Hoppa till innehåll

14 sökresultat för ””

Vad kan man göra med 1 000 kr?

En gång på våren 1985 såg jag Björn Borg i en butik med papper, affischer och pennor (på Ringvägen i Stockholm). Han köpte något, och krånglade i kassan upp två 500-lappar ur jeansfickan. Det var så tidigt i 500-lappens historia att jag var mer fascinerad av själva sedlarna än inköpet, jeansen och tennisspelaren.

Nästan samma sak ägde rum 1990, fast tvärtom. Jag fick i två 500-lappar betalt för något. Jag lade dem precis som Björn Borg i jeansfickan, och såg dem sedan aldrig mer. Teorierna är många, men pengarna är och förblir puts väck.

Tusen kronor motsvarar år 2023 t.ex.

  • 2/3 champagneflaska på lokal i Stockholm
  • 3 kg fin entrecôte
  • sex biobiljetter till en storfilm
  • ett par jeans
  • 50 liter bensin
  • 66 liter mjölk
  • en bättre begagnad cykel.

Förut har jag skrivit om cykeltjuvar, lösenordsbanditer, kändisen som kopierade mina bokstäver, han som stal Broder Jakobs namn och när jag agerade dum blondin – samt i största allmänhet om hur trött jag är på bovar. Och nu kommer ni att förstå varför jag yrar om 1 000 kr här ovan!

I september fick jag ett mejl från en av mina bekanta i en basketdristiktsförenings styrelse. Han är ordförande, 83 år, inte särskilt van vid tekniska prylar och uttrycker sig i skrift på ett sätt som är lätt att känna igen. Han bad mig gå in på sajten startselect.se och köpa två presentkort à 500 kr för han lyckades inte själv lista ut hur man skulle göra.

Javisst, det kan jag ju göra tänkte jag och kollade … och lyckades inte heller lista ut gången. Jag skrev till honom – vi kan kalla honom CG – att jag inte klarade av det, och var nyfiken på orsaken till presentkorten; hade det månne något med vårt styrelsearbete att göra? CG svarade på sitt karakteristiska sätt att det var privat, och inte hade med styrelsen att göra.

Sedan glömde jag helt bort det och åkte till Öland, redigerade texter, föreläste i Gävle, lagade köttfärssås, cyklade till träningen och dammsög hallen. Sånt där som man gör. Men i fredags kom ännu ett mejl från CG om dessa två presentkort, så jag tänkte ”jamen självklart: man ska ju vara snäll”. Jag kollade för säkerhets skull mejladressen, som inleddes med ”ordforandesve@”, vilket ju var helt logiskt. Att ett annat namn – Anders Bohman – stod med som CC-adress tänkte jag inte det minsta på.

Kommen så här långt i denna story, måste jag gå ut och ta en snabb promenad runt huset eftersom det är SÅ frustrerande att man som någorlunda smart människa ändå kan vara så ini helskotta godtrogen och rent av pantad.

Nu lyckades jag lista ut hur jag skulle göra, fixade och donade och skickade sedan svar till CG och Anders Bohman med alla koder som han skulle behöva. Och tillade: ”Jag har i denna minut blott 323 kr kvar på kontot, så det skulle vara jättebra om jag kan få pengarna via Swish så fort som möjligt!”

Men … inte kom det några pengar. Däremot skrev CG att han inte alls hade bett mig om denna tjänst.

Lurad igen.

Koderna var förstås snabbt förbrukade, banken beklagar det som skedde, polisanmälan är gjord av både mig och CG – men de två digitala 500-lapparna är och förblir puts väck precis som 1990. Och hur tror ni att det gick att kommunicera via mejl med startselect.se om detta debacle?

