Sybariternas sammansvärjning
Jag begriper egentligen inte varför jag tjatar på om hur jag inte äter lever.
– Vad vill du ha? säger vem som helst.
– Vad som helst utom lever, svarar jag som vore jag stolt över detta faktum.
Ååå huu.
Det hade ju varit bra mycket intressantare om jag hade hyst djup aversion mot t.ex. havregryn, isbergssallad eller svartpeppar.
– Så … du äter allt utom lever?
– Nej, jag skyr förstås chokladbollar som pesten.
Huäääärk!
Nu är det ju de facto så att jag inte ens har sett lever sedan ungefär 1969 (när jag föråt mig på Magistratsvägen 7A i Lund) eller hållit i en chokladboll sedan den ödesdigra dagen 1972 (när jag föråt mig på Nyckelkroken i Lund). Gäsp.
– Efterrätt! Glass! Kokosflingor! Kolasås! ropar nån.
– Tack, vad gott! svarar jag. Men jag avstår gärna kokosflingorna och kolasåsen.
– Såååå? Är du lite petig, Lotten?
– Japp, de smakar lever.
Nej, det svarar jag ju inte. Men både kokosflingor och kolasås ingår i mina mardrömmar när jag har feber, så de är liksom inte en njutning. (Jag simmar i kolasås, fastnar i tjocka rep och någon strösslar kokosflingor över hela alltet som vore jag en anrättning.)
Gaston äter ju torsk med t.ex. jordgubbar eller ananas, vilket jag finner oerhört intressant. Gifter sig smakerna? Framhäver fruktsötman torskens speciella syra? Blandas kontrasterna i gommen som en löddrig springare med nyklippt gräs i vårsolen?
Vi får aldrig veta.
Men däremot kunde vi nu ikväll konstatera att min djefla man faktiskt inte bara kan peta i sig makrill med smörgåsgurka eller vita bönor med majonnäs. Han fick nämligen för sig att inför mig och Sjuttonåringen dokumentera den fantastiska sybariträtten ”kaviar med mörk choklad”.
Så nu vet vi var hans gastronomiska gräns går.
