Välkommen till mitt kåseriskafferi!

Här kan du botanisera bland Lottens kåserier som jag skrev för Sydsvenskan och Hemmets Veckotidning. (Det här är alltså inte en blogg.)

Meditation (publ. i Sydsvenskan 2001-11-15)

av Lotten Bergman den 15 maj 2014

Meditation.
Yoga.
Retreat.
Tai-chi.

Alla ger mig råd om hur jag ska kunna bli en lugnare människa. Bara för att jag snubblar in i dörrkarmar och spiller vällingpulver och vill frosta av frysen klockan elva på kvällen.

Nu går jag därför på en kurs i meditation. Vi sitter på golvet med benen i kors och tänker på ingenting. Alla andas lugnt – in genom näsan, ut genom munnen. Alla är mycket duktiga och får beröm för sin koncentrationsförmåga. Utom jag, för jag är helt klart sämst i klassen.

– Blunda inte, titta på en punkt i luften ca 30 cm från ditt ansikte, säger läraren.
– Men tänk om klockan slår, tuppen gal och vinden vänder och vi fastnar så här! säger jag, som sitter där och tittar i kors.

Och jag tyckte att jag var riktigt rolig.

– Rensa tankarna, säger läraren.
– Pumpa läns! sjunger jag glatt, eftersom jag omedelbart tänker på ett oljefartyg som gått på grund.

Var inte det kul?

– Om ni fastnar i en tanke ska ni bara låta den sväva bort. Eller flyta med en ström och försvinna i virvlarna.  Rensa bort alla funderingar! säger läraren och ler så milt och lugnt.

Jag säger inget, men tror han frostar av sin frys var fjärde lördag klockan 10:15  på förmiddagen.

Kliong! Läraren har tänt rökelse och klingar sina klockor som signal på att det ska vara tyst och mediteras. Jag sätter mig tillrätta och blundar trotsigt och tänker att jag förstår skolelever som gör tvärt om. De som envisas med att ha keps på sig i klassrummet kanske har glömt kamma håret. Det finns väl en anledning till allt? Jag borde ha keps på mig under meditationen! Jag kan ha den svarta …

Nejvisstja. Kepsen får sväva bort i mina tankar. Jag måste ju tänka på ingenting. Den svävar bortåt. Nej, den får flyta bort i en liten ström istället. Usch så smutsigt vatten. Där ligger en konservburk. Kepsen fastnar i konservburken. Jag måste hjälpa till lite. Oj, tänk om jag trillar i vattnet, jag som inte har någon flytväst!

Kliong! Läraren ler sitt milda leende och frågar hur det har gått. Alla har varit duktiga och berättar att de känner sig fyllda av ett lugn samtidigt som de fyllts av energi och känner sig oövervinnliga.

– Mina fötter sover! säger jag, men alla bara tror att jag skojar.

På fjärde lektionen är det dags för mantra-meditation. Vi ska sitta med benen i kors och föra armarna utåt och säga ooooom, sedan inåt (aaaaaah), sedan i en cirkel som symboliserar jordklotet (huuuuuung). Alla på jordklotet innesluts i vår meditation och om vi samtidigt tänker på ett helande orange ljus som genomströmmar min förkylda mamma kan hon bli frisk och kreativ på kuppen.

Jag tänker på min frys och låter den genomströmmas av ett orange ljus. Men då börjar den plötsligt brinna och jag måste kasta den i en flod som är full av kepsar och gamla flytvästar. Och då kommer min man gående på stranden och säger att jag stökat till.

Kliong! Läraren ler och berömmer oss.

– Men tänk på att det så här i början kan vara ytterst svårt att nå den ultimativa frigörelsen, säger han.
– Bränn alla behåar! fnissar jag.
– Lyssna på några ord, säger läraren och ignorerar mig helt. Känn efter hur orden påverkar er: vipassana, samadhi, roshi, moksha …
– Prosit! säger jag.

Lite senare blir läraren ekivok och pratar om hel eller halv lotusställning, kroppsliga fokuseringsobjekt och tillstånd av absorption. Jag får in en fullträff genom att i rätt läge bara viska ”… sa flickan”.

Jag är nu inte bara sämst i klassen. Jag är även relegerad.

©Lotten Bergman 2001

{ 8 kommentarer }

Saven stiger! (Publ. i Sydsvenskan 2000-03-23)

av Lotten Bergman den 7 maj 2014

Ordning och reda finns det många som prioriterar. I all välmening tror många att även jag skulle må bättre av att prioritera i alla fall lite ordning och reda. Och nu är det trädgårdsdags. Vår prudentlige, onde granne ser oss varje år slöa på gräsmattan och väser då genom hagtornshäcken:

– Saven stiger! Saven stiger i träden, ni måste skynda er med äppelträden – allt som pekar uppåt ska bort! fortsätter han.

Och då fnissar jag på grund av ekivoka associationsbanor.

Men ge mig en trädgård och jag ska bygga dig en koja! Det är nämligen den enda komponenten i trädgården som jag behärskar. Jo, klippa och hugga och kapa kan jag också, förstås. Jag klipper, klipper och klipper, jag struntar i om det är höst eller vår, om det är lämpligt nära klykor eller förgreningar. Blodvite välkomnar jag – ett skrapsår på kinden och alla frågar vad som har hänt.

– Äsch, jobbade i trädgården, vet du. Bråttom nu. Saven stiger.

Där vi bor råder totalt – men trevligt – kaos i trädgårdarna. Det står en rostig cementblandare hos Perssons, fem lådbilar hos Jonssons, tolv cyklar hos Olssons och två ofärdiga kojor hos oss. Och i gamla Astas stora tall hänger femton par skor. Alla har vildvuxna häckar och fruktträd samt tvättlinor som spricker och smular. Men så har vi ju Onde Grannen Med Ordning.

Onde grannen tvättar bort mossa från grenar, smörjer stenplattor med olja, gnuggar lökarna med trassel och tvättar spade och kratta med såpa varje dag. Och är hela tiden färdig att anmäla oss andra för Nordiska samfundet mot plågsamma växtförsök. I hans ögon lider våra trädgårdar av vanvården; äppelträden skriker på hjälp och vill begära förflyttning till andra sidan hagtornshäcken.

Igår satt jag högt uppe i det rufsigaste av våra äppelträd. Jag rev och slet och högg och knipsade. Grenarna hänger ruskigt långt utanför trädgården – på höstarna kör bilarna i äppelmos utanför endast vårt hus. De avklippta grenarna drösslade ner på trottoaren, och där kom onde grannen gående med sin fru. Han stannade framför mina stökigt tappade kvistar. Kvinnan sneglade upp mot mig, och drog sin make i rockärmen.

– Kom! Vi går! sade hon.
– Vad tror dom? sade mannen uppbragt utan att ha en aning om att jag satt alldeles ovanför honom. Det är ju alldeles förskräckligt! fortsatte han. Vem ska tala om för dagens ungdom hur man ska klippa ett plommonträd? Jag blir så…

Nu kunde jag inte stillatigande lyssna på detta, utan skrek:

– Plommon? Är det plommon? Är det inte ett äppelträd? Har vi ett plommonträd?

Mannen tittade upp mot mig och torkade bort en tår ur ena ögat. Jag kände stor respekt för hans kunskaper. Han led verkligen med sina trädvänner.

– Sitter du där och kastar mossa i ansiktet på mig? Spö skulle ni ha, hela bunten! Plommonträd ska man inte beskära på våren! Usch! Äppelträd beskärs däremot på våren, och då så glest att man ska kunna kasta en hatt mellan grenarna utan att den fastnar!
– Även i Mexiko? sade jag då och tyckte att jag var riktigt rolig.

Onde grannen tyckte inte alls som jag, utan plockade upp en av de mer hanterliga kvistarna och slängde den i vredesmod upp mot mig. Till min stora lycka hamnade den rätt i ögat och jag klättrade nöjt ner med blod forsande ner för kinden. Nu får jag stor uppmärksamhet och en giltig anledning att säga:

– Äsch, jobbade i trädgården, vet du. Bråttom nu. Saven stiger.

©Lotten Bergman 2000

{ 10 kommentarer }

Korridorskummis (publ. i Sydsvenskan 2003-05-08)

av Lotten Bergman den 4 maj 2014

Varje studentkorridor värd namnet har en korridorskummis. En sådan var jag när jag bodde på Hallands Nation i Lund för nästan 18 år sedan. I motsats till mina korridorkamrater, som hade egna telefonabonnemang, stod jag och långpratade i telefonhytten. Jag envisades också med att sitta i köket och uggla eller sortera bort mögelklumpar ur snabbkaffepulvret. Min kylskåpshylla var alltid full av godis och jordnötssmör. Dessutom hade jag alltid min dörr öppen eftersom jag lider av en synnerligen ineffektiv studieteknik som innebär att jag med jämna mellanrum behöver rensa hjärnan med allehanda tramsdialoger. Eller dito monologer.

Numera är jag kvartersskummis istället.

Våra trevliga grannar till vänster bjöd in oss på middag för tre år sedan. Tack, sa vi och glömde ouppfostrat att bjuda tillbaka. Grannarna fortsatte med att ge oss fina växter som de rensat ur sin egen drömträdgård. Tack, sa vi och lade växterna att döden dö i en rabatt. Varje gång vi ses över staketet, tackar jag för senast och berättar att jag är hopplös vad gäller trädgårdsskötsel och middagsbjudningar. Bland annat. Dessutom är jag urkass på att laga mat. (Gäääsp.) För att inte tala om alla stackars dammallergiker, de klarar inte av vårt hus särskilt länge eftersom jag … nej, jag menar … eftersom MIN MAN inte dammsuger. (Bla bla bla.) Grannarna lyssnar tills jag till och med tråkar ut mig själv. Då går de in till sig och tackar varandra för att de har det så bra tillsammans och slipper ha det som vi.

Våra trevliga grannar snett till höger äger en vansinnigt lång stege som räcker precis upp till nocken på vårt hus. Den ligger sedan förra hösten i vår äng som borde vara en gräsmatta. Varje gång jag ser ängen och anar stegen, försöker jag uppbåda krafter till att släpa den över gatan, till sitt rättmätiga hem där den förmodligen skulle vårdas ömt, rostskyddsbehandlas och hängas uppåt väggarna. Men den ligger fortfarande i ängen och drar sig.

Våra trevliga grannar alldeles bakom oss är ett himla händigt par med snickarglädje, trädgårdsbelysning och ren bil. Mannen i huset bjuder vi in till avlopps-, elektricitets-, plastfärgs- samt paneldebatter. Fru Chefen i huset fungerar som moderator och lägger band på vår iver när vi vill att maken flyttar hem till oss på ett par veckor. Hon påstår att han behövs hemma, men vi tvivlar.

Dock är vi inte bara till last för grannskapet. Alla andra kan ju låta sin huspanel missfärgas av alger eftersom det inte syns i skuggan av vårt fula schabrak. Alla andra kan låta bli att klippa gräsmattan och rensa svamp ur rabatterna eftersom vi ju har både mossa, träskor, trehjulingar och stegar som drar till sig blickarna. För att inte tala om alla samtalsämnen vi inbjuder till.

– Bergmans har slängt ut 30 kvadratmeter blommig plastmatta!
– Kolla Bergmans, dom har ställt ut fem kilo godis på brevlådan!
– Akta er, Bergmans barn är ute och cyklar!

Ja, inte kan man väl ha blommigt plastgolv ovanpå furugolv? Och eftersom alla påskkärringar (av rädsla?) hoppade över vårt hus, var vi häromdagen tvungna att ställa ut godiset för att slippa äta oss till skörbjugg. Och nu när både Moa (3) och Oskar (5) håller på att lära sig cykla, gör vi varenda gångväg osäker som ett minfält.

När jag var korridorskummis, hade jag ingen aning om att jag var det; jag trodde att jag var som alla andra. Idag begriper jag bättre. Jag är skummast i kvarteret – precis som alla andra.

©Lotten Bergman 2003

{ 12 kommentarer }

Eftersom jag har bott i nordligaste, sydligaste och mittersta Sverige, vet jag hur olika man firar Valborgsmässoafton. Eller ”Siste april”, som man säger i söder.

När jag var 15 år och bodde i Luleå, skulle vi alla samlas nere vid älven för att se gammalt trädgårdsskräp brinna upp. Vi cyklade dit i snävsnäva jeans, nymålade ögon och fulla av sprittande, vårlig förväntan. Problemen var många eftersom

  • isen låg visserligen kvar, men var inte tillräcklig säker för att köra moppe på
  • mina coola gympaskor med raggsockor i var blöta redan efter ett par minuter
  • den stora kärleken inte var där
  • trädgårdsskräpet var dyblött
  • det faktiskt var full snöstorm.

Vi stod där med snö i ögonfransarna och mascara halvvägs ner mot näsborrarna och såg fem starka karlar lyfta fram underliggande trädgårdsskräp som kanske skulle kunna vara lite torrare och sedan försöka tända på allt med hjälp av fotogen och något som liknade granatkastare.

Men icke.

Efter en halvtimmes frysande, sade karlarna till oss sju som fortfarande var där, att gå hem och komma tillbaka till midsommar. (Då snöade det igen, fast inte lika brutalt.)

Tvära kast. I Lund är det den sista dagen i april nästan alltid vårjacksvärme, man ur huse, sillfrukost, champagnegalopp och blommor på träden. Vi uppsökte inte några trädgårdsskräpseldar utan tittade på körsångare – som visserligen i några sällsynta fall påminde om övervintrat trädgårdsskräp.

Körsångare, ja. De må sjunga vackert och stå snyggt och ha övat mycket … men visst ser de roliga ut? Med hyperkoncentrerad min tittar de på konduktören. Nej, dirigenten? Vad heter den som viftar och pekar, som älskar körsång men hellre står med ryggen mot publiken utan att sjunga? Stilisten? Körskolemajjen?

Nåväl. Den lundaakademiska kören är koncentrerad och gapar stort, alternativt kniper sammanbitet. Jag tror att det ska vara tydligt att 1) när man sjunger, då sjunger man verkligen, medan 2) när man ska vara tyst, måste man verkligen visa att man inte på några villkor sjunger just nu, så blir det falskt ”så är det i alla fall inte mitt fel”.

Basrösterna rynkar pannan och lägger hakorna mot bröstet så de ser ut som lussebullar. Sopranerna höjer på ögonbrynen och spärrar upp ögonen tills de ser perplext förvånade ut. (Tenorerna och altarna är bara mittemellanbistra och mittemellanförvånade.) På den sjungna bokstaven oooh ser alla ut som pipen på en tekanna, medan alla på iiiih påminner om en grill på en amerikansk raggarbil.

Nåväl, nu bor vi i mellansverige. Här är det kallt, men vi står ju ut(e). Elden är så stor, så stor. Den består av trädgårdsskräp och skrotade, impregnerade verandabyggen, stolar, bord samt en och annan soffa. Erfarna tjejer med vattenfast mascara samsas med tuffa killar som kastar in grenar i elden och vågar gå så nära, så nära. Ibland dyker det upp en liten förskrämd kvarterskör med gitarrförstärkare och ett arrangemang på den senaste melodifestivalvinnaren. Basarna står längst bak och bompar BA-BA-BAAA med allvarliga miner, medan sopranerna gömmer sig bakom notpärmar, där man dock då och då kan framskymta några höjda ögonbryn.

Det är så kallt, så kallt. Men … det är vår!

/Lotten Bergman

© 2007 Lotten Bergman, info@lotten.se. Sprid gärna mina texter, men ange alltid källa och författare.

{ 27 kommentarer }

Pysslingens tips (Publ. i Sydsvenskan 2004-07-01)

april 25, 2014

Visste ni att när man ska rengöra spelkort, bör man använda talk och trikloretylen, och alls inte aceton? Nej, inte jag heller. Men jag har hittat en bok som lär mig vanligt folkvett hela tiden. Förr var det ordning och reda: sopgubbar var starka, sotare var smutsiga och riktigt stora bröst satt på ammor. Numera […]

Läs hela alltet →

Trasor (publ. i Hemmets Veckotidning 2004-06-01)

april 12, 2014

Jag köper alltid blåa disktrasor för att de ska gå bra ihop med mitt blåa kakel och förundras i affären över att det finns gula disktrasor. Hur många har idag gult kakel? tänker jag … och är hur dum som helst. För det första: många har faktiskt gult kakel. För det andra: trasorna ska inte […]

Läs hela alltet →

Kass på pengar (publ. i Banktidningen i november 2006)

november 20, 2006

När jag var 8 år sålde jag majblommor för att samla pengar till scouterna. Det hela skedde i stor förtvivlan medelst klagosång och djupa suckar eftersom jag redan som barn var en bedrövlig försäljare. – Snälla köp en av dom största för den kostar mycket mer än dom små! sa jag. – Nejmen, lilla vän, […]

Läs hela alltet →

Allmänt obildad (publ. i Hemmets Veckotidning 2006-07-06)

juli 6, 2006

– Stopp! Stannaaaaa! Det var 1975. Pappa körde vår gula VW Variant 411. Mamma skrek order till honom från passagerarsätet och vi tre barn låg på det nedfällda baksätet. I framsätet (på parketten liksom), hade man säkerhetsbälte så när pappa tvärnitade hände det inte så mycket. Vi där bak (på tredje raden liksom), for däremot […]

Läs hela alltet →

Lindgrenskt (publ. i Hemmets Veckotidning 2005-12-10)

december 10, 2005

Vårt hus är insvept i monsterstora lakan. Byggställningarna påminner om tandställning och vår gamla panel kan liknas vid tänder på en luffare som aldrig har sett en tandborste. Fem snickare far fram som Super Mario Bros upp och ner, fram och tillbaka, upp och ner. De är alltid på plats och jobbar i svinottan så […]

Läs hela alltet →

Att hålla kalas: barnkalas (Hemmets Veckotidning 2005-08-22)

augusti 22, 2005

God morgon! Idag ska vi prata om barnkalas: kalaslektion. Jag har fem barn. Vi tar det från början: Kalasdefinition Detta är ett mycket viktigt, förberedande steg i den svåra kalaskonsten. 1. Man deklarerar vad det är för slags kalas. Tjejkalas och Killkalas är mest praktiska för då utgör könet gränsen på hur många som får […]

Läs hela alltet →