Hoppa till innehåll

27 sökresultat för ””

This just in!

Jag skulle egentligen skriva en kort snutt om en konstig hylla i köket, men istället blir jag långrandig som vanligt. (Ni får väl stämpla ut för att hinna läsa.) För likt ett forntida telegram, klampade ett intressant spam in genom dörren, klev in i hallen med leriga skor och deklamerade en dikt. Utan att jag har ändrat en enda bokstav lät det så här:

ah us ty mm al td ep vh ag
su ga zeee ok yk ch eq jrg ymp
fd vj tg yc jv yo vp km zgdadmrv
dh kr lclyea fp wv ja au ln bh bn
gmdu nw vs he kb ay nq ak fa ko
lt er pu kqvyfs pz ovsc dn oj

På andra raden är det nog ok att ympa träd. På sista raden kan jag läsa in att avsändaren kanske är SvD.

I förra veckan kom en annan spammare till oss. Rätt som det var satt han bara i hallen och klinkade på sin gitarr och sjöng med släpig stämma:

JayZ tours arrested fraud Killers todays
Bonamassa Part II Hidden Talents
Meaning bluesman discover meaning success
Patriot leave ears bleeding darkened soul
like bubbles surface pit…Big Geez Rhino
squeezy stress reliever greeneyes
Grave luck cheating death suddenly apparent heart attack
got license that
long Because poor woman
woman woman chemistry

Jag sneglar på hans textblad, kisar lite och försöker förstå versalerna. Finns det ett budskap som jag ska tolka? Vem är den fattiga kvinnan med kemi? Eller har en kvinna dålig kemi? Och blödande öron samt gröna ögon? Rött och grönt … ah, spammaren är färgblind och behöver min hjälp?

Men nu har jag installerat ännu en spamspärr i dörren. Först kontrollerar jag det yttre: om han har en html-stämpel i pannan blir jag misstänksam. Har han ett anglosaxiskt namn sätter jag upp ett varnande finger. Räcker han fram en bunt med blåa piller får han dörren i ansiktet.

– Kom tillbaka alla dörrförsäljare med encyklopedier, ni är förlåtna!

Fast ännu hellre hade jag sett att de där telegrammen dök upp helt i onödan – som anakronister. (Ja, det är ett nytt ord.)

Telegraaaaam. Bara ordet har en ljuv luguber klang av svart-vit film och olycksbådande möten eller soldat fallen i strid. Eller bröllop förstås. Telegrambud kom med ett papper med korthuggen text eftersom man betalade per … hm … per vaddå? Per ord eller bokstav? (Någon som vet? Om man betalade per bokstav borde ju SMS-stavningarna ha uppfunnits redan då? Det var nog per ord.) En snabb koll i allrakäraste NE visar att det var ett tag sedan artikeln uppdaterades:

telegram, skrivet meddelande, numera oftast förmedlat via telexnätet. (—)

Telex? Finns det fortfarande?

telex, system för att sända skrivna meddelanden mellan fjärrskrivmaskiner över ett speciellt telexnät. Informationen kodas enligt det internationella telegrafalfabetet från 1929. Telex utnyttjas i dag framför allt för internationell trafik. Sändningshastigheten är 50 tecken/s. Telex har i vår del av världen i stor utsträckning ersatts av telefax.

Oh, dear. Jag mejlar NE-redaktionen och ber om uppsnofsning.
Ett telegram till Bob Hope från George Burns. (Pfft. Så här fyndig är jag ju varje dag i mina mejl, men inte är det någon som sparar dem, inte. Jag ska starta en telegramfirma när jag blir stor.)

Uppdatering:
NE har förstås svarat snabbt –

Hej Lotten-Plotten!

Tack för dina uppdateringstips!

/Redaktör BNS

Share
21 kommentarer

Sex roller söker en säng att sova i

I inte någon ordning alls:

1.
Jag är basketmänniskan utan bollsinne eller strategiskt tänkande men med passion för sporten, bollen, domarna, spelarna, åskådarna och alla som är över två meter långa.

