Idag åkte jag till Stockholm med ett tåg som var fullt av jättesnoriga men förtjusande galonbyxebarn. Ibland tog de i så att trumhinnan min stod som en spinnaker – men jag tänkte mest på snoret eftersom jag inte har varit sjuk på alldeles för länge.
Jag åkte till ett möte på Kungliga Biblioteket, där alla böcker finns. Och alla tidningar. Och allt annat med bokstäver. Samt en bokhiss som kan förflytta böcker mellan våningarna lätt som en plätt. Så här ungefär:
Fast den såg ut så här – och tänk nu på att människor enligt de fastställda reglerna icke får medfölja:
(Inte alls lika viktigt egentligen är att jag ska stå på scen med KB:are under Bokmässan för att berätta om hur de digitaliserar antika dagstidningar från första halvan av 1800-talet. Nåja. Titta nu på hissen igen.)
När jag kom fram till KB stod det brandbilar på korsan och tvärsan och folk vandrade omkring utanför byggnaden som om de inväntade t.ex. en överraskningskonsert med ABBA.
– Humdidum. Nä, jag bryr mig inte. Men snart händer det nog nåt. Visselvissel. Jag ställer mig här. Sedan går jag hit så ser jag bättre. Nej, jag bryr mig inte ett dugg om vad som händ… oj, nu händer det nåt!
Brandlarmet hade bara gått lite fel, så det gick bättre för böckerna inne på KB än för andra i t.ex. Alexandria, Linköping och Berlin.
På tåget på väg till Vimmerby hamnade jag bredvid en tjej med galopperande halsböldshosta med grönt snor och förmodade feberdimmor. Hon sa förlåt, jag är lite förkyld och hällde sedan alla sina baciller över mig under två timmar med hjälp av nys, host, snörvel och snyt. Jag kröp ihop, stängde alla slemhinnor, andades grunt och sög in luft från hållet som inte var hennes. (Och jag är inte rädd för förkylningar i vanliga fall.)
Lite senare, på en av mitt livs 563 ersättningsbussar lastade jag upp livets nödtorft (te och Mac) och konstaterade att det fanns eluttag.
Bakom mig på bussen satt förstås två hostande tjejer. Och på vägen till mitt natthärbärge i Vimmerby gick jag fel och blev både kall och hungrig. Inget te har jag hittat. Fötterna är som isklampar och lampan inne på toa bara lyser och lyser och ingen knapp till den hittar jag.
Nu känner jag hur mina vita blodkroppar bereder sig på det som komma skall. Marsch! Attack!
(prosit)
35 kommentarer