Hoppa till innehåll

41 sökresultat för ””

Livet är som en …

Nyss vann Plannja den andra av sju finalmatcher. Ja, det handlar om basket. Men lyssna nu, det kunde lika gärna handla om barnuppfostran eller allmänmänskligt vetande … och dito beteende.

Efter den tredje helt bedröööövliga tiominutersperioden (av fyra) fick vi i tv-publiken höra coacherna prata med sina spelare i några sekunder. Coacherna har alltså mikrofoner på sig, så vi hör precis hur taktiska eller arga de är i alla timeouter och pauser. (”Storebror ser dig” i ett skrämmande nötskal.) Ställningen var i detta läge 60-55 i Solnas favör.

Solnas coach sa ungefär: Passa bollen bättre, vi vinner inte matchen på att spela så här stillastående. Kom igen nu!

Plannjas coach sa ungefär samma sak: Fortsätt springa, vi måste fortsätta röra oss, annars kommer felpassningarna direkt. Bra!

Visst hade Plannja även efter detta ha kunnat fortsätta att ligga under och sedan förlora – men det som hände var att Plannja gick in till fjärde perioden och gjorde åtta raka poäng … och vann matchen. Jag vill tro att det till stor del hade att göra med Plannjas coachs positiva och konstruktiva kritik att göra.

Alltså: livet är som en basketmatch, joohodå. Att uppfostra barn är som att vara en duktig coach. Klämkäckt, säger kanske någon. Och om jag riktigt anstränger mig kan jag säkert komma med bevis för att ”att sköta ett hem på ett bra sätt är som att vara en duktig företagsledare”. Eller att det är som en ask chokladpraliner. Men just nu vill jag ju bara relatera till basket.

Share
5 kommentarer

Nä, se det snöar!

Jag vet inte hur ni har det hos er, men här är det tammesjutton snöstorm! Flingorna är stora som små handflator och flickorna på bushållplatsen utanför vårt hus försöker skaka lite värme i sina högklacksklädda fötter genom att slå ihop hälarna mot varandra.

Det påminner om när Soldat Bom (Nils Poppe) gjorde honnör. Spjiong i klackarna! (Ni minns när soldat Bom krälade i lera? Om inte: det är en klassiker som jag rekommenderar. Tom Cruise och hans stunttrick i skenande bilar kan slänga sig i väggen.)

Killarna ute på busshållplatsen har i alla fall mössa, men deras jackor ser för små ut. Alla har händerna i fickorna och gympadojor när de egentligen borde iklädas bävernylonoveraller i storlek 170 centilong.

Det var vädret. Vill ni ha lite åsikter istället?

1) Jag tycker att det är fel att publicera en bild på ”Hagamannen” – både i tidningar och på bloggar. Att han har varit osedvanligt grym, försvarar inte publicering. Innocent until proven guilty låter tydligen inte lika coolt på svenska.
2) Det är helt förfärligt att en 17-åring med kniv utanför en skola har stuckit ner en 15-åring i ett bråk om mobiltelefoner och att 17-åringens kompisar uppmanar alla att inte prata med polisen och dessutom kan rimma ”golare får inga polare”.
3) Det håller på att bildas ett miljöfarligt mobiltelefonberg eftersom folk dumpar sina mobiler ungefär vartannat kvartal. Det var ju inte kul. Nu kan man köpa komposterbara mobiler med inbyggda solrosfrön. Det var däremot jättekul.

Åsiktsmaskinen har levererat. Jag kan verkligen sticka ut hakan. Snön smälter nog snart. Hur många kommer att luras på sina bloggar i morgon?

Share
10 kommentarer

Larm och lapp samt lite kräk

Det var förvirrat här igår morse. Jag skulle iväg och föreläsa i Stockholm, Trettonåringen hade svårt att hitta gympashorts, Elvaåringen skulle praoa (hörni, var inte prya ett lättare ord att uttala?), och Sex- resp. Treåringen skulle lämnas till dagis i ottan.

Då kräktes åttaårige Oskar. Det var ingen okontrollerad katastrof- och sprutkräk som vi läser om så ofta. Nej, det här var med skål i handen och i-förvägen-varningar.

Problemen hopades:
1. Olle är fortfarande i Ryssland/Ukraina.
2. Man kan inte vabba eller sjukanmäla sig som föreläsare på en konferens.
3. Åttaåringar kan inte vara ensam hemma en hel dag.

Lösningen kom snabbt:
1. Bästisgrannen har en skotsk man.
2. Denne skotte jobbar skift.
3. Skotten var ledig igår och villa gärna ta hand om Oskar.

Som jag har berättat tidigare, har vi installerat larm i huset för att skydda alla våra gamla skor och trasiga femtiotalsmöbler från tjuvar. Detta larm gör oss hela tiden nervösa eftersom koder och nycklar tappas bort och försvinner. Ibland (hör upp alla tjuvar!) glömmer jag att sätta på larmet. Igår bestämde jag mig helt frankt för att strunta i det – Oskar eller skotten kanske skulle behöva hämta något i huset under dagen. (Nej, jag lovar, kära larmföretag, jag ska aldrig göra så igen.)

Sedan förflöt dagen helt utan problem. Shortsen hittades, praon på lekis gick bra även om en elak sexåring slog och nöp min elvaåring, de två minsta barnen fick vara ovanligt länge på dagis men överlevde även detta. Den sjuke tittade på tv, åt skorpor och drack nyponsoppa med skotten. Men Oskar var tydligen bekymrad över vårt hus, som stod där olarmat och helt tömt på folk. Någon gång på förmiddagen tog han (tydligen) saken i egna händer. När jag kom hem, satt det en lapp på dörren.
Vi är en dröm för alla bovar och banditer.
(Kolla: versaler, skiljetecken, ng-ljudet och dubbeltecknad konsonant!)

Share
16 kommentarer

Vem snodde huset?

Kära bloggläsare!

Jag läser tidningarna, jag ser på tv och jag försöker hänga med. Ofta åker jag och föreläser i Stockholm, så den staden känner jag väl.

Men vem har stulit ett helt hus på Drottninggatan? Stod det inte där nyss?

Den röda fyrkanten symboliserar en krater.

När revs senast ett hus i dessa kvarter som massakrerades på 1960-talet? Var det ett gammalt hus? Jisses, jag kan inte ens komma ihåg vilka affärer som hystes in här.

/Hälsningar från en förvirrad Lotten på Centralens kalla marmorgolv

Share
12 kommentarer

Varifrån kommer du?

Utan att bli andfådda nu … läs:

– Jomenasså jag föddes ju på Björnstigen i Solna, men när jag var två fick jag en bror så vi flyttade till Lund (Vildanden, Magistratsvägen, Mätaregränden) och när jag var nio flyttade vi med tillskottet lillasyster till Luleå men fick på i en lägenhet på Hertsön (Havsöringsgränd) eftersom huset på Björkskatan (Midsommarvägen) inte var färdigbyggt och när jag senare gick på high school i USA (Dallas, Texas) flyttade mina föräldrar till Täby (Arrendevägen) och där bodde jag tills jag flyttade hemifrån till Söder (Skånegatan), men se det varade inte länge eftersom jag hittade en Olle i Lund och flyttade dit (Hallands Nation, Michael Hansens Kollegium, Skolgatan, Karl XI-gatan, Järnåkravägen), fast vi ett kort tag irrade bort oss och bodde i Väggarp som egentligen hör till Eslöv där vi ju inte trivdes så bra så då tog vi vårt pick och pack och flyttade till Eskilstuna där vi inte kände en enda själ och detta är kungariket och här ska vi bo kvar tills vi döden dör.

De präglande, viktiga ungdomsåren 9–17 i Luleå och de sammanlagt 20 åren i Lund samt födelseorten Stockholm (städerna där solen går upp och ner i tv, ni vet, som avslutas med att solen gäspar och lägger sig att sova i ett moln) är nästan utsuddade. Jag är sörmlänning!

Ni andra 37 personer i stan som jag har fått att börja blogga, gå in här och anmäl er så att vi vinner … öh … eller nåt …

Share
17 kommentarer

Blommigt plastgolv rimmar nästan på blommig falukorv

Inspirerad av R Skriveriers tapetutredning, ska jag idag visa upp våra fula plastgolv.

Bakgrundsfakta:

  • Vårt hus byggdes i funkisstil som en Konsumaffär 1932.
  • När affär-epoken tog slut och stora landsvägen inte gick förbi huset längre, blev det chinchilla-farm, församlingshem, cembaloverkstad och privatbostad om vartannat.
  • År 1984 ägde en förfärlig renovering rum – när kommunen för att spara pengar rustade huset à la budgetextrapris-slit-å-slängvarianten.

När vi flyttade in 1999, låg detta blommiga plastgolv i nästan hela huset.
Det måste vara ett 70-talsgolv som såldes billigt eftersom det bara fyllde någons lagerutrymme sedan flera år. Vilket man kan förstå.
Ni ser? Olika färgställningar, jättepiffigt. Till detta matchades knottriga vävtapeter övermålade i guuuuuult och miiiiintgrööönt.

Den 11 september 2001 klev jag resolut, men trött på blommor, ur sängen och slet som en hulk ut golvet i hallen. Förfärligt slitsamt. Först ett blommigt plastgolv, sedan ett lager linoleumplattor, sedan en svampig träflisskiva – och sedan ett alldeles utmärkt trägolv! Runt tretiden på eftermiddagen kom jag dock av mig, och sedan gick detta renoveringsarbete i snigelfart i ett par veckor. Månader. Halvår.

Med åren har jag kommit allt närmare ett hus med idel trägolv, men två projekt kvarstår.

1. Ett drygt 40 kvadratmeter stort rum (från början den stora affärslokalen) med idel blommor. Under plasten ligger en spånskiva, under den ligger linoleumplattor – och under dem ligger klinkers … som ligger på cement …
Här ser man allt utom klinkers-lagret i en gräns till ett annat rum. Här skulle det egentligen vara en snygg tröskel, men jag … eh … kom av mig.
Så här ser klinkerslagret ut (bilden är tagen i ett annat rum, som inte är drygt 40 kvadratmeter stort). Och det är kallt, iskallt, lika kallt som gårdagens kalla kladdkaka.

2. Trappan är det andra sorgebarnet (se bild längre upp). En alldeles utmärkt trätrappa kläddes alltså 1984 in i plast efter att trappstegens nos (kant) nogsamt sågats av och ersatts av en chic bruuuun plastlist.
Apropå brunt, så kan vi även stoltsera med detta bruna plastgolv i ett inte på några villkor fuktspärrat duschutrymme.
Men så här skulle det alltså kunna se ut. Vackert, slipat, lackat, gammalt trägolv. (”Städade människan inte innan hon tog bilden?”)

Share
5 kommentarer

Den kalla kladdkakan

Elvaåringen här hemma är en jäkel på att baka kladdkakor. Swoooosch bara, snabbt som ögat vispar hon till något – och så står där plötsligt en ångande chokladbomb som vi sju ganska kvickt sätter i oss.

Recept?

Näpp. Det var alls inte det jag ville dela med mig av, utan vad som hände efter det senaste baket. Vissa matregler har jag fått med mig hemifrån, och dem har jag svårt att släppa. De är bl.a.

  • inte godis före maten
  • en sallad till varje måltid
  • tedrickning runt nio på kvällen
  • bakverk måste svalna innan man äter dem, annars drabbas man av akut magont
  • bara läsk på nyårsafton.

(Nejnejnej, den sista har jag inte hållit fast vid.)

Alltså skulle kladdkakan svalna. Och det kvickt – vi skulle ju smörja kråset så snabbt som möjligt, var tanken. Jag ställde ut kakan på altanen. Hm. Farligt, där spatserar ju skatorna omkring och stjäl vad de kommer åt. Jag satte skor och jacka på treåringen med baktanken att om han rumsterar om, leker, sjunger och stökar till på altanen så vågar skatorna inte komma. Jättebra! Ut och lek! Jahoo!

En liten stund senare ropade treåringen att ”kakan hade blivit kall”.
Joorå. Väldigt kall.

Share
18 kommentarer

Å nu blir det liiiiite sport

Även om ni aldrig har gillat Sportspegeln, kan ni läsa dessa rader.

En liten snabblektion först, bara för allmänbildningens skull. I basket kan man göra poäng på tre olika sätt:

  • genom vanligt mål relativt nära korgen – kräver koncentration och att ingen hänger en i armarna (= 2 poäng)
  • genom ett skott långt utifrån, lika svårt som att på ålderns höst trä i en tråd i ett nålsöga (= 3 poäng)
  • genom straff – man får helt ensam stå och skjuta från en rätt trevlig punkt på inte alltför stort avstånd från korgen (= 1 poäng).

Detta, samt sprinter, ruscher, snubbel, hopp och skutt samt väldigt mycket skrikande var vad jag sysselsatte mig med under hela dagen igår. (Vi vann en match och förlorade efter förlängning den andra med ett poäng.) Detta basketspelande har jag hållit på med sedan jag var 14–15 år. Jag har ont i knäna, hälsenor som spröda sidenband och fingrar som ser ut som bokstaven S och kan inte på långa vägar släppa den där uddapoängsförlusten som var så orättvis. Och ändå är jag glad!

Mitt basketlag 1980. Bästisgrannen står som trea från vänster på nedre raden. Var är jag?


Berätta nu om era passioner.
Jag är uppriktigt nyfiken! Ni som har bloggar, skriv på era bloggar och gör reklam här i kommentarerna (reflektionerna). Ni som inte har bloggar: skriv här!

Share
28 kommentarer

I tvättkorgen

Man kan vara yr i mössan, man kan vara rund under fötterna, tappad bakom en vagn, lätt på foten, ute på djupt vatten och man kan dessutom vara lite bakom flötet. Men ett uttryck som jag tycker saknas är:

”Jag är i tvättkorgen”

Som bilden visar, betyder det att man nästan slår knut på sig själv, men trots den obekväma sitsen ändå behåller fattningen och ser till att livet levs på ett symmetriskt sätt, gärna med spretande lillfingrar och rättvinklade anklar, nästan balettspetsiga tår.

Att ”vara i tvättkorgen” betyder dock inte att man sorterar tvätt, vilket skulle ha kunnat ligga nära till hands. Fler uttryck som saknas? Lämna dem här så ger jag sedan ut en bok med titeln ”Nya ordstäv som inte har någon verklighetsbakgrund eller etymologi” och så blir vi alla miljonärer på kuppen.

Share
21 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: