Hoppa till innehåll

26 sökresultat för ””

Jag har en hemlighet i källaren

Det var så himla enkelt att svara i telefon förr i tiden. Rrrrrring, ringde det, och då gick man till hallen, lyfte på luren och sade sitt namn. (Vissa svarade med sitt telefonnummer, vilket jag aldrig förstod – ville de vara lite inkognito?)

För att inte tala om att titta på tv förr. Man gick fram till tv:n, satte på den och valde mellan två knappar eller kanske till och med ett litet vred. Om det inte blev någon bild, betydde det helt enkelt att det inte var något på tv.
Ur Expressen, 1976. (Klicka på bilden om ni vill läsa och minnas.)

Om tv:n idag inte visar någon bild, måste jag klättra upp på den och gräva bland sladdarna och stänga av och sätta på videon, digitalboxen och dvd:n. I april 2005 sade jag upp ett Viasatabonnemang eftersom vi hade gett bort boxen till Myrorna och köpt en Boxerbox. Dumt av oss. Vi skulle nämligen ha skickat in programkortet till Viasat först. Vi betalar och betalar och kan inte bevisa att vi inte har några Viasatkanaler. Kan man be om hembesök som en omvänd tv-licenskontroll?

Våra telefoner på ovanvåningen är utslagna sedan vi för två veckor sedan skaffade trådlösa, kromglänsande underverk till nedervåningen. De har nummerpresentation och kan stoltsera med olika signaler beroende på vem som ringer. Men vad har man för nytta av det när vi inte kan få nummerpresentation eftersom Telia och Glocalnet bråkar om vem som egentligen har oss som kund? Dessutom hittar vi aldrig telefonerna eftersom de inte sitter fast i sina sladdar. Om man för ovanlighetens skull hittar en ringande telefon, måste man trycka på en knapp och sedan vänta i ungefär en sekund. Annars hör den uppringande när jag svarar med mitt för- och efternamn endast:

– Man.

Lite reggae:iskt, liksom. Men nu till hemligheten.

Detta är vad jag har sparat på trots alla försök till utrensning. Jag kommer att kunna sälja dem dyrt på svarta marknaden när elen har tagit slut och mobilmasterna har trillat omkull.

Share
39 kommentarer

Tisdag morgon hos en fembarnsfamilj

När jag var liten, gick jag upp klockan sex på morgonen för att få vara i fred. Jag åt fil med Eternaflingor och rostade två mackor som jag lade ost på, och drack te i en stor, grön mugg. Där satt jag i vintermörkret och läste Norrbottens-Kuriren vid köksbordet. (Ja, i mitt minne är det alltid becksvart ute och fem meter höga snödrivor.)

I mitt vuxna liv säger det ring-ring, tut-tut och pip-pip i allas väckarklockor prick 06.40. Från att ha legat som ett sovande lejon på savannen, hoppar huset plötsligt upp och spritter som en jagad gasell över stäppen. Alla äter frukost på en gång och alla pratar i munnen på varandra utom Olle, som alltid lyckas fokusera på morgontidningarna och faktiskt plöja igenom dem. Vi kvinnor (alltså i denna familj jag) som är så bra på att hålla många bollar i luften på en gång, sneglar lite på förstasidan och försöker sedan svara på tusen och en frågor.

– Heter det ”few people enjoy” eller ”few people enjoys”? säger Fjortonåringen.
– He-she-it-is, rabblar jag per automatik. Alltså ”few people enjoy” – det är kollektivt substantiv och räknas som många
– Igår på träningen lärde vi oss Två Ifrån. Man ska spela försvar såhär, kolla, kolla … säger Tolvåringen och visar med en macka i munnen.
– Aj, säger jag och tänker att den där knäböjningen hade gjort ont i mina basketknän.
– Jag kan spela ”Spanien” perfekt nu, deklarerar Nioåringen och tar fram klarinettlådan för att visa oss.

Här nickar jag bara och tänker att det är ju faktiskt himla bra, det här med att inte vi bor i lägenhet.

