Min pappa och Broder Jakob är boll- och racketvirtuoser. Själv är jag mest envis. Spelar basket gör jag med ett sådant nöje att folk pekar på mig och säger ”vad flinar hon åt hela tiden?”.
När jag gick ett år på high school, tvingades jag att friidrotta. Förfärligt … men jag sprang varv efter varv och blev till slut tvåa i Dallas på någon konstig distans. När jag träffade Orienterar-Olle (se nedan), tvingades jag ut i skogen i nylonkläder. Min tävlingsinstinkt (som är löjligt stark och får mig att skala fler potatisar än de andra om vi är flera som hjälps åt) hjälpte mig att komma i mål, men helt utan förkunskaper var det nästan bara stenmurar och öppna fält som ledde mig rätt. Kompassen hängde och dinglade och slog mot låret när jag sprang, vilket jag fann ytterst irriterande.
Här i Norge var det igår mulet och kvavt. Barnen gick på huppegupptäktsfärd Huppegupptäcksfärd och hittade fem meter utanför tomtgränsen en helt perfekt … tennisbana. Sådär orangevinröd med vita linjer. Med nät på mitten. Och domartorn som en förvuxen barnstol. Precis som Björn Borg hade velat ha det. (Fast inte brukade det vara grönt grus på mitten? Det var det här i Norge. Nåväl.) Någon letade reda på bollar och racketar, och så satte vi igång att spela. Tre på ena sidan, tre på den andra och Treåringen på en parkbänk i mitten, precis vid nätet. Då kom jag på en underlig sanning:
Jag har aldrig någonsin spelat tennis.
Pingis (är mycket bra på serva och maska vilken sida av racketen som jag använder för att förvirra motståndaren som alltså inte mäktar att returnera bollen), volleyboll (slänger mig gärna på golvet i de där minimala brallorna som de har, men stukar fingrarna så fort bollen kommer i närheten), fotboll (tacklar som Glenn Hysén, men skjuter som Papphammar), konståkning (kan göra åttan baklänges), aerobics (orkar hur länge som helst men gör allt spegelvänt och för långsamt), go-cart (kör tills armarna och svanskotan går av, men skyller alla förluster på att jag inte fick körkort förrän i 25-årsåldern), höjdhopp (hoppade 1,30 meter när jag var 11 år, vilket tydligen var helt ok), bowling (jag har slagit rekord med minst poäng på fem serier en gång) och simning (var snabbast i klassen ända tills Crawl-Peter började) har jag ju testat även om allt var dödstrist jämfört med basket. Men aldrig någonsin har jag spelat tennis.
Förrän idag.
Om man tar i för kung och fosterland och stönar som Connors, hamnar bollarna i Sävast (utanför staketet). Om man försöker sikta norrut, kan bolluschlingen likväl hamna österut eller västerut. Eller söderut. Om man står vid baslinjen och studsar bollen upp och ner innan man ska serva, ser man proffsig ut i ett par sekunder. När man sedan slår hål i luften och får bollen i huvudet, ser man strax fem barn och en make rulla runt av skratt och bli röda av grusplanen.
Ceci n’est pas une tennisspelare.
Ceci n’est pas un tennisspelare iheller. Däremot kan vi väl ställa ut honom på cirkus med små barn som viker ryggraden dubbel? (Kolla fotarbetet!)
Vad är huppegupptäcktsfärd?
”När jag träffade Orienterar-Olle (se nedan), tvingades jag ut i skogen i nylonkläder. ”
Illustration på den blygas blogg 2dre februari!
O-Olle var Din motsats-bollsport är ej hans grej – han fick stå i mål, men slängdes ut, han studerade insekter när bollen kom, vi släpade honom runt golfbanan och han blev en hejare på botanik.
Se´n sattes en kompass i näven på honom, och på den vägen är det…
Huppegupptäktsfärd — eller snarare som Den Blyga stavade det huppegupptäcktsfärd — är ett Robert Brobergskt ord för upptäcktsfärd med många och mycket stök och tjoanden och glatt humör. Låten med samma namn sjöngs i ett tv-program som hette ”The Pling & Plong Show” (1971) och såg man på det, ropade man ”Möllenöh!” till sina kompisar.
Hupp! Här finner jag att det ska stavas Huppegupptäcksfärd!
Här finns många av hans låttexter, men inte just denna.
vilket fotarbete, vilken blick på bollen, vilka underbara poser, vilket skrattanfall jag fick ;).
Petimätern i mig kan inte låta bli att påpeka att även om ”ce” är ett demonstrativt pronomen så krävs det i den här meningen en självständig form. Det vill säga ”ceci” (som var det Magritte använde), ”cela” eller ”ça”.
Jag har för övrigt heller aldrig spelat tennis, och skulle nog aldrig våga…
Aequinoxia — min mamma är fransklärarinna. Därför lärde jag mig aldrig franska någe vidare. Och naturligtvis skulle jag ha faktakontrollerat innan jag publicerade. Nu får jag stå här med den franska skammen. (Och ändrar förstås!)
” franska skammen” …
Hm låter ekivokt på något sätt, åtminstone för oss med rötter i 1800-talet
”franska sjukan”,” franska kort”…
Ha – tennis! Vilka minnen… När jag förra gången var lyxhustru ett tag spelade jag mycket tennis. Med darling Gilberto, tennisinstruktör och en sann gentleman. Pojkarna spelade också tennis på sin fritid. Den viljestarka dottern hölls bland hästarna, skjutsad av sin fader som tillbringade fritiden i 4W-jeepen med luftkondisen på och Mozart i bilstereon, medan hästdressyren pågick. (Han är inte så sportig, direkt. Om han sätter sig ned på marken, vid picknick t.ex., måste vi andra fyra DRA up honom när picknickandet är slut.)
Nåväl – Gilberto. Han lät mig alltid vinna massor av bollar för att till sist slå mig i matchen, med uppbjudande av sina sista krafter som han fick det att se ut som. – En dag hade jag glömt mina tennisdojor. Helvete! Om jag åkte hem och hämtade dem skulle halva tennistiden gå åt. Vid kortänden av tennisbanan fanns en lång låg byggnad med duschar, omklädningsrum och Gilbertos kontor, där han även hade sina extrakläder och skor. Jag bad att få låna ett par av honom. Han hade storlek 43 och jag har 39, så jag lånade lite sockor också. Det KÄNDES rätt så OK och så började vi spela. Men då och då avbröt sig Gilberto, lutade sig mot husväggen och skakade av skratt. Jag undrar varför.
Lena B: Det där med att vara lyxhustru måste du ju berätta mer om!
Det närmaste jag har kommit en tennislärare var när jag tittade på ”Lödder” anno dazumal. Visst var det han som förförde Corinne … och hennes mamma?
Sedär:
tennis –>
ekivoka ordassociationer –>
lyxhustrur –>
förförelser!