resa

Teslamuseet i Belgrad

by Lotten Bergman on 20 januari 2016

Redan 2012 skrev jag att Nikola Tesla hade börjat bli allmänt känd, vilket han inte alls var bland gemene svenske man tidigare. (Nej, så kan man faktiskt inte skriva egentligen. Man trallala, si nu gjorde jag det ändå.) Dock ser jag att jag i det gamla inlägget skrev att det finns ”ett museum i huset där han bodde”. Det stämmer inte alls, vet jag nu.

I USA håller man på att fixa till ett finfint Tesla-museum efter att halva världen och Elon Musk (samt Olle & Lotten Bergman) har bidragit med pengar till projektet som heter ”Let’s Build a Goddamn Tesla Museum”. Det kommer att heta Tesla Science Center at Wardenclyffe och verkar bli något alldeles i hästväg.

Men tills vidare får man besöka huset som Tesla aldrig bodde i, men där det finns ett museum. Serberna som vi pratade med fnös lite:

– Tssssst, Tesla var bara här en gång, och då bodde han faktiskt på Hotel Moskva.

(Där även Olle & Lotten Bergman ju har bott.)

teslamuseum

Museihuset ser så här pampigt ut i reklambroschyrer.

tesladuva

Men det såg jag inte alls när jag kröp ihop i minusgraderna och den infernaliska vinden Košava kröp in under skinnet och jag dessutom var superduperfokuserad på Teslas duvor som visade mig vägen.

Vi gick på en guidad visning tillsammans med 14 nederländska funktionärer till vattenpolo-EM som just nu pågår i Belgrad. Eftersom DDM var lika orangeklädd som de, fattade de tycke för varandra och kunde inte sluta le i samförstånd.

Skärmavbild 2016-01-19 kl. 22.43.56

”You may take photos, but videos are not allowed … Actually, I don’t care if you do videos, but if you put them on Youtube I will have to hunt you down and kill you”, sa guiden precis när jag filmade en liten snutt. Därför kan ni bara se den lilla videosnutten genom att ladda ner den häääär: ”Videos are not allowed …” (Jag stängde av inspelningen pronto.)

teslamaskin

”System of generation, transmission and distribution of electricity.” (Hjälp mig gärna med de korrekta, svenska orden!)

matorrotor

Teslas egen modell av en ”induction motor with short circuit rotor”.

boat

Detaljbild av Teslas fjärrstyrda båt, som han ”lekte med” i en jättestor vattentank i Madison Square Garden. (Då var den inte av av plexiglas.)

Teslaboat

”Magi!”, sa alla som tittade på hur båten styrdes fram och tillbaka.

Teslamuseet i Belgrad är verkligen inte stort. Det är sju små rum och inte särskilt många apparater. Men det är verkligen på riktigt. Allt pangade, surrade, dångade och blixtrade. Guiden delade ut lysrör till besökare som fick stå stilla och vänta medan han satte på the Tesla Coil – en högfrekvensoscillator som alstrade 500 kV – och vips, lyste lysrören. Så här har någon annan filmat det och lagt ut på Youtube, och följaktligen väl dödats av den unge guiden:

(Det vimlar av numera förmodligen försvunna filmare som har brutit mot guidens regler.)

I museet finns även Teslas kassaskåp, som stod i det rum på Hotel New Yorker som han bodde i under sina tio sista år. Det var, trodde jag, på sin tid fullt av pengar eftersom Tesla var så rik att guiden hade lite svårt att beskriva förmögenheten. (I Wikipedia-artikeln står det att han dog utfattig, men enligt guiden stämmer det inte alls.) Men inte var det pengar i kassaskåpet: det var förstås fullt av ritningar och uträkningar, men allt försvann spårlöst och mystiskt när Tesla dog 1943. Man säger att han hade uppfunnit en ”dödsstråle” som inte skulle komma i orätta händer, så FBI agerade snabbt och analyserade ritningarna med hjälp av en ingenjör vid namn John G. Trump (Donalds farbror). Men sedan ”försvann” allt.

safe

Jag satte mig att klämma och känna och peta på kassaskåpet och vrida på mekanismen, och har alltså varit så nära Teslas egna händer man idag kan vara.