Först gav de ett gott råd, sedan blev de repetetiva, sedan ryckte de på axlarna:

– Begär återbetalning.
– Det försökte jag, men det gick inte eftersom det inte var jag som köpte presentkorten var den som löste ut dem.
– Vi har kunnat spåra beställningen som gjordes på vår webbplats. Tyvärr har beställningen redan levererats och lösts in framgångsrikt.
– Framgångsrikt för boven, ja. Hur gör jag nu?
– Vi har kunnat spåra beställningen som gjordes på vår webbplats. Tyvärr har beställningen redan levererats och lösts in framgångsrikt.
– Ja, du skrev det nyss. Hur jobbar ni för att förhindra att sådant här sker i framtiden?
– När en kod har lösts in kan vi inte initiera en återbetalning av din betalning.
– Ja, just det, jag har förstått det. Men hur jobbar ni för att förhindra detta i framtiden?
– Vi har blockerat användarkontot och betalningsmetoden så att de inte längre kan användas på vår webbplats.
– Men … det är ju JAG. Det var ju jag som betalade!
– Vi vidtar faktiskt många åtgärder för att förhindra bedrägerier så mycket som möjligt, vi har heltidsanställda bedrägerispecialister och team som arbetar med det. **Jag har skrivit detta meddelande med hjälp av en översättningstjänst. Om något är fel, vänligen meddela mig.**

Då försökte jag kommunicera på engelska istället, och fick ungefär samma svar:

– Unfortunately there’s not much more to tell, we do have full-time fraud specialists and a support team working to stop as much fraud as possible.To go into the details of programs, ai, rules etc.. would be counter-productive, as these details are guarded to keep them productive.

Skrrrrnnnnfffffff.

Så här sitter jag och funderar över allt som är frustrerande. Eller så poserar jag bara för att få i alla fall en vettig bild till detta inlägg.

Här är förresten den gamla länken där man kan räkna ut vad pengar från förr är värda idag.

Share
23 kommentarer

Det kontantfria samhället

Sedan ungefär tre år försöker jag intensivt att bli av med ungefär 400 kronor i sedlar och småpengar. Så fort jag närmar mig lyckan att slippa bära omkring på skrammel och karva loss femkronor som har fastnat på det magnetiska mobilfodralet, kommer nån och häller nytt skrammel över mig.

Ni förstår vilket osannolikt löjligt i-landsproblem jag har?

Men lite av en sport är det – att åka iväg på äventyr med målet att faktiskt ha färre slantar i kvällningen. Idag åkte jag på kalas i Stockholm, och försökte där att prångla på folk dessa förnicklade sedlar.

1. Stockholm – fast inte sånt därnt vackert som man brukar fotografera.
2. Stockholm, där stadsplaneraren nog tänkte att nämen mitt på en så smal trottoar borde ju lite gatubelysning pigga upp.

Inne på Pressbyrån valde jag noggrant ut en stor kaffe för 29 kr, för att då bli av med hela tre guldtior. För de gäller väl fortfarande?

Jag hade dock inte lagt märke till den här skylten.

Framför mig i kön stod en kvinna i 63-årsåldern. Hon sträckte fram en ovikt tjuga med Selma Lagerlöf på.

– Vi är en kontantfri butik, men om du har jämna pengar tar vi emot dem, sa mannen i kassan.
– Okej! Jag handlar ju för precis 20 kr!
– Fast just den här sedeln blev ogiltig 2017.
– Va? Ojojoj! Den låg i den här jackan som jag inte … Men vänta, jag har …

Kvinnan öppnade en turkos portmonnä med påsydda pärlor. Snabbt och effektivt radade hon upp prick 20 enkronor på disken.

– Okej, bra, tack! sa Pressbyråmannen och vände blicken mot mig.
– En stor kaffe! sa jag.
– Det blir 29 kronor.
– Japp, jag har tre guldtior här.
– Vi är en kontantfri butik, men om du har jämna pengar tar vi emot dem, sa mannen i kassan.

Här uppstod nu en liten konfunderad tystnad från min sida. Det var inte det att jag plötsligt blev snål (jag var gubevars villig att pröjsa 29 kr för en kaffemugg). Men jag förstod inte varför man prompt skulle ha jämna pengar. Som bestraffning för regelbrottet kanske?

– Jämna? sa jag.
– Vi är en kontantfri butik, men om du har jämna pengar tar vi emot dem.
– För att …?
– För att vi inte har kontanter. Ingen växel.

Sa mannen i kassan. Jag tittade på honom, och tittade sedan på de 20 enkronorna som fortfarande låg på disken mellan oss. Han tittade mig stint i ögonen och rörde inte ens en näsvinge.

– Okej! sa jag och log, lämnade mina tre slantar och gick.

Nöjd – jag vann liksom.

Lättad – 19,8 gram vägde slantarna ju.

Konfunderad – stämmer kassan verkligen när han räknar ihop den ikväll?

3. Stockholm – huvudlöst.
Share
17 kommentarer

En minnesvärd cykeltur i december 2020

Det hände sig en mörk morgon i december 2020, att jag som vanligt blev omcyklad. Det är inget jag tar lätt på, som den tävlingsmänniska jag är.

Jag har en mycket välfungerande skitcykel med tre växlar och massa korgar på. Om jag cyklar i kyla och mörker, är jag utrustad som en julgran med lampor och reflexer, överdragsbrallor, skyddsglasögon, fulhjälm och jag vet inte allt.

Med andra ord är det ett himla bök och stök och fix innan jag kommer iväg. Jag söndagscyklar inte, utan ligger på för allt jag har emedan jag njuter av att bli trött och svettig.

Just denna morgon för tre månader sedan blev jag omcyklad av en ovanligt irriterande figur på en skranglig damcykel med tydligt kedjeproblem. Killen var komplett svartklädd från topp till tå, kom som en gäckande skugga och gled förbi mig helt utan problem.

Julgranen som var jag, tog i lite extra. Gäckande skuggan cyklade obekymrat mitt i bilvägen – till synes helt utan ansträngning – och drog dessutom ifrån. Jag kämpade, flåsade, svor lite och var i största allmänhet väldigt irriterad där jag hölll mig till vägrenen.

Vid ett rödljus hann jag ifatt honom, men det enda jag egentligen hann urskilja i morgonmörkret var att han hade hörlurar och att han flipprade med sin mobil. När det blev grönt, satte han iväg – lätt som en fjäder. Själv huffade jag och puffade och tog i så att det immade bakom skyddsglasögonen och brände av mjölksyra i låren.

Nu var vi inte längre på en bilväg, utan på ett cykelstråk. Han drog ifrån igen. Jag kämpade, flåsade och svor lite än en gång. Men då hände det! Killen tappade något! Detta gjorde mig ännu mer bestämd att kämpa ända in i kaklet; jag skulle släppa all irritation och förvandlas till en räddande ängel och barmhärtig samarit! Skulle jag ropa på honom? Nej, han var för långt bort och de många bilarnas motorer och dubbskrammel mot asfalten skulle dränka mitt eventuella ”hallå”. Och grabben hade ju hörlurar i öronen.

När jag närmade mig det lilla som han tappade, anade jag att det nog var en legitimation: litet och rosa. Jag stannade. Men se på fan. Med darrande händer vecklade jag upp det tappade …

WOW! Fyra 500-lappar!

Snabbt satte jag iväg på cykeln igen. En god gärning hägrade i fjärran! Men tyvärr hägrade inte den svartklädde killen i någon som helst fjärra där på cykelvägen. Han var puts väck!

(Språklig fotnot till dagens ungdom: ordet ”fjärra” finns inte som ord. Jag tog mig samaritisk och poetisk frihet.)

Väl framme på mitt vikariejobb på Mälardalens högskola (se pilen) en stund senare, berättade jag om mina äventyr.

Adjunktkollegerna gratulerade mig till det extra tillskottet i kassan. Jag berättade samma historia för några basketkompisar, som rådde mig att köpa nya basketskor. Jag berättade faktiskt för alla människor som jag träffade hela dagen, och alla gladdes med mig. Men det skavde lite. Så jag tog tjuren vid hornen och berättade för de fem barnen vad som hade hänt. De sa förstås med en mun:

– Du måste lämna in pengarna.
– Ja. Till polisen.
– Det är ju killens pengar.
– Självklart måste du åka till återvinningen.
– Ja, fast det heter hittegods.

Så det gjorde jag.

”Vänta, jag måste ta en bild.”

Tre månader senare – i måndags – kom ett pappersbrev med informationen att pengarna nu var mina! Jag skulle hämta dem i …

… i Eskilstuna som ligger i Linköping.

Men oj, vad gratis det var!

Man är ju liksom inte van vid noll-kronorsinformation.

Nu skaver det inte. Nu bränner sedlarna i fickan! Två pengarelaterade minnen:

När jag åren 1990–93 redigerade ett danskt livsmedelstekniskt trebandsverk, drog det ut på tiden så till den milda grad att jag höll på att bli komplett tokig av pur tristess. När jag äntligen var färdig och fick min lön, bestämde jag att pengarna skulle gå raka vägen till något som var för evigt minnesvärt eller bra att ha. Det blev en symaskin – som jag fortfarande dyrkar.

När jag i höstas fick ett stipendium på 36 000 kronor, gick det raka vägen ner i det coronarelaterade skuldhålet och till inköp av mjölk och fil. Ack.

Men de här 2 000 kronorna ska banne mig användas på symaskinssättet! Ett dyrt tyg kanske? Ett par gummistövlar? Löjrom?

Sensmoral:
Lämna in upphittade pengar till polisens hittegodsavdelning – annars kan du inte blogga om det.

 

Share
24 kommentarer

Jag – en sabotör!

Jag har faktiskt svart snickarbälte. Jag har en miljard bits, två borrmaskiner och en geringssåg med sladd. Jag har byggt ett kök, kapat garderober på hälften, slitit upp säkert 300 kvadratmeter plastgolv och byggt fem kilometer bokhyllor, tapetserat halva Sörmland och nästan inte ens spikat mig på tummen.

Men ändå är jag en klåpare av rang. Nu ska ni få höra hur jag inte har hjälpt Tjugofyraåringen och spanjoren med hantverkartjänster sedan de för snart tre år sedan flyttade in i en lägenhet. Det är en trestegsraket.

1.

De unga tu konstaterade snabbt att den 1½:a  som de hade köpt faktiskt med en vägg kunde bli en tvåa.

– Ska jag hjälpa er? sa jag utan att tänka efter.
– Ja!

En vecka senare hade jag hittat en perfekt, gammal skjutdörr med karm och speglar och jag vet inte allt.

– Ska jag sätta in skjutdörren och bygga en vägg runtom?
– JA!
– Eh … jag måste ju … [bla bla bla, hösten 2016 hade jag massa föreläsningar utspridda i hela Sverige], så det kommer inte att bli av förrän kanske på jullovet!
– Gah.
– Jag kan leta upp en proffssnickare!
– Ja!

”Och katten sprang till skogs och kom aldrig mer igen.”

Två dagar senare hade jag hittat en rysk snickare som var så trevlig att vi skickade sms till varandra lite då och då bara för att det var så kul. Han kom pronto och punktligt, han byggde väggen, han satte in skjutdörrarna och var nästan färdig när han bara skulle hämta en grej och försvann. Med dörrnyckeln.

Nyckeln var i Arboga med en polare, sedan var den på sjukhuset med en norrman vars son hade blivit sjuk, sedan skulle den levereras på en så konstig tid att den spanjoren fick älga hem från jobbet – men ingen kom.

Nyckeln kom till slut till lägenheten igen, men inte snickaren. På söndag ska jag förhoppningsvis snickra färdigt den där väggen …

2.

Spanjoren ringde.

– TOALETTEN ÄR SPRUCKEN!
– VA?
– Den är sprucken och allt vatten har runnit ut på golvet!
– Vad kul! Var det bajsvatten?
– Nejnejnej, det var den där, vahettere, cisterna de agua.
– Cisternen! Aha. Hur … eh, hur …?

Herr Toalett fick liksom en väldigt markerad rynka i pannan.

Det här kunde inte jag och mitt snickarbälte hantera, så medan de unga tu anmälde skadan till sitt försäkringsbolag, och vi hittade snabbt den trevligaste rörmokaren i världen. Allt var perfekt. Priset var okej. Toastolen var modern och snålspolande och dessutom tog rörkillen med sig det gamla porslinet.

– Hurra! sa jag.
– Hurra! sa spanjoren.
– Hurra! sa Tjugofyraåringen.
– Jag vill ha betalt svart, sa rörisen.

Och nu är det så att det faktiskt inte alls går att betala svart i den här familjen. (Det är bara jag som inte har något samvete eller känsla för lag och ordning, men vad har jag för det när jag inte bestämmer över just detta.)

Efter att ha förklarat för den synnerligen förvånade rörmokaren, sa han att han då aldrig hade hört på maken. Kvitto? Okej! Tjugofyraåringen och spanjoren betalade ett korrekt (högre) pris och fick ett med alla regler överensstämmande kvitto.

3.

I lördags hjälpte jag ungdomarna att skruva ihop en farlig massa Billy-bokhyllor. Schwupp, schwipp, stod de där mangrant och vinglade på det gamla parkettgolvet från 1927.

– Vi förankrar dem bara i väggen med de här blecken! tjoade jag och svingade mig upp i snickarlianen som heter trappstege.
– Zzzzzzzzzz sa min fina borr.
– Skrnfffff, sa väggen.
– Mamma, sa Tjugofemåringen. Eh. Alla lampor släcktes plötsligt.
– Hallå, det är släckt i kylskåpet! tjoade spanjoren från köket.
– Oh nooo, min mobil behöver laddas, sa kompisen Emma.

Jag hade helt klart borrat rakt in i en elledning. Det har jag aldrig gjort förut. Försäkringsbolaget kontaktades och jag ringde en jourhavande elektriker som först förklarade att det här ju skulle kosta skjortan exklusive moms, och så sa han ”exklusive moms” flera gånger. Jag kontrade med att säga ”försäkringsbolag” många gånger.

Han talade om att han satt och åt entrecôte (och jag tänkte på skånska att ”di rige di kan”), men att en av hans anställda strax skulle komma.

Detta är Hålet Hålberg, gjort av mig och en 10 mm-borr.
Detta är Hålet Hålberg en stund senare, utvidgat av en elektriker och hans morakniv. (1 = regel, 2 = röret med elledningar.)

Nu måste hela alltihopa draaaaaaaas ut ur röret. (Det påminner mycket om att tillverka en dragsko i en klänningsmidja eller en resår i en kjol från 1982.) Tyvärr tickade taxametern iväg någe alldeles förfärligt eftersom en klåpare (inte jag!) hade tapetserat över hålet där man draaaaar.

Alltså precis som om någon helt sonika hade sytt igen det där hålet.

Medan elektrikern klättrade på väggarna, spelade vi ett meme-spel. Och det visade sig att memesarna (bilderna dårå) illustrerade vår situation perfekt.

Den här symboliserar mitt deppiga jag, min elektricitetsångest (och mina väldigt snygga ben).
Grodan (jag) sabbar elen, alla blir bekymrade tills elektrikern kommer och tar alla våra pengar och då är vi glada och applåderar de lysande lamporna.

Efter två timmar, funkade allt som det skulle, och jag – sabotören – drog en lättnadens suck. Elektrikern vände sig till mig och artikulerade med ett stort leende:

– Du ska borra lite, lite. Och titta in i hålet. Sedan borra lite, lite. Och titta in i hålet. Då det inte aldrig blir så här. Du förstår?

Okej.
Share
13 kommentarer

En bedrövlig gympasal

Igår skulle jag ha föreläst för hundratals (om inte tusentals!) människor, men allt blev inställt för att för få hade anmält sig.

Igår skulle jag också ha cyklat kors och tvärs och fått rosor på kinden och solsken i blick, men PLOFFFFF, fick jag tvärpunka mellan två avlägsna punkter.

Igår skulle jag även ha tränat 15 små barn som vill lära sig att spela basket under skoltid – men pga. ett missförstånd från skolans sida, var det bara jag och dammråttorna närvarande.

OBS! Bilden är inte arrangerad.

Men då hade jag ju istället en hel timme på mig att bekanta mig med gympasalen som vi ska leka basket i resten av hösten. Nu heter skolämnet förvisso inte gympa längre, utan idrott – men inte med den godaste vilja i världen skulle jag kunna kalla detta skräp till lokal för en ”idrottshall”.

Förbered er nu på bedrövligheters bedrövlighet.

De svarta badmintonlinjerna är lite diffusa.
Den ena klockan is no more.
Den andra klockan står stilla sedan anno dazumal.

I den här miljön jobbar idrottslärare av idag. I den här miljön ska eleverna försöka uppbåda i alla fall ett litet ynka uns intresse för kroppslig aktivitet. I den här miljön spang barnen inte omkring i när skolan byggdes 1974, för då var allt fräscht och nytt. Den skulle ha renoverats ”redan” 2014, men projektet har lagts i långbänk och nu ser det alltså ut så här.

Rustik känsla.
Petskydd?
”Sesam” är ju ett jättekul namn på en vägg som kan öppna sig! (Jag skrev i brist på Gunnar Fredrikson AB till Tompas Service & Hantverk och frågade hur gammal de tror att den var, och Tompa själv svarade att den nog har suttit där sedan 1974.)

Nu ska mina 15 små barn ju lära sig att spela basket, och då är basketkorgarna, plankorna och nätet viktiga ingredienser. Nätet har vi inte för syns skull, utan för att bollen ska fara genom ringen lagom fort – och då kan man anpassa hoppet för att ta returen. Utan nät är det nästintill omöjligt att hinna ta returen; man får den oftast rakt i plytet.

Stackars näten på just denna skola hade varit med ett bra tag. (De kostar runt 50 kr styck.)

Skulle man inte kunna tänka om här?

  • Strunta i gympasalen – var bara  utomhus (rosor på kinden och solsken i blick!) på idrottslektionerna!
  • Skit i allt vad bollspel och allmän idrott heter och ställ bara in 30 olika gym- och styrketräningsapparater i hallen!
  • Städa.
  • Be de lokala idrottsföreningarna om hjälp.
  • Köp 100-kronorsklockor på Ikea.

Jag älskar idrott, jag noterar hälsobekymren hos barn och ungdomar – och det här ser ut som en total kollaps. Gå in i kommentatorsbåset och avreagera er. Sprid gärna mina bilder till maktens män. Protestera som man gjorde 1974!

Upp till kamp mot inställda föreläsningar, illa tajmade punkteringar, uppskjutna basketträningar och ickerenoverade idrottshallar! (Nu ska jag minsann slå näven i bordet, tror jag. Lite. Kanske.)

Share
42 kommentarer

Det här med att få lön …

… är jag ju inte van vid. När radiopratarna i reklamkanalerna liksom nästan varje vecka tjoar om lönefredag eller tidig utbetalning, har jag alltid känt ”pfffft, en annan har ju eget företag och är lite för fin för sånt därnt lönetjafs”. Pengar ska man ju slita ihop under mörka timmar, mot en deadline eller på en scen med kursutvärderingar väntande runt hörnet.

Men så blev jag ju anställd på en högskola, där de ger mig

  • massa råd om att det inte är bra att jobba övertid
  • inträde på badhuset
  • passerkort som även gäller som busskort
  • nycklar
  • arbetsrum
  • dator
  • mobiltelefon
  • lön.

Redan efter några veckors anställning damp det ner en sån där pengaavi som man kan lösa ut i mataffären – om det inte är för mycket pengar. Men den här var på 10 000 ljuvliga aprilkronor, vilket naturligtvis kräver ett besök på banken.

Vissel, vissel, visslade jag och fladdrade omkring med lappen här hemma och visade upp den både här och där. Kooooollaaaaaa, jag har peeeengar!

Banne mig gav jag inte lappen en liten puss också.

(Allmänheten undrar nu om jag inte förut har fått pengar som egenföretagare eller på det där extrainhoppet på basketkansliet. Jodå, men de pengarna fick jag liksom aldrig hålla i.)

– Hallåååå, jag lägger nu den här lilla avin i den här jackfickan och så åker jag till banken imorrn!!! skrek jag högt till alla som fanns i huset … utan att någon hörde det.

När majlönen nu kom, kände jag att det var dags att ta tag i aprillönen. Som naturligtvis var puts väck. Och bortglömd. Jag letade efter lappen, efter jackfickan – eller var det en ficka i en väska? – och fann blott fickludd och gamla tuggummin i vacker förening med gem. Jag ringde till löneavdelingen (DET FINNS EN LÖNEAVDELNING!) och förklarade problemet.

– Men … tappade du bort avin?
– Mhm.
– Utan att ens sakna din lön?
– Mhm. Jag har varit egenföretagare i 20 år och då är liksom normaltillståndet att sakna lön.
– Men har du letat efter lappen?
– Jaa.
– Jag ska se vad vi kan göra. Du kan ju inte vara utan lön!
– Tack!
– Och om du hittar den gamla avin måste du komma ihåg att inte försöka ta ut den, okej?
– Okej! Jag ska