skola

Hade ni också delad gympa?

av Lotten Bergman den 12 oktober 2014

Visserligen heter skolämnet inte gympa längre utan idrott och visserligen kan orden ”delad gympa” missförstås komplett, men nu måste vi utreda något här:

– Hade ni gemensam gympa med killar och tjejer huller om buller i skolan?

Gymnastik

Förra sekelskiftet, väl?

Jag hade gympa tillsammans med killarna i klassen till och med sexan. Ludde sparkade en fotboll hårt i ansiktet på mig och Annie blev alltid vald sist och man fick inte ha de röda, gröna och gula banden (som visade vilket lag man tillhörde) knutet som ett pannband. Men så länge man kunde gömma sig i den hoprullade, långa, gråa mattan var jag nöjd eftersom gympa var sååååååå ointressant.

gympa_1953

Tjejgympa 1953.

Men så hände något. Jag började spela basket och fann att det här med att vinna var min grej. Detta sammanföll med att vi i sjuan (1977) hade tjejgympa respektive killgympa. Ibland var vi på varsin sida om den nedfällbara väggen mitt i gympasalen (som var jättestor) eller så var ena gänget ute medan det andra var inne. Det funkade fint för alla – utom mig och en kompis, som absolut ville ha gympa med killarna.

Så vi (och alla andra som ville, men det var bara vi) fick dispens! En gång gjorde jag mål på Micke Fant i handboll och en annan gång klättrade jag snabbare än Janne uppför linorna upp till taket. Det var jättekul! Ibland fick vi inte vara med killarna (oklart varför) och istället ha gympa med tjejerna. I dagboken står det att det var ”JÄTTETRÅÅÅÅKIGT”, men ärligt talat minns jag inte varför det var tråkigt. Uteblev tävlingsmomentet? Blev vi inte svettiga? Fanns det inga skratt? Hm.

I gymnasiet (1980) samlades alla till gemensam gympa igen, men i de båda skolor som jag gick i då, var gympaläraren bara en lekledare. De lät oss elever bestämma vad vi skulle göra och om det blev fotboll, fick fotbollspelarna i klassen sköta ”undervisningen”. Det var bedrövligt, stökigt, trist och på inga sätt något som lärde oss annat än att gympalärarna faktiskt inte kunde något.

gymnastik (1)

Sockiplast och balettdräkter på 1970-talet.

Jag undrar nu: fick alla skolor göra som de ville eller utgick ett påbud om separata gympa- eller idrottslektioner? Och hur är det idag? Finns det någon idrottslärare bland läsarna eller ska vi rota fram läroplanen? Duschade ni? (Det gör inte mina barn längre eftersom ”det inte behövs” och ingen kan tvinga dem och alla är rädda för att bli fotograferade i duschen …)

{ 78 kommentarer }

När jag försökte bli antagen till Scenskolan

av Lotten Bergman den 14 oktober 2013

Tydligen har jag i runda slängar 326 gånger nämnt att jag hade tänkt bli världsberömd skådespelerska, men att världsordningen och otur gjorde att jag råkade bli språkpolis istället. Men än har jag inte berättat precis hur det gick till.

Det var på våren i trean i gymnasiet som jag försökte  komma in på Scenskolan, som egentligen hette Teaterhögskolan i Stockholm och som numera heter så här:

sthlm-dram-hgsk

Jag hade haft mina skådespelardrömmar sedan sjuårsåldern och gått på teaterkurser och dramagrupper under alla åren som vi bodde i Luleå. När familjen Stenson 1982 flyttade till Täby och jag plötsligt kunde välja DRAMA som ett av ämnena i gymnasiet, föll alla bitar på plats. Jag slapp spela Shakespeares ”Så tuktas en argbigga” med politisk vinkling (rädda jobben i Norrbotten) och jag slapp alla uppvärmningsövningar där vi i timmar skulle sitta och hålla varandra i hand, mumla indiska ord och sedan stå upp och falla i varandras armar. Plötsligt fick jag spela teater! På en stor scen! Få beröm! Applåder! Busvisslingar! Blommor!

Hybris.

Det första inträdesprovet väljer man själv; de andra bestämmer Scenskolan åt alla som vill prova in. Jag litade fullt och fast på att min dramatiklärare skulle välja en bra scen åt mig och att hon skulle coacha mig genom alla repetitioner. Men så dog hennes man … och jag hade den goda smaken att inte prioritera scenskoleprovet framför hennes sorg. (Jag hade planer på att gå fram och tillbaka utanför hennes hus och då ”råka” stöta på henne och berätta om dilemmat … men förmodligen kom en basketmatch eller sunt förnuft i vägen.)

Jag valde då den enkla vägen och tog en scen ur en Dario Fo-pjäs som vi nyligen hade satt upp. Jag kunde ju replikerna, jag hade ju blivit regisserad – och begåvad var jag ju. Scenskolan var liksom bara ett litet hinder på vägen för strax skulle Hollywood ringa.

Dagen för provet kom. Vi ungdomar med tiljedrömmar satt i ett väntrum och hackade tänder. Några gjorde röstövningar, några satt i yogaställning, de flesta rabblade repliker. Jag satt lugnt och inväntade min stund och njöt. Åh, vad juryn skulle nockas av mig.

Så blev det min tur. En av de sju domarna var tyvärr Tomas Pontén, som samtidigt spelade i Kung Lear på Dramaten – som jag såg åtta gånger våren 1984. Jag beundrade alla Dramatenaktörer gränslöst. Jag darrade till, tappade hakan, snubblade upp på ett litet podium, svarade på komplett ointressanta frågor och hörde Tomas säga ”ja, du kan börja nu”.

Kung Lear-repetitioner 1983. Från vänster Per Mattsson, Margaretha Byström, för mig okänd man, Ingmar Bergman, Per Myrberg och så Tomas Pontén.

Kung Lear-repetitioner 1983. Från vänster Per Mattsson, Margaretha Byström, för mig okänd man, Ingmar Bergman, Per Myrberg och så Tomas Pontén.

Jag stirrade på honom. Men var var min motspelare då? Jag hade ju noggrant valt en passionerad grälscen med örfilar och fall till golv samt skrikande av obsceniteter – och sånt kan man ju inte sköta själv! Jag blundade, svalde, tittade upp och sa:

– Min motspelare?
– Hon sitter där, sa någon i juryn och pekade mot ett mörklagt hörn i rummet.
– En hon? Ska hon sitta där?
– Ja. Du kan börja nu.

Om jag då hade vetat att nästa provtagare var Helena Bergström (som antogs), hade jag kanske gett upp. Om jag hade vetat att man inte kan komma lite halvförberedd och att det drällde av andra blondiner med nästan samma utseende som jag (till exempel Katarina Ewerlöf kom också in), hade jag kanske varit mån om att verka lite smartare än jag nu gjorde.

Jag, våren 1984.

Jag, våren 1984.

Men jag spelade snällt upp min scen. Repliker som ”slyna!” och ”du är min fru” peps fram ur det mörka hörnet – och när örfilarna delades ut, agerade jag som i en pantomim så gott jag kunde.

– Tack, tack. Det är bra. Du kan gå nu.
– Eeeeh. Tack. Jag tänkte bara fråga … manuset till andra provet – var hämtar man det?
– Det ska ha skickats hem till dig för två månader sedan.
– Ja, jag vet, men jag har inte hunnit … och jag vet inte … riktigt var de är … eh.

Men inte ens där insåg jag vilket katastrofalt dåligt prov jag hade gjort. Senare på dagen kom Björn Andresen (världens vackraste pojke i Döden i Venedig) och Benny Haag (Xerxes) och gjorde sina prov – och kom in. Själv åkte jag hem, ringde numret som man skulle ringa för att höra en inspelad röst tala om vilka som hade gått vidare … och drabbades av en chock när mitt namn inte var med.

Jag intalade mig att det var deras förlust och att jag nog skulle bli upptäckt på egen hand och att det där med teaterskola bara stöper alla skådespelare i samma trista form. Pffffffft, liksom.

Helena Bergström, Katarina Ewerlöf, Gabriella Boris, Benny Haag, Niklas Hald, Anders Byström, Per Sandberg, Anders Hambraeus, Bia Franzen, Petter Heldt, Anette Kischinowsky, Eva Claar. (Fast inte i den ordningen på bilden.)

Helena Bergström, Katarina Ewerlöf, Gabriella Boris, Benny Haag, Niklas Hald, Anders Byström, Per Sandberg, Anders Hambraeus, Bia Franzen, Petter Heldt, Anette Kischinowsky, Eva Claar. (Fast inte i den ordningen på bilden.)

De som kom in tog examen 1988 – samtidigt som jag började jobba på Nationalencyklopedin och då hade hand om bland annat ämnet ”drama”.

Oh, the irony.

{ 58 kommentarer }

– Varför är pennvässarn blå?

av Lotten Bergman den 25 juni 2013

Sa fysikmajjen Ivar och tittade ut över sin inte särskilt intresserade klass.

Vi gick i 7A och kunde verkligen inte bry oss mindre. Vaddå, varför är pennvässaren blå? För att den inte är röd?

Jag satt och skrev en lapp som jag stoppade in i en trasig squashboll och hade inte tid att fundera på varför pennvässaren var blå. Just den färgen kanske var lämplig för att den inte distraherar omgivningen? Kanske blått får folk att bli pennvässesugna så att pennvässaren används mer och slits ut fortare så att pennvässarefabriken kan få tillverka fler pennvässare? Eller så kanske det bara är så att vaktisen Bosse som säkert var den som beställde pennvässarna till den sprillans nya Björkskataskolan gillade blått mer än rött?

Tänkte jag och skrev en till lapp som jag la i squashbollen. Om en stund skulle bollen slängas iväg till den kompis som skulle läsa lappen på andra sidan klassrummet. Ja, ungefär som ett helt onödigt sms.

– Lotten? Lotten? Lotten? sa majjen.

Ungefär så här.

Jag ryckte till, satte mig med rak rygg och tänkte neeeeej, pappa är ju kemist och kemi är nästan som fysik och jag vet inte varför pennvässaren är blå och jag vill egentligen vara jätteintresserad av det här men …

– Jag vet inte! sa jag jättehögt.

Ungefär så här.

– Hm. Lotten vet inte vad hon nyss skrev på lappen som hon tänkte skicka iväg till någon annan, sa Ivar lugnt.

Eftersom jag hade svarat på fel fråga, skämdes jag sådär fasansfullt som 13-åringar skäms över bagateller som man verkligen inte behöver skämmas över. Den dagen gick jag hem från skolan fast besluten att ta reda på varför pennvässaren var blå. När det var dags för fysikprov, dök Frågan med stort F upp. (Tack, Ivar!)

Jag svarade:

Pennvässarens yta absorberar alla de andra färgerna och då syns ju bara blått.

Och fick rätt och svarade av bara farten rätt på flera andra frågor. Sedan den dagen tänker jag på Ivar, fysik och squash varje gång jag ser en pennvässare.

{ 94 kommentarer }

Nämen om vi skulle starta lite upplopp, hörni?

av Lotten Bergman den 27 maj 2013

Spring ut på planen!

Skärmavbild 2013-05-27 kl. 08.18.32

Släng lite eld på någon!

Skärmavbild 2013-05-27 kl. 08.19.45

Sedan åker vi till en förort där vi inte bor och tuttar på en bil! Eller en förskola! Ja! För vi har ingen lokaaaaaal! Och om inte vi får ha någon lokaaaaaaal, så ska banne mig inte småungarna ha nån lokaaaal!

Förlåt, nu förflyttades jag minsann till 1970-talet när man for omkring och gjorde olagliga saker och skyllde på att det inte fanns tillräckligt många ungdomsgårdar (ergo lokaaaaler). För man demonstrerade inte enbart – det var alltså inte bara fridfullt tjoande med

  • fackliga rättigheter!
  • dagis!
  • jobb!
  • vi flytt int’
  • ropen skalla ____ (fyll i lämplig fortsättning som gärna rimmar eller slutar på ”alla”)
  • uuuut meeeed____ (fyll i lämplig person som ska slängas ut från valfri olämplig position).

Man kastade även då brandbomber, slog ner gamla tanter, plankade på tunnelbanan och var redlöst berusad på Barnens dag.

Man och man, förresten — jag satt ju bara hemma och fantiserade om min basketkarriär. Men jag umgicks under en period med ett gäng killar från Lidingö, som stolt berättade om allt ”bus” och att de hade under 2,0 i medelbetyg … och som fick mig att ljuga om mitt eget medelbetyg. (Jag sänkte det för att inte framstå som en plugghäst.)

Fast … varför ska vi låta det stanna vid fotbollsarenor och Stockholms förorter? Vi kan väl begå olagligheter vi också? Jag är till exempel väldigt missnöjd med hur Coop har möblerat om i min affär.

  1. Storma fruktdisken!
  2. Ta de gröna bakpotatisarna och lägg dem ovanpå de övermogna avokadorna!

Sedan tycker jag faktiskt att bilisterna har börjat slarva med körriktningsvisarna i cirkulationsplatserna. (Eller ”blinka i rondeller”, som det egentligen borde heta.) Varför ska jag behöva stå ut med sådan lättja från vuxna människor?

  1. Släpp en bomb mitt i rondellen!
  2. Lägg ut spikmattor som har blinkningssensorer som drar in spikarna för alla som sköter sig!

För att inte tala om alla idrottsevenemang som bara går ut på att tävla: sicket trams. Varför fokusera på bollkontroll, balanssinne, precision, koncentrationsförmåga och styrka när man skulle kunna få utlopp för sina aggressioner som publik också?

  1. Låt fäktningspubliken storma pisten med sablar och bengaliska eldar – sedan de utrustats med skyddsutrustning förstås!
  2. Lär ut tacklingsteknik så att isdansare måste vara beredda på plötsliga publikinhopp! (Här kan man med fördel värva gamla avdankade hockylirare som kan få en ny karriär som ”under cover-publik” på konståkningsarrangemang.)

Sådärja, nu tar jag en välbehövlig raljeringspaus.

Och nu har jag en helt allvarlig idé: lär ut retorik från första klass. Några av killarna och tjejerna som prompt måste göra sin röst hörd genom att sabba för andra kanske skulle kunna ha nytta av att kunna tala för sin sak?

Uppror i Husby. Bildkälla.

Uppror i Husby. Bildkälla.

Brasklapp:
Även jag begriper att man måste revoltera och säga emot vuxenvärlden innan man själv blir vuxen.
Även jag begriper att det är mer synd om vissa än om andra.
Även jag begriper att man aldrig kan eliminera alla uppror.
Även jag har gjort uppror: jag sydde ju in mina jeans så att jag knappt fick på mig dem. Där fick vuxenvärlden så den teg!

{ 56 kommentarer }

Jag behöver plötsligt inte fler jobb

april 17, 2012

För prick ett år sedan skrev jag ett inlägg som hette ”Jag behöver fler jobb” där jag bevisade att jag gör vad som helst för pengar. I texten står det även: ”Helst skulle jag vilja anlitas av Sveriges alla skolor för att berätta hur man bättre skriver informativa lappar till stressade föräldrar.” Jag borde kanske […]

Läs hela alltet →

Jag vill åka på språkpolisturné!

augusti 11, 2011

Hade inte det varit coolt? Tänk er att jag och mitt följe kommer till just din stad med sju långtradare och så smäller vi upp jumbotroner i taket, högtalare större än en etagelägenhet på Strandvägen och i runda slängar 23 halvnakna dansare som juckar i takt med att jag på scenen tjoar: – Dubbelt supinum […]

Läs hela alltet →

Åttaåringen vill inte gå i skolan

mars 2, 2011

Via Joakim Jardenberg hittar jag något så fullständigt självklart som detta – lite enkel matematik: Om pi = 3.1415927… z = radien a = tjockleken … är volymen av en pizza just pi * z * z * a. Detta apropå att jag sitter och hjälper Åttaåringen med katastrofalt trista mattetal. Han skriver med kass, […]

Läs hela alltet →

Skolångest på flera plan

april 21, 2010

Man är runt 15 år och sitter på ett prov i skolan och inser att man inte har den blekaste susning om svaret på en fråga om hur industrialismen påverkade kapitalismen eller så har man glömt om det är subjekt eller predikat som gör något i en mening eller så är det fullständigt obegripligt hur […]

Läs hela alltet →

Man kan inte hålla ordning på allt, eller hur?

mars 15, 2010

Man kan inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt. Eller hur, va, snälla, visst håller ni med? För några år sedan hände detta: Min djefla man satt som vanligt i sitt arbetsrum här hemma och skrev om en marin gråsugga som äter upp tungan på en kalifornisk saltvattensfisk. Klockan kvart över tre […]

Läs hela alltet →

Vad gör någon till pedagog?

januari 11, 2010

Det kom ett mejl från Daniel Yttergren. Han är 12 år, blond, glad och vill lära sig allt om basket. Hans ögon glittrar varje gång när han kommer in i hallen och han rusar fram till mig och ropar: – Lotten, Lotten, kolla, kolla! Jag har kommit på hur man kan göra en lay up […]

Läs hela alltet →