När jag var liten var båda mina föräldrar lärare. Visserligen var pappa tvungen att då och då vara på jobbet (Kemikum i Lund) som normalt folk, men mamma blev ledig när vi blev lediga och så var hon ledig tills vi började i skolan.
Ibland packade vi ihop oss i lilla Folkabubblan med påklistrad DHR-fjäder på bakrutan. (Eller vad stod fjädern för, någon som minns?) Vi gick i vita knästrumpor och träskor och åt Piggelin och humlorna surrade och vi sprang i solskenet och så trillade vi omkull, grät en skvätt och fick plåster på ett knä eller två. Sedan satte vi oss på våra cyklar och cyklade runt på hela Norra Fäladen utan att någon vaktade oss eller var det minsta orolig. När det var dags att äta, åkte alla hem till sig och sedan sammanstrålade vi igen lite senare.
(Åt jag någonsin mat hemma hos en kompis? Så underligt … jag minns inte. Brukar jag numera ha grannskapets alla barn hemma hos mig på mat? Ja.)
När vi skulle utomlands, bilade vi ner till södra Europa. Ja, även när vi bodde i Luleå bilade vi ner. Och bodde på hotell, vi bodde på hotell i Tyskland, Italien, Frankrike, oj vad vi bodde på hotell. På två ynka lärarlöner. (Det var … ehrrm … bättre förr?)
Våra barn får inte bo på hotell … men de får vara på orienteringläger! Och vi cyklar till badsjön varje dag! Och vi har matsäck med Gorbys piroger! Och vi ska tammetusan åka till Skansen endera dan! Och treåringen har två mammor och två pappor, sade han igår! (Mamma, pappa, Bästisgrannen och Skotten.) Och jag har köpt flera meter plåster!
Sanningen är att jag inte vill bila ner till södra Europa och bo på hotell. Jag vill vara hemma och cykla till badsjön och sitta på förstutrappen och dricka morgonte och vara tvungen att kisa med ögonen mot solljuset för att kunna läsa tidningen.
Den kurviga strandraggaren till höger är jag. Stranden är Pite havsbad. Karlen är min kusin Johan.
