resa

Dagens skidrapport: jag är trött

av Lotten Bergman den 21 februari 2015

orsa_gronkl– Nu ska du åka 14 kilometer i Stafettvasan, och då gäller det att du testar om du pallar det, sa skiddiktatorn Inge Blomberg.
– Mhm. Okej.
– Ta den här milrundan. Och så fyller du på med den här femkilometarn.
– Det är en kilometer för långt.
– Vi drar av 10 % på tiden.
– Oj, avrundning … vänta … TIDEN? Ska vi ta tid?
– Seså, off you go!

Det handlar alltså om en slavdrivare utan dess like — men på ett så skumt sätt att man bara ger sig iväg och tänker:

”Jamen det går nog bra det här. Jag har vallat utan ett vallateam och vet ju hur banan går eftersom jag har åkt den tidigare på det här skidlägret. Dessutom fick jag frukost på sängen, så det här går bra.”

Efter 4 km hade spåren ätit upp vallan under skidorna. Jag hade inget fäste. Bara halk. Okej, åk på. Staka, Lotten. Staka! Staaaka!

Efter uppskattningsvis 9 km svettiga kilometer föll jag omkull i en uppförsbacke. Det är oerhört skickligt gjort eftersom man sällan har särskilt hög fart där. Efter 10 km föll jag i nästa uppförsbacke. Och i nästa. Och i nästa. Sedan var det dags att ta sig ut på den där förbaskade femkilometern.

– Ursäkta, är det här femkilo…
– Där, till vänster.

Åka-åk. Glida-glid. Staka-stak.

– Ursäkta, är jag ute på femkilometersr…
– Nej, där borta till höger, 300 meter.

”Satan helvete fan helvete fan skit och pannkaka vad jag hatar skidåkning faaan.”

– Ursäkta, det står ”5 km” till höger, men det finns inget spår där, vet du h…
– Ja, det där är en promenadslinga som man har på sommaren. Du ska åka här.
– Tack!

Sedan lade jag mig bakom en treåring i spåret. Vi höll nämligen samma fart. Hon hade fäste och tog sig – springande på sina korta, breda skidor – uppför backarna som Charlotte Kalla. Detta medan jag utan fäste försökte saxa mig upp och ibland till och med vända skidorna vågrätt åt samma håll och kliva uppåt på tvären.

stenmark

Precis så här. Fast mindre backe och längdskidor.

Och ändå trillade jag. Treåringens pappa försökte peppa mig genom att skrika hejaramsor, men jag var helt död. Mina armar lydde inte. När jag låg där i en av alla uppförsbackar med ben och skidor som ett spretigt plockepinn, sa någon tröstande:

– Det kanske är lättare om du tar av dig skidorna och helt enkelt går upp?

Så det gjorde jag. Treåringen sprintade förbi mig. Och så trillade jag i nästa uppförsbacke. En 103-åring med långt skägg hoppade jämfota uppför backen och en enbent kvinna flög utan problem förbi mig som Usain Bolt över mållinjen. (Jag överdriver aldrig.) Jag tog av mig skidorna igen och gick upp. Och igen. Och igen. När jag efter sjunde trillet skulle ta på mig skidorna igen, hade jag glömt hur man gör. Jag stirrade på pjäxorna och på skidorna och på bindningen och tänkte:

”Jag har fått fel; de passar inte ihop.”

Men då kom den stora räddningen: mina russin! Jag hade ju russin i fickan! Och plötsligt öppnade sig världen och jag såg allt som i ett LSD-rus. Skogen böljade fram och tillbaka, träden var blåa och snön grön och pjäxorna passade i bindningen och jag orkade hasa mig fram de resterande, långa 500 meterna till längdskidcentrum i Orsa Grönklitt.

orsagronklentre

Efter en timme och 53 minuter kom jag äntligen tillbaka till startpunkten.

Jag var fullständigt slut i armarna. Ingen av mina lagkompisar stod att finna (de hade åkt iväg i bilarna redan!), så jag fick ta skidorna på axeln, trassla in håret i bindningarna och gå hem till huset.

Väl där visade det sig att jag hade åkt helt bortitok och att min tur inte alls var 15 km utan fäste utan drygt 2 mil. Utan fäste. Just sayin’.

orsasbanor

Jag hade stakat mig genom hela den brandgula banan, delar av den grönstreckade banan och hela den gula banan. (En gul bana, flera gula bananer. Hihi.)

Imorrn är det hemgång och jag har faktiskt hört att snön är puts väck i Mälardalen. Det var då för väl.

{ 106 kommentarer }

Det mest osannolika: jag är på skidläger

av Lotten Bergman den 20 februari 2015

barroskitskida

Barr i klister.

  1. I maj ska jag segla jorden runt på åtta timmar.
  2. Jag anser att stortån på höger fot är helt onödig.
  3. Hollywood har köpt rättigheterna till storyn om mitt liv.

Se där tre komplett osannolika meningar. De kan helt inte komma från mitt tangentbord. De är lika osannolika som den här meningen var för en månad sedan:

Jag är just nu på ett fyra dagar långt skidläger.

Och ändå är detta helt sant. Jag har två par (lånade) skidor, tre par stavar, två par skidpjäxor och underställ och yllesockor (hej Cecilia N.) och åker flera mil om dagen. Här kommer ännu en helt osannolik mening som icke desto mindre är helt sann:

– Lotten flög ju fram i spåret! sa Strängnäs’ kulturchef Christer Hermansson nyss till vår tränare Inge Blomberg.

Om detta osannolika verkligen händer, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till så oerhört löjligt jätteliten att jag inte begriper hur Stafettvasaloppet ska genomföras med mig som deltagare.

Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar, sa Tage Danielsson om Harrisburg – och jag säger likadant om detta stolleprov. Snön är ljuvligt vit, skidspåren är (enligt kännarna) fantastiska och solen lyser så snällt på oss medan takdroppet droppar som om det inte funnes en morgondag eller skidåkare som vill ha minusgrader.

ingeklister

Inge och Christer har gemensam klädkod.

– Böj på benen! Ta i! Stavarna längre fram! Stavarna längre bak! Bra!
– Öööööh.
– Diagonalåk nu! vrålade Inge till mig där han for fram bredvid mig ute i spåret.

Hmm. ”Åka på diagonalen.” Nu? Var? Snett över spåret eller vad menar karln?

– När du blir trött i armarna byter du till stakning.
– Vad tusan säger du – skulle det var lättare?
– Omväxling förnöjer, vet du.
– Vaff…?
– Sedan kan du byta till stakning med frånskjut.
– Du kan vara stakning med frånskjut!

Inge är med andra ord inte riktigt klok.

stugan orsa

Typisk skidlägermiljö, va?

klister_valla

Mystiska lådan. Kan liknas vid dopning i kombination med handbollsklister.

Men lyssna nu, alla belackare – det här ska jag klara av. Jag har en överjordisk träningsvärk i stakningsarmarna och en fullständigt bedrövlig koordinationsförmåga. Men trött är jag inte. Utom kanske ibland.

{ 65 kommentarer }

Umeås Folkets hus revisited

av Lotten Bergman den 20 januari 2015

Jag och mitt onda knä klev in i Folkets hus-lokalerna och kände inte igen oss.

– Vad har hänt? sa jag.
– Vi har renoverat! sa arrangören.
– Men här kan jag ju inte trilla! sa jag.

Tanken var nämligen att knät som jag skadade här den 6 november 2012 (se gårdagens inlägg), skulle fås omkull på samma sätt igen, och att knät då på ett magiskt sätt skulle helas ungefär som att minus & minus blir plus.

Föreläsningen inleddes och jag berättade förstås först om det som hände för drygt två år sedan och att allt var ombyggt och att det ju var bra eftersom jag inte gillade det gamla golvet.

Med mig på scenen hade jag två teckentolkare – en som visade svenskt teckenspråk och en som visade TS (tecknad svenska) TSS (tecken som stöd för avläsning). Golvet var nu en parkett och det enda jag kunde hoppas på var att de gröna luddmattorna (se nedan) skulle lägga fälleben för mig eller att teckentolkarna skulle förvirra mig så att jag tog fel på scen och golv.

lotten_teckentolk

Just här tror jag att jag säger ”SEEMIKOLOOON”.

I kaffepausen kom en vaktmästare och väste lite diskret att jag hade sagt fel.

– Fel?
– Ja, det stämmer inte att …
– Men jag har aldrig fel!
– … att du trillade här. Du trillade på den andra scenen.
– I KNEW IT! Det här är fel scen! YES!
– Oj. Eh.
– TA MIG TILL DEN ANDRA SCENEN!
– Jahaja, jaså, kom den här vägen.

folketshuskulvert

Ojojojoj, så spännande! Scenkulvertar, ett virrvarr av trappor och låsta dörrar! Bruce Willis och jag flyr tillsammans! Explosioner hörs i bakgrunden!

Vi kom slutligen in på den gamla scenen – där jag förstås kände igen mig – och jag vinglade ut på den så ostadigt som jag någonsin kunde och blundade lite så att jag inte skulle se tejpningen på scengolvet.

tejpadmatta

Men en bild var jag ju tvungen att ta, så då öppnade jag ögonen.

Men nej. Inget trill föll sig naturligt, så jag fick gå tillbaka och genomföra föreläsningen som planerat och knät känns precis som vanligt. (Aj.) Dock får jag en ny chans imorrn, när jag står och pratar inför 260 andra åhörare på samma ställe.

Men nu till sedvanlig hotellrapport, eftersom jag bor i ett designat rum. Minns ni dessa tider?

handfatsrum_foto_Robin D_

Handfat på rummet!

Jag vet inte hur de tänkte, de som bestämde sig för att man nu, i dessa moderna tider vill ha handfatet i ett annat rum än toan. Kanske så här?

  • Man vill ju ha miljöombyte efter sittningen.
  • Handtvätt ska inte associeras till kiss & bajs.
  • Ett handfat förgyller ju annars så trista sovrum.
  • Det är inte vilket handfat som helst, det är design!
  • Det här med att ha handfat på rummet kommer att göra succé i sociala medier.
  • Hur ska man annars ha koll på att alla som har varit på toa tvättar händerna som de ska?
hotellhandfat

Handfat på rymmen! (Ni ser väl vad som står längst till vänster på fönsterbrädan? VATTENKOKARE! TEPÅSAR! PRISA GUDARNA OCH HOTELL AVENY!)

handfathotell_close

Ytan är jättehalkig och allt rinner ner i springan mellan vägg och glasskiva. Och stoppluppen i handfatet saknas ju så att designen helt går förlorad! Upprörande! (Nej, inte särskilt.)

Men nu till den allra, allra häftigaste designen i mitt hotellrum – Henrik Dagårds hantlar!

hotellhantlar

På väggen bredvid sängen! En dvd med hantelhanteringstips sitter uppsatt (med en möbeltass), men jag har inte en såpass omodern dator att jag kan stoppa in dylika prylar.

Eftersom det är viktigt med armkraft, har jag gjort stavtagsliknande rörelser under hela detta inläggs tillblivelse.

{ 58 kommentarer }

Hej, kära knädagbok

av Lotten Bergman den 19 januari 2015

knee1Det var ju länge sedan jag berättade om knäna! Och allmänheten sitter ju och vrider sina händer av oro! Hur går det för mig?

(Det är av en speciell anledning som jag tar upp detta just nu – varför kommer ni att få veta strax.)

I morse hoppade kravlade jag ur sängen efter en hel natts sömn, vilket är ovanligt och bara sker om jag knarkar lite innan jag släcker för natten. Det jag bedövar mig med är starka trallalapiller, som om man tar dem i vaket tillstånd orsakar ganska trevlig yrsel … men som man alltså inte alls får njuta av när man sover.

Men man får ju njuta av att sova, förstås.

Sedan hastade jag medelst halkning till sjukhusets simbassäng, där jag varje måndag iklädd Transformersfötter simmar som Usain Bolt springer.

simverktygSedan körde jag som en biltjuv tvärs över stan för att styrketräningssjukgymnastisera med ett gäng som har lika kassa knän som jag, men alla i gruppen är 75–85 år gamla. Alla ger mig – den väldigt unga snärtan – beröm för att jag med deras mått mätt är ett under av fysik, så jag går alltid från dessa sessioner med ett självförtroende som Muhammad Ali. Jag trippade ut, dansade, jabbade, tog några hoppsasteg och flög fram av hybrislycka.

Sedan föll jag omkull som i en slapstickfilm och slog i rumpan och armen.

lottens_arm

Det här är inte en rumpa.

Nu har jag tagit in på hotell på Arlanda (med te på rummet!) och ligger och jäser i en bred säng som är en sån därn som man vill fotografera.

hotellarlanda

Yepp, sänggaveln är i vitt konstläder.

Jag ska alltså flyga nånstans i arla morgonstund. Och nu till anledningsavslöjandet. Man skulle kunna säga att cirkeln är sluten eftersom hela dagen har gått i fallens och knänas tecken. För att jag i morgon ska …

– trumvirvel –

… föreläsa i Folkets Hus i Umeå där jag så förfärligt föll den 6 november 2012.

lottentrillar_ume

Detta nämligen var knäföljetongens första kapitel.

Hur ska det gå, hur ska det gå?

 

{ 49 kommentarer }

Hit och dit och fram och tillbaka och en sväng utomlands

november 29, 2014

Man kan inte klaga på ett trist och stillasittande liv, det kan man inte. Från ett releaseparty i förra veckan till en soffa i Tjugotvååringens student-trea i Lund, staden där det är studentorkestrar i varje gathörn, cyklar på varenda kvadratmeter och roliga människor uppdykande vart man sig i världen Lund vänder. Tjugotvååringen delar sin lägenhet med […]

Läs hela alltet →

Lotten – The Very Angry Bag Lady

november 22, 2014

Lördagsplanen var att forsla Tjugoåringens (hon som har flyttat hem till oss med spanjoren) prylar och kläder från Lund till Helsingborg i sju kollin. En axelremsväska, en ryggsäck, två soppåsar, en Ikeapåse, två tygpåsar – och jag som enda bärare. Titta nu på bilden ovan och tänk er att jag släpar på alla kollina där […]

Läs hela alltet →

Boken om Olympen i Lund och t.ex. tusen försvunna stolar

november 21, 2014

”Hur en felbyggd handbollsarena blev ett tempel för glitter, boaormar och rock ’n’ roll” står det på framsidan av boken som flera av personerna i kommentatorsbåset har bidragit till genom crowdfunding. Och historien om Olympen i Lund är verkligen alldeles, alldeles fantastisk. Läs vidare, för nu ska ni få kuriosa om Bryan Ferry, en missad […]

Läs hela alltet →

Ännu en tågresa till handlingarna – men nu med en taxitwist

november 12, 2014

Jag visste igår att tågen mellan Eskilstuna och Stockholm hade drabbats av dubbelspårsutbyggnadstrubbel. I vanliga fall åker man så här på en timme: Men igår – för att slippa åka buss där man näppeligen kan jobba – planerade jag att resa med tågbyte i Västerås på knappa två timmar: För att vara på den säkra sidan, gav […]

Läs hela alltet →

Örebro och Sandviken samt en skylt

oktober 2, 2014

När detta skrivs sitter jag på ett stillastående tåg i Västerås. Det är signalfel söderut och tåget som står alldeles bredvid vårt har stått där i en timme. Nyss sa min mage till på skarpen och krävde akuta insatser, och jag som alltid går omkring med ägg och te samt choklad i ryggsäcken måste erkänna: […]

Läs hela alltet →

Från Ulricehamn till Gävle med en ond hals

september 24, 2014

Igår vaknade  jag i Ulricehamn och hann under dagen föreläsa för kommunens webbgäng, turista, tappa en tepåse och gå till fel buss, men ändå ta mig till Gävle och byta hotellrum samt skaffa mig en sprillans ny förkylning som sätter intressanta snor- och hostkäppar i hjulen för mina två föreläsningar idag. Nu ska jag inte fastna i en utförlig […]

Läs hela alltet →