tåg

Sextonåringens ofrivilliga tågresa

by Lotten Bergman on 28 mars 2016

Sextonåringen har bytt gymnasieskola (mer om det en annan dag) och måste numera ta buss–tåg–promenad till lektionerna i Strängnäs. Det tar ungefär en timme från dörr till dörr och på vägen kan allehanda saker hända: bussar kan bli sena för att resenärerna är många eller måste tanka sina busskort, snön kan lägga sig på tvärsan och tågen kan avgå både för sent och för tidigt.

Nu har Sextonåringen även varit med om hur tåget som hon tar inte åker dit hon ska.

(Det här har vi varit med om förr i släkten. Broder Jakob skulle ta en helt vanlig buss från Björkskatan till centrum i Luleå, men hamnade i Svartöstaden. En annan gång hamnade han i Linköping när han skulle till Stockholm. Ja, ni förstår.)

Tåget kom in på perrongen hemma i Eskilstuna. Sextonåringen klev på, satte sig ner, tog fram ritpapper och hörde högtalarrösten säga:

– DETTA ÄR DET EN TIMME FÖRSENADE DIREKTTÅGET TILL STOCKHOLM! DETTA ÄR ALLTSÅ DIREKTTÅGET TILL STOCKHOLM!

Sextonåringen rafsade ihop sina saker och älgade ner till närmaste dörr … som var ur funktion. Stora, orangefärgade lappar var klistrade på den och hon kunde inte annat göra än att springa till nästa dörr, samtidigt som hon hörde hur alla de fungerande dörrarna stängdes. Innan hon var framme vid en.

  • Eskilstuna–Strängnäs tar 15 minuter.
  • Eskilstuna–Stockholm–Strängnäs tar 105 minuter.
tagkartan

Bilden kommer från Tågkartan, som jag verkligen kan rekommendera. Gröna prickar är tåg som är i tid, gula prickar är tåg som är minst 4 minuter sena, röda prickar är tåg som är mer än 15 minuter försenade. Just nu verkar alla vara i tid, halleluja.

Min stora, lilla dotter ringde från tåget och var alldeles, alldeles otröstlig. Konduktören kunde naturligtvis inte få ett direkttåg som inte stannar att stanna, även om flera andra passagerare hade gjort exakt samma misstag som dottern. ”Det är bra att sysselsätta sig med konkreta ting när man är förtvivlad”, tänkte jag och satte Sextonåringen att mejla till sina lärare. Medan jag sms:ade Orangeluvan:

– Du är inte möjligtvis i närheten av Centralen för en mostrig insats?

Johodå.

Hon avbröt sin färd mot jobbet och tog sig till Centralen och köpte världens mest omständligt tillverkade varma choklad och en fantastisk macka samt lydde mina order som kom som sms. (Vi är ett sms:ande släkte på samma sätt som att vi är ett vilseåkande.)

choklad_macka

Mackan och chokladen i Orangeluvans hand.

Jag komprimerar härmed konversationen:

– Hon kommer till spår 19.
– Okej, jag väntar nere i tunneln.
– Hon kommer att ha tio minuter på sig att ta sig från spår 19 till spår 11 där tillbakatåget går.
– Skyltarna stämmer inte.

Där borde vi ha anat oråd. ”Skyltarna stämmer inte” är nämligen ett uttalande i samma kategori som ”orienteringskartan är fel”. Man ska bli misstänksam.

sms1

Men. Det var inte alls Sextonåringens tåg som hade stannat. När jag (de blåa bubblorna ovan) skrev ”tåget har stannat” skulle jag ha skrivit ”tåget står still i Södertälje”.

Nu blev det plötsligt väldigt ont om tid. Jag försökte kolla på Tågkartan samtidigt som Sextonåringen försökte förstå var hon var någonstans. När hon saktade in på Södra station (en pendeltågsstation), trodde hon att hon var framme. Så det skrev jag till Orangeluvan, som blev lika lättad som jag:

sms2

Här gav vi nästan upp. Sextonåringen ringde och tjoade osammanhängande saker och sa plötsligt ”men nu är jag på tåget”.

– På tåget hemåt?
– Ja, puuuuh.
– Men Orangeluvan då?
– Va? Näe …?
– Vilken perrong är du på?
– Eh, 12. Eller 12 b kanske.
– Men du skulle ju komma till 19! Vänta!

Jag tog bort telefonen från örat och började sms:a till Orangeluvan, som fortfarande stod i kulverttunneln under spåren – den där gula som är så kall och fuktig.

smspanik

Orangeluvan förstod verkligen ingenting och försökte skriva samtidigt som hon halvsprang fastän hon inte förstod varför eller egentligen vart. Jag satte telefonen till örat igen och bad Sextonåringen att ropa på sin moster genom de fortfarande öppna tågdörrarna på tåget som skulle ha avgått för tre minuter sedan.

– Ropa på henne!
– Okej!

Nu hör Orangeluvan sitt namn, men kan inte för sitt liv begripa

  1. varför
  2. varifrån.

Hon tar två steg uppför en trappa, vänder och tar två steg ner, vänder igen och tar sjumilakliv uppåt och inser att Sextonåringen ju hänger ut genom en tågdörr och att hon noooooog kommer att hinna fram för att leverera tröstmaten.

Och det gick! Med några sekunders marginal hann chokladen och mackan levereras med en snabb kram!

macka2

Enligt Sextonåringen var det Orangeluvans insats som gjorde att resan hemåt blev uthärdlig.

smstarar

Sensmoral: mat är lösningen på nästan alla problem.

{ 32 comments }

Ett besök på O’Learys i Hudiksvall

by Lotten Bergman on 19 november 2015

statt_hudikJag sover på det roliga tåghotellet i Hudiksvall inatt – det som tågen kör in i flera gånger i timmen. Det sitter ihop med O’Learys, så där måste man ju äta.

Med foträta Birkenstocksteg klev jag in på O’Learys fullständigt utsvulten – med moderna mått mätt, eftersom vi drabbas av näradödenupplevelser efter blott sex timmar utan föda.

Jag bestämde mig för ”Ray’s Hot Chili Burger #77”  med jalapeños, ost och stark chilimajonnäs. 

zappers

Extra ”Cheddar Zappers”, som är avlånga, friterade ostbollar med jalapeños. Mums.

Sedan försökte jag att inte äta mig mätt och bli hypertörstig på de obligatoriska popcornen som serveras medan man väntar på maten.

Maten kom äntligen och jag tog lyckligt en bild för att skicka till familjen så att de skulle få veta hur bra jag hade det.IMG_0790

Och så pulade jag in ett gäng påmmfritt i munnen, kletade runt med dippsåsen och tog en tugga på en Cheddar Zapper.

– PFOIIIINNNG! sa zappern och sprutade med full kraft en vätskestråle rakt upp i min högra näsborre.
– Va? sa jag och rynkade pannan medan jag stirrade ner i maten som hade attackerat mig.

Den var halvfryst … jättetillagad på utsidan, fullständigt olagad på insidan.

– Ursäkta … sa jag till en förbispringande servitör. Ska den här vara varm?
– Ja…
– Det är den tyvärr inte.
– Oj. Vänta.

Servitören hastade iväg till köksluckan och kom strax tillbaka med en skål.

– Ge mig dem (alltså the Cheddar Zappers) så ska jag …

Jag plockade upp dem från tallriken och lade dem i den framsträckta skålen. Servitören och skålen försvann. Då blev jag lite misstänksam, och tyvärr, tyvärr, lyfte jag på locket till min hamburgare. Som efter först okulär besiktning, sedan efter lätt palpation befanns vara … på sin höjd lite ljummen.

Faaan.

pacman

Jag vägde för- och nackdelar och bedömde hur min egen hunger stod sig i jämförelse med läbbigamatkänslan samt beslutade mig för att göra ett snabbt Pac Man-liknande snitt i burgaren för att verkligen säkerställa att ytkänslan var korrekt uppfattad: att hamburgarn inte var varm. 

Tyvärr stämde det.

– Ursäkta! sa jag till en servitris. Jag ber verkligen om ursäkt, men hamburgaren är inte varm …
– Nämen. Får jag känna på den? Vi kommer ju ändå att slänga den, så …
– Ja, varsågod och känn!
– Oj, men oj, ja, sa servitrisen med sina fingrar inne i min hamburgare. Oj, den är inte … hm. Du får en ny.

Servitrisen tog hela tallriken och gick iväg. Ungefär tio minuter senare kom servitören med … med … öh … vanudå? Samma tallrik? Underligt. Med samma mat? ”Vad konstig portionen ser ut!” hann jag tänka innan jag tappade hakan av förvåning.

Det var exakt samma portion.

Det var samma halvätna – nu ljumma – och mjuka påmmfritt, samma utkletade cole slaw, det var samma sönderskurna hamburgare, fast nu lite mer stekt.

– Ursäkta, sa jag till servitrisen. Jag är verkligen inte så petig vanligtvis, men nu har du ju haft dina fingrar inne i min hamburgare, och nu sitter jag här med exakt denna hamburgare. Den är varmare, men det känns inte riktigt b…

– MEN JAG SA JU TILL HONOM ATT HAN SKULLE TA EN NY!

Servitrisen bad om ursäkt och högg min tallrik och jag hörde henne på håll säga ”jag sa ju att jag hade haft mina fingrar i burgaren!” till kökspersonalen.

Ytterligare kanske tio minuter senare fick jag en ny portion. Som var okej. Men det här med att vara besvärlig kund och att tjafsa och klaga är faktiskt inte alls särskilt trevligt. Sedan åt jag inte ens upp all mat, vilket inte alls stämmer med min matpersonlighet.

Jag fick 20 % rabatt på priset för debaclet. Jag svälter verkligen inte; det är på intet sätt synd om mig. Men nästa gång går jag fan på Donken istället.

Gonatt!

natt_train

Det här med nattågen ser jag faktiskt fram emot; jag tror att jag kommer att gilla det.

{ 79 comments }

Dag 3 i Belgien: Geel – tokarnas stad

by Lotten Bergman on 3 juli 2015

Geel (på svenska alldeles för ofta stavat Gheel, vilket jag inte alls finner förnuftigt, men som i sammanhanget kanske är passande eftersom vi inte ska vara förnuftiga just här) är känd som ”de galnas stad”. Följaktligen skrev Strindberg (som även skaldade ”jag är en djefla man som kan många konster”) till Ola Hansson:

”Vi kommer alla att mötas i Geel.”

För vi är tokiga, hela bunten. Om inte annat så blir vi det vid livets skymning.

torgetigeel

Se, så tokigt; min djefla man sitter på torget i Gheel.

St_DymphnaDet hela kommer sig av kungadottern Dymphna – en martyr som sägs ha levt på 600-talet. Förutom att hon hade ett konstigt namn, var även allt annat med henne rätt skumt: hennes mamma dog när hon bara var ett litet barn, men eftersom hon var lik sin mamma blev pappan i brist på hustru förälskad i Dymphna. Hon flydde till Geel, jagad av sin pappa kungen. Det var en lyckad jakt, för efter att prinsessan hade infångats, dödades hon av sin pappa.

Precis när Dymphnas kvarlevor skulle flyttas från sin grav under 1200-talet (MEN VARFÖR?), råkade jättemånga epileptiker och sinnessjuka i området plötsligt botas – vilket ju helt enkelt måste bero på Dymphnas magiska krafter. Och sedan dess har Geel varit känt för att ta emot och vårda psykiskt sjuka, som helt fantastiskt får bo med ”vanligt” folk i staden.

– Vi borde också öppna vårt hem … till exempel för Eskilstunas alla epileptiker och OCD-tokar! sa jag.
– Har vi inte tillräckligt många epileptiker och OCD:are i huset, tycker du? svarade min djefla man med sällan skådad klarsyn.

Men jag går ju händelserna i förväg.

Dagens största och mest fantastiska upplevelse var ju tåglufferiet: vi åkte precis som för 30 år sedan i 40-gradig värme på skumptåg i ett land utan internetbiljetter, utan skyltar på engelska och helt utan möjlighet att betala med kort.

korccroissant

Fast för 30 år sedan åt vi inte korvcroissant.

Jag talar alltså om Belgien. Belgien. Fatta att man inte i Belgien kan betala med kort, att man inte kan ha biljetten i mobilen och att man inte kan hitta Wifi gratis nånstans utom på McDonald’s. Där de förresten inte pratar engelska.

traintuff

Galonsäten, små fönster, stillastående tåg och 40-gradig värme. Najs! (Blott resväskan är fel: vem tågluffar väl med en sådan?)

Och nu till klimax: toaletten på tåget. Det var fult och slitet, det var skumpigt och bedrövligt och det var på det hela taget precis som 1985. Jag svettades och skrattade och fnissade och svettades lite till.

slitethandfat

Det är så slitet!

traintoa

Det är så traaaasigt!

Nu, hörni ungdomar, ska ni få se på fan och att jag inte har hittat på att man förut kissade – och för den delen bajsade – rakt ner på spåret!

Skräckfilmernas skräckfilm!

Men nu är det sent, så nu måste vi alla gå och lägga oss. Godnatt!

kallatacken

Vi ska bara plocka ut sängkläderna ut kylskåpet först.

{ 21 comments }

lok_1971

Nostalgi, ba.

Jag visste igår att tågen mellan Eskilstuna och Stockholm hade drabbats av dubbelspårsutbyggnadstrubbel. I vanliga fall åker man så här på en timme:

etuna_sthlm

Men igår – för att slippa åka buss där man näppeligen kan jobba – planerade jag att resa med tågbyte i Västerås på knappa två timmar:

etuna_vås_sthlmFör att vara på den säkra sidan, gav jag mig iväg fyra timmar före föreläsningsstarten inför 230 personer. På fyra timmar kan man åka tåg till Lund eller Söderhamn och man kan åka till Göteborg och till och med hinna äta lunch där. Men man kan inte lita på att man tar sig till Stockholm på fyra timmar (vilket ni väl har anat nu). På stationen i Eskilstuna:

Pling plong! Tåget mot Västerås är försenat med 20 minuter. Tiden kan komma att ändras både framåt och bakåt.

Jahaja, där rök anslutningen till Stockholm från Västerås. Och på stationen här hemma finns numera inte en resebutik utan ett externt bolag som har anställda som bara kan upprepa ”vi vet inte, vi är inte SJ, vi vet inte, du får ringa till SJ, vi säljer bara biljetter, vi vet inte, ring till SJ”.

Utrustad med en ängels tålamod och simultanfömåga som en fembarnsmamma, placerade jag mig i SJ:s telefonkö samtidigt som jag beställde tamedmat eftersom min lunchdate i Stockholm inte skulle hinnas med.

– Tyvärr måste du ta buss, det finns inga andra alternativ, sa SJ.
– Morr. Skrrrfffnnnt. Grrrrr.
– Men bara till Läggesta, för där byter du till tåg. Visserligen går tåget inte förrän en halvtimme efter att bussen anländer (!), men då får du ju åka tåg en bit i alla fall …? försökte SJ-tjejen trösta mig.

Det blev alltså buss-skump, trångt som fan, byte till tåg, fram med maten och datorn, och äntli…plingplong i telefonen … Men vad nu?

Skärmavbild 2014-11-12 kl. 12.31.14

Hm. Det där verkar inte så bra, tänkte jag och försökte få tag i min uppdragsgivare per telefon. En kvart senare hördes i tåghögtalarna:

Plingplong! Tyvärr kommer detta tåg inte att ta er hela vägen in till Stockholm. Från Södertälje Syd måste ni ta buss. Bussarna är beställda, men jag har inga besked om när de kommer.

Hm. Bussar. Beställda. Men inte framme. Hm. Kan man låta 230 personer i en lokal sitta och invänta skrivregelsföreläsarens ankomst? Nope. Man ringer efter en taxi.

– Hej taxibolaget (med Södertälje i företagsnamnet)! Jag behöver en taxi till Södertälje Syd så snabbt som möjligt.
– Syd? Stockholms södra?
– Nej, Södertälje Syd.
– Det har jag inte här i min dator.
– Leta igen. Tågen mot Stock…
– AHA! Södertälje Centralstation!
– Neeeej. Södertälje Syd. Station. Tåg. Mot. Stockholm. Mälarda…
– Underligt. Var god dröj kvar.
– Hihihiiii, ”taxi var god dröj!”, hihihiii!
– Förlåt?
– Nej, det var inget. Jag bara skojade.
– Jaså.

Efter en stund ordnade det sig eftersom Södertälje Syd verkligen finns på riktigt. Där klev vi av – hundratals resenärer med stressmage. Busskön ringlade sig lång, vilket jag har förtydligat nedan med en röd pil:

bussfol

Busskö bakom tre damer som hellre åker taxi.

Min taxi dök snabbt upp och jag tjoade ”kör mig till Hötorget!” och slängde igen bildörren. Som snabbt öppnades igen av en kvinna som sa ”får jag hänga på?”. Javisst, sa jag, ”men vad som än händer måste jag till Hötorget snabbt som attan”. Innan vi hann komma iväg, öppnades taxidörren än en gång och en man sa ”snälla, låt mig följa med”. Det fick han.

– När ska du vara på Hötorget? sa taxichauffören.
– Nu, sa jag.
– Då kör vi! Gillar ni Noice?
– Nojs? Nåjs? Att nojsa? försökte vi gissa, vi som inte anade vad som komma skulle.
– Nej, NOICE! sa taxichaffisen glatt. Underbara musiker! Jordgubbar två avrom, men viiiiilka musiker trots att dom va så jäla unga.

noicetaxi

– Världens bästa platta!

Det är inte ofta man far fram i 140 med Noice på högsta volym, så jag filmade förstås denna fantastiska händelse.


Sexton år tror jag visst att jag var 1980 …

etuna_lagg_stj_sthlm

Men jag kom fram till slut! (Buss–tåg–taxi.)

Spårbunden trafik är i Sverige ett lotteri – och ett slöseri med ack så många människors tid. När man begär ersättning, får man dessutom anställa en sekreterare som håller koll på alla beställningsnummer och återbetalningar och poängsaldo och fan och hans moster. Jag kan inte lägga dubbelspår eller laga trasiga skenor eller köpa in fler tåg, men jag kan faktiskt göra en insats: berätta hur man sköter informationen bättre. HALLÅ SJ!

  1. Varför vet man inte om ett tåg blir 20, 10, 23, 2 eller 37 minuter sent när man de facto vet var tåget är någonstans?
  2. Varför kommer meddelandet i tåghögtalaren en kvart efter sms:et i telefonen?
  3. Varför kommer bussarna först efter en halv evighet när vi resenärer får veta att de kommer ”strax”?
  4. Varför kan inte (de externa) biljettförsäljarna på stationen ha tillgång till SJ-info?
  5. Varför … varför … varför …?

Och var ääääär uppfinnaren med teleportering eller tredimensionella utskrifter av människor på agendan?

{ 64 comments }

Hej SJ! Kan jag få hjälpa till?

augusti 31, 2014

Idag skulle jag bara åka tåg från Lund till Eskilstuna kl 09:23, med byte i Linköping vid tolvsnåret och det skulle gå så bra så. Det är inte vinter, det är bara en normal söndag – och även om det regnar i Skåne så kunde jag inte tänka mig att det skulle finnas några problem. […]

Läs hela alltet →

Tankar på ett tåg mot Lund

augusti 26, 2014

Det är så lätt att klaga – särskilt eftersom det finns så rasande mycket att klaga på. Därför ska jag inte klaga nu, utan bara fundera lite. (Skillnaden är hårfin.) I Linköping satt en tiggare på perrongen, och säga vad man vill om oss svenskar – att vi ”är snåla och inte ger pengar till tiggare” är […]

Läs hela alltet →

Tåget som gick för tidigt

juni 15, 2014

De senaste dygnen har varit fyllda av åtaganden, händelser, ting och snubbeltrådar – ungefär som när man ska hacka hasselnötter: hack, rull, pjiong, flupp, trill, näää. För att göra trettiosju långa historier till en kort, hoppar jag över nästan allt och fokuserar på ett missat tåg. Igår var jag nämligen på ett hejdundrande födelsedags- och […]

Läs hela alltet →

Kontaktledningarna är det nya svarta

juni 12, 2014

Det här med att åka tåg är ju så mysigt. Sverige far förbi och är hur vackert som helst. Jag skulle vara i Göteborg vid halv fem. Vissa saker skulle göras, människor träffas och en fika fikas. Strax innan jag klev på tåget i Eskilstuna vid ettsnåret, kollade jag i SJ-appen och fann tyvärr att något […]

Läs hela alltet →

Idag: Luleå tur och retur

maj 20, 2014

På grund av omständigheter och anledningar samt bafatt, kunde jag inte åka till Luleå igår och sova över, äta hotellfrukost och leka vid min barndoms stenar som jag brukar. Istället gick jag upp 04:30, tog ett tåg kl 05:16 och flög klockan halv nio. Massa väntetid hann jag med också. Men på resan hann jag ju […]

Läs hela alltet →

På tåget

mars 8, 2014

– Huäääääääääärk! Ack, så bekant. Det var ju precis det ljudet som jag hörde igår vid midnatt. På tåget. Killen som kräktes då skrek efter hulkningen: Nu – drygt 12 timmar senare – låg det uppkräkta inte i mittgången utan inne på toa. – Huäääääääääärk! Jag satt precis utanför toan och lyssnade och fick det stora […]

Läs hela alltet →