Ni har säkert också hört om Teslas fäbless för duvor och hur han idag skulle ha fått en helt normal OCD-diagnos eftersom han gjorde allt i tretal, varken åt mat eller sov som man bör och alltid bar handskar av rädsla för smuts och bakteriehärdar.

tesla-death-hotel-suite

Två dagar innan han hittades död på hotellrummet, hade han hängt en ”stör ej”-skylt på handtaget …

Tesla kremerades (mot sina och släktingarnas instruktioner) och gravsattes, men grävdes upp igen för att faktiskt placeras i museet i Belgrad, som öppnades 1957.

urna

Nu ligger hans aska i den här urna. Inne på museet.

Även om han var knepig och underlig och oftast hellre ville vara ensam och jobba än att umgås, hade han många vänner och beundrare. Uppåt 2 000 personer kom på begravningen, och kistan bars av Nobelpristagare.

{ 60 comments }

Matmarknad i ett svinkallt Belgrad

by Lotten Bergman on 18 januari 2016

På söndagsmorgonen dök en serbisk, ung molekylärbiolog upp vid vår lägenhet för att äta frukost med oss. Vi skulle bara gå till ett café och snacka lite. Tre timmar senare ramlade jag och Olle ner i våra sängar, fullständigt slut i huvudet och nedkylda till minsta lilla cellmembran.

smokedbacon

– Här får ni rökt bacon från mina föräldrars gård. Smakar bättre än någon annanstans i världen! sa Aleksej stolt.

Först tog unge Aleksej oss till ett helt vanligt, modernt café där vi – som på alla andra ställen – fick dagens första dos av passiv rökning. Vi bestämde oss för att gå vidare till ett annat, mera genuint frukostplejs, så vi drack bara lite te. Sedan tog vi oss till en av stadens söndagsmarknader för mat och prylar. Det skulle bara bli ett kort besök, för vi skulle ju äta frukost strax och var alldeles för dåligt klädda för att vara utomhus.

marknadentre

Entrén till marknaden … där vi ju bara skulle vara en liten, liten stund.

banangubbe2

Men tyvärr hamnade vi i himmelriket. Det var helt omöjligt att gå härifrån.

Serber från landsbygden åker in till marknaden vid sjusnåret alla söndagar året runt. Belgradborna tar sig också till marknaden och handlar allt de behöver för den närmaste veckan – och jag kunde inte sluta oooa och aaaahaaaa. Aleksej visade oss vad som var prisvärt och vi bara skakade på huvudet, för vi kan ju inte släpa med oss massa mat hem. Samtidigt som vi njöt, frös vi. Satan i helvetes gåshud vad kallt det var. Jag må vara en lulebo som har frusit en och annan gång i mitt liv, men minus 2 °C och en pinande fuktkall vind i kombination med för tunna kläder i för få lager och varken mössa eller vantar (vi skulle ju bara äta frukost på café!) höll på att göra mig helt från vettet.

– Vi bor fan i DDR såsom vår mat ser ut! sa jag med hackande tänder.
– ”Heaps of tomatoes, lashings of bread” eller hur Blyton nu skrev, sa Olle och försökte hitta blodcirkulationen i näsan.
– Dansk, förbannad fläskfilé med antibiotika och vatteninjicerade kycklingfiléer! fnös jag och öppnade kappan för att kolla om det fanns någon värme i armhålorna.
– ”Jag tumlar omkring i mina paprikor som en delfin i havet”, som Joakim von Anka sa … mumlade Olle och ställde sig att göra tåhävningar.

tomatkross

Tomatkross och inlagda (syrade) chilifrukter såldes på detta sätt vid alla bord.

bluberrywine

Här prutar Aleksej lite på priset till en flaska blåbärsvin, som han tyckte borde passa oss svenskar i Vasaloppstider. (Den köpte vi.)

paprika

Paprikor i små prydliga paket – vissa starka, andra söta. (En bunt för 130 RSD motsvarar ungefär 10 kr. Den köpte vi.)

chilikal

Kokt kålhuvud med chiliflingor åt vi på restaurang i fredags – överjordiskt gott!

gamlatanten

En tandlös gumma som närmar sig 90. Hon bor på landet utanför Belgrad och har under hela livet åkt in till stan för att sälja sina grödor.

Säg att man föddes i kungariket Jugoslavien 1930. Då har man varit med om

  • andra världskriget och invasionen av Tyskland 1941 med tillhörande inbördeskrig mellan partisaner och tjetniker
  • Titos uppbyggnad av en socialistisk stat som fungerade förhållandevis väl med goda relationer med stora delar av världen
  • Titos död 1980 och sönderfallet av Jugoslavien
  • de jugoslaviska krigen 1991–99 med Natos avslutande jättbombning
  • tiden därefter, som till största delen är en kamp för överlevnad med 50-procentig arbetslöshet bland unga.

Om man föddes i Sverige 1930 har man bl.a. varit med om ransoneringskort och mörkläggning, välfärdssamhällets uppbyggnad, Borg & Stenmark, yuppieåren, politiker som ljuger (om t.ex. Toblerone), diskussioner om giftig båtbottenfärg och det faktum att vi äter semlor allt tidigare på året. (Man får raljera, det får man.)

När vi efter ett par timmar förstod hur de tyska soldaterna kände sig i den ryska snön (nåja) och när de utan mat var instängda i Stalingrad 1942 (nåja), drog vi oss bort från marknaden för att hitta frukost och värme. Men ute på gatan fastnade vi hos en skärp- och portmonnäförsäljare.

aleksejintebuy

Aleksej frågade damen som sålde läderprylar vad ett par handskar kostade. Sedan kom vi nästan inte vidare.

– Vad kostar handskarna?
– 1 200
– Okej, tack.
– 600!
– Nej tack.
– 300!
– Nej, snälla damen, jag vill inte köpa.
– Köp!
– Nejnej, jag vill in…
– Köp! KÖP!
– NEJ!

Min stelfrusna och omatade hjärna hängde inte med i svängarna … och jag förstod ju inte då vad som sades utan kunde bara se att Aleksej och damen var oense om något. Men jag skulle ju förstås ha köpt något av henne! (Det handlade alltså om 300 RSD, som är ett par tior.)

När vi till slut kom in i värmen på ett café, fick vi där tillåtelse att äta vår medhavda och på marknaden inköpta burek – en brödig fettbomb med ost, som tillsammans med turkiskt kaffe (som man måste tugga) värmde upp oss till oigenkännlighet. Jag kunde efter 20 minuter till och med uttala ventriloquist. Och så fick vi i oss dagens andra portion cigarettrök.

frukostburek

Vår flottiga frukost vid lunchtid: burek!

Lurade av cafévärmen begav vi oss än en gång ut på Belgrads gator och torg, bara för att snabbt bli lika frusna igen. Aleksej berättade affekterat om sina kompisar som inte har råd att utbilda sig (det kan kosta uppåt 10–20 000 kr per år) och hur de hankar sig fram och tar vilka jobb som än erbjuds dem. Hans bästa kompis jobbar med att lasta av lastbilar tio timmar per dag och sju dagar i veckan för 1 500 kr i månaden. Alla hus förfaller, korruptionen dödar alla försök till småföretagande, skolorna funkar bedrövligt och alla begär mutor vid alla tillfällen.

– Jag blev stoppad för fortkörning häromdagen när jag körde 68 km/h där det var 60-gräns. Polisen sa ”du körde 8 km/h för fort, men du behöver inte betala böterna om du istället ger mig [motsvarande] 300 kr”. Så då gjorde jag det.

trasigthus

– Se, så husen förfaller! sa Aleksej uppbragt. Vi tar hand om våra fina byggnader precis som vi tar hand om våra barn – de föds perfekta och så tar vi inte hand om dem utan låter dem bara förfalla!

Jag fick i kommentatorsbåset frågan om det är smutsigt i Belgrad, och det tycker jag nog inte. Det är trasigt och ovårdat och man snubblar hela tiden ner i djupa hål i gator och på trottoarer. Men nej, jag kan inte säga att det är smutsigt. Dock var alla som vi pratade med väldigt, väldigt kritiska till hur deras faktiskt älskade land vanvårdas. Alla är överens om att korruptionen måste lagstiftas bort och att utbildning är framtiden. De som tar sig hela vägen genom universitetsstudierna tar en examen som är högt respekterad i hela världen; serberna vet hur man studerar under press, har inte fått något gratis och är beredda att hugga i på ett sätt som man inte ser hos studenter från vissa ”mer välskötta länder”.

(Visst längtar man innerligt efter en snilleblixt som löser alla problem i hela världen? Tänk ändå om kokt kålhuvud med chili skulle kunna vara lösningen … Så enkelt, så gott.)

Det sista som hände innan vi tog oss hem till värmen igen, var att jag tog fram min mobil för att fotografera mig själv; jag ville dokumentera hur jag frös. De frusna fingrarna lydde inte, och jag lät telefonen åka i gatan med en himla smäll.

trasigiphone

Men vad tusan gör det att min mobil gick i bitar? Allt annat är ju faktiskt bra …

{ 54 comments }

Krulliga eller raka bokstäver i Belgrad?

by Lotten Bergman on 17 januari 2016

Jag har ett hål i hjärnan där ordet ”Belgrad” egentligen ska sitta. Varje gång jag ska säga eller skriva ”Belgrad”, måste jag först tänka: ”Det är inte Belgien, men nästan, alltså Belg…rad!” Vi får se hur det går om jag någonsin åker till Bolgorod.

Det forna Jugoslavien är komplicerat att beskriva vad gäller precis allt. Språk, kynne, religiositet, konst, litteratur, historia – och alla som vi har träffat tycker jättemycket om att prata om det. De är alla otroligt pålästa när det gäller Norden och vi kan nästan inte bidra med något nytt! De vet att Karin Larsson var konstnär, att August Strindberg och Carl Larsson var kompisar, men blev ovänner och att Ingmar Bergman ofta var dålig i magen. När våra kompisar idag började prata om vad Herman Lindqvist hade sagt i ett tv-program på History Channel, blev vi inte ens förvånade.

Titta nu på den här oerhört irriterande skylten som sitter på ett av alla intressanta hus här.

vaskylt

MEN VAD STÅR DET? Är det en balettakademi? Har en stor konstnär fötts inne på gården? Eller EP (45-varvare) år 1951 spelats i en Porsche?

Jag finner det ofantligt dumt att jag inte behärskar det kyrilliska alfabetet och kan inte acceptera att all den information som man dräller omkring sig i Belgrad inte kan kliva in i mitt förstånd. Jag har ju till exempel massa plats där ordet ”Belgrad” borde sitta.

skyltmeat

Vad står det på skylten bland allt kött på restaurangen? ”Korvkaka”?

Under den senaste middagen (vi äter bara på restaurang här) satt jag nära, nära ett serbiskt par och försökte klämma dem på allt om de två alfabetena som används. Jag hade nämligen läst på Wikipedia:

”Det kyrilliska alfabetet anses vara mer traditionellt och har officiell status i Serbien som enligt konstitutionen 2006 är den ‘officiella skriften’, till skillnad från det latinska alfabetet, vilket anses vara en ‘skrift i officiellt bruk’. […] Det kyrilliska alfabetet är vanligast i offentliga sammanhang medan det latinska är vanligare i vardagsbruk.”

Här kommer nu det serbiska alfabetets versaler i två versioner:

kyrilliska: А Б В Г Д Ђ Е Ж З И Ј К Л Љ М Н Њ О П Р С Т Ћ У Ф Х Ц Ч Џ Ш
latinska: A B V G D Đ E Ž Z I J K L LJ M N NJ O P R S T Ć U F H C Č Š
aircond

Den här bilden tog jag egentligen bara för att AC:n verkligen inte smälter in mellan statyerna – men nu ser jag att det förmodligen står något i stil med ”detta stekhus monterades med keruber här och där” strax under apparaten.

Skolbarnen lär sig först det kyrilliska alfabetet, och från ungefär tredje årskurs fyller man på med det latinska alfabetet. Men barnen får på inga villkor glömma det kyrilliska, för slutexamen i det som motsvarar gymnasiet måste skrivas med kyrilliska bokstäver. Andjela (som skrivs Anđela eller Анђела) i vårt sällskap blev underkänd på sitt slutprov trots att hon hade svarat rätt på alla frågor eftersom hon halvvägs in i provet gled över till latinska bosktäver utan att tänka på det …

graffiti

Graffitin klottras tll exempel väldigt sällan med kyrilliska bokstäver.

Alla officiella dokument måste skrivas med kyrilliska bokstäver. Alla lagtexter, rättegångsdokument, kontrakt – allt. Om man är 65 år, skriver man med kyrilliska eftersom det ”känns rätt”, medan man som 21-åring inte skulle komma på tanken att använda något annat än latinska bokstäver. Tidningar kommer ut i båda varianterna, bussar skyltas ibland latinska och ibland kyrilliska bokstäver och ingen vill släppa de kyrilliska trots att alla ändå anser att de latinska är mycket mer praktiska.

toplista

Fast ibland är skyltarna inte bara begripliga utan faktiskt … på svenska?

När det igår regnade som värst, skulle jag köpa en mugg te på den stora gågatan. Jag valde och valde och tog en bild på en dunkappa som skulle illustrera hur inte-varmt vi har, när jag plötsligt något bekant i ögonvrån.

kanelbulle

En kanelbullekiosk i Belgrad!

Det var då för väl att kanelbullen skrevs med latinska bokstäver, för hade det stått канeлбуллe istället, hade jag tolkat det som kahejvirre och bestämt mig för att det nog var ett slags whisky.

{ 33 comments }

Plötsligt i Belgrad!

by Lotten Bergman on 16 januari 2016

I fredags morse gick jag och min djefla man (aka DDM eller Olle) upp i ottan och konstaterade att det var –20 °C ute. Vi skulle ta bussen kl 05:45, byta till en annan buss, byta till taxi och på detta vis ta oss till Skavsta för att flyga till Belgrad. Där det i måndags var 19 °C, men nu 4 °C och hällregn. Och hur klär man sig då för denna resa?

– Jag tar på mig dunjackan. Och långkallingarna. Och så tar jag med mig vårjackan. Ska jag ha tjockevantarna och pälsmössan? Ska jag … fast om … men … jag kan inte … ska du …?

Sa DDM och höll i ett klädberg som hade tagit honom till Antarktis och tillbaka. Jädra skåning.

– Jag tar på mig tre tunna lager, snygg-kappan och en sjal ovanpå som kan funka som både mössa och halsduk. Fryser jag, så fryser jag i max tio minuter.

Sa jag och pekade på en klädhög som i storlek påminde om packningen som jag tar med mig när jag åker och handlar mat.

kosrsning

Vårt första möte med Belgrad: en enorm korsning med sex olika övergångsställen som styrdes av helt osynkade rödljus. Det tog oss tio minuter att trixa oss över.

korvpizza

När vi hade kommit över på andra sidan, möttes vi av denna syn. Vi förstod då att vi hade hamnat rätt – kanske till och med i himmelriket.

Att vi är i Belgrad beror på att Olle fick ett författarstipendium förra våren. Han bodde här i en månad och skrev och höll föreläsningar och blev intervjuad och lärde känna massa människor som han tyckte att jag skulle träffa. Vi är alltså på ”semester” i tre dagar! (Det har vi nog inte varit på sedan 1991.)

Framför allt längtade han efter författaren Vladimir och dennes assistent Ana samt några andra, som vi idag först var på mingelparty med och sedan åt balkanmat med tills ögonen gick i kors och magen skrek på avlastning.

mingelparty

Mingelparty på nyinvigda Goetheinstitutet. (Den här dörrvakten med gästlista har just insett att Olle skojade när han sa ”Mr Bergman, famous movie director”.)

mingelfrukt

Belgradsk mingelmat.

Vi diskuterade språk, kyrilliska bokstäver (mer om det imorrn), kriget, skolor i olika länder, det faktum att vi svenskar skickar bort våra åldringar att bo på institutioner där de inte får laga sin egen mat – och mycket mer. Vladimir och Ana kunde redan allt om Sverige, varför vi snabbt övergick till att prata om Finland, Danmark och Norge samt Ukraina och Rumänien. Samtidigt som vi drack rakija med honung i, men inget annat. Öl? Vin? Champagne? Nääää. (Jag gick på toa och lapade klorvatten som om jag hade gått i öknen med Dupontarna.)

sagspan2

Maten på den nogsamt utvalda restaurangen var ljuvligt god – såpass att jag inte ens kom mig för att fotografera den. Men att golvet i hela restaurangen var fullt med sågspån, det tog jag minsann bild på …

När vi sedan gick på gågatan i Belgrads centrum blev vi attackerade av en man som skrek på serbiska att han hade ont i benet och att vi skulle ge honom pengar. Ana sa vänligt och bestämt till honom att han skulle se till att ta hand om sig och att han ju bor i ett socialistiskt land med fungerande sjukvård och att det faktiskt bara var att knalla iväg till sjukhuset med det där benet.

– Okejrå, sa mannen och haltade iväg.

Barnen där hemma rapporterade via mobilerna att de hade dödat en mus. Både jag och Olle blev imponerade eftersom vi själva bara har lyckats göda dem; mössen snor snabbt maten och rapar tacksamt och inväntar nästa portion. Denna lilla mus hade fastnat i fällan, men inte dött. Den nyblivna sextonåringen hade sinnesnärvaro att filma det stackars halvdöda livet och skickade till oss en filmsnutt med följande beskrivning:

”Musen var väldigt levande när vi hittade den. (Den sprang omkring fastän den satt fast i fällan.) Trettonåringen klöv den med en spade, men den sprattlade lite mer, så jag slog den igen. Jag tror att sprattlet var musklerna som jobbade utan hjärna, för att den var verkligen kluven över halsen.”

lottenskrattarmusen

Detta fick mig – den grymmaste av grymma musdödare – att skratta så att jag blev tvungen att ta stöd av en husvägg.

hotelletmoskva

Inatt bor vi här – hotell Moskva, som har en synnerligen intressant historia som bl.a.  Gestapos högkvarter.

trapptrill

Och en jävla entrétrappa som det är fullkomligt omöjligt att inte snubbla omkull på!

Imorrn ska vi på fotosafari med en riktig fotograf! Inte alls: fotografen skickades hem med feberfrossa, så nu får vi roa oss själva!

{ 40 comments }

Ett besök på O’Learys i Hudiksvall

november 19, 2015

Jag sover på det roliga tåghotellet i Hudiksvall inatt – det som tågen kör in i flera gånger i timmen. Det sitter ihop med O’Learys, så där måste man ju äta. Med foträta Birkenstocksteg klev jag in på O’Learys fullständigt utsvulten – med moderna mått mätt, eftersom vi drabbas av näradödenupplevelser efter blott sex timmar […]

Läs hela alltet →

Tolvskillingen i Oskarshamn

oktober 15, 2015

På samma sätt som jag som liten bara accepterade att ”en kvarting” var ett halvt helrör och därmed trots namnet ju var det inte alls kvartiga 37,5 cl, ryckte jag på axlarna när mina farföräldrar mumlade ”tolvskilling” om den inte alls tolviga 25-öringen som i rättvisans namn ju borde ha hetat ”kvarting”. Nu vet jag […]

Läs hela alltet →

Varför man kanske skulle vilja bo i en småstad som Laholm

september 30, 2015

I Laholm finns inte bara ett stadshotell med temarum och drygt 23 000 invånare (ungefär lika många som t.ex. Kiruna, Avesta och Härnösand), utan Sveriges kanske trevligaste människor. Jag bara gick omkring som en helt vanlig brud i stan och tyckte att jag inte på något sätt signalerade ”tala med mig”. Men vad hände? Jag […]

Läs hela alltet →

Stadshotellet i Laholm har ett 50-talsrum! Med fel!

september 29, 2015

Lahom är en av de underliga städerna i Sverige där tågstationen ligger långt bortom all ära och redlighet –3 km västerut. Falkenberg, Söderhamn, Landskrona, Kristianstad och Uddevalla är andra sådana städer, där man kliver av tåget i en mörk säck och får treva sig fram till en buss som tar en till centrum. Hur är […]

Läs hela alltet →

Förbättringsförslag till passagerarfärjetrafiken

september 4, 2015

Om man bor i Helsingborg åker man snabbt och lätt till Helsingør för att fylla på ölförrådet då och då. Man kan också med fördel ”tura”, och då sitta och åka fram och tillbaka på båten nästan hur länge som helst och dricka upp ölen på plats. Om man vill åka till t.ex. Åland, Finland, […]

Läs hela alltet →

KGB-museet i Tallinn: #epicestonia

september 1, 2015

Vi börjar med frågan som jag avslutade förra inlägget med: det är en brosch! Svindyr, handgjord skinnbrosch med snören! Fast nu fortsätter vi med ännu en dagsrapport. Ber om ursäkt för att inlägget är kilometerlångt, men det här är så intressant. Vi lever rena rama lyxlivet här i Estland. Resan är så välarrangerad att vi bara […]

Läs hela alltet →