2.
Jag är hustrun, fru Bergman, som man får pussar och order av.

3.
Jag är kompisen som hjälper, stjälper, fladdrar och far samt lyssnar … och avbryter.

4.
Jag är yrkeskvinnan – föreläsaren, skribenten, redaktören, pladdermajan och åsiktsmaskinen.

5.
Jag är mamman, urmodern – dock helt omodern – som pysslar och plåstrar, lyssnar och visar, fnissar och vrålgarvar och lär ut bump, delar ut visdom och kramar samt mat och böcker. Och som egentligen hade varit nöjd med endast denna roll.

6.
Jag är den där som nyss var 16, som nyss tappade första mjölktanden, som nyss blev kär, som nyss gick ut high school, som nyss gjorde 38 poäng, som nyss bytte 23 blöjor på en dag, som nyss hade axelvaddar, som nyss lärde sig simma, som nyss redigerade 124 artiklar i NE på en enda dag, som nyss var 31, som nyss var okysst och som nyss födde sitt femte barn och som ideligen utan avbrott hela tiden har lyssnat på de egna tankarna varenda, vareviga dag.

Nr 4 är sömnig och har skavsår, nr 1 är trött och har stora blåmärken sedan förra matchen, nr 2 tar emot pussar men somnar innan de hinner lämnas tillbaka, nr 3 somnade nästan ner i tallriken under gårdagens paltkoma, nr 5 kommer att glömma föräldramötena nästa vecka och nr 6 är den som skriver detta.

Share
21 kommentarer

Pytt-i-pannadagen

Tankarna spretar som håret idag. Livet erbjuder ingen gummisnodd som samlar ihop allt i en tofs. Då gör man en lista som fungerar som hårspray. (Tillfällig lösning.)

1.
Min djefla man vill ha era förståndiga synpunkter på ett utkast: en policy för hur man ska bemöta fientliga kommentarer på sin blogg, se www.korvspad.se.

2.
En tjej undrar via mejl varifrån strofen ”Giv dig åt fallandets frid och frukta icke …” kommer. Jag försökte med ”Giv dig åt fallandets frid och frukta icke ty endast tomten är vaken …”, men bad sedan den mera seriöst diktande djefla mannen om råd.

– Hm, sa han, eh … ”fallande” … hm … Stagnelius? Vänta, kan det vara Aniara? Vänta! Boye? Nej, inte Boye … ”ändlöst falla …” Skit! Nej! Boyes droppar? Här! Nej. Äsch.

Tydligen var det poesins dag redan igår, men då kanske ni laddade för denna uppgift?

3.
Man ska träna på sin simultanförmåga. Idag borstade jag tänderna på mig och fyraåringen samtidigt och en liten stund senare nynnade jag på 7milakliv med de lustiga rimmen samtidigt som som jag gick rakt in i en dörrpost. (Det är faktiskt inte så lätt. Man måste sikta.)

4.
Ikväll blir jag bjuden på palt av VBK. Vad kan man dricka till palt annat än mjölk? Öl? Brukar jag äta en enda grönsak till palt? Nej. Skörbjuggsfredag ska jag kalla denna dag.

5.
Jag drömde i natt … (jag vet att det är dötrist med andras drömmar och ska inte bli långrandig med tolkningar eftersom jag är bedrövlig på att tolka drömmar men anledningen till att jag vill berätta om min dröm är egentligen bara för det första att jag kom ihåg den och för det andra att jag har en sådan fin bild på min pappa här till vänster att illustrera drömmen med) … att jag spelade rundpingis och vann eftersom jag servade så bra.

Uppdat.
Pappa meddelar: ”Året var 1953, då jag tog mina första stapplande steg på pingiskarriären. Min racketfattning är helt oacceptabel.

Det hela utspelade sig i Gamla Västra folkskolans gymnastiksal, som låg mittemot Hermelinsskolan – dvs. på andra sidan Storgatan.”

Det handlar alltså om Luleå. (Gamla med versalt G, Västra med versalt V, men folkskolan med gement f? Mystiskt.)

Share
36 kommentarer

Sovasova …

Men! Vilken annorlunda kväll.

Tisdag … då sitter man hemma och gör en trist fiskgratäng eller steker Mamma Scans köttbullar. Så är det, punkt slut. Om något annorlunda sker, är det ett fiskben i halsen eller örsprång runt 23-tiden. Acceptera.