— Jag och Isabelle haR en koja i källaRen men den äR väldigt hemlig, säger Sexåringen som har fått väldigt markerade R i alla ord sedan hon lärde sig läsa.
– Men om … den är hemlig … ska du ju inte … tala om … den, säger jag lite släpigt eftersom jag samtidigt letar efter Fyraåringen.
– Han är ute och kammar ner äpplen med en kratta, säger Fjortonåringen, som förstår vad jag spanar efter.

Sådant här med trädkrattning i pyjamas har visserligen hänt förut, men det var ju kallt och dimmigt i morse. Huga, stå där barfota med dagg i gräset. Förkyl… Vänta nu, koja i källaren?

– Koja i källaren?
– Mmm. JätteRoligt.

Jag har nu varit nere i den hemliga kojan. På hela den yta som jag rensade i somras hade de lagt ut täcken, lakan, kuddar, gosedjur och ett och annat klädesplagg. Tror ni att källargolvet var rent och helt ofuktigt när kojan byggdes? Nope.

Share
24 kommentarer

Vaddå RSS-läsare? Läser den bloggar åt mig?

När man köper t.ex. en ny tvättmaskin, kan man agera på tre olika sätt:

1) Jahoo och trallalalaaaa, vad kul, jag trycker här och där så blir det bra och nähe, kanske lite där istället, men så himla kul detta äääär!
2) Jag börjar med instruktionsboken. Instruktionsboook. Alla som säger ”manual” är dumma. Dumma. Sidan 1. De som börjar med felsökningen är också dumma. Man ska börja med sidan 1. Och texten på svenska ska komma först, annars kanske man sitter där och läser spanska beskrivningen och inte fattar någe. Sidan 1. Kontrollera sladdarna. Check!
3) Iiih. Många knappar. Kan ingen annan sätta på den? Jag tvättar imorrn istället.

Så här är det med ny teknik – många hoppar i det kalla vattnet direkt, andra analyserar och tänker efter, åter andra sitter än idag med skrivmaskin och förtalar datorerna. Nu ska jag fastslå en sak först:

En RSS-läsare är en bra uppfinning eftersom den underlättar bloggläsandet.

Dessa läsare finns ibland inbakade i webbläsarna, men man kan också ladda ner dem – ofta till och med gratis. (Se där, där tappade jag 1 000 läsare vid ordkombinationen ”ladda ner dem”. Kom tillbaka, det är inte farligt!)

Om man använder nyligen.se kan man också ha koll på sina favoritbloggar – men om jag glömmer att pinga (vilket betyder ungefär ”säga till att jag har skrivit ett inlägg”), så vet inte nyligen.se att jag har skrivit en ny text. Därför är RSS-läsaren så praktisk: den känner när jag har uppdaterat min blogg.

Kolla på denna lista (det finns mååååååånga sådana listor) och ladda ner ett av programmen – eller leta reda på ett som är inbyggt i din webbläsare (FireFox, Safari, Explorer, Opera, Netscape).

Om du nu – när du läser här – tittar högst upp i adressfönstret, så ser det ut ungefär så här:
Klicka på den lilla blåa rutan med RSS, så börjar du raskt och omedelbart att prenumerera på min blogg. (Ok, du måste ju först ha skaffat dig RSS-läsaren, och i vissa program ska du istället kopiera in länken.)

Varje gång jag har skrivit ett nytt, världsomvälvande och fruktansvärt intressant inlägg, syns det i din RSS-läsare. Klicka runt och kolla om du kan skapa mappar precis som i mejlprogram, markera olika bloggare med färger eller låt allt bara vara som det är från början. Ibland syns det inte någon blå RSS-ruta i adressfältet, och då får man istället leta i bloggarens marginal. Då kan det se ut så här:


Klicka på RSS, och du skall vara en ny prenumerant, är ett känt ordspråk.

Du ser i din RSS-läsare när dina favoritbloggare har skrivit något – och kan läsa texten i RSS-läsaren. Du förstås också klicka på inläggets rubrik och raskt hamna i bloggläsaren för att läsa där istället. Om man är på väg till ett ställe utan internetåtkomst (aka Universitetsområdet i Stockholm), kan man i RSS-läsarprogrammet spara alla olästa blogginlägg.

Nu uppstår förstås en mängd frågor – men jag kommer att uppdatera här om det behövs. Och ja, varje gång jag uppdaterar, syns det i din RSS-läsare. Varje gång jag ändrar ett meningsbyggnadsfel, syns det i din RSS-läsare. De bloggare som petar och ändrar i antika blogginlägg, ska veta att det syns i allas RSS-läsare. Själv undrar jag huruvida RSS-läsarnas krafsande runt omkring på bloggarna registreras som ”besök” – vilket är viktigt för dem som kollar statistiken. (Vilket jag rekommenderar att man inte gör.)

Om man som jag har en www.lotten.se-adress, måste man in och pilla i koden. (Mejla mig om ni vill veta hur.) Återkommer!

Återkomsten:
Min djefla man, han har i sin marginal lagt in ett RSS-flöde på ett fåtal bloggar som han vill skylta med att han läser. (Jag försöker hålla koll på 193 bloggar just nu, så de får inte plats i min marginal.)

Om man väljer Bloglines (som inte är ett program utan en webbtjänst), ligger allt på nätet (som R Skriverier beskriver i kommentarerna). Detta är praktiskt om man sitter vid olika datorer huller om buller. Om man – som jag – sitter vid en och samma slitna, kantstötta dator med vassa kanter på olika ställen hela tiden och väldigt ofta hamnar off-line (utan tillgång till internet som på Universitetsområdet i Stockholm, se ovan), är det praktiskt att ha ett program i datorn istället. Jag har NetNewsWire eftersom jag har Mac.

Läsa lite mer kanske?
Load average zero
Wikipedia
Salt
Frihetens vingar

Åh, en liten RSS-skola:
Copyblogger

En till!
How to explain RSS the Oprah way

Share
25 kommentarer

Kidnappardrama

Ett av mina jobb är att skriva kåserier för Hemmets Veckotidning var fjärde vecka. Jag samsas med mat- och stickrecept, husmorstips och livsöden. Uppdraget delar jag med Gertrud Hemmel, Staffan Ling och Eva Halldinger och det är riktigt, riktigt kul. Jag får mejl och brev från läsare i t.ex. USA, Malå, Kiruna, Norge och Australien. (Inte från Stockholm.) I senaste numret (som prenumeranter får idag, men som man inte kan köpa i handeln förrän i morgon), skriver jag om något som hände under en tågresa.

Men. Men. Men. Det har blitt fel nånstans.

Det är Eva Halldingers bild, det är Eva Halldingers namn och det är Eva Halldingers namnteckning överallt runt hela min text. Min kolumn är kidnappad.

(Senare idag, när jag har slutat att hyperventilera över denna bagatell, återkommer jag med en RSS-skola.)

Share
12 kommentarer

Lasarett och riktigt

En ung person som jag träffade i veckan tyckte att benämningen ”lasarett” lät ålderdomlig. Men en googling visar att ordet lever i högönsklig välmåga över hela vårt avlånga land: Helsingborgs lasarett, Skellefteå lasarett, Karlskoga lasarett och så vidare.

Vid en närmare titt visar kan man konstatera att benämningarna på landets inrättningar för sluten vård varierar vilt. Titta till exempel på namnen på Region Skånes tio sjukhus:

  • Centralsjukhuset Kristianstad
  • Helsingborgs lasarett
  • Hässleholms sjukhus
  • Lasarettet i Landskrona
  • Universitetssjukhuset i Lund
  • Universitetssjukhuset i Malmö
  • Sjukhuset i Simrishamn
  • Lasarettet Trelleborg
  • Lasarettet i Ystad
  • Ängelholms sjukhus

Ordet ”lasarett” har för övrigt en spännande historia. Ett spår leder tillbaks till ett pestsjukhus utanför Venedig som hette Santa Maria di Nazaret, ett annat spår för oss till Lasaros (it. Lazarus), de sjukas skyddspatron. Någonstans på vägen blev ”Nazaret” och ”Lazarus” till ”lazzaretto”.

Den Lasaros som avses är inte den man som Jesus väckte till liv i Johannesevangeliet, utan Lasaros som nämns i en liknelse i Lukasevangeliet (16:19–31).

Share
Lämna en kommentar

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: