Hoppa till innehåll

Dag: 25 september, 2003

Cyklar jag minns (Sydsvenskan 2003-09-25)

När jag tänker på mig själv för nästan 30 år sedan blir jag alldeles gråtmild. Ensam i världen utan cykel men med stor packning. Bombis hade jag skrapsår på knäna också. Och tandställning.

Stopp och belägg, nu skenar fantasin iväg.

Så här var det. Min första tvåhjuliga cykel inköptes hos polisen i Lund 1971. Den var vit, gigantisk för en sjuåring, och tjänade mig väl till den 4 juni 1974, då en lurken tjuv stal den på skolgården. Jag har alltid påstått att den var låst vid tillfället, men jag förstår idag inte varför tjuven valde ut just min låsta cykel bland 200 andra låsta cyklar. Det var näst sista skoldagen i trean och jag stod där bland cykelställen och stirrade. I en stor påse hade jag teckningar och pärmar som skulle hem och förvaras på vinden tills vi flyttade igen åtta år senare. Så fattade jag det mogna beslutet att jag ju i alla fall måste ta mig hem.

Att cykla hem tog 25 minuter. Att gå hem var det alltså inte tal om. Därför gick jag ner till busshållplatsen med min tunga packning och satte mig att vänta. En vit bil körde förbi. En liten stund senare körde samma vita bil förbi. Då beslutade jag att det var bovar och banditer i bilen, så där kunde man ju inte snurra omkring i cirklar utan anledning. Så jag antecknade registreringsnumret: CXT 703. Det rimmade! Då kom bussen.

– Min cykel har blivit stulen av tjuvar och jag har inga pengar! gnällde jag och lyckades klämma en tår ur ena ögat.
– Och det vill du att jag ska tro på? sa busschauffören. Kliv genast av! röt han och grundlade därmed min livslånga misstänksamhet mot just busschaufförer.

Jag fick däremot åka med nästa buss, men då var skadan redan skedd. Jag hade för sista gången kissat på mig. (Om man inte räknar graviditetsinkontinensen.)

Min andra cykel köpte jag av min mamma för hundra kronor två veckor senare. Det var en grön Monark, och i uppfostringssyfte fick jag köpa den för pengar som jag tjänat ihop genom att sälja DHR-rosor.

Uppfostringen funkade så där lagom bra – den där hundrakronorscykeln blev lika stulen den. Fast tolv år senare utanför Delphi i Lund, när jag inte kunde låsa den för att låset hade fryst ihop. På de två minutrarna det tog att springa in och be korridorskummisar, nej korridorkompisar menar jag, om en tändare att värma upp låset med, stals cykeln. I sju år gick jag omkring med cykelnyckeln i nyckelknippan som en påminnelse om slarvets förgänglighet … äh förresten, jag trodde helt enkelt att jag skulle hitta cykeln igen.

Cyklar komma, cyklar gå, men oftast blir de faktiskt bara stulna. Under en lunchrast hemma i tvåan på Michael Hansens kollegium stals Olles cykel rakt framför våra ögon. Var cykeln låst? Näh, men vi kunde ju se den! Näh, den stod ju så nära! Näh, det tar ju så lång tid att låsa. Och himlans krångligt är det ju också, man kan vricka handleden om man vrider nyckeln för fort.

Cykelbranschens försäkringsbedrägeri har jag också bidragit till. Jag hittade en söndercyklad, vit Crescent liggande i ett dike på väg hem från “Döda poeters sällskap” 1989. Efter att ha lämnat den med personnummer märkta cykeln till polisen, ringde den rättmätige ägaren och tackade för omtanken. Men i nästa ögonblick sa han nej tack, han ville inte ha tillbaka den, utan lät mig få den efter karantänen i polishuset. Han tog hellre försäkringspengarna och köpte en ny cykel, sa han.

Den cykeln stals igen 1995. Låst! Och den fina, låsta 1930-talscykeln som jag köpte på auktion stals 1997. Och den låsta sjuväxlade stals 1999. Och i somras stals två låsta barncyklar i vår trädgård. Enda trösten i sammanhanget är att alla cyklarna senare hittades sneda, demolerade och förstörda i diverse diken, sjöar och kanaler. Trösten består i att det väl betyder att tjuven först stal, sedan cyklade iväg och slutligen trillade våldsamt och gjorde sig riktigt, riktigt, riktigt illa?

/Lotten Bergman

Share
4 kommentarer