Men igår åkte jag till Stockholm och parkerade mig runt sexsnåret tillsammans med Hasse på legendariska Prinsen. Hasse är en (numera) man, som när jag träffade honom första gången bara var en pojkspoling på runt 19 vårar. (Han är dock fortfarande ett år äldre, så vid tillfället var jag bara 18. Vårar.)

Hasse är en institu- och tradition i familjen. Det var han som sammanförde mig (och gjorde lumpen) med min djefla man. Våra barn har liksom honom att tacka för sin tillkomst. Jag har honom att tacka för en tisdagskväll utöver det vanliga.

På Prinsen lyckades jag efter efter endast en klunk öl hälla och krossa ett ölglas över paret bredvid oss, som strax därefter skulle på Stadsteaterns ”En midsommardröm”. Jag ser framför mig:

– Tanten luktar öl!
– Förlåt, jag åt nyss bredvid Lotten Bergman.
– Ok. Vi är fulla av förståelse.

Efter ett par timmar höll jag på att med rumpan välta vin över en av programledarna i Antikrundan. (Måste kolla upp namnet.) Efter att ha lättat på trycket på damtoan, rusade jag i full fart och stor förvirring in på herrtoaletten, där tre gentlemen stod på rad med ryggen mot mig … uträttandes de behov som uträttas stående. De vände sig inte om.

Korrektion här. ”De kan inte ha varit fler än två”, sa Hasse, som har en mer koncentrerad och samlad bild av herrtoaintrycket.

Plötsligt var klockan mycket. Jag fick väldigt bråttom för att hinna med sista tåget hem, och ringde därför en säker soffsovaplats. ”Visst, sure, inga problem”, sa soffägaren på Söder.

Hasse och jag fortsatte vårt pokulerande. Livet, kulturen, karriären, barnen och dåtiden – allt hann vi med.

Men så ringde soffinnehavaren. Tiden hade runnit ut. Klockan var ju mycket. (23:37.) Jag borde ha kommit tidigare. Och förresten var han och hans flickvän magsjuka. Det var nog inte en bra idé med översovandet.

Panik. Åka buss hem? Nej, sista har gått. Hotell?

”Nej, vi har fullt.”
”Nej, vi har bara en svit kvar.”
”Nej, men i morgon kanske.”

Javisst. Stockholm en vanlig tisdagskväll. Man ringer då till sin syster Orangeluvan, som är i nionde månaden och som sover som en gris som vanligt … men som har en sambo med sund dygnsrytm.

– Hej, tack och förlåt, är du vaken, får jag komma och sova hos er i natt?
– Javisst, jag sitter bara här och rättar skrivningar. Kom du!

Så nu ligger jag här i Högdalen i Stockholms södra förorter. Jag må ha vält öl över okända människor och förolämpat franska kypare som mellan varven inte alls bröt på franska. Men jag har en egen sovsoffa. God natt!

Share
17 kommentarer

Huvudbonadsdagen

Hattgubbar kör bil illa och kvinnor i hatt är på väg till bröllop. Få under 60 år bär hatt och själv har jag mest kapuschong eftersom håret ser ännu mindre friserat ut med knastrande, statisk elektricitet. (Klicka på bilderna så blir de större.)

Men jag är lite sugen på en vårhatt. Jag vill ha en designad sak som man fäster med hattnålar på en bad hair day. Den får gärna spreta lite och distrahera omgivningen.

Jag vill att min djefla man kommer hem från någonstans och slänger upp sin hatt på hatthyllan lite nonchalant. Jag vill att grannarna lyfter på hatten när jag går ut till brevlådan i morgonrock på morgonen. Jag vill sätta upp håret i knut och fästa vårhatten i den.

– Vaddå, hösthatt menar du väl? avbryter mig den djefla mannen som utan hatt läser över axeln på mig.

Pffft. Vårhatt andas positivism och solsken. Jag vill ha en vårhatt. Förmodligen kommer jag snart att börja yra om nätta skinnhandskar och strumpor med riktig söm baktill.

Ser man på, av alla dessa hattar gillar jag dem från 1920-talet bäst. De som plattar till och smiter åt allra mest. Men man kanske inte kan ha både hatt och frisyr på en och samma dag?

(Djup suck. Jag har ju ingen frisyr. Och ingen vårhatt.)

Fast jag har ju kvar den coolaste av hattar – morfars plommonstop. Inte damig men dammig. Jag kan stoppa några svajande påskfjädrar i hattbandet och sy fast öronvärmare och ha pengar i fodret. Men jag kan också dra en gammal kapuschong över mig och inse att hattarnas tid är förbi.

Fast bara en liiiten vårhatt kanske … på tisdagar ..?

Bilder ur Svenskt husmorslexikon (1957).

Share
46 kommentarer

Ja till Författarfonden

Jag håller med om mycket av det som står i Marcus Birros manifest. Vi kan inte låta enbart efterfrågan styra tillgången. Inte när det gäller kultur. Å andra sidan vill jag diktatoriskt rensa bort prettopoesi enligt den senaste modeideologin. Talang måste måste finnas med någonstans.

Flera av oss borde prova på att tugga taggtråd och gå i motvind istället för att serveras flygande sparvar intravenöst på silverfat. Le åt en konstig dikt och förundras framför en tavla av en passionerat kompetent målare. Kanske blev du en promille mer erfaren i just det ögonblicket.

Vem ska bedöma kompetensen och talangen? Jag förstås. Jag och jag och jag. (Nej, jag är alls inte färdigtänkt och totalformulerad i ämnet än. Kanske ser jag mig som en framtida bidragstagare, bara?)

(Detta inlägg kan man inte kommentera. Diskutera på Birros blogg istället.)

Share
Lämna en kommentar

En så kallad metablogg

Jag kan inte sova. Är det månne fullmåne? (Jag kikar ut.) Nej, det är knappt ens halvmåne. Sängen är knölig, kudden är varm som dubbla förknasare och den djefla mannen är snorsnarkig.

Men det kan jag ju blogga om.

Jag ska inte ta fram datorn. Klockan är strax efter ett och jag ska inte ta fram datorn. Jag måste sova för att kunna jobba koncentrerat i morgon och nu ska jag bara ta fram datorn en liten, liten stund. Det kan jag också blogga om. Det porlar i våra element, vilket påminner mig om hålet vi har i taket. Hm, det kan man ju blogga om.

För en halv evighet sedan (hösten 2005) blev jag ombedd att skriva en krönika till Bloggportalen. (Innan den blev Aftonbladisk.) Texten väckte ingen som helst uppmärksamhet, ingen gav mig författarstipendier och ingen klappade mig på axeln så nu drar jag den en vända till bara för att jag inte kan somna. (Nota bene: logisk kullerbytta.)

____________________________________

”Nu är den Nya Tiden — bloggessensen — här. (Blogg-essens kan inte jämföras med ren-ässans.) Du är inte längre irriterad på pyspunka, kladd under strumpan, Harald Treutiger eller täppt näsa. Du skäller inte längre på din man för att han slänger sina kalsonger på spisen. Du ryar inte längre på din hustru för att hon äter snorkråkor. Du bara lutar dig tillbaka och suckar lyckligt.

När min man — i en timme innan fina gäster skulle komma — kokade ett mögligt rådjurskranium i spaghettikastrullen, tänkte jag bara:

— Aaaaaa. Det där ska jag blogga om. Bra, mycket bra. Du är bra gullig du.

Bloggningen av idag innebär att initiativrika navelskådare lyfter på tröjan, drar ner brallorna och låter en till största delen osynlig publik skåda navelns hemligheter. Vad kommer detta att betyda för framtiden?

Jo … (jag tittar snett uppåt och skådar denna framtid). Bloggessensen blir en pånyttfödelse för det skrivna ordet. Blogg-eliten skramlar mest, men lill-bloggarna är flest. Vissa anklagas för bloggstöld när de lånar texter från bloggkonkurrenter, medan andra plankar sig själva och använder bloggen som kvalitetstest. Bloggredaktörer blir en ny yrkesgrupp. Skrönor blandas med skval, poesi rörs ihop med polemik – men kompetens och fantasi slår varje gång ut sensationsskapande. Bloggarna ger anonymiteten ett ansikte och bloggarna skapar egna kändisar.

På vanligt bloggmanér bryter jag här, och byter både stil och ämne. Jag hade för ett halvår sedan verkligen ingen aning om vem som var vem i genren ”de unga skribenterna”.

— Isobel-vem-då?
— Sigge Eklund, nope, ingen aning … men coolt namn.
— Virtanen, jaha, finnen som vann OS 1972 fastän han trillade?

Idag vet jag till och med att man kan stava Gösta med oe.

Nu kommer min man och berättar att han måste köpa nya glasögon för fjärde gången i år och att han har tappat bort alla tre bilnycklarna samt glömt att betala femton räkningar. Kära, kära make, tack, tack.

Tänk ändå om Hasse & Tage hade haft en blogg, säg, 1957.”

____________________________________

Ja, tänk om. Även Orangeluvan skrev en krönika – som varande icke-bloggare. Hon sover säkert sött nu och ligger alls inte och funderar över min blogg. Broder Jakob sover nog inte, han har hopplös dygnsrytm sedan tonåren. Dålig sömn har vi ärvt av mamma, dålig handstil av pappa. Det kan jag kanske blogga om. Salt är däremot säkert vaken, hon brukar nattblogga.

Mittinattenmetablogg. Hm. Jag tycker om ”Sex roller söker en författare” av Pirandello. Det är en metapjäs. Metapoesi skulle jag kunna blogga om. Metaromaner tycker jag mindre om, det blir bara navelskåderi av dem. Att skåda sig i naveln låter lika obehagligt som att pilla sig i densamma. Konstiga associationsbanor skulle man kunna blogga om.

Åh! Jag som är så himla bra på att söva mig, vad är detta? Räkna bakl… Vänta, det har jag redan bloggat om. Och kommenterat om. Jag är slut. Nej, jag menar att cirkeln är sluten. Såklart, annars hade den näppeligen varit en cirkel.

Vad ska jag göra? Ska jag väcka min djefla man? Det skulle ju han kunna blogga om!

Uppdatering 1
Nu blev det en snarkblogg:
Uppdatering 2
Nu blev det en rubrikblogg under avdelningen What?
Nästa vecka: Mordtant? Fusktant? PRO-tant? Ah, nu vet jag! Snuskgubbe och sextant!

(Fotnot: Rubriken kommer från Aftonbladet, men jag tror att det var Expressen som började med att på förstasidan i lördags skriva att en 78-årig tant hade satt eld på Lindex. Förmodligen var det kopplingen till Lindex som gjorde att damen/kvinnan blev klassad som tant. Fast tant är egentligen ett alldeles utmärkt ord – det brukar bara inte användas så ofta inom pyromanijournalistik.)

Share
22 kommentarer

Basket i Linköping hela dagen

Denna underbara dag inleds med huttrande samling som ser ut så här.

Eskilstuna Baskets damer B on-the-go.

Sedan hoppar vi in i bilarna och eftersom vi är vuxna människor behöver vi inte ha med oss våra föräldrar. Vilket i och för sig är synd, för vi har ju i och med detta inte heller någon publik.

När vi sedan är framme i Linköping stapplar vi omkring som de stela basketspelare vi är (jag tror att basketspelare i allmänhet är lite stelare än andra idrottsmän) tills vi har känt på bollarna, gnällt lite på motståndargolvet och de skumma lamporna. Vi kollar in motståndarna och konstaterar oftast att ”nämen det här ser väl ok ut?”. (Ibland är det helt fel så att vi förlorar med 90 poäng och har fem skadade spelare och jag sitter bitter och utfoulad vid sidan om planen.)

Idag har vi dock inte med oss vår poängmaskin. Hon springer på snabba uppspel snabbare än någon annan, pinnar på som Fredrik Ljungberg (vi andra är Olof Mellberg) och innan vi ens har kommit över halva planen, har hon gjort mål. Idag måste vi istället för snabbhet satsa på rutin och breda höfter. De breda höfterna är bra när man ska bumpa bort de unga motståndarna (ja, de är alltid unga, motståndarna) som när vi dansade till Lady Bump med Tina Charles för 100 år sedan. Rutinen sitter i armbågarna.

Hela lördagen går åt till detta. Min djefla man får vara basketänkling … och vad tänker han göra då?

– Olle, vad ska du göra idag?
– Va?
– Vad ska…
– Jag ska röja i källaren.
– Rör inte mina telefoner! Rör inte mina gamla skolböcker! Låt tygerna ligga!
– Nej, jag ska kolla om det är en råtta eller grannens katt som ligger där och ruttnar.
– Va? Luktar det illla i källaren?
– Sedan ska jag med skjutmått sortera alla våra böcker efter tjocklek och lägga alla strumpor i hängmappar som har etiketter på … med färg och skostorlek. (Olle gnuggar händerna.)
– Bra! Jag sticker nu!

Idag får kommentatorsbåset funka lite som klotterplank eftersom jag inte är hemma och tar hand om er. Men först en gåta: på väg mot vilken stad var vi (basketlaget) när vi såg detta längs motorvägen?

Jag tycker att det är en jättehäftig utsmyckning.
Share
28 kommentarer

Östtyskland

När jag var liten, drog mina föräldrar mig, Broder Jakob och lilla Orangeluvan runt Europa. Vi åkte från Luleå i en gul VW Variant 411 med registreringsnumret FMJ 242.

(Min hjärna funkar så här: ”Åhå, här finns lite onödig kunskap om t.ex. ett registreringsnummer, den klistrar vi fast hääär, och titta där står något viktigt om hur synapserna fungerzzzzzzzzzzznark.”)

I Västtyskland bodde vi på familjehotell som jag vill kalla Zimmer und Frühstück men som väl kallas något annat? Alla sängar hade dunbolster och vädret var alltid fantastiskt. I Frankrike åt vi grodlår och glass, och jag lärde mig att säga framboise. Ja, detta gjorde vi sommar efter sommar, i kyrka efter kyrka, på museum efter museum med en och annan guidad stadsvandring insprängd däremellan. (Nämnde jag att båda mina föräldrar är lärare?)

Tyvärr förstod jag inte mitt eget bästa och ansåg att man i Östtyskland på sin höjd kunde … kunde … kunde … Nej. I Östtyskland kunde man inte göra ett skvatt. På toa var papperet (om det ens fanns papper) antingen glatt som smörpapper eller skrovligt som asfalt. Maten var grå, brun, grönbrun eller off white. Mamma och pappa pekade, berättade, tog bilder, förfasades och berättade om politiska förvecklingar och hur muren … MUHUUREN … (sägs med fördel med darr på rösten) byggdes hux flux 1961.

Vi fick inte åka omkring i Östberlin med vår egen bil, utan stoppades in i en turistbuss: Broder Jakob 13 år, Orangeluvan, 8 år och jag 15 år, var verkligen hemskt intresserade av det hela. (Tänk att jag hade en armbandsklocka på mig. Det var ju praktiskt. Begriper inte varför jag slutade ha det.)

Hos Den Blyga läser jag att det egentligen var den 10 november 1989 som östtyskarna skulle få börja gå över gränsen utan tillstånd och utan att bli stoppade av taggtråd, ihjälskjutna av vakterna eller söndersprängda av minorna vid den fyra mil långa muren. Men redan dagen innan råkade propagandaministern offentliggöra denna nyhet utan att inse att gräns- och murvakterna inte hade blivit informerade.

– Hörru, vaktkompisen Günther, ser du att det kommer folk springandes mot muren?
– Kamrat Friedrich, vad säger du? Folk? Var är mitt gevär? Vaddå, vanliga människor?
– Ja, i tusental!
– Ring någon! Ska vi skjuta dem?
– Jag tror det.

Vakterna sprang panikslagna omkring som yra möss (i min version i alla fall), ringde förvirrade samtal till sina överlydande (nej, så heter det inte, men de kanske ringde till sina generaler då?), tvekade mellan att öppna gränsavspärrningarna helt och att skjuta in i folkmassorna och tyckte (i min version i alla fall) att på det hela taget var det som hände i alla fall ganska spännande.

