Ibland tappar man bort sina barn. Visst då? Visst? Eller hur?
(Ni som nu skakar på huvudet och mumlar ”Ansvar!” och ”Har man satt dem till världen får man ju …” ska nog inte fortsätta läsa.)
Det har hänt att vi med alla fem barnen har gått in i en djurpark och bara kommit ut med fyra örlande runt våra ben. Det saknade barnet (en då treårig Moa) hittades efter fem ohyggliga minuter hos en förvånad familj, som hade dukat upp fika som tilltalade treåringen mer än hemfärd.
Det har även hänt att jag kommit hem till den då sexårige Eriks bästa kompis, bara för att finna att han inte var där, inte hade varit där och inte hade tänkt gå dit alls.
– Vår förstfödde son är kidnappad! flämtade jag på unga mödrars vis och tappade sedan förståndet.
Utan astmamedicin men med en flärpande, fladdrande lös skosula och följaktligen blöta strumpor, sprang jag skrikande genom vårt villaområde. Efter kontroll av tre tomma lekplatser hittade jag fem glada sexåringar tillsammans med en övervakande mormor i en skogsglänta. Denna för mig okända mormor sa med rynkad panna åt mig att inte stressa så.
Det har även hänt att min man lämnat en då femårig Ida i bollhavet i vår mataffär. Ida hade efter 45 minuter bland bollarna laddats med så mycket statisk elektricitet att Olle såg blåa blixtar när hon sprang mot honom på nålfiltsmattan utanför bollhavet.
– Blev du orolig när jag inte kom och hämtade dig? sa Olle.
– Nej, det var inte oroligt, jag har bara skrattat och då tänkte jag att du brukar ju glömma saker när du handlar! sa Ida.
Så ung och ändå så klarsynt.
Det har även hänt att vi har åkt på utflykt. Min bror Jakob och gamla faster Ulla var på besök, så vi lånade en bil av grannen Kicki för att kunna åka till monsterberget med de många grottorna som ligger tio minuters bilfärd hemifrån.
– Jag tar fyra barn i min bil, tar du resten? sa jag till Olle.
– Visst! sa Olle glatt och okoncentrerat.
– Varför vattnar ni inte blommorna? sa faster Ulla.
– Varför kan man inte kopiera kopieringsskyddade cd-skivor? sa broder Jakob.
– Va? sa Olle och tappade tråden.
När de två bilarna sammanstrålade vid det vackra utflyktsmålet ungefär en kvart senare, visade det sig att Olle på den korta tiden hade hunnit gräla om blommor med faster Ulla, förklara piratkopieringslagar för Jakob och avstyra ett bråk om sittplatserna i bilen – samt glömma att packa in treåringen Moa i densamma.
– Ge hit mobiltelefonen och kör genast hem! fräste jag till den paralyserade Olle och blängde sedan mördande på alla i min närhet. Olle var naturligtvis lika chockad som jag. Jag skulle här medmänskligt ha tröstat honom med snälla ord och kramar. Men nu fanns förstås bara tid till förebråelser, gnöl och gnäll.
Jag ringde till Kicki, som redan hade hunnit lösa alla våra problem. En glad och lycklig Moa satt vid hennes köksbord och åt päronglass efter att ha hittats gråtande på vår förstukvist. Jag fick prata med min borttappade telning:
– Hej, det är mamma, var du ensam hemma?
– Nej, det kom många människor.
– Var du ledsen?
– Ja. Väldigt ledsen så tårarna kom. Men sen kom alla människor.
– Vilka kom?
– Tokiga grannen, Anna, Lasse, Jesper, arga gubben och tanten med hunden så klart.
Det visade sig att Moas hjärtskärande snyftande framför det låsta huset hade lockat hela grannskapet. Kicki hade också hört gråten, och snabbt sprungit till den samlade folkhopen.
– Jaså, Bergmans har glömt ett barn. Det är lätt hänt. Ett visst svinn får man ju räkna med. Varför är du ledsen, Moa? Saknar du mamma? sa Kicki.
– Nej, mamma jobbar. Men min sko har trampat på myran så den dog ihjäl. Titta!
En lång tid därefter trampade Moa på flertalet myror och trodde att hon i och med deras frånfälle skulle serveras grön glass hemma hos någon vänlig granne.
Om vi gjort fler utflykter? Nej jisses, vad skulle grannarna säga!
4 kommentarer