skola

Öppna din dörr – för Tommy Nilsson!

av Lotten Bergman den 5 juni 2015

På den tiden som jag älskade Melodifestivalen, vann Tommy Nilsson en gång.

Inledningen med Yvonne Ryding i halvkilosörhängen är värd en titt.

Eftersom Tommy är 195 cm lång och har spelat i Solna Basket, får han sjunga hur dåliga låtar som helst och har frikort vad gäller frisyren – och hör sen!

Men mer än så har jag inte tänkt på honom.

Idag hade Engelska skolan i Eskilstuna i Sporthallen (som fylls till sista plats) sin pampiga avslutningsceremoni, som vi har gått på varje år sedan 2007 när den nuvarande Tjugotreåringen gick ut nian. Årets kändistal (”commencement speech”) hölls till mångas stora förvåning av Tommy Nilsson, som var alldeles utmärkt: inspirerande, rolig och tydlig. Eleverna hade förmodligen ingen aning om vem han var, men Tommy föreslog att de skulle fråga mormor. (Och så är han ju den svenska rösten till Patrik i Svampbob Fyrkant, visade det sig.)

tommy_nilsson_iesk

– Jag ska avsluta genom att sjunga ”Jag tror på människan”, som fick 0 poäng i Melodifestivalen 2007. Inte för att den är min bästa låt (harrrkl), utan för att jag kan.

Det är under den två timmar långa skolavslutningen musik, specialskriven skolsång, nationalsång, cap & gown,tal av lärare och tal av elever (valedictorian speech) och precis som på andra skolor blir det fel ibland. Det är lite falsksång, snubbel och trill av scenen och det är longörer och skratt och blommor och medaljer och priser och körsång och jag vet inte allt.

moa_will_scen

En av de två valedictorian-talarna: Femtonåringen! (Som här berättar varför hon låter sin lilla surikat som heter Will Shakespeare följa med henne vart hon går: ”Why the heck not?”)

En liten tjej med fantastisk sångröst klev upp på scenen för att sjunga … men glömde helt bort texten. Hon stod på den stora scenen och stirrade tomt framför sig och pep fram några ljud, skakade på huvudet och – PANG! På tre sekunder förstod alla 600 elever att hon behövde stöttas, varför de började applådera och ropa hejaheja medan musikmajjen sprang upp på scenen för att viska några ord till henne.

Vi – kanske 1 000 föräldrar och syskon i publiken – var bra mycket långsammare, men fick blixtsnabbt hjälp av Tommy Nilsson, som skuttade upp på scenen. Han började hoppa omkring och klappa i takt med musiken och alla i hela Sporthallen reste sig upp som på en given signal för att klappa med; jag har förmodligen aldrig varit så nära ett väckelsemöte. (Detta skriver tidningen inget om: journalisten kanske hade gått när det hände.)

tommynilssonklappar

Tommy Nilsson klappade och tjoade och hejade på tills sångfågeln hittade rätt i låten. Då smög han av scenen igen.

Det var alldeles, alldeles fantastiskt vad bra det blev – hade jag inte haft fullt fokus på att kunna ta en någorlunda okej bild på det som hände, hade man nog hört mig vråla:

– HALLELUJA! Praise the Tommy! DUUUNK!

Det sista som händer under dessa avslutningar är att alla niorna till smällar, fanfarer och blixtar samt dunder slänger upp sina konstiga hattar i luften – och det är jättehäftigt.

caps_throwing

Bilden gör inte stämningen rättvisa …

Det finns de som kritiserar detta anglosaxiska, hysteriska firandet av tonåringar som faktiskt bara har gått ut nian. Kanske tycker kritikerna att ”Du gamla, du fria” bara ger fel vibbar och kanske kniper de demonstrativt ihop munnen som Zlatan när vi andra sjunger ”döööö i Nooorden” – men jag håller inte alls med dem. Öppna din dörr och gläds åt glädjen! (Och tyck mycket om Tommy Nilsson, hörni: han är ju i alla fall basketspelare.)

{ 55 kommentarer }

Mina två passioner: bokstäver och idrott

av Lotten Bergman den 7 januari 2015

Jag har under årets första vecka fått hjärtsnörp av massa nya och gamla länkar till undersökningar om hur vi ligger till på olika områden, och då mest hur vi i Sverige ligger efter när det gäller matematik och läsförståelse. Men att vi samtidigt är kungar vad gäller ”problemlösning” … som, ehum, alltså inte inbegriper siffror eller bokstäver?

lasutveckl_norden

En av våra bästa kompisar som jobbar väldigt mycket med studenter utomlands – i all världens hörn – har berättat att när det vankas grupparbete, är svenskarna de allra bästa att ha i sin grupp. Inte för att svenskar är bäst på att samarbeta eller för att svenskar tar kommando och delegerar uppgifterna till hela gruppen, utan för att de vet precis vad som behöver göras; svenskarna tar kommando och gör hela uppgiften på egen hand.

grupparbete

(Det underliga är att alla som jag har pratat med om skolans ständiga grupparbeten, berättar samma sak: att just de var de enda som gjorde något. Alla andra i gruppen bara slöade, blev sjuka och led av scenskräck.)

Apropå läsningen: Tjugotvååringen i Lund håller på att bli färdig civilingenjör samtidigt som han är kemisektionens återvalde ordförande. (De har alltså samma ordförande två år i rad, vilket i LTH:s historia aldrig har hänt – ett faktum som den stolta modern inte försitter ett tillfälle att berätta.) Han pluggar just nu inför en ekonomitenta (ty även kemister studerar ekonomi), vilket grabben inte alls är förtjust i. Jag försöker förstå hans aversion, varför han skickade dessa tre textexempel från en gammal tenta som han använder:


 

ekonomitenta

ytterliggare_comicsans

bindestreck

(Klicka så blir bilderna större. Men inte bättre.)


Eftersom jag även får hjärtsnörp av saknade eller extrainsatta mellanslag och citatteckensslöseri samt andra petitesser som stavning, hade jag inte varit i närheten av att klara en sådan tenta. Samtidigt förstår jag ju nu larmrapporterna om att studenterna vid landets universitet inte begriper vad lärarna skriver … Hrrrm.

Samtidigt i en helt annan värld, visar det sig än en gång att för få barn idrottar eller rör ens på sig och att de slutar trots att de egentligen inte vill sluta och att den stora boven är elitsatsningen. Eftersom jag får hjärtsnörp även av sådana nyheter och (som väl nästan alla andra) anser att alla barn och ungdomar borde få idrotta om de vill utan att slås ut för att de t.ex. är kortväxta, storväxta, inte har bollsinne, inte har koordinationen eller finmotoriken eller nåt annat som inte gör dem till vinnare från dag ett, har jag nu kommit på att mitt mål under 2015 är att ge mig ut och debattera

  • bokstavsglädje
  • idrottsglädje.

Okej? (Ooooh, all the really lukrativa idéer som jag kommer med gör vår revisor tokig.)

John Wooden hade många kloka saker att säga om att vinna eller inte vinna.

{ 69 kommentarer }

Hade ni också delad gympa?

av Lotten Bergman den 12 oktober 2014

Visserligen heter skolämnet inte gympa längre utan idrott och visserligen kan orden ”delad gympa” missförstås komplett, men nu måste vi utreda något här:

– Hade ni gemensam gympa med killar och tjejer huller om buller i skolan?

Gymnastik

Förra sekelskiftet, väl?

Jag hade gympa tillsammans med killarna i klassen till och med sexan. Ludde sparkade en fotboll hårt i ansiktet på mig och Annie blev alltid vald sist och man fick inte ha de röda, gröna och gula banden (som visade vilket lag man tillhörde) knutet som ett pannband. Men så länge man kunde gömma sig i den hoprullade, långa, gråa mattan var jag nöjd eftersom gympa var sååååååå ointressant.

gympa_1953

Tjejgympa 1953.

Men så hände något. Jag började spela basket och fann att det här med att vinna var min grej. Detta sammanföll med att vi i sjuan (1977) hade tjejgympa respektive killgympa. Ibland var vi på varsin sida om den nedfällbara väggen mitt i gympasalen (som var jättestor) eller så var ena gänget ute medan det andra var inne. Det funkade fint för alla – utom mig och en kompis, som absolut ville ha gympa med killarna.

Så vi (och alla andra som ville, men det var bara vi) fick dispens! En gång gjorde jag mål på Micke Fant i handboll och en annan gång klättrade jag snabbare än Janne uppför linorna upp till taket. Det var jättekul! Ibland fick vi inte vara med killarna (oklart varför) och istället ha gympa med tjejerna. I dagboken står det att det var ”JÄTTETRÅÅÅÅKIGT”, men ärligt talat minns jag inte varför det var tråkigt. Uteblev tävlingsmomentet? Blev vi inte svettiga? Fanns det inga skratt? Hm.

I gymnasiet (1980) samlades alla till gemensam gympa igen, men i de båda skolor som jag gick i då, var gympaläraren bara en lekledare. De lät oss elever bestämma vad vi skulle göra och om det blev fotboll, fick fotbollspelarna i klassen sköta ”undervisningen”. Det var bedrövligt, stökigt, trist och på inga sätt något som lärde oss annat än att gympalärarna faktiskt inte kunde något.

gymnastik (1)

Sockiplast och balettdräkter på 1970-talet.

Jag undrar nu: fick alla skolor göra som de ville eller utgick ett påbud om separata gympa- eller idrottslektioner? Och hur är det idag? Finns det någon idrottslärare bland läsarna eller ska vi rota fram läroplanen? Duschade ni? (Det gör inte mina barn längre eftersom ”det inte behövs” och ingen kan tvinga dem och alla är rädda för att bli fotograferade i duschen …)

{ 78 kommentarer }

När jag försökte bli antagen till Scenskolan

av Lotten Bergman den 14 oktober 2013

Tydligen har jag i runda slängar 326 gånger nämnt att jag hade tänkt bli världsberömd skådespelerska, men att världsordningen och otur gjorde att jag råkade bli språkpolis istället. Men än har jag inte berättat precis hur det gick till.

Det var på våren i trean i gymnasiet som jag försökte  komma in på Scenskolan, som egentligen hette Teaterhögskolan i Stockholm och som numera heter så här:

sthlm-dram-hgsk

Jag hade haft mina skådespelardrömmar sedan sjuårsåldern och gått på teaterkurser och dramagrupper under alla åren som vi bodde i Luleå. När familjen Stenson 1982 flyttade till Täby och jag plötsligt kunde välja DRAMA som ett av ämnena i gymnasiet, föll alla bitar på plats. Jag slapp spela Shakespeares ”Så tuktas en argbigga” med politisk vinkling (rädda jobben i Norrbotten) och jag slapp alla uppvärmningsövningar där vi i timmar skulle sitta och hålla varandra i hand, mumla indiska ord och sedan stå upp och falla i varandras armar. Plötsligt fick jag spela teater! På en stor scen! Få beröm! Applåder! Busvisslingar! Blommor!

Hybris.

Det första inträdesprovet väljer man själv; de andra bestämmer Scenskolan åt alla som vill prova in. Jag litade fullt och fast på att min dramatiklärare skulle välja en bra scen åt mig och att hon skulle coacha mig genom alla repetitioner. Men så dog hennes man … och jag hade den goda smaken att inte prioritera scenskoleprovet framför hennes sorg. (Jag hade planer på att gå fram och tillbaka utanför hennes hus och då ”råka” stöta på henne och berätta om dilemmat … men förmodligen kom en basketmatch eller sunt förnuft i vägen.)

Jag valde då den enkla vägen och tog en scen ur en Dario Fo-pjäs som vi nyligen hade satt upp. Jag kunde ju replikerna, jag hade ju blivit regisserad – och begåvad var jag ju. Scenskolan var liksom bara ett litet hinder på vägen för strax skulle Hollywood ringa.

Dagen för provet kom. Vi ungdomar med tiljedrömmar satt i ett väntrum och hackade tänder. Några gjorde röstövningar, några satt i yogaställning, de flesta rabblade repliker. Jag satt lugnt och inväntade min stund och njöt. Åh, vad juryn skulle nockas av mig.

Så blev det min tur. En av de sju domarna var tyvärr Tomas Pontén, som samtidigt spelade i Kung Lear på Dramaten – som jag såg åtta gånger våren 1984. Jag beundrade alla Dramatenaktörer gränslöst. Jag darrade till, tappade hakan, snubblade upp på ett litet podium, svarade på komplett ointressanta frågor och hörde Tomas säga ”ja, du kan börja nu”.

Kung Lear-repetitioner 1983. Från vänster Per Mattsson, Margaretha Byström, för mig okänd man, Ingmar Bergman, Per Myrberg och så Tomas Pontén.

Kung Lear-repetitioner 1983. Från vänster Per Mattsson, Margaretha Byström, för mig okänd man, Ingmar Bergman, Per Myrberg och så Tomas Pontén.

Jag stirrade på honom. Men var var min motspelare då? Jag hade ju noggrant valt en passionerad grälscen med örfilar och fall till golv samt skrikande av obsceniteter – och sånt kan man ju inte sköta själv! Jag blundade, svalde, tittade upp och sa:

– Min motspelare?
– Hon sitter där, sa någon i juryn och pekade mot ett mörklagt hörn i rummet.
– En hon? Ska hon sitta där?
– Ja. Du kan börja nu.

Om jag då hade vetat att nästa provtagare var Helena Bergström (som antogs), hade jag kanske gett upp. Om jag hade vetat att man inte kan komma lite halvförberedd och att det drällde av andra blondiner med nästan samma utseende som jag (till exempel Katarina Ewerlöf kom också in), hade jag kanske varit mån om att verka lite smartare än jag nu gjorde.

Jag, våren 1984.

Jag, våren 1984.

Men jag spelade snällt upp min scen. Repliker som ”slyna!” och ”du är min fru” peps fram ur det mörka hörnet – och när örfilarna delades ut, agerade jag som i en pantomim så gott jag kunde.

– Tack, tack. Det är bra. Du kan gå nu.
– Eeeeh. Tack. Jag tänkte bara fråga … manuset till andra provet – var hämtar man det?
– Det ska ha skickats hem till dig för två månader sedan.
– Ja, jag vet, men jag har inte hunnit … och jag vet inte … riktigt var de är … eh.

Men inte ens där insåg jag vilket katastrofalt dåligt prov jag hade gjort. Senare på dagen kom Björn Andresen (världens vackraste pojke i Döden i Venedig) och Benny Haag (Xerxes) och gjorde sina prov – och kom in. Själv åkte jag hem, ringde numret som man skulle ringa för att höra en inspelad röst tala om vilka som hade gått vidare … och drabbades av en chock när mitt namn inte var med.

Jag intalade mig att det var deras förlust och att jag nog skulle bli upptäckt på egen hand och att det där med teaterskola bara stöper alla skådespelare i samma trista form. Pffffffft, liksom.

Helena Bergström, Katarina Ewerlöf, Gabriella Boris, Benny Haag, Niklas Hald, Anders Byström, Per Sandberg, Anders Hambraeus, Bia Franzen, Petter Heldt, Anette Kischinowsky, Eva Claar. (Fast inte i den ordningen på bilden.)

Helena Bergström, Katarina Ewerlöf, Gabriella Boris, Benny Haag, Niklas Hald, Anders Byström, Per Sandberg, Anders Hambraeus, Bia Franzen, Petter Heldt, Anette Kischinowsky, Eva Claar. (Fast inte i den ordningen på bilden.)

De som kom in tog examen 1988 – samtidigt som jag började jobba på Nationalencyklopedin och då hade hand om bland annat ämnet ”drama”.

Oh, the irony.

{ 58 kommentarer }

– Varför är pennvässarn blå?

juni 25, 2013

Sa fysikmajjen Ivar och tittade ut över sin inte särskilt intresserade klass. Vi gick i 7A och kunde verkligen inte bry oss mindre. Vaddå, varför är pennvässaren blå? För att den inte är röd? Jag satt och skrev en lapp som jag stoppade in i en trasig squashboll och hade inte tid att fundera på […]

Läs hela alltet →

Nämen om vi skulle starta lite upplopp, hörni?

maj 27, 2013

Spring ut på planen! Släng lite eld på någon! Sedan åker vi till en förort där vi inte bor och tuttar på en bil! Eller en förskola! Ja! För vi har ingen lokaaaaaal! Och om inte vi får ha någon lokaaaaaaal, så ska banne mig inte småungarna ha nån lokaaaal! Förlåt, nu förflyttades jag minsann […]

Läs hela alltet →

Jag behöver plötsligt inte fler jobb

april 17, 2012

För prick ett år sedan skrev jag ett inlägg som hette ”Jag behöver fler jobb” där jag bevisade att jag gör vad som helst för pengar. I texten står det även: ”Helst skulle jag vilja anlitas av Sveriges alla skolor för att berätta hur man bättre skriver informativa lappar till stressade föräldrar.” Jag borde kanske […]

Läs hela alltet →

Jag vill åka på språkpolisturné!

augusti 11, 2011

Hade inte det varit coolt? Tänk er att jag och mitt följe kommer till just din stad med sju långtradare och så smäller vi upp jumbotroner i taket, högtalare större än en etagelägenhet på Strandvägen och i runda slängar 23 halvnakna dansare som juckar i takt med att jag på scenen tjoar: – Dubbelt supinum […]

Läs hela alltet →

Åttaåringen vill inte gå i skolan

mars 2, 2011

Via Joakim Jardenberg hittar jag något så fullständigt självklart som detta – lite enkel matematik: Om pi = 3.1415927… z = radien a = tjockleken … är volymen av en pizza just pi * z * z * a. Detta apropå att jag sitter och hjälper Åttaåringen med katastrofalt trista mattetal. Han skriver med kass, […]

Läs hela alltet →

Skolångest på flera plan

april 21, 2010

Man är runt 15 år och sitter på ett prov i skolan och inser att man inte har den blekaste susning om svaret på en fråga om hur industrialismen påverkade kapitalismen eller så har man glömt om det är subjekt eller predikat som gör något i en mening eller så är det fullständigt obegripligt hur […]

Läs hela alltet →