resa

Resan hem från Spanien: total dödsångest

by Lotten Bergman on 20 juli 2016

Från det ena till det andra, liksom.

priser

Man åker till Spaniens östkust och spelar basket och får med Sextonåringen tredjepriset och ser sedan sin Tjugotvååring ta hem förstapriset.

badbild

Man ligger i havet och blir med sina basketspelarpolare skrynklig som ett litet russin.

moasdrink

Men dricker jätteroliga drinkar som är större än en normal etta på Söder.

stranden

Man hamnar på Spaniens västkust, där stränderna är tomma och havet kallt.

mat

Man äter vansinnigt rolig mat.

husferrol

Man fotograferar ungefär 500 trasiga hus bara för att de är trasiga och det ju är synnerligen intressant.

lottenutsikt

Man tittar på havet, utsikten, solnedgången och tänker på Göran Palm.

tittut

Man klättrar omkring i övergivna militärfästen.

kakaost

Man lär sig förvånat att ost och sockerkaka är en ypperlig kombination.

toeoskarp

Man misslyckas med att fotografera de blåa tårna i motljus.

pokemonjakt

Man har väldigt kul med Pokémon Go och prisar foppatofflorna, hur fula de än må vara.

surfbradebil

Man åker varje dag bil med surfingbrädor.

spelabasket

Man lattjar basket i helt fel kläder.

lottentelefon

Och så blir man överlycklig av att finna sådana här telefoner på Madrids flygplats.

Madrids flygplats, ja. Ni ser hur barnsligt fnissglad jag är på bilden ovan? En knapp timme senare satt vi i planet på väg till Arlanda och trodde att vi skulle döden dö.

Jag är inte ett dugg flygrädd och struntar i vilket bolag jag åker med (idag var det Iberia). Faktum är att jag nog är mer bilrädd och bergochdalbanarädd än flygrädd. När planet tar fart och släpper marken brukar jag fyllas av en tjoho-känsla, men idag kändes det helt enkelt fel direkt när planet lyfte.

(Detta kan vara en efterkonstruktion. Jag kan verkligen inte påstå att jag kan skilja på olika flygplansstarters vinkel, motorljud eller skuttuppkvalitet, men det lät och kändes i alla fall annorlunda.)

Omedelbart började planet hoppa omkring i luften så att vi passagerare instinktivt stönade ooouuuuooooh och började fundera på säkerhetsinstruktionerna och hur det kom sig att Iberias flytvästar ligger i ett svåröppnat (min tolkning) plastpaket. Planet fortsatte att vaja i sidled ett tag och övergick sedan till att hoppa än upp, än ned. Varje gång vi halkade neråt, sa vi ooouuuuooooh.

– Ska det vara så här? sa Sextonåringen.
– Pfuuuuuuhhhh, for det ut mig, och jag tog hennes hand och försökte se hur Tjugotvååringen och spanjoren hade det två rader längre fram; de hade intagit kraschlandningsposition.

Kvinnan som satt på min andra sida började profylaxandas som under en förlossning. Av någon anledning hjälpte det mig att hålla hårt i stolsryggen framför och jag tänkte ”här sitter jag och ser mina knogar vitna, det händer ju inte så ofta att jag ser det”.

– Är du okej? sa jag till profylaxkvinnan och släppte för ett ögonblick den trygga stolen framför för att kunna klappa henne lätt på armen.
– Ja, pfuuhhh, tack. Men jag har aldrig varit med om en sån är take-off! sa hon. Och jag flyger jätteofta, både i tjänsten och privat. Madrids flygplats har ofta turbulensproblem, men inte så här!

Kvinnan snett framför mig grät. En man på andra sidan gången gjorde korstecknet upprepade gånger. Många andra fann trygghet i att hålla i stolen framför. Ett barn skrattade någonstans. Varför utsätter vi oss för det här? tänkte jag gång på gång och minnen från allt det som syns på bilderna här ovan blixtrade till i huvudet.

– Basket i Spanien? Vad är det för stolleprov? Och dra med mig döttrarna, varför skulle jag dra med mig döttrarna? ”Hon sågs senast vid telefonautomaterna på Madrids flygplats”, faaan, ooouuuuooooh, jag ska aldrig mer resa.

Efter 15 evighetslånga minuter (det kan ha varit längre, men inte kortare) lugnade det ner sig. Den gråtande kvinnan grät tystare, grävde fram en stor sjal och svepte om sig och kröp ihop. Jag pratade med profylaxkvinnan och Sextonåringen om upplevelsen och så fort det blev minsta lilla gupp, stelnade vi till och grep tag i något.

– Plingeliplong, sa högtalarkaptenen, hola [bla bla bla på spanska]. We apologize for the delay at take-off and wish you a pleasant journey.

På spanska hade han tydligen inte bara bett om ursäkt för att vi kom iväg sent, utan även för ”något slags åskväder”, vilket vi verkligen inte märkte av; ett åskväder utan moln?

Och så kom då landningen. I ett vindstilla, nästan molnfritt Stockholm lyckades kaptenen med den värsta landningen jag har varit med om. Allt upprepades: guppigupp, hoppihopp, planet fladdrade åt alla håll och kanter, korstecken gjordes på andra sidan gången och många vita knogar grep om armstöd.

– Kaptenen måste vara en sån där lärjunge, hörde jag en ung tjej säga.
– Lärling, du menar lärling.
– Mhm. Lärarpraktikant fast flygare.

När vi väl hade dunsat ner på moder jord, knackade jag den gråtande kvinnan på axeln och frågade om hon var okej.

– Nu, ja. Jag var flygrädd redan innan. Nu vet jag inte om jag någonsin kommer att flyga igen.

Alla runt omkring oss skakade på huvudet och pratade med varandra om upplevelsen medan de ovanligt stillsamt och tyst tog sig ut. Nästan alla undvek att säga gracias och good bye till flygvärdinnorna vid utgången. Själv var jag alldeles darrig i benen.

Jag har nu skrivit till Iberia och frågat om kaptenen var berusad eller om det finns någon annan förklaring till en i största allmänhet bedrövlig resa utan lugnande information till oss passagerare och de har automatsvarat:

”Our response time is usually within a maximum of 21 days, although we are sometimes forced to seek information from third parties which may result in it taking longer.”

Vi i vårt sällskap är överens om att ”upp på hästen igen” är det som gäller. Fast särskilt sugen är jag inte …

{ 99 comments }

Spanska sladdar

by Lotten Bergman on 18 juli 2016

Man tager ett färgglatt hus.

husolikafarg

Gult, grönt, rött eller blått!

Man fyller det med människor, möbler och mat. Sedan tar man all världens sladdar och hänger dem som hemgjord spagetti på utsidan. Häpp, har man skapat sig ett sydeuropeiskt fenomen.

rosasladdar

Rosa sladdar.

bluesladdar

Blåa, vita och svarta sladdar

orangesladdar

Brandgula sladdar.

De elkunniga läsarna kanske inte har kunnat ta in informationen ovan hela vägen hit pga. termirritation eftersom det som jag kallar sladdar egentligen är kablar? Vi rådfrågar TNC:

”Definitionen på kabel är ’isolerad och böjlig ledare med eller utan hölje, ofta i form av två eller flera parter gemensamt omslutna av ett eller flera höljen eller på annat sätt sammanhållna till en enhet’ medan en sladd (eller anslutningsledning) definieras som ’kabel av sådant material och sådan konstruktion att den tål upprepad böjning under användning’. En sladd är alltså en typ av kabel, men det är inte dimensionen som skiljer dem åt, utan konstruktionen.”

Ah well. (Två mycket användbara ord som i just denna kombination kan betyda allt från en djup suck till jaha eller skitsamma.)

snygglampasantiago

Det här är en bedårande lampa som sitter på katedralen i Santiago de Compostela, som började byggas på 1000-talet. Lampan såg förmodligen lite naken ut, så någon drog fram blåa sladdar och pyntade med.

Husen i Ferrol är fantastiskt vackra, men de däringa sladdarna och annat skräp förfular – fast då får jag ju något att fotografera.

snyggadoorssantiago

Visst anar man hur vackert det här huset egentligen skulle kunna vara? Well, snart renoveras det och blir förtjusande.

Husen i centrum får inte rivas. Om ett förfaller, blir ägaren ombedd (beordrad) att renovera utan att förändra exteriören. Utsidan måste se ut som den har gjort sedan huset byggdes. Om huset är i riktigt dåligt skick, gäller samma sak: fixa huset men ändra inte exteriören! Ett hus kan alltså inte vara så förfallet att det måste rivas. Hej, alla politiker som bestämde att Klarakvarteren i Stockholm skulle jämnas med marken …

Apropå Santiago de Compostela, så vet jag nu varifrån Beatles fick inspirationen till sitt sedermera bannlysta LP-konvolut, som såg ut så här:

beatlesmeatcover

Och som jag skrev om i maj 2014.

Naturligtvis hade de fyra Beatlarna turistat i Spanien och kollat in …

santiagoorgel

… orgeln katedralen i Santiago de Compostela.

Och nu undrar ni förstås hur det står till med mina av basketspel numera jätteblåa tår och den där hemskingen på vänsterfoten?

lottenceasartoe

Den blir omhändertagen av spanjorens pappa.

Först sattes foten i kokhett vatten med vinäger och olja som vore den en tomat. Den fick jäsa i en halvtimme. Sedan kletades den in i en hemlig kräm, lindades in i gasbinda och nu är den dessutom insvept i gladpack. Och nu ska foten sova i plastkläder hela långa natten.

Förmodligen kommer den att kvävas, dö och helt enkelt trilla av.

{ 54 comments }

Fem fula fiskar från Ferrol

by Lotten Bergman on 16 juli 2016

Jag har idag ätit cicharrónes på fiskmarknaden i Ferrol, där vi fortfarande befinner oss. Mmmm. Cicharrones … det låter väl delikat?

De var krispiga och salta och mycket goda. Dessutom var de snygga‚ lite krusiga som en knypplad spets och samtidigt påminde de lite om blommor.

chicharrones

Och det var alltså tunntarmen tarmkäx från en gris.

Wikipedia:

”When the intestine is detached from this mesentery, the outside thin part of the latter forms a frill or ruffled-like ornament resembling a flower.”

Och jag – som fortfarande inte vill tänka på hur det var att 1987 äta trippa (komage) i Italien – visste alltså på’t ungefär vad det var jag stoppade i munnen. Jag är i sanning en dare devil. Snart kommer jag väl att börja äta lever också.

Men nu tar vi de fem fula fiskarna från Ferrol!

melgacho

Melgacho – småfläckig rödhaj – som har så elakt och segt fjäll att man skinnflår den innan den säljs. Nakenfisk kan vi väl kalla dem?

palometa roja

Palometa roja – nordisk beryx – är en till synes väldigt förvånad fisk. Och kroken sitter alltså kvar i munnen för att man vill visa att den är fångad ensam och inte i stim, för då far fiskarna omkring som i japanska tunnelbanan och får blåmärken och blir inte lika smakfull.

– Men kan man inte fånga fiskarna i stora nät och sedan tjäna stora pengar genom att sätta fast en krok i varje fiskmun och på så sätt köra med falsk marknadsföring?
– Eh. Nej.

cabracho

Cabracho – havssugga – har vidriga ben och taggar på utsidan och är ett halvt helciske att tillreda, men kockar på fina restauranger brukar göra fiskkaka på dem.

sanmarti

San Martiñ – sankpersfisk – har underbett och arga Nicolas Cage-ögon samt en prick på sidan eftersom Sankte Per ju höll i fisken just där.

franco_1937

Den fulaste fisken av dem alla – Franco – föddes i Ferrol 1892.

Med tanke på vad som nu händer i Turkiet (och alla andra galna våldsdåd i världen den senaste tiden) kan historien kanske hjälpa oss att skåda framtiden. Ferrol-födde Franco inledde 1936 en militärkupp (ungefär som den i Turkiet igår) och var sedan Spaniens diktator 1939–1975.

Fy faen.

{ 38 comments }

Bildsafari från Galicien, inkl. snygg surfare

by Lotten Bergman on 14 juli 2016

Det ska fan vara bloggare när man knappt hinner gå på toa och lista ut hur man spolar mellan de spanska varven. Vi äter, dricker kaffe, turistar, går i affärer, dricker kaffe, surfar (!), går på stranden, äter igen, dricker kaffe, tittar på solnedgången och äter igen. Dygnsrytmen och matintaget är som än en tonårings – och imorrn ska vi tydligen plötsligt ta en liten tripp till Portugal.

Vi bor i Ferrol, vars närmaste stora stad heter A Coruña (på galiciska, men La Coruña på spanska) och det är en stad av Malmös storlek. Spanjorens föräldrar kör omkring oss så att vi verkligen ska hinna se allt som finns att se och smaka på allt som finns att smaka.  En liten bildodyssé!

utsikt_tornet

Turning Torso? Nej, Herkulestornet – som är världens äldsta ännu fungerande fyr, och den klättrade vi upp i.

konstigspol

Någonstans på vägen stötte jag på en aldrig tidigare skådad spolmoj. Man skulle föra denna lätt kamouflerade knapp 4 cm åt höger och vänta i tre sekunder. Jätteenkelt …

gangpakant

En liten stund senare var vi på Europas högsta klippavsats (vet inte om det var riktigt så den beskrevs och har i villervallan glömt namnet och nu ligger alla och sover, så jag ber att få återkomma med mer exakt information). Och så skulle vi förstås klättra upp på muren. (Kommer inte på fråga, sa jag.)

integangpakant

Jag och Tjugotvååringen kunde sträcka oss så här långt.

Uppdatering – Det heter San Andrés de Teixido vid Garita de Herbeira och är en av Europas högsta klippor. Det är fullt av lösgående hästar och kor överallt. En gång per år samlas de in och räknas och prickas av så att de olika ägarna vet hur många som har dött och fötts.

– Men hur är det lönsamt? sa jag.
– Det är det inte.

fussballe

På ett av alla kaffeplejs, fanns ett ”fussballspel” med brutalskruvar som vi tolkade lite som vi ville.

surfing

Så var det då dags för surfing! Och se så roligt en surfklottrare har haft det med förbjuden infart-skylten!

jullesurf

Vår spanjor poserar enligt mina instruktioner. MVG.

kossan

Bredvid surfstranden fanns helt vanliga bostadshus med helt vanliga spanjorer i. En var ute och rastade sin ko, vilket tydligen också var alldeles som vanligt.

bluetoemonday

Och hur mår de blåa tårna? undrar allmänheten. Jodå, de är synnerligen intressanta. I vänster pektås nagelband har jag ett aldrig sinande grustag som jag öser ur på kvällarna, men jag konserverar alla tår i handsprit när jag kommer åt och har inte haft något annat än Sextonåringens sandaler (stl 42,5) på mig sedan i lördags, när vi spelade sista basketmatchen.

Och förresten hejsan, Skatteverket. Jag har här i Spanien gjort utlägg som enligt alla konstens regler är fullt avdragsgilla på firman. Här kommer kvittona:

kvitton

De låg i en ryggsäck och fick vatten på sig …

{ 29 comments }

Foppalotten åkte västerut

juli 11, 2016

Basketturneringen i Lloret de Mar är nu avslutad och vi är stukade, vrickade, fulla av blåmärken och vätskeersättning samt lite lagom snyggt brunbrända. Mina stackars sex blånaglar ser så läskiga ut att jag väntar lite med att lägga ut bilder på dem – särskilt eftersom fötterna plötsligt är svullna som en hobbits. På lördagskvällen var vi ute […]

Läs hela alltet →

Nagelblues i Spanien

juli 7, 2016

Ni som är känsliga när det gäller läbbiga bilder på ormar, spindlar och rektoskopiundersökningar kan glatt läsa vidare här. Alla som däremot lider av nagelfobier ska skrolla med handen över i alla fall ena ögat. (Läskiga bilden kommer allra sist i inlägget.) Detta har hänt: 42 personer från Eskilstuna Basket är i Lloret de Mar […]

Läs hela alltet →

Det senaste dygnet: en liten bildrapport

juli 4, 2016

Nu är vi i Spanien – jag och 40 klubbkompisar. Vi har såväl gamla elitspelare och nuvarande landslagsspelare som runda motionärer och sådana som knappt är torra bakom öronen. Jag är klart äldst av damerna; bland männen finns en som är ett halvår äldre. MEN JAG HAR I ALLA FALL ONDAST I KNÄNA! Och vad har […]

Läs hela alltet →

Äntligen! Ett sekrutthotell!

juli 2, 2016

Eventuellt relativt nytillkomna läsare vet inte att en av mina passioner är att få blogga om kassa hotell. Helst ska det vara mögel i duschen, lyhört, kallt te och otrevlig personal eller antika gym, för då blir det extra intressant. Men de senaste åren har bara bjudit på det ena lyxhotellet efter det andra. Ni förstår väl […]

Läs hela alltet →

Jag packar resväskorna

juni 30, 2016

Jag brukar av hävd och vana packa ungefär 20 minuter före avgång. En gång runt 1990 blev det så illa att jag ända tills det var dags att gå hemifrån letade efter flygbiljetten och därför inte hann packa mer än tandborsten när jag och en redaktörskollega åkte till Umeå för att träffa Nationalencyklopediskribenter. Kollegan diskuterade länge och […]

Läs hela alltet →

Ett jätteblommigt hus: Standen House

maj 5, 2016

Designern, författaren och alltiallon William Morris gjorde tyger och tapeter som var oerhört vackra och oerhört blommiga. (Och naturligtvis fortfarande är det.) När jag var liten fanns det diverse William Morris-mönster här och där hemma i det Stensonska huset, och jag tänkte alltid: – Hu. Jätteblommigt. Irk. Men så blir man äldre och lär sig dricka […]

Läs hela alltet →