Gränsen öppnades i alla fall efter en stund, tjoande östberlinare kramades av glada västberlinare, alla klättrade i sina stentvättade pösjeans upp på muren även om det ju faktiskt måste ha varit himla svårt, alla skålade i öl, journalister som kunde prata tyska (!) for fram med mikrofoner och i Sverige satt vi och tittade på tv. (Efter 1,10 blir till och med jag lite känslosam. Efter 4,35 säger en storögd reporter till en f.d. gränsvakt att han ju verkar vänlig.)

– Är det graffiti på muren? sa vi framför tv:n.
– Konfetti?
– Graffiti! Dom har målat på muren!
– Konstigt ord, graffiti.

Mitt i stora händelser och omvälvande skeenden som skapar historia bryr vi oss ofta om de små tingen som toapapper och läbbig mat. Från min resa till Leipzig 1991 minns jag bara två saker.

1) Die Dame mit der Schlange (Är tyskan rätt? Die Schlange blir der för att aus, ausser, bei, mit … styr … dativ?) Det var på en nattklubb en nakendansös som hängt en sovande orm runt halsen.
2) Ett konferenscocktailparty där vi serverades Dunkelbrot mit Schweinespeck och avslagen Bier som hinkades upp som vore den soppa ur en stor kantin. (Mörkt bröd med ister och avslagen öl.)

Uppdatering:
3) En kyrka (alltid dessa kyrkor!) med rosa och mintgrön inredning.

Share
30 kommentarer

Att våga eller inte våga

Igår läste jag på en blogg som är koncentrerad på film: Bloggywood. Ett inlägg listade ”De tio bästa high school-filmerna” och jag bara … jag bara … fastnade. Vissa filmer hade jag inte ens sett, men Can’t Buy Me Love, The Breakfast Club och Ferris Bueller’s Day Off är sådana som fungerar som en resa bakåt i tiden. Eller som när man ser boktiteln ”Fröken Ensam Hemma åker gungstol” som jag nämnde häromdagen; man blir glad och lycklig och väldigt mycket yngre till sinnet. En liten stund.

Så det tänkte jag skriva i kommentarerna på Bloggywood. Men vad händer? Jag sitter med händerna en centimeter ovanför tangentbordet, andas snabbt, tänker långsamt … och vågar inte kommentera. Min inre monolog – fast egentligen är det en dialog eftersom jag svarade själv – gick ungefär så här:

– Men skriv! Skribenten blir glad!
– Men tänk om detta är ett slutet rum och de tycker att jag stör med glada heja-rop!
– Trams, jag har ju skrivit kommentarer hos Sigge Eklund, Isobel, Det ljuva livet, Deep Edition och andra coolingar och till berömda författare som Camilla Läckberg, Sandra Gustafsson och Annika Bryn!
– Coolingar? Vem bestämmer att de är coolingar? Och varför skulle inte coolingar bli precis lika glada som eventuella ickecoolingar. Coola mig hit och coola mig dit!
– Jamen i högstadiet …
– Högstadiet! HÖGSTADIET! Du går väl för tusan hakar inte i högstadiet.
– Åh, vad du … jag, menar jag … svär mesigt. Jag vågar inte. Jag är en mesig sjua och dom går i åttan, svär och spottar snus.

(Ser ni hur jag på ett väldigt snyggt sätt knyter ihop säcken genom att associera high school till högstadiet?)

Nyss läste jag R Skriveriers kommentar till förra inlägget:

Man kan inte låta bli att förundras över den digra kommentarsfloden till dina blogginlägg.

Jag försökte då att formulera ett svar med andemeningen:

– Jamen jamen jamen det äääär inte antalet kommentarer som betyder något utan vad som skrivs!

Men det hela lät lika fjöntigt som när mina inre röster grälar.

För egentligen handlar det kanske bara om att man vågar kommentera. (Jag har fortfarande inte skrivit något till Bloggywood.)

Nå? Varför vågar man kommentera? Vågar ni skriva hurrarop till Bloggywoods top-tio-lista?

(Jag vågar förresten heller inte hoppa bungy jump, ta dykcertifikat, klättra upp på Mount Everest eller åka motorcykel i Anderna för att inte tala om att ringa till okända människor. Däremot vågar jag rensa avlopp, peta främmande människors näsor, byta bajsblöjor och däck på bilen. Hjälp! Telefonen ringer!)

Share
54 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: