sport

Ännu en basketsöndag

av Lotten Bergman den 2 mars 2014

Idag är det basketmatch!

[plats för fanfar]

Att det är lite speciellt idag beror på att detta det är den första matchen på nästan två år där jag ska vara med som spelare och inte bara coach. Det handlar om div III och det handlar om en paniklösning eftersom mitt lag är fullt av sjuklingar och skadade samt bortresta spelare. Det trasiga knät har ju fått diagnosen ”grav artros”, och då gäller det tydligen att hålla igång och träna så mycket som möjligt även om det gör ont. Jag bad till och med om tillåtelse på smärtkliniken som jag numera hör till:

– Bra! Lova att du aldrig slutar med basket eftersom du måste har kul och skratta!

Sa de där. Jag sa inte som jag brukar göra ”det är inte artros, det måste vara något annat, det måste vara en skada av något slag” eftersom ingen tror på mig. Därför sitter jag strax i en bil tillsammans med alldeles för få lagkompisar. Vi ska åka till Sunne:

etuna_sunne

Det tar tre timmar och tio minuter, varför vi åker tidigt på förmiddagen och kommer hem vid åttasnåret på kvällen. Vi ska äta matsäck i bilen på väg dit och jättemycket köpepåmmfritt på vägen hem. Eftersom vi förlorade hemmamatchen trots full uppställning, förväntar vi oss inte att slå  dem eller oss själva med häpnad utan bara att försöka

  • screena & rulla med pondus och list
  • gå på många snabba uppspel
  • sätta åtminstone en trea
  • ha 100 % på straffarna
  • fnittra
  • blockera ut, särskilt i anfall
  • låta bollen göra jobbet
  • fylla på med kaffe och bullar i halvtid.

Jag återkommer förhoppningsvis med rapporter under dagen – passa på att ställa frågor så ska jag berätta varför man väljer denna tillvaro framför att ligga hemma och se på film och göra långkok på högrev. Tills vidare kan ni se här hur det ser ut när vi tränar:

Detta är alltså F64–F93. Alla borde ha ett eget basketlag.

Uppdatering när vi närmar oss Örebro.

Här sitter jag i baksätet och babblar.

Här sitter jag i baksätet och babblar.

Vi drabbades av två återbud till nu i ottan: en spelare med feber och en med knäkollaps. Alltså är vi förutom mig och mina knän

  1. en frisk
  2. en till frisk
  3. ännu en frisk
  4. en med ryggkrångel
  5. en med jättesnuvan Snor.

Men med Voltaren, Fishermans friend, Bricanyl, Ipren, vitamin c, järntabletter och snytpapper kommer det här att gå så bra så. Tänk på alla som åker Vasaloppet; de har det mycket tuffare.

Uppdatering 30 minuter före uppkast!

Vi har kört fel och är jättesena!

Vi har kört fel och är jättesena!

Uppdatering – framme i Sparbankshallen i Sunne.

FRAMME! SKYYYYNDA!

Det här är lika spännande varje gång: man kliver stelbent ut ur bilen, irrar runt i den okända hallen i jakt på omklädningsrummet, tar upp de kalla matchdräkterna ur den kalla väskan, slåss en stund om tröjnumren och de lagom stora shortsen och letar så upp en härlig boll. Vi konstaterar att golvet är si, plankan så och att det här med att sitta på gympasalsbänkar känns som att sitta på små barnstolar inne på Ikea.

Vi tejpar stukade fingrar, fyller på med Voltaren och lite liniment och sätter upp håret med tofsar och klämmor. Någon klagar på orakade ben, någon annan snyter sig och en tredje visar upp licenserna och skriver de sex namnen i protokollet.

Nu kör vi!

Uppdatering efter matchen, men före påmmfritten

Näe. Vi förlorade. Och vi är så sura.

Vi är bortalaget och de gröna plupparna är våra fouls. Jag är nummer 10, och blev alltså inte utfoulad!

Vi är bortalaget och de gröna plupparna är våra fouls. Jag är nummer 10, och blev alltså inte utfoulad!

Vi har tusen och en anledningar till vår förlust, men har enats om att bara dra fram det faktum att vi bara hade en avbytare. Och att domarn underkände ett av deras skott när 24-sekundersklockan ljöd och sedan ändrade han sig när hemmalaget protesterade. Och att vi fick tusen fouls medan hemmalaget knappt skrapade ihop en handfull. Fast egentligen handlade det bara om att vi var så få och … förstås att vi missade våra skott när motståndarna foulade oss.

(Ni hör? Det finns SÅ mycket bortförklaringar.)

Deppigt värre.

Deppigt värre.

Uppdatering strax utanför Karlskoga:

bild

{ 44 kommentarer }

Harlem Globetrotters

av Lotten Bergman den 14 november 2013

Jösses! Jag har ju försummat min basketmission in life genom att inte en enda gång ha berättat om basketlaget Harlem Globetrotters! Ni kanske känner igen dem om jag visar en bild?HG1930

Inte det? Okej så här då?

Harlem-globetrotters_plansch

Laget bildades 1927, när en amerikansk basket-proffsliga hade varit igång under ett par år i USA. Men den här proffsligan hade en amerikansk specialregel eftersom det här ju skedde i USA och man där genom åren har haft en extra konstig syn på det här med ras, religion och hyns färgton.

Afroamerikanska killar fick alltså inte spela basket i proffsligan. För de var ju inte ”vita”!

Pffffftt! fnös några av de bästa, och organiserade sig under ledning av en liten man som hette Abe Saperstein  i ett lag som fick heta N.Y. Harlem Globetrotters (trots att de kom från Chicago). Namnet kom sig av att Abe tänkte att det skulle se ut som om laget hade kommit långväga och kanske till och med var ute på en turné. Judarna samlades i ett annat lag och irländarna i ett tredje; all idrott var i USA så här segregerad och det ansågs inte alls konstigt.

Från början bestod laget bara av sex spelare (se svartvita bilden ovan), medan man i ett vanligt basketlag hade tio spelare att tillgå (nuförtiden tolv). De kuskade runt (fem åt gången) i den amerikanska mellanvästern och tjänade 25 dollar per match – tillsammans. De letade fram motståndare varhelst de kunde hitta dem och ställde upp mot vem som helst. Det handlade alltså inte om en organiserad idrott med spelschema utan mer som ett kringresande cirkussällskap … som bara spelade basket. På hög nivå, ska tilläggas.

plansch_harlem

De spelade mot ett lag med skogshuggare, ett med bönder, några college-basketlag och många andra, och 1934 hade de spelat 1 007 matcher och vunnit prick 1 000 av dem. Trots att de överallt möttes av fördomar och diskriminering som innebar bl.a. att de inte fick äta på samma ställe som motståndarna och inte kunde ta in på hotell som inte hade separata rum för afroamerikaner. En gång när de spelade i Nebraska fick Harlem Globetrotters sova i häktet eftersom staden inte hade något ”svart hotell”.

Coach Saperstein behandlade dem inte särskilt väl; han tog 2/7 av alla pengar medan de andra sex fem fick varsin sjundedel och på det hela taget var det ett ganska tufft liv som man idag kan jämföra med att vara kringresande i språkregler. Men spelarna var i stort sett nöjda: de fick ju betalt för att göra det roligaste de visste.

Numera analyserar man Harlem Globetrotters intåg i basketsporten så här:

  • Den ”vita basketen” var som klassisk musik, styrd av regler. Man skulle liksom passa runt bollen minst fem gånger och sedan skulle någon sätta ett skott. Om man inte gjorde på det här sättet var det som om pukslagaren plötsligt skulle spela en egen kadens mitt i violinkonserten. Denna basket störde ingen och spelarna visade upp vad som förväntades av dem – inte mer.
  • Harlem Globetrotters ”svarta basket” var som jazz — en improvisation. Man kunde göra fyra passningar och plötsligt rusa mot korgen och DUNKA den i korgen! Eller låtsas att gå mot korgen bara för att springa rakt igenom försvaret och passa bollen till en fri spelare som under tiden hade smugit sig in under korgen. Egna initiativ premierades och sådant som publiken gillade var extra berömvärt.

Det här spexandet och bolltrolleriet på planen började när Harlem Globetrotters hade säkrat segern och ledde med  till exempel 20 poäng. Då passade de på att göra lite ovanliga saker som att passa bollen bakom ryggen, finta pass genom att lägga bollen på sin egen nacke, dribbla i cirklar runt motståndarna och humpa iväg bollen till synes på måfå mot korgen och på så sätt göra spektakulära poäng. Men de slutade aldrig att spela basket – Bill Cosby har förklarat det som ”när bollen efter ett roligt anfall till slut gick i korgen var det som the punch line of a joke”.


(Musiken som hörs är lagets trademark: ”Sweet Georgia Brown”.)

I början av 1940-talet uppskattades Harlem Globetrotters på ett mer värdigt sätt: de fick möta proffslag i uppvisningsmatcher på utsålda arenor. Och vann. Och vann. Och vann.

Åren gick och Harlem Globetrotters fortsatte att imponera: 1948 spelade de mot NBA:s (och världens) bästa lag Minneapolis Lakers på fullt allvar utan skoj och trams. Globetrotters vann med två poäng på ett skott som sattes i sista tiondelens sekund. (Vaselin på linsen och stående ovationer.)

Runt 1950 kom man i NBA (National Basketball Association) på att man kanske skulle kunna krydda sina lag med i alla fall ett par afroamerikanska spelare, så några av Harlem Globetrotters bästa draftades till proffslagen. Nat Sweetwater Clifton blev den första – som av coach Abe lurades på en rejäl del av övergångspengarna. (Om man ska vara riktigt nogräknad är han den andre – den förste var Harold Hunter [som dog så sent som i april 2013], men han kickades på försäsongen och spelade aldrig någon NBA-match.)

– Vaaaaar är bollen?

– Vaaaaar är bollen?

På 1950-talet utvecklades ”The Trotters” till ett fullfjädrat showgäng – basket-entertainers. De turnerade i hela världen och spelade mot alla tänkbara och otänkbara lag. Och planer. De spelade

  • ute på åkrar
  • på av lösa brädor hoplappade dansgolv som hade placerats ovanpå öltunnor
  • i en tömd simbassäng
  • i en tjurfäktningsarena
  • i regn, storm och snöoväder.
Basket i regn kräver paraply i alla fall för guarden.

Basket i regn kräver paraply i alla fall för guarden.

Spel på den djupa delen av en simbassäng.

Spel på den djupa delen av en simbassäng.

I slutet av 50-talet var Harlem Globetrotters så populära att laget egentligen bestod av fyra lag som turnerade samtidigt.  Och som spelade fler matcher än hela NBA. Men grundaren och coachen Abe Saperstein fick alltmer kritik för att han var snål, orättvis, okunnig vad gäller spelet och jag vet inte allt. Gav upp gjorde han däremot inte förrän han dog knall och fall 1966 – och laget släpptes ut på grönbete med showandet. Domarna involverades, vissa spelare lirade med mikrofoner så att man kunde höra vad de sade och mången ung pojke i USA tränade basket med ett enda mål: att få bli invald i Harlem Globetrotters.

Här har planen lagts ut på Dodgers basebollstadium.

Här har planen lagts ut på Dodgers basebollstadium.

Under medborgarrättsrörelsen på 1960-talet fick Harlem Globetrotters dock kritik av de politiskt medvetna för att de var ”larviga” med sina skämt och lät sig skrattas åt och för att de ”förlöjligade afroamerikaner” samt ”ställde upp på den vite mannens åsikter om vad som var roligt”. Numera skrattar man åt detta eftersom de spelarna alls inte uppoffrade sig: de fick bra betalt, de fick de fem blekfisarna i motståndarlaget att se ytterst fåniga och inkompetenta ut och de fick miljoner människor att skratta och titta på basket – fastän de kanske inte ens var intresserade av sport.

Motståndarlagen, ja. Det är alltså basketspelare som turnerar med Harlem Globetrotters och vars enda uppgift är att vara ”the straight guy” som visserligen lirar … men som kommer att luras till misstag. Och så är det fortfarande. Ofta ser man dock till att matcherna vad gäller poängställningen är relativt jämna – om någon till äventyrs skulle komma på tanken att kolla på poängtavlan.

År 1970 fick Globetrotters en egen tecknad serie som visades på tv och gjorde spelarna till superduperstjärnor i klass med Stålmannen, men precis som i alla amerikanska filmer följer ju uppgång och segeryra av en period när det inte går så bra. Några vita spelare (ja, fortfarande är det tydligen viktigt att påpeka hudfärgen) har valts in i laget, 1985 valdes första kvinnan in och de åker fortfarande omkring i hela världen och roar publiksamlingar i mastodontstorlek. Jag var själv på en match i Malmö 1988 och höll på att dels skratta mig fördärvad, dels trilla av stolen av hur väl de spelade.

Och så har det fortsatt – de fortsätter att vinna mot de bästa collegespelarna och fortfarande värvas spelare som man skulle kunna tänka sig borde platsa i NBA – men som kanske bara är fel spelartyp. 

Fotnot
NBA är alltså männens proffsliga; sedan 1997 finns WNBA för kvinnorna. (Innan dess fick duktiga baskettjejer åka till Europa [Sverige!] för att bli proffs. Det var tider det.)

{ 79 kommentarer }

Det är femmilen på tv just nu …

mars 3, 2013

… och jag måste ta fram datorn och skriva detta för att stå ut med min egen hjärtklappning. Det är fruktansvärt. Plötsligt körde loppets ledare Johan Olsson j-ä-t-t-e-l-å-n-g-s-a-m-t och hjärtat stannade nästan där det satt i min halsgrop. Jag tänkte på när Jörgen Brink pga. hjärtflimmer plötsligt körde in i väggen under VM-stafetten 2003 och […]

Read the full article →

Idag är det 30 år sedan Björn Borg lade av

januari 23, 2013

Tänk, där stod han i tio av mina viktigaste år på baslinjen och envisades med en dubbelfattad backhand och hela Sverige bara stannade, stannade och stannade. (För vi var ju tvungna att titta på Stenmark också, så det var ett himla stannande och pausande av viktiga ting på grund av dem.) Idag har man analyserat […]

Read the full article →

Lotten på Radiosporten

oktober 22, 2012

Tänk er att ni  har hörlurar på er. Stora, maffiga, mjuka och varma med en antydan till någon annans rakvatten. I det vänstra örat hör ni Radiosporten såsom den hörs ut i etern. I det andra örat hör ni anrop från reportrar ute på arenor här och där – just denna eftermiddag i bl.a. Kungliga […]

Read the full article →

Sssccchhhhh! Det är landskamp!

oktober 12, 2012

Jag har på mig landslagströja och står och hoppar framför tv:n eftersom Sverige (9 000 000 inv.) spelar VM-kval mot Färöarna (48 000 inv.). Zlatan gör piruetter med spetsiga tår, alla faller som läskflaskor på ett varuband på Ica och Föröarnas målvakt som är klubblös spelar alldeles lysande. Och nu ligger vi under med 1–0. […]

Read the full article →

På tåg mot Malmö funderar jag på schackboxning

oktober 10, 2012

Pliong! – … bla bla … tög mot Malme … bla bla … byte mot Hyltsfrid … bla bla. Här sitter jag på tåget och lyssnar på en av 317 skånska dialekter. Det är varmt och skönt och jag har te. Visserligen är den frukost jag just nu äter torr och fadd, men ingen snarkar […]

Read the full article →

Mitt bollsinne och ”Bragden”

augusti 22, 2012

Jag har inge vidare bollsinne. Det jag kan göra med en boll, har jag tränat upp under 35 års basketspelande. Jag ser inte klok ut om jag försöker slå till en tennisboll med ett brännbollsträ som är mindre än en stekpanna eller tjongar till en volleyboll utan touch-feeling – och jag kan inte på några […]

Read the full article →

Sista landskampen på Råsunda

augusti 16, 2012

Ja, det är då för väl att de har byggt en ny arena för fotbollslandskamperna eftersom min rumpa inte längre får plats på Råsundas norra läktare. Medan Södra Stå stampade sambatakter, satt jag med pappa och svåger på Norra Sitt och försökte att inte svälla ut över kanterna. Sitsarna måste helt enkelt vara dimensionerade efter […]

Read the full article →

Jag tittar på OS

augusti 2, 2012

– Men huuuuuur kan du bry dig om all idrott? säger en kompis. – Varför skiter du inte du i skeet som alla vi andra? säger en annan kompis. – Jamen det är ju så fint! svarar jag, torkar en tår, slår ut med armarna och sjunger en stump av franska nationalsången. (Med inslag av […]

Read the full article →