Välkommen till mitt kåseriskafferi!

Här kan du botanisera bland Lottens kåserier som jag skrev för Sydsvenskan och Hemmets Veckotidning. (Det här är alltså inte en blogg.)

Trasor (publ. i Hemmets Veckotidning 2004-06-01)

av Lotten Bergman den 12 april 2014

Jag köper alltid blåa disktrasor för att de ska gå bra ihop med mitt blåa kakel och förundras i affären över att det finns gula disktrasor. Hur många har idag gult kakel? tänker jag … och är hur dum som helst.

För det första: många har faktiskt gult kakel.
För det andra: trasorna ska inte matcha kaklet!
För det tredje: man ska ha tre olikfärgade trasor för tre olika syften. Förstås!

– Gul trasa är för torkning av matbordet, grön trasa är för torkning av diskbänk, blå trasa är för torkning av eventuellt spill på golvet – även om det ju inte är så ofta man spiller på golvet!

Den som undervisar mig på detta sätt är en vän till familjen, en vän som jag trodde var min jämlike i både ålder och livssyn. Hon håller pedagogiskt upp de olika trasorna framför mig. De är – precis som ägarinnan – hygieniska, luftigt fräscha och diskret parfymerade.

– På samma sätt är det med diskhanddukarna! Glashandduk, porslinshandduk, grythandduk och handhandduk när man torkar disk eller torkar händerna efter handtvätt, säger min vän och håller upp olika handdukar. Med pressveck.

Då tänker jag på min generations förfall. Eller om det kanske bara är mitt förfall. Jag har en disktrasa. Den matchar visserligen kaklet, men är ack så äcklig redan på tredje dagen. Hemma hos mig torkas nämligen ALLT med denna enda, och inte sköljer jag den i kallt vatten som jag borde, nej. Istället dränker jag den i varmvatten som får alla bakterier att fyllas av vårkänslor och hålla orgier i trasans trådtrassel.

Jag har fyrahundrafjorton diskhanddukar med broderat monogram som jag köpt på auktion. Men jag skurar lika gärna golvet med dem som använder dem som grytlappar (som ju har brunnit upp). Jag torkar smutsiga barnmunnar med precis vad som helst och jag spiller på golvet hela tiden. Jag spiller VERKLIGEN på golvet. En gång hade vi en trevlig trasmatta längs med diskbänken. Den fungerade som en silduk, fast särskilt trevlig var den inte efter en vecka. Då drabbades den av klåda och tarmvred och gick ut av sig själv. Eller om det var mattans datummärkning som gick ut. Den var i alla fall bäst före ankomsten till oss, och har inte setts till sedan den försvann.

– Men … vad menar du, spiller du inte på golvet? säger jag försiktigt till min vän.
– Man spiller inte om man är koncentrerad, svarar den prudentliga vännen.

Och så leeeer hon mot mig med huvudet på sned. Så kan man väl inte göra; man kan väl inte påstå att jag är okoncentrerad! Man kan inte kritisera min koncentrationsförmåga! Jag är ju Quinnan Med Tusen Järn i Elden!

– Ja, det har du rätt i – jag är ju rätt okoncentrerad, säger min mun plötsligt.
– Men så har du ju fem barn också, säger min vän, som återigen uttrycker sig så förlåtande som en vän ska.
– Och så har jag ju så ont om pengar, så jag har inte riktigt råd att köpa så många disktrasor, försöker jag resonera – och är helt ute och cyklar igen.
– Men om du alltid har lock på kastrullen och inte häller bort det varma diskvattnet och badvattnet förrän det kallnat så sparar du massa energi och då är en eller annan slant sparad. Många bäckar små! säger min så kallade vän och lägger huvudet så där förskräckligt irriterande på sned igen.

Jag biter mig nu hårt i tungan. Tyvärr är jag inte beredd på det eftersom det helt och fullt är ett misstag som effektivt hindrar mig från att på plats och ställe skälla ut min förnumstiga vän.

– Ajjj! Pungan! La heeet bej i pungan!
– Oj, ta en isbit! säger min vän och öppnar snabbt min oavfrostade frys.
– Kack, säger jag och suger på isbiten.
– Men du ska i alla fall ha beröm för att du har fyllt frysen med rester och köpt köttfärs i storpack! säger vännen trösterikt till mig och nickar åt frysen.
– Mhm. Mhm. Maa, svarar jag.

Inte talar jag om att det är tomma lådor som ligger i frysen för att de inte får plats i skåpen! Inte heller att det stora röda inte är köttfärs utan en kofta som har fått tuggummi på hela sig. Någon stolthet har man väl.

©Lotten Bergman 2004

{ 8 kommentarer }

Eftersom jag har bott i nordligaste, sydligaste och mittersta Sverige, vet jag hur olika man firar Valborgsmässoafton. Eller ”Siste april”, som man säger i söder.

När jag var 15 år och bodde i Luleå, skulle vi alla samlas nere vid älven för att se gammalt trädgårdsskräp brinna upp. Vi cyklade dit i snävsnäva jeans, nymålade ögon och fulla av sprittande, vårlig förväntan. Problemen var många eftersom

* isen låg visserligen kvar, men var inte tillräcklig säker för att köra moppe på
* mina coola gympaskor med raggsockor i, var blöta redan efter ett par minuter
* den stora kärleken var inte där
* trädgårdsskräpet var dyblött
* det faktiskt var full snöstorm.

Vi stod där med snö i ögonfransarna och mascara halvvägs ner mot näsborrarna och såg fem starka karlar lyfta fram underliggande trädgårdsskräp som kanske skulle kunna vara lite torrare och sedan försöka tända på allt med hjälp av fotogen och något som liknade granatkastare.

Men icke.

Efter en halvtimmes frysande, sade karlarna till oss sju som fortfarande var där, att gå hem och komma tillbaka till midsommar. (Då snöade det igen, fast inte lika brutalt.)

Tvära kast. I Lund är det den sista dagen i april nästan alltid vårjacksvärme, man ur huse, sillfrukost, champagnegalopp och blommor på träden. Vi uppsökte inte några trädgårdsskräpseldar utan tittade på körsångare – som visserligen i några sällsynta fall påminde om övervintrat trädgårdsskräp.

Körsångare, ja. De må sjunga vacker och stå snyggt och ha övat mycket … men visst ser de roliga ut? Med hyperkoncentrerad min tittar de på konduktören. Nej, dirigenten? Vad heter den som viftar och pekar, som älskar körsång men hellre står med ryggen mot publiken utan att sjunga? Stilisten? Körskolemajjen?

Nåväl. Den lundaakademiska kören är koncentrerad och gapar stort, alternativt kniper sammanbitet. Jag tror att det ska vara tydligt att 1) när man sjunger, då sjunger man verkligen, medan 2) när man ska vara tyst, måste man verkligen visa att man inte på några villkor sjunger just nu, så blir det falskt ”så är det i alla fall inte mitt fel”.

Basrösterna rynkar pannan och lägger hakorna mot bröstet så de ser ut som lussebullar. Sopranerna höjer på ögonbrynen och spärrar upp ögonen tills de ser perplext förvånade ut. (Tenorerna och alterna är bara mittemellanbistra och mittemellanförvånade.) På den sjungna bokstaven oooh ser alla ut som pipen på en tekanna, medan alla på iiiih påminner om en grill på en amerikansk raggarbil.

Nåväl, nu bor vi i mellansverige. Här är det kallt, men vi står ju ut(e). Elden är så stor, så stor. Den består av trädgårdsskräp samt skrotade, impregnerade verandabyggen, stolar, bord och en och annan soffa. Erfarna tjejer med vattenfast mascara samsas med tuffa killar som kastar in grenar i elden och vågar gå så nära, så nära. Ibland dyker det upp en liten förskrämd kvarterskör med gitarrförstärkare och ett arrangemang på den senaste melodifestivalvinnaren. Basarna står längst bak och bompar BA-BA-BAAA med allvarliga miner, medan sopranerna gömmer sig bakom notpärmar, där man dock då och då kan framskymta några höjda ögonbryn.

Det är så kallt, så kallt. Men … det är vår!

/Lotten Bergman

© 2007 Lotten Bergman, info@lotten.se. Sprid gärna mina texter, men ange alltid källa och författare.

{ 1 kommentar }

Kass på pengar (publ. i Banktidningen i november 2006)

november 20, 2006

När jag var 8 år sålde jag majblommor för att samla pengar till scouterna. Det hela skedde i stor förtvivlan medelst klagosång och djupa suckar eftersom jag redan som barn var en bedrövlig försäljare. – Snälla köp en av dom största för den kostar mycket mer än dom små! sa jag. – Nejmen, lilla vän, […]

Read the full article →

Allmänt obildad (publ. i Hemmets Veckotidning 2006-07-06)

juli 6, 2006

– Stopp! Stannaaaaa! Det var 1975. Pappa körde vår gula VW Variant 411. Mamma skrek order till honom från passagerarsätet och vi tre barn låg på det nedfällda baksätet. I framsätet (på parketten liksom), hade man säkerhetsbälte så när pappa tvärnitade hände det inte så mycket. Vi där bak (på tredje raden liksom), for däremot […]

Read the full article →

Lindgrenskt (publ. i Hemmets Veckotidning 2005-12-10)

december 10, 2005

Vårt hus är insvept i monsterstora lakan. Byggställningarna påminner om tandställning och vår gamla panel kan liknas vid tänder på en luffare som aldrig har sett en tandborste. Fem snickare far fram som Super Mario Bros upp och ner, fram och tillbaka, upp och ner. De är alltid på plats och jobbar i svinottan så […]

Read the full article →

Att hålla kalas: barnkalas (Hemmets Veckotidning 2005-08-22)

augusti 22, 2005

God morgon! Idag ska vi prata om barnkalas: kalaslektion. Jag har fem barn. Vi tar det från början: Kalasdefinition Detta är ett mycket viktigt, förberedande steg i den svåra kalaskonsten. 1. Man deklarerar vad det är för slags kalas. Tjejkalas och Killkalas är mest praktiska för då utgör könet gränsen på hur många som får […]

Read the full article →

Högskoleprovet (Sydsvenskan 2005-04-14)

april 14, 2005

Dignande under ett berg av insulinhöjande mackor, frukt och termosar granskade jag lokalens moderna faciliteter – och fann inga. En pinnstol, ett bord och ett Högskoleprov var vad som stod till buds. Skulle jag kanske ha provianterat mer för att orka? Skulle jag ha dragit ner jalusierna för att inte störas av det komplexa panoramat […]

Read the full article →

Analys (Sydsvenskan 2005-03-10)

mars 10, 2005

Jag är vetenskapligt undersökt! Man skulle ju kunna tro att det var för en avhandling inom litteratur eller det svenska språket. Man skulle kunna tro att någon under flera år suttit och läst torsdagskåserier och med lupp studerat mina metaforer och med skalpell dissekerat mitt bildspråk. Man skulle rentav kunna tänka sig att doktoranden fört […]

Read the full article →

Nyårsminnen (Hemmets Veckotidning 2004-12-31)

december 31, 2004

Det är knepigt, det här med tiden som bara går och går. Jag vill liksom komma fram till dörren någon gång. December är smart som månad betraktad. Först lyser man upp den nermörka första advent med en massa pyntlampor och stearinljus och så kommer Lucia och sjunger att soligare tider stundar. Lite senare blir det […]

Read the full article →

Roligt (Sydsvenskan 2004-11-25)

november 25, 2004

Jag är så himla tråkig. Alla andra är jätteroliga. Min tolvårige son till exempel. Han gungar nonchalant på bakre stolsbenen. – Gör inte så, stolen kan gå sönder, säger jag automatiskt. – Nähe, det säger du varje gång, svarar min son halvautomatiskt. Guuung. Knirk, knak. Krasch. Smul, kaffeved, stickor, spånt och ont i rumpan. – […]

Read the full article →