i armhålan.

Läckert.

Share
41 kommentarer

Jag talar med döda … eller inte

Solusfemina sparkade igång en utmaning i lördags. För en gång skull tänkte jag inte ”nääää” utan direkt ”jamen jaha”. Uppgiften löd:

Du får möjligheten att träffa fyra personer – numera alltså döda, icke i livet – och ställa din fråga …

1. Skkrrrnf, Hitl… nej, Maril… nej. Men Churchi… nej.

Jag började resonera precis som Salt, som fick samma utmaning; jag kunde inte komma på någon fråga!

Antingen blir man lite bitter och vill fråga sin gamla elaka släkting varför hon sa si eller så, eller den där fotbollstränaren varför ha … men han är säkert inte ens död. Eller så frågar man bara gamla krigsherrar varför de inte kunde skona några liv här och där eller så frågar man Jesus vad som hände egentligen. Here we go!

1. Hej, farmors bror (tror jag), som sägs ha dött av ett kobett men som nog led av syfilis: Vad var det roligaste du … näe … tråkigt. Gäsp.

Och väl där i mitt resonerande började jag komma på en massa frågor till nu levande personer som borde ställas till svars … fast när jag väl hade ställt fantasi-frågan, var jag inte det minsta intresserad av svaret! Därför gör jag helt fräckt om uppgiften! (Felåt.)

Du får möjligheten att resa i tiden och säga vad du vill till fyra personer.

1. Jag träffar Goldie Hawn 1966 och säger till henne att we in Sweden have a very nice and väldigt rolig actress som heter Birgitta Andersson och att jag tror att de skulle kunna göra en sanslöst rolig film ihop om de bara kunde hålla sams.

2. Jag träffar Aristofanes år 411 f.Kr. och hjälper honom med att skriva komedin Lysistrate. (Visserligen peppar jag honom bara, men vill förstås gärna ta åt mig äran av verkets tillblivelse. Kanske en cool karaktär uppkallad efter mig? Eller bara ett litet tack i förordet?) När jag ändå håller på, rekommenderar jag att han skaffar sig en kopieringsmaskin eller ett bankfack. (Bara elva av hans fyrtio verk finns bevarade.)

3. Jag träffar Francis Crick och James Watson 1953 och tipsar dem om att inte kalla DNA för *pfft* DNA utan för AGCT istället. Argument om logik och haltande vetenskap biter inte på mig – jag övertalar dem. De blir lite sura men tinar upp när jag lyckas övertala rätt personer att redan året efter ge dem Nobelpriset, inte drygt ett decennium senare.

4. Jag träffar Tommy Svensson på våren 1994 och läser Karin Boye för honom. Naturligtvis får jag honom att inse att jag måste följa med – som moraliskt stöd – till USA ett par månader senare.

5. Jag träffar mig själv för en halvtimme sedan och beordrar mig att på något sätt i denna uppgift få fram önskningar om världsfred, stopp för miljöförstöringen och slut på dödliga sjukdomar och därmed inte framstå som så himla egocentrerad.

Oj, det blev fem. Felåt igen. Jag kan inte ens följa en simpel order … som jag har formulerat själv.

Någon som hänger på uppgiften? Välj själva om ni vill ställa frågor till döda eller snacka med vem som helst! (Ibland är det skönt att slippa tänka ut bloggvirke själv.)

Share
21 kommentarer

Under våra korkekar

Jag längtar till helgen varje vecka fastän den ju är sju resor jobbigare än vardagarna.

– Mamma, mamma, vaaaakna, vi ska spela minigolf om en halvtimme!
– Skkxxznffkrr … Vi ska vadå? Minigolf? Klockan är ju bara halv tio!

Flera av er reagerar säkert inte ens med ett höjt ögonbryn inför minigolfspelandet utan står nu upp framför datorn och vrålar MEN VAD GÖR MÄNNISKAN SOVANDES KLOCKAN HALV TIO???

Jamen jomen, jag hade trots allt faktiskt sovit bara ett par timmar då. Tillbaka ett par steg nu: minigolf klockan tio en lördag? Ja, det var en sådan där trevlig klassammankomst då alla föräldrar och syskon till alla i en klass träffas och t.ex. åker skridskor, bowlar, går på utflykt, spelar brännboll, åker pulka och umgås. Det är klassföräldrarna som är arrangörer och de ska ha allt tack i världen.

Men varje gång tittar jag och min djefla man på varandra … och så på barnen … och så suckar vi. Vi sitter hellre hemma under vår korkek på helgerna. (Mellan basketmatcher, orienteringstävlingar, biobesök, Bästisgrannemiddagar och födelsedagskalas.) Men så rycker vi upp oss … och ger oss iväg. Korkeken står ju kvar. Minigolfäventyret kombinerades med matglad tvåtusenkronorshandling och skjuts till järnvägsstationen; nu är jag gräsänka och ska passa på att … att … att … Om katten (den djefla mannen) är borta borde ju vi kvarvarande råttor göra något?

– Kom alla barn! Nu ska vi dansa på bordet!
– Nejtack, mamma, jag har ju redan sagt att jag hellre dansar med mina jämnåriga kamrater.

Fast det var ju inte detta jag skulle berätta egentligen! Det är bloggträff bestämd den 3 februari kl 13 någonstans i Stockholm! Eller om det blir på kvällen den 1 februari. Eller om det rentav blir både och. Hur som helst vill jag rekommendera att ni inte sitter kvar under korkeken just då.

Share
16 kommentarer

Man måste ta sina fajter

Ibland måste man diskutera, bråka, slåss, gräla, övertyga eller övertala. Ni kan tänka er replikerna före och efter dessa uttalanden:

– Jag vill inte duscha! Usch för dusch! sa Fyraåringen.

– Jag tänker aldrig mer svara i telefon! pinsamt! sa Tolvåringen.

– Varför får pappa sova middag medan jag inte ens får sitta ner och vila? sa Fjortonåringen.

– DET ÄR MITT HÅR OCH MINA FLÄTOR! skrek Sjuåringen.

– Nej tack, mamma, jag dansar hellre med mina jämnåriga kamrater, sa Nioåringen.

Vilken replik funkar bäst och vinner? Den sista förstås. Nioåringen har förstått att om man låter väluppfostrad och använder lillgamla ord, så blidkas föräldrarna och propsar inte längre på disco i köket. Tolvåringen kommer däremot att sättas på telefonsvararinternat, Fjortonåringen kommer att få en föreläsning över kroppars åldrande och ungdomars allt större behov av vila, medan Sjuåringen i flera år kommer att fortsätta diskussionen med sin storasyster om flätornas utformning.

Fyraåringen? Nej, den fajten tar vi sällan. Vi kommer förmodligen att i barnens framtid få stå till svars för hemska barndomstrauman eftersom vi alltid lyckas kollra bort trotsåldersbråken med distraherande åtgärder.
– Du vill inte duscha? Vad synd, för idag tänkte jag att du skulle få duscha med paraply.
– Jag vill inte … va? Pallapry?
– Jaa. Men vi kan ju duscha med paraply en annan dag då?
– Nej NU! Pallapry!

Fotnot: Ja, paraplyet inköptes av färgkombinationen att döma ungefär 1992.

Share
47 kommentarer

Rapport från en skurhink

Jag lever i sanning ett spännande liv. Not.

Men igår for jag i alla fall mellan ytterligheter. Två timmars jobb med artikel om modeord, sedan – swooosch – resa till Stockholm. Där besökte jag och förärades sushi hos en bloggare, varefter jag för första gången – på order av en annan bloggare – åkte till Berwaldhallen för att hämta konsertbiljetter. Denna hall vaktas av en tredje bloggare, som drog ner mig i kulvertar, visade upp kaffeapparater utan muggar och mystiska övningslokaler. På en dörr stod det ”FLYGLAR”. (Obs, plural.) På en vägg fanns det ett hiskeligt, modernt konstverk (1979). På golvet fanns det mystiska fläckar. (Om man går på dem förvandlas man till en musiker.)
Sju sjösjuka sjömän hade känt sig hemma på den blåa heltäckningsmattan eftersom den lekte hela havet stormar och hade platsat jättebra i Fröken Ensam Hemma åker gungstol.
Men biljetterna kom jag ihåg att hämta trots de vilda äventyren. Plötsligt infann sig ett lugn som jag sällan skådar. Känner. Upplever. Stöter på.

Fyra timmar utan förpliktelser.

Ingen väntade på texter, ingen ville ha mig att föreläsa om verbens plural, inget internet fanns till hands. Så jag köpte mig en kvällsmat och gick på bio: senaste Bond-rullen. Daniel Craig ser under (sorry, nu kommer en spoiler) tortyren ut så här:
Jarl Kulle.

Föremålet för James Bonds kärlek ser däremot ut så här:
Cia Berg.

(Ni förstår väl att jag försöker vara som denne bloggare?)

Sedan sammanstrålade jag på Tjuvlyssnatfesten med i tur och ordning en fjärde bloggare med ny kamera (som hon inte vågade använda) och en femte bloggare (som alls inte hade något glitter på sig) och såg en sjätte bloggare med väldigt snygga, högklackade skor (tut-tut, modebloggsvarning) men hörde tyvärr absolut ingenting av vad förordsskrivaren sade i mikrofonen. (Jag skulle ha bussvisslat och bett alla vara tysta. Folk stod till och med och pratade i sina mobiler när värdarna höll välkomsttal!)

Efter att ha smörjt våra eventuella krås med vitt vin, öl, sushi och annan ohyggligt snyggt upplagd förtäring som fanns i enorma mängder, vandrade alla vidare till en annan lokal, där vi till hip-hop på höööög volym (jaaa, jag är en gammal kärring som vill samtaaala) försökte prata teckenspråk med en bloggare och en annan bloggare och tammetusan gick jag inte fram och berömde en och annan film-bloggare. Sedan killade jag en man i mustaschen, följde med Gustaf Skarsgård in på toa (där jag klev i en skurhink), tog en bild på en bloggare, drog upp byxorna på en stackars pojk som visade upp halva rumpan och kalsongerna samt vinkade åt en fnuttifjärde bloggare.

Sedan bjöd en ytterst snäll bloggare mig på taxiresan ”hem”. Här ligger jag nu på en nybäddad madrass i en lägenhet på Söder och myser i nyborstade tänder och surfar på okänt folks trådlösa nätverk utan lösenord. Det piper hip hop i mina öron och jag hör ambulanser. Jag vill gå på fler fester och jag vill träffa fler människor och jag vill åka taxi och prata teckenspråk men jag vill inte höra mera hip hop. När jag och en annan bloggare försökte charma the almighty DJ, förklarade han att han ”inte tog önskemål”. Och så sa han ”Gå nu, snälla, jag jobbar”. Sedan greppade han micken och … rappade.

Beatles, people, mera Beatles!

Nu till modebloggen!
Ny t-shirt, plommonstop (dock buret under ytterst få minutrar), nyinköpt halsband (139:-), basketskor till svarta, tajta jeans och jättemycket deodorant.

Uppdatering:
I kommentarerna finns det länkar till komprometterande foton.

Share
33 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: