Jag är ingen bra telefonpratare! Och jag är en bedrövlig telefonsvarare! Fast sämst är jag i rollen som telefonuppringare.
Mina syskon är likadana. Kanske tvingade våra föräldrar oss att prata i telefon för mycket när vi var små? Blev vi uppringda av Mårran, Scooby-Doo-spökena eller Storpotäten?
De kanske slog oss med telefonlurar? Usch.
Min tolvårige son Erik berättade en kväll att de i skolan hade fått order om att ringa till en av klassföräldrarna — ”Emelies mamma” — och rösta på resmål för klassresan nu när de går i sexan. Usch. Telefonsamtal till okända barns okända föräldrar. Usch. Klassresa, dubbelusch.
Ryck upp sig, Bergman! Man ska inte sprida telefonskräck till sitt barn! Barnet kommer säkert att ha kul på klassresan även om hans mamma inte hade det 1976. Ta tjuren vid hornen, luren vid örat och klasslistan i hampan!
Vi hittade snabbt Emelies telefonnummer, men till min stora förvåning och enorma lättnad krävde Erik att få prata själv. Jag hörde förstås inte vad Emelies mamma svarade, men så här sade Erik:
— Hej, det är Erik, som går i Emelies klass. Är det Emelies mamma? Ja, det gällde klassresan och jag skulle tala om att jag röstar på Kolmården. Nej, klassresan. Nej, vi ska åka på klassresa. I maj tror jag. Skara, Göteborg eller Kolmården. Nej, vi skulle ringa och tala om det. Till dig. Nej, dig. Ja, mamma är här, ett ögonblick.
Ååååh nej, min tur! Andas. Erik klarade det ju så bra! Andas. Varför ska jag? Andas! Ta på den käcka, glada tonen! Halshuggning? Ja, tack! Tumskruvar? Så gärna så. Andas.
— Hej, det är Lotten, Eriks mamma, här! (Kvitter kvitter.)
— Jag förstår inte! Ska dom åka på klassresa? sa Emelies handfallna mamma med gäll röst.
— Ja, och vi skulle ringa och tala om för dig vilket resmål Erik röstade på.
— Men det känner jag inte till! Inte! Jag vet inte! Jag är inte ansvarig!
— Kolmården, Göteborg eller Skara. Dom har ju samlat in pengar jättelänge! sa jag lugnt.
— Har dom? Inte Emelie! Inte Emelie! INTE MIN EMELIE!
Maken till förvirrad människa! tänkte jag. I vår familj glömmer vi visserligen att skriva på lappar, packa ner galonbyxor och betala räkningar ibland, men att inte på drygt två år ha förstått att det samlades pengar till en klassresa! Sicken slarva!
— Dom hade ju loppis i höstas! sa jag, styv i korken nu när jag inte längre var stökigast i världen.
— Loppis? Den missade vi! Det har inte Emelie berättat! EMELIE! KOM HIT!
Och då slog det mig.
— Men oj, sa jag. Vi … vi kanske har ringt till fel Emelie!
— Det finns bara en Emelie i klassen! fräste den enda Emelies mamma.
Jag kollade snabbt på Eriks klasslista. Mycket riktigt. Bara en Emelie. Men hoppsan! Det var ju inte alls tolvårige Eriks utan nioåriga Idas klasslista! Min dotter har en Emelie i sin klass. Samt två Erik.
— Ojoj, så tokigt. Vi har ringt till fel Emelies mamma, alltså vi skulle ha ringt till Eriks Emelies mamma men vi har ringt till Idas Emelies mamma eftersom klasslist…
— Va? avbröt den felaktiga Emelies mamma.
— Erik är tolv år och …
— Vilken Erik?
— Min Erik. Han är tolv …
— Men då kan han ju inte gå i Emelies klass!
— Nej, alltså …
Jag borde faktiskt inte prata i telefon, det blir bara fel. Ska jag be om att få skriva ett förklarande mail? Ska jag ropa på Olle? Han är bra på telefoner och missförstånd. Ju mer jag förklarade, desto mer förvirrad och stridslysten blev Emelies mamma. Ju mer jag förklarade, desto mer övertygad blev jag om att jag lider av telefonallergi. Ju mer jag förklarade, desto tröttare blev tolvårige Erik på mammatramset. Resolut tog han luren ifrån mig.
— Det var min mamma som sa att vi skulle tjuvringa. Jag ber om ursäkt … förlåt … hejdå!
© 2004 Lotten Bergman
1 kommentar