Kategori: Kåseriskafferi

När jag var 8 år sålde jag majblommor för att samla pengar till scouterna. Det hela skedde i stor förtvivlan medelst klagosång och djupa suckar eftersom jag redan som barn var en bedrövlig försäljare.

– Snälla köp en av dom största för den kostar mycket mer än dom små! sa jag.
– Nejmen, lilla vän, jag vill ha sju stycken av de små med nål, sa granntanten.
– Snälla köp sju av dom stora istället för dom kostar mycket mer och då får jag mer pengar fortare, sa jag.

Efter ett par timmars vandrande från hus till hus låg ett par tjugofemöringar och skramlade under blommorna. Växelkassa? Nej, det hade ingen lärt mig att man kunde ha. När det var dags att redovisa, fick mina föräldrar köpa 23 stora majblommor som de satte fast på vår blåa folkabubbla som under några veckor skapade stor munterhet bland husen i det inte alls hippiemässiga villaområdet.  (Behöver jag tala om att mitt ekonomiska sinne ligger i generna?)

Under de följande barndomsåren sålde jag kokosbollar, DHR-rosor, kokosbollar, hemsydda tehuvor, kokosbollar, jultidningar, kokosbollar och ännu fler kokosbollar. Och alltid med samma skrala resultat. Ibland fick mina föräldrar knorrande lägga till pengar som ”bara försvann” och ibland fick de köpa tolv paket kokosbollar. Man kan lugnt säga att min inställning till pengar är … som min inställning till en surrande fluga på kvällen när jag ska sova.

– En fluga, en fluga! Den ska bort! Bort! Här kan den inte vara! Jag vet hur vi kan bli av med den!

Å andra sidan är min inställning till slösandet och sparandet av pengar ungefär som den för flugornas fortplantningssystem.

– Jaja, det går bra vad som än händer, tjolahopp, tralllala.

Nu har vi alltså fastställt att jag

1. inte är en duktig försäljare
2. kan göra av med pengar på ett osentimentalt och snabbt sätt
3. sparar eller slösar lite som andan faller på utan planer eller avsikter.

Visserligen har vi klarat oss alldeles utmärkt i livet på detta oansvariga och obekymrade sätt – men min farmor hade inte gillat det.

– Man ska ha en månadslön i plånboken och en årslön på banken! sa hon, som inte hade ett korvöre – varken här eller där.
– Take care of the pennies. The pounds will take care of themselves, sa min mans gammelmormor på smålandsbruten engelska när hon vek ihop smörpapperet för återanvändning.

Jag tror att de hade rätt. Jag slarvar med ekonomin. När en av mig alldeles nyinköpt finsko gick sönder, satte jag den högt upp på en hylla för att den skulle dö de bortglömda skornas död. I förrgår hittade jag 2 kg läbbig köttfärs som av misstag hade placerats långt bak i kylskåpet för en vecka sedan och 2 kg stenhård potatis som av misstag hade placerats långt bak i frysen. På mina barns lilla lågstadieskola samlades på en termin åtta sopsäckar med bortglömda kläder ihop – alltså hela, rena och lagom stora kläder som ingen kändes vid längre. Åtta sopsäckar.

Men nu ska jag ta mig själv lite i kragen och sätta på både proper livrem och snygga hängslen. Vi kommer dock inte att äta mer nässelsoppa än vi gör och jag kommer inte att börja stoppa trasiga nylonstrumpor. Fast jag ska bli noggrannare med namnlappar i kläder som vill gå på rymmen och omedelbart byta saker jag köpt som inte fungerar: tiopack tubsockor med sömmar korvigare än kinesiska muren, plastpåsar med hål i bägge ändar och värmeljus utan veke. Jag ska dessutom be mjölkproducenterna att sälja 20-litersdunkar med mjölk och skaffa mig brödprenumeration från ett bageri.

Men hur ska jag göra med alla som vid vår dörr vill sälja jultidningar och kokosbollar?

©Lotten Bergman 2006

2 kommentarer

Vårt hus är insvept i monsterstora lakan. Byggställningarna påminner om tandställning och vår gamla panel kan liknas vid tänder på en luffare som aldrig har sett en tandborste. Fem snickare far fram som Super Mario Bros upp och ner, fram och tillbaka, upp och ner. De är alltid på plats och jobbar i svinottan så svetten skvätter och snuset yr.

Från början var vi lite återhållsamma och blyga, fulla av respekt inför deras kunnande. Barnen tittade storögda på de inbyggda knäskydden. Jag var mest imponerad av verktygsbältena medan Olle inte kunde begripa hur de utan lian vågade svinga sig mellan de olika plattformarna.

Men numera är vi kompisar. Det började med att jobbarna bjöd upp barnen på byggställningarna.

– Kom, klättra upp här bara! Kolla, håll er i stolpen där, sa snickar–Jussi till barnen.
– Ni borde ha hjälm, ska jag hämta hockeyhjälmarna? sa mamma–Lotten.
– Vill du hänga med upp till andra avsatsen? sa snickar–Kennet till vettvillingen Sigge (3 år).
– Iiiiih, ta en sele, bind fast barnen, ta fram madrasser och lägg nedanför! ylade mamma–Lotten.

Med tiden vande vi oss. Nu klättrar barnen upp till första avsatsen och hoppar ner på studsmattan nedanför. Det finns tio regler som man måste följa … och med detta nya förtroende har barnen vuxit. De tar allt på stort allvar. Snickarna har nogsamt förmanat alla barn, som respektfullt nickar och gör precis som de säger.

– ”Snickrarna” borde bo hemma hos oss! sa Moa (5 år).
– Får jag gå upp på taket? sa Ida (11 år).
– Jaaa, sa jag … till Moa.

Och det förstår ni ju, att i och med mitt jakande satt Ida fem minuter senare på taket. Det var en vacker, torr dag utan snö, is eller ens fuktdroppar. Hon hade hockeyhjälm. Vårt tak är dessutom platt som en pannkaka, så platt att inte ens pennorna rullade iväg från Ida, där hon satt.

– Jag ser ända till Mariannelund! ropade Ida lindgrenskt där hon satt och ritade.
– Men du vet väl hur det gick för Madicken? ropade jag lika lindgrenskt.
– Om jag ska trilla ner, måste jag verkligen anstränga mig! försäkrade Ida.

Innerst inne höll jag med. Hon satt nästan lika säkert som en sommardag på gräsmattan. Det är bra mycket farligare när hon åker bil, cyklar till skolan mellan lastbilar och bussar eller går genom en mörk park på väg hem från basketträningen. Men som mamma ska man väl inte låta sina barn sitta och rita på taket, även om taket är platt och jäntan har hjälm?

Jag drog efter andan, ryckte lagom nonchalant på axlarna, gick iväg och lät henne sitta där. Inne i köket tog jag fram köttfärs och började hacka lök till kvällsmaten. Plötsligt stod i köket en kvinna med armarna bistert i sidorna. Hon var ungefär som Prussiluskan, men argare.

– Veeet ni, veeeeet ni, veeeeeet du att ditt barn sitter på taket? Olämpligt är det! Ert barn sitter på taket! Så olämpligt!

(Det är tydligen svårt att säga ”du” till någon som man inte känner, men Prussiluskan ville nog samtidigt inte säga ”ni” eftersom jag ju var en sådan buffel.)

– Nej, va? Sitter det ett barn på taket? sa jag.
– Ja! Så olämpligt!
– Ojoj. Hrm. Oj. Visste inte …

På lindgrenskt manér hade jag nu kunnat bita mig i underläppen och säga ”näe, nu ljuger jag igen, det är förfärligt”, men istället sprang jag ut och tittade upp mot Ida, som satt djupt försjunken i sin teckning.

– Men Iiiida, har du klättrat upp på taket? sa jag och blinkade med vänsterögat.
– Men, du sa ju … sa Ida. (Så klart. Mitt beteende var för henne ju helt oförklarligt.)
– Ida, kom ner från taket, du kan ju trilla ner!
– Hur skulle det gå till, jag kan ju inte trilla ner utan att verkligen vilja trilla ner!

Jag satte då pekfingret mot ögat och blinkade extra tydligt mot Ida. Och det bar sig inte bättre än att tårarna då började rinna. Mina tårar. Lök på pekfingret!

– Men kära nån, sa Prussiluskan lindgrenskt. Inte ska ni gråta för det här! Seså, snyt näsan och torka tårarna nu!

Som en lindgrensk Alfred snöt jag mig då i ena näven. Mycket olämpligt.

Lämna en kommentar

Dignande under ett berg av insulinhöjande mackor, frukt och termosar granskade jag lokalens moderna faciliteter – och fann inga. En pinnstol, ett bord och ett Högskoleprov var vad som stod till buds.

Skulle jag kanske ha provianterat mer för att orka? Skulle jag ha dragit ner jalusierna för att inte störas av det komplexa panoramat utanför fönstret (en öde busshållplats med vissna perenner) eller läst lusen av den där omdömesgilla tentavakten som trosvisst med armarna i kors … öh, va? Tentavakten läser Kalle Anka! En plötslig nyck fick mig att regrediera och bli ungefär 19 år igen och ta ut mina dåliga tentaerfarenheter på den stackars vakten, vars honorar var sisådär 10 kr i timmen:

– Hörru, det åligger dig att sköta ditt jobb! Du måste kontrollera så att inga oegentligheter pågår, detta ska inte gå på på lösa boliner! Tänk om jag har munnen full av fusklappar! sa jag.
– Äh, ta det inte på sån’t allvar, jag bara …
– Ordning å reda är min paroll, framhärdade jag lögnaktigt och försökte skaka av mig mitt urdåliga kynne eftersom det inverkade på min inte alls analytiska förmåga.

Ett par förflugna ord i höstas, en liten irriterande kommentar om freskernas roll, fick min man att utmana mig i allmänbildning. Jag påstod – helt i analogi med min kvasivetenskapliga utbildning i kombination med två glas vin – att ”noder (knutpunkter) och kluster (anhopningar) är samma sak” och att ”det syns särskilt tydligt i ockulta kyrkors kalkmålningar”. Sicket dravel!

Som straff för mitt numera historiska och väldokumenterade pladder fick hela familjen sitta emellan. De har lidit med mig och mina försök till logiskt tänkande inom matematik, råplugg av engelska glosor och förstås stå ut med mina lumpna (och misslyckade) försök att sätta allt och alla på plats. Jag och min man som vanligtvis lever som ler och långhalm tävlade plötsligt likt estradörer och nagelfor alla texter i jakt på kunskap – även sådant allmängods som att ”en fägring är inte en hägring”.

Tentavakten blängde på mig med oblida ögon. Vem har han ärvt dem av? För att på ett tjänligt sätt kunna expediera ett Högskoleprov måste man få kontemplera ifred!

– Öh, tror du inte att pappa menade att du skulle göra Högskoleprovet på riktigt och inte här hemma vid köksbordet? sa vakten Erik (13 år) till gäldenären – den tillika kåserande modern.
Fotnot:
Alla 40 orden i ordförståelsen i Högskoleprovet våren 2005 finns i denna text: digna, insulin, faciliteter, proviantera, jalusi, komplex, panorama, perenn, läsa lusen av, omdömesgill, trosviss, nyck, regrediera, honorar, åligga, oegentlighet, på lösa boliner, paroll, framhärda, kynne, förfluten, fresk, analogi, kvasivetenskaplig, noder, kluster, ockult, sitta emellan, lumpen, ler och långhalm, estradör, nagelfara, allmängods, med oblida ögon, tjänlig, expediera, kontemplera, gäldenär, kåsera.

©Lotten Bergman 2005

2 kommentarer

Jag är vetenskapligt undersökt!

Man skulle ju kunna tro att det var för en avhandling inom litteratur eller det svenska språket. Man skulle kunna tro att någon under flera år suttit och läst torsdagskåserier och med lupp studerat mina metaforer och med skalpell dissekerat mitt bildspråk. Man skulle rentav kunna tänka sig att doktoranden fört intensiva studier när det gäller mitt repetitiva interagerande mellan olika associationsfält som när barnkräk kan lindra skoskav.

Men nej. Jag har bara utfrågats om livskvalitet, alkoholvanor, idrottsaktiviteter samt eventuell övervikt. Detta gjordes per telefon och tog 45 minuter istället för estimerade 15 eftersom jag var tvungen att berätta om sömnbrist, läckande vinboxar, stukade basketfingrar (som inverkar både på livskvalitet och vinpåfyllning) och dessutom plötsligt springa över till grannen för invägningen. Vår våg är nämligen ett felvisande metallmonster från 1950-talet som vi använder som klädbetjänt.

– Tack, sa den vetenskapliga undersökningstjejen. Nu behöver vi ett blodprov för analysen.
– Teknikens under, sa jag. Ska jag hälla det i telefonjacket?

Men si det gick inte alls. Jag skickades till en vårdcentral, där de tyckte att jag skulle gå till labbet. Labbet? Hu, där jobbar ju Dr Jekyll och Mr Hyde. Samt – skulle det visa sig – labbets pensionerade Dottore Carpoliccione.

Han var italienare och bortåt 100 år, men hade bott i Sverige i 60. Han kunde inte sluta jobba, sa han, och viftade irriterat bort alla vita rockar som svärmade runt oss. Alla var väldigt oroliga för vem som skulle betala min blodtömning och sprang iväg till datorer och telefoner för att utreda frågan.

Carpoliccione tog med morotsliknande fingrar tag i min arm och klämde åt samtidigt som han krafsade lite i mitt armveck med långa naglar som matchade morötterna. Medan han stack och blodet sprutade pratade han:
– De rullar. Tur att du en kvinna är. På 1950-talet de trodde fortfarande att vi 48 kromosomer hade. Fast en man i Lund någon kontrollräknade och hittade 46 bara. Så då han sina studier slutade. Vet du att du har bara 70 % i Hb?

Han tömde mig på blod tills jag verkligen bara hade 70 % kvar av den ursprungliga mängden. Fast som kvinna är man ju van. Vad värre är: mitt blod var av så dålig kvalitet att jag blev struken ur undersökningen eftersom jag föll utanför kurvorna.

Nå? Någon som vill analysera detta kåseri vetenskapligt?

1 kommentar

Häromdagen kom faster Ulla och moster Kickan på besök med semlor. Vi satt i köket och jämförde våra olika sätt att angripa grädden, bullen och det underbara mandelmassekletet.

Faster säger fastlagsbulle och äter den med varm mjölk, vilket enligt dyre maken och husbonden Olle är helt omodernt. Moster säger fettisdagsbulle och äter den som en dubbelmacka med grädden sprättande åt alla håll. Jag säger semla och pillar av det trista locket och sväljer det i en tugga. Sedan ansar jag grädden med tungan – nästan ekivokt – tills det är så lite kvar att mandelmassan syns. Då tar jag så stora tuggor jag kan tills allt är försvunnet. Min man rynkar trots mina övningar på näsan och säger blä och fy eftersom han varken tycker om grädde eller mandelmassa och anser sig vara för gammal för att äta sådant han inte tycker om. Hans semmelmassaker är så här brutal:

– Senast jag åt en semla var 1969. Den moderna tidens fetmaförfall … jag kände mig som en uppstoppad kalkon. Som tunnelbanan i Tokyo … aldrig mer!
– Ni har grädde i mungipan och pulversocker på näsorna! sa faster Ulla och slevade upp en sked ljummen mjölk med skinn på.
– Det heter florsocker, korrigerade Erik, 12 år.
– Näsorna? Vi har väl bara en näsa var! korrigerade Ida, 10 år.
– Dina barn behagar anmärka på dig! sluddrade moster Kickan utan att tugga färdigt.
– Ja, de är yngre än oss och ska ha respekt, konstaterade faster Ulla.

Språkpoliserna Erik, Ida och jag hade lyckligtvis semlor från gom till halsmandlar och kunde i inte påpeka de två språkliga felen i fasters senaste mening.

– Har ni hört att man kan dryga ut grädden med uppvispad äggvita? sa moster Kickan, vilket satte igång en het diskussion.

Efter en halvtimme konstaterade vi att: de som har mobiltelefoner från Nokia har PC och säger fastlagsbulle, medan de med mobiltelefoner från Ericsson har Mac-datorer och säger semla. Helt utanför denna debatt var Moa, 5 år och semmelkonfunderad.

– Jag vill inte äta smällan för den ser ut som en hamburgare.
– Men du kan ju äta upp locket på semlan? sa jag och pillade loss den lilla trekanten med florsocker.
– Ja, så kan du äta lådan, sa Moa och gav semlan till slaskhinken som heter pappa Olle.

”Lådan” var full av världens godaste grädde med mandelmassaklet och slank ner i Olle hur lätt som helst, kan jag meddela. Nu är han hjärntvättad och fast i semmelträsket.

©Lotten Bergman 2005

1 kommentar

Det är knepigt, det här med tiden som bara går och går. Jag vill liksom komma fram till dörren någon gång.

December är smart som månad betraktad. Först lyser man upp den nermörka första advent med en massa pyntlampor och stearinljus och så kommer Lucia och sjunger att soligare tider stundar. Lite senare blir det vintersolstånd – den vetenskapliga omstarten. Så blir det jul – fast här i Sverige tjuvstartar vi en dag i förväg för att inte missa Kalle Anka. Ja, och sen blir det nyår.

Med andra ord – vi kan fira att bättre tider är på väg vid fem olika tillfällen på en månad. Jättefiffigt, annars hade december varit som vilken november som helst. Och då hade vi ju aldrig kommit fram till januari!

Nu är det alltså slut på 2004. Jag som precis har lärt mig att inte skriva 2003! Redan i november daterade jag ett brev med 2005 för att vara på den säkra sidan. Men inte ska vi sitta här och blicka framåt? Nejnej, tacka vet jag dåtiden. Den vet man i alla fall var man har.

Förr i tiden var jag liten. På 1970-talet hette grannarna Blomberg, Hägerdal och Wilke och de hade fest mest hela tiden. De vuxna klädde ut sig och skrålade och sjöng i armkrok ”Ol’ Man River” och ”Tom Dooley” samt ”We Shall Overcome”. Vi barn, vi bara somnade under soffbordet. Jag minns allt i ett tydligt töcken. (Liksom mina föräldrar, har det visat sig.)

Men nu är det mina barn som är små. Vi har varje nyårsafton som tradition att slå runt hemma hos våra bästisgrannar som heter O’Gorman. Min man ”Nykterist-Olle” ska alltid ha smoking på sig, men den möglade för två år sedan. Nu har han på sig min farfars frack istället. Grannen ”Whisky-Eddie” är skotte och vägrar klä ut sig. Han ska ha kilten på sig, därmed basta. Kalsonger? Icke! Vi fruar har frasande ålskinn och fjäderboa och aktar oss noga för eldfängda ljusstakar. Högklackade skor? Ånä, de är inget vidare för kringgående rörelser och kniptångsmanövrar, så dem skrotade vi för ett tiotal år sedan. Vi tycker att vi är vackra, men barnen är ovana eftersom det händer så sällan.

– Mamma, du ser ju ut som en boaorm med fjädrar! säger Erik (12).
– Eller ett väldigt magert lejon! säger Ida (10).
– Eller en glass-strut! säger Oskar (7).
– En flugsmälla! säger Moa (4), som inte riktigt förstått vad vi talar om.
– Bläh, plääh, pbbrääh, säger Sigge (2), som provsmakat boan.

Maken och sjuåringen blir sömniga klockan 23.05 och vill gå och lägga sig. De skålar högtidligt och allvarligt i äppelcider med de andra barnen. Eddie sjunger ”Auld Lang Syne” i sin kilt och blandar whisky i skumpan. Han är känslig för golvdrag, och bör absolut inte tillåtas att sitta i snödrivor. Jag och hans fru Bästis-Kicki återupplever gamla nyårsaftnar som firats på fritidsgårdar, i korvköer, på basketläger och mystiska maskerader.

Nyvunna lärdomar att dra sig till minnes vid nyår:
• Vällingen sprutar som ett fyrverkeri om man värmer den för länge i mikron.
• Champagneglas går sönder om man staplar dem på varandra för att bygga torn.
• Barn somnar inte under soffbord längre – de ska nogsamt iklädas pyjamas och få tänderna borstade eftersom cidern och chipsen numera är livsfarliga.
• Fjäderboan passar bra som snuttefilt.

Dans? Pah! När Eddie fått på sig långkalsonger har vi snöbollskrig istället. Nyårsflirt? Fnys! Här går all energi åt att se till att alla överlever till nästa år. Fyrverkerier? Nej! Men alla som är vakna får två tomtebloss var. Nyårslöften? Aldrig i livet! De måste ju hållas.

December lider mot sitt slut, detta år kommer aldrig mer tillbaka. Eddie och kilten leker snö-Godzilla utomhus med rödrosiga barn fastän det är midnatt. Olle sover på 70-talsmanér under soffbordet. Jag petar bort ostbågar mellan tänderna med hjälp av den spetsiga delen på tomteblosset och får bränt knasterskräp i handflatan. Kicki har krängt av sig klänningen som satt som en strumpa där hälen motsvarar rumpan. Nu dammsuger hon under mina fötter.

Jag öppnar dörren: välkommen, 2005!

/Lotten Bergman

1 kommentar

Jag är så himla tråkig. Alla andra är jätteroliga. Min tolvårige son till exempel. Han gungar nonchalant på bakre stolsbenen.

– Gör inte så, stolen kan gå sönder, säger jag automatiskt.
– Nähe, det säger du varje gång, svarar min son halvautomatiskt.

Guuung. Knirk, knak. Krasch. Smul, kaffeved, stickor, spånt och ont i rumpan.

– Det var inte jag! säger min son leende.

Och då måste man ju skratta.

När jag var liten i Luleå var min uppgift i hushållet att hänga tvätt. Ergo: jag är en hejare på att hänga tvätt. Igår var min lillasyster Fia (33 år gammal) på besök och lånade vår tvättmaskin. Femton vita tygblöjor fyllde inte hela maskinen, så hon stoppade in några röda strumpor, ett par jeans, en blå sidenblus och en yllesocka.

(Konstpaus för hastigt påkomna frågor här. Sidenblus? SIDENBLUS? Vems sidenblus? Ja, jag vet inte, jag äger då ingen och Olles mindre kända böjelser innehåller inte fäblesse för sidenblusar. Den bara låg där. Inte särskilt rolig var den heller. Nog om detta.)

Sedan hängde Fia tvätten. Och nu har jag sorterat den, vilket var stenkul. För så här himla roligt hänger min lillasyster tvätt:

* fem lager rosa tygblöjor på redan torr tvätt
* jeans med ben så skrynkliga att de ser ut som Bockstensmannen
* strumporna fastklämda med klädnypor ovanpå sidenblusen
* yllesockan i papperskorgen.

Min bror Jakob är även han rolig. Redan 38 år och utan fast flickvän stirrar han på alla leende bröllopspar i morgontidningen och med mord i sinnet säger han:

– Jaja. Gift er ni bara.

(Nu kommer han att bli arg på mig och säga att jag inte får sätta ut kontaktannonser åt honom på det här sättet.)

Men roligast är nog min man Olle. Han kan hålla en halvtimmes förklarande monolog om nyttan av att han just har köpt en stencool mp3-spelare när vi ju behöver en ny spis och när jag ser riktigt barsk ut motivera sitt handlande med att citera ur Arméreglemente del 2 (Taktik): ”Agera genom att ta och behålla initiativet. Ta de risker detta kräver.”

Nåväl. När jag nu är så här jättetråkig får jag roa mig med andras citat. Francis Bacon sa till exempel: ”Ingenting röjer tydligare en människas karaktär än de saker hon finner skrattretande.”

1 kommentar

Jag har ett väldigt begränsat sjukdomsregister:

1) heshet
2) kräkning
3) ögoninflammation.

När jag blir hes blir jag det underligt nog alldeles efter spännande basketmatcher eller efter fem dagars föreläsande. Den mänskliga rösten som sedan stenåldern har klarat att skrämma ihjäl grottbjörnar och kalla på kossor i Alperna samt sjunga i Rolling Stones i fyra decennier klarar alltså inte dessa små trivialiteter.

– Krax väääs, säger jag och himlar med ögonen när Olle vill diskutera politik.
– Hhhååååhh, häääähh svarar jag när mamma klagar på mina barns bordsskick.
– Vissel-tut-smack, svarar jag på Harpovis när barnen frågar varför jag får dricka vin när de inte får läsk.

Det påstås dock att jag bara blir hes bara när det passar mig och mina syften. Förtal! See you in court!

Kräkandet sköter vi gruppvis i vår familj. Jag har stått på huvudet i toan men lyckats pausa och vika undan när Olle vrålat ”UR SPÅR” och som Ulrika Knape dykt ner i den halvfulla toan. (Se där så positivt jag tänker: ”den halvtomma toan” hade ju inte varit tillnärmelsevis lika glatt.)

– Jag tycker att det är roligare när fler är kräksjuka på samma gång! kan barnen på fullt allvar deklarera mitt i eländet.
– Fast det är roligast att kräka geléhallon, visst då? kan min mogne, vuxne, 40-årige make kläcka ur sig till barnens stora förtjusning.

Så har vi då den hoppande ögoninflammationen. Den kan börja i mitt vänstra öga och fortsätta i tioåriga Idas högra öga för att sedan slå sig ner i Olles båda ögon och en liten stund senare sätta bo i tolvårige Eriks vänsteröga. De tre minsta barnen verkar ha dagis-antibaciller, för de klarar sig tills vi är inne på andra varvet. När jag pillar bort mormors hosta ur mitt högra öga, vandrar Oskar (7) omkring som den blinde eller i sömnen gående Frankensteins monster medan Sigge (2) frankt klättrar upp i ett handfat och sätter sig i det för att ”pätta bått skjäp” ur sina igenmurade små bruna brunnar till (vanligtvis) vackra ögon. Moa (4) fick själv klicka ögonsalva i ögonvrån och förklarade sedan att hon hade blivit blind och behövde en ledarhund meddetsamma. Den medicinskt intresserade Sigge ville inte vara sämre han:

– Nu ä gisen fjisk i ögat! sa han nöjt och visade upp en spargris, som han mödosamt genom pengaspringan fyllt med tandkräm.

1 kommentar