Stockholm

Ovillig trängselskattsbetalare

av Lotten Bergman den 28 mars 2014

Jomenvisst, det fattar jag också att trafiksituationen i Stockholm är ohållbar.

Vi tar den här kära illustrationen till hjälp.

Vi tar den här kära illustrationen till hjälp.

Jag skulle idag ta mig hemifrån till Norrtälje och hade faktiskt en hel del olika alternativ som jag själv kunde räkna ut. Då går man till diverse karttjänster och ber om vägförslag och mäter avstånd och bedömer huruvida innerstadskaos är bättre än slingervägskaos.

Om jag hade kunnat välja bort denna situation, hade jag förstås gjort det.

Om jag hade kunnat välja bort denna situation, hade jag förstås gjort det.

Ni som bor i Kiruna, Sollefteå, Eslöv och Åmål: var nu glada för det. Om ni ska åka till Haparanda, Oskarshamn eller Kristianstad, är det liksom bara att åka.

Så här funkar det i Mälardalen, där det mest praktiska är att alla forceras in till Stockholms centrum och där avtvingas trängselavgift eftersom det ju blir så trångt där när alla ju ska dit.

Så här funkar det i Mälardalen, där det mest praktiska är att alla forceras in till Stockholms centrum och där avtvingas trängselavgift eftersom det ju blir så trångt där, när alla ju ska dit.

Vägen Eskilstuna–Norrtälje här ovan sägs vara 18 mil och ska ta 1 timme och 45 minuter att köra. Då tänker man mjaaaaa och kollar en alternativ sträcka på småvägar och lite fler tajta möten med stora lastbilar bakom skymda kurvor:

Eskilstuna–Norrtälje: 2 timmar och 38 minuter.

Eskilstuna–Norrtälje via Enköping och Knivsta: 2 timmar och 38 minuter.

Och det är DÅ man gör ett felval och …

… hamnar i detta.

… hamnar i detta.

De första 11 milen gick på en timme. Sedan ”körde” jag 1 mil på en timme inne i Stockholmsgröten, varefter jag avslutade med en sexmilatur som också tog en timme.

Kära Eniro och Google Maps!

Ljug för mig! Säg att alla vägar runt Stockholm är bättre, kortare, rakare och snabbare! Jag vill inte in i centrum igen – om det inte handlar om konserter, föreläsningar och inköp av basketskor och jag kan ta tåget dit.

Hälsningar från en frustrerad klantskalle

Jag vet! Vi bygger en sexfilig jättebro på diagonalen över Mälaren! Ja!

Om jag nu ska avsluta med något mer positivt, så är det anledningen till att jag är i Syninge i Norrtälje: en bokresa som har arrangerats av Breakfast Book Club. Lästokar från hela Sverige samlas på en kursgård med blommiga lakan och kommunistiska manifest samt vilsna deckare.

Lakanen i mitt rum – i mina två sängar.

Lakanen i mitt rum – i mina två sängar.

Nyss satt tolv personer och diskuterade erkänt duktiga kändisar som inte vet att föra sig bland vanligt folk (vi är förstås egentligen bara ogina), stora matupplevelser (första bearnasiesåsen) och knäoperationer (mitt fel). Imorrn ska vi diskutera matböcker och Den Där Boken som jag nämnde förut och som jag inte gillade alls. Tre exempelmeningar:

  1. ”Jag vet att de mediciner som dväljs bak diskarna som kräver nummerlapp är åtråvärda för människor som skulle fara illa av dem, men jag vet på riktigt inte varför.”
  2. ”Omedelbart kan jag spegla mig i mina vulgärt utsmyckade kamraters ansiktsuttryck. Deras ögon spärras upp. Andningen obstrueras. De rister.”
  3. ”I sängen dväljs hans ömmast omhuldade tillhörigheter: den lilla nagelsaxen i sterlingsilver […] samt eterneller (som förflackas när vi drömmer mardrömmar) […]. Själv sover jag med en tom dasspappersrulle som källa till ro och båtnad.”

Jag kommer under diskussionen att vara häxan surtant som fnyser och rynkar näsan och hötter med pekfingret. Den som först säger ”men skriv en bok själv då” kommer att få på truten och när jag sedan stäms och måste förklara mitt beteende framför en domare i en rättegångssal, kan jag skylla på Stockholms trafiksituation som fick mig ur balans.

Den här heter "gavel" på engelska och används inte alls i Storbritannien. Jo, på film och av auktionsförrättare.

{ 60 kommentarer }

Releaseparty i Schtåckåm: Miss World

av Lotten Bergman den 19 juni 2012

(Vi säger så, vi som ursprungligen kommer från Luleå: Schtåckåm.)

En ny tidning har sett sitt gjus. Förlåt, ljus heter det ju. (De nya fiskgjusarna som ser sitt ljus ser ni här.)

Inne på Vassa Eggen på Birger Jarlsgatan fanns tidningarna överallt. (Tidningen är jättetjock: 260 sidor!)

Inne på Vassa Eggen på Birger Jarlsgatan fanns tidningarna överallt. (Tidningen är jättetjock: 260 sidor!)

Den heter obegripligt nog Miss World, vilket är ogooglingsbart och inte har ett dugg med det ytterst spretiga innehållet att göra – och då menar jag spretigt på ett mycket lovande sätt. Jag var på releasepartyt igår kväll och pratade där med sammanlagt sju (7) personer, vilket måste vara minimumrekord när man befinner sig bland 300 människor.

För jag satte mig helt enkelt ner och läste i tidningen. Förlåt, magasinet heter det ju. Och ni vill väl ha en recension nu? Japp, jag tror på idén – och känner inte att papperstidningen är död, inte än. I manifestet står att redaktionen vill ”bryta mot det likriktade utbudet” och i tidningen kan man få ta del av hur grundaren Per Holknekt intervjuar sin fru Lena Philipsson samt hur Helena Sandklef intervjuar sin moatjé Magnus Betnér, vilket är precis tvärtemot hur det ju ”ska” vara. Bra.

Men naturligtvis intervjuas  – som i alla andra tidningar – även Lars Winnerbäck, Alexander Bard och Veronica Maggio. Men kanske på ett annorlunda sätt? Mja.

Staffan Hildebrand skriver själv i Miss World-magasinet om hur han på kompisen Carl Bildts studentskiva träffade den blivande tv-chefen Sam Nilsson, som utan att blinka skickade den unge Hildebrand (24 år) till Sydvietnam och Kambodja för Aktuellts räkning med presskort, pengar och en massa filmrullar. Eftersom grabben (ju) dessutom kände Olof Palme och brevväxlade med honom, blev han utan problem insläppt i Nordvietnam också.

Fnys. Jaså. Jag känner bl.a. en stenograf, en matskribent, en kock, fem professorer, en studioman, ett tiotal tekniktokar, en fångvaktare, två museitanter, en f.d. läkare, sju olika sorters hantverkare, två arkitekter, en hyttfogde, tre tecknare, en filmanimatör, en blivande präst, fyra journalist-författare, en operasångerska, en vinkonnässör, tolv företagschefer, en silversmed, åtta kemister, en fotograf, en fotbollsmålvakt, 14 översättare, 30 redaktörer, 100 lärare och 400 basketspelare. Nu är frågan: varför kan ingen av dessa se till att jag blir insläppt i Nordvie… Nordko… Äh, jag vill ju bara åka hem igen.

Men tillbaka till ämnet nu.

När man inte bor i Stockholm är det roligt att göra sig lustig över storstadens underligheter. (Jadå, jag vet att det är precis tvärtom också.) På releasepartyt såg jag på en författarinna en kjol, vars slits slutade ungefär i samma nivå som killarnas nedhasade brallor börjar. Där fanns även flera män med hatt på huvudet och gympapåse på ryggen samt Leif Pagrotsky.

Jag är inte en stalker. Jag skulle bara ta en bild på sångerskorna där i bakgrunden. Jag lovar.

Jag är inte en stalker. Jag skulle bara ta en bild på sångerskorna där i bakgrunden. Jag lovar.

Denne karl verkar avverka ett tiotal releasepartyn per kväll eftersom han alltid är där jag är. Han minglar på ett vansinnigt effektivt sätt tills alla har tryckt hans hand och tagit bilder, sedan sveper han sin dryck och hastar vidare. (Själv sätter jag mig bekvämt tillrätta för att läsa och himlar irriterat med ögonen när musikartisterna råkar dansa förbi och störa koncentrationen.)

Tyvärr fick jag avvika för att åka till hem såpass tidigt att de utlovade releasepartyöverraskningarna inte hann presenteras. På väg mot Centralen såg jag åtta (ungefär en var hundrade meter) män som var klädda så här – plus halsduk och väldigt liten, darrande hund:

Individualister.

Individualister.

Jag såg även fem par som grälade. I alla fem fallen stod mannen tyst med armarna i kors över bröstet, medan kvinnan gestikulerade vilt och pratade med en röst som ville vråla, men som försökte hållas diskret. Lite som Joe Cocker i motvind.

Själv hade jag våldsamma problem med klädseln: mina randiga strumpbyxor halkade ner i grenen och de små diskreta fjollstrumporna i skorna åkte fram och korvade ihop sig vid tårna.

De röda ringarna är strumpgömmor, den svarta är grentrubbel. (Jag ställde mig bakom en reklamskylt och drog upp och fixade till, för att sedan lättat klampa vidare med lite större steg.)

De röda ringarna är strumpgömmor, den svarta är grentrubbel. (Jag ställde mig bakom en reklamskylt och drog upp och fixade till, för att sedan lättat klampa vidare med lite större steg.)

Men förutom hundmännen med halsduk och de grälande paren var det väldigt tomt på folk i Stockholm; utkastarna utanför krogarna stod och såg barska ut i entrén till väldigt tomma lokaler. Detta försökte jag lite diskret fotografera, vilket blev så här lyckat:

Biblioteksgatan och jag.

Biblioteksgatan och jag.

Men tillbaka till Miss World-magasinet en liten stund, för nu kommer min åsikt: det är roligt att bläddra i och det är roligt att läsa i och manifestet lovar gott, även om det är ett collage av plakatslogans som man kan hitta både här och där. (Ssssccchhh. Sluta analysera, Lotten!)

Det jag tycker mest om är förstås intentionen att låta oss vara mindre likriktade och mer som vi är innan vi jämnar ut våra kantigheter för att passa in. Men jag önskar mig bättre stilister som skriver. Jag vill bli överraskad och imponerad av skribenterna sådär så att jag tappar hakan och hickar till, spiller te och får knäckebröd i lungan och blir lycklig bara för att bokstävlarna och orden inte presenteras i den ordning som de brukar.

Och så önskar jag mig

  • en artikel om Kenneth and the Knutters
  • intervjuer med folk som vägrar ha på sig obekväma skor
  • bildreportage från arbetet med Centralen.

För kolla hur det ser ut bakom planken på Stockholms centralstation! Jag är djupt förälskad i byggjobbarna och ingenjörerna och vill lära mig allt och fattar inte hur de har vågat sätta igång! KOLLA! Snacka om kolosser på lerfötter plockepinn!

Jag har alltså fotograferat en bild på en utställning. Inte trängt mig in bakom avspärrningarna. Ja, så går det när man inte har kontakter i branschen och varken de 400 basketspelarna eller operasångerskan kan hjälpa till.

Jag har alltså fotograferat en bild på en utställning. Inte trängt mig in bakom avspärrningarna. Ja, så går det när man inte har kontakter i branschen och varken de 400 basketspelarna eller operasångerskan kan hjälpa till.

Fotnot
Vän av ordning undrar om allt i detta inlägg hänger ihop. Självklart hänger allt ihop! (Kalla mig gärna Djuping-Lotten.)

Uppdatering 11 oktober 2012
Oj, det bidde bara två nummer. 

{ 41 kommentarer }

Stockholmare, 08:or – och ostockholmare

juli 21, 2011

Det pågår en otroligt fjölig diskussion om vilka som är riktiga nolåttor ”nollåttor”, vilka som är ”stockholmare” och vad som dessutom kännetecknar dessa respektive personer. Och alla på Hawaii har bastkjol. Jag kan istället som service åt er definiera ostockholmarens kännetecken. Jag må vara född på Danderyds sjukhus, ha bott i Solna, Täby och på […]

Read the full article →

Nu gör jag mig väl ovän med alla – rapport från Wikipedias 10-årskalas utan fiskdamm

januari 14, 2011

Först och främst ska ni veta att om författaren Stig Larsson plötsligt blir blind, så är jag komplett oskyldig. Mer om det nedan. Häromveckan träffade jag en människa som talade om för mig att vi hade träffats tidigare och att jag hade varit otrevlig. Det gick jag på inga villkor med på att jag hade […]

Read the full article →

Ett helt vanligt inlägg om hur jag igår blev handgripligen utslängd från krogen

december 17, 2010

Jag har verkligen inte varit med om mycket i mitt liv. Det försöker jag hela tiden rätta till så att jag för mina barnbarn ska ha något annat än basket, bloggar, barn och böcker att berätta om. En gång per år blir jag inbjuden till en herrmiddag där jag av outgrundlig anledning anses vara en […]

Read the full article →

Hej dagbok: helgrapport med partytrivsel – men ingen kyrka

november 14, 2010

Jag är ett partylejon som springer på tillställningar som jag äter pepparkakor. En till! Nej bara en till! Äh, en till! Ja tack! Detta trots att jag inte alls gillar att mingla och ta kontakt med främlingar utan helst sitter under min korkek och luktar på basketbollar. Lördag: Igår hade jag världens absolut bästa festtaktik: […]

Read the full article →

Politiker ska jag inte bli, men …

oktober 5, 2010

… det hindrar ju inte att jag faktiskt har (mesiga) åsikter om det ena och det andra. (Det här gamla inlägget är det närmaste jag har kommit detta ämne tidigare.) Idag var jag i Stockholm och råkade springa rakt in i helikoptrar och piketbilar samt tanter med stora kameror och gubbar i basker. Jag funderade […]

Read the full article →

I plommonstop på Börsen, Hallwylska palatset och Prinsen

oktober 1, 2010

”Klä dig gärna tidstypiskt” stod det på inbjudan, och här har ni en som lyder. (Även om jag kanske misslyckades.) Jag hade behövt cykla damsadel igår, när jag i fotsid, röd kappa och pälsbräm for som ett jehu över kullersten och vägarbeten. Dessutom hade jag behövt stötdämpande inlägg i mina snörkängor som egentligen inte alls […]

Read the full article →

Dagens i-landsproblem, en cykel och en bokutgivningsmottagning

september 3, 2010

Jorå, det heter oftast releasemingel när en författare kallar till samling runt den nya boken, men bokutgivningsmottagning är väl smidigt och bra? Förra gången var jag på Sandras ”boksläpp” (kan man väl också säga), och då hade jag varken vett eller etikett med mig och visslade på bartendern, kom i slafskläder och glömde köpa blommor. […]

Read the full article →

Jag har skådat framtiden!

maj 21, 2010

Igår kvistade jag över till Stockholm för bokbytarpicknick i Humlegården, alldeles framför KB. (Kolla vilken mening, man blir ju alldeles knollrig av alla positivt laddade ord!) Man skulle ju kunna tro att jag bor bortom all ära och redlighet, men det tar faktiskt bara en timme för mig att komma till Centralen – ungefär som […]

Read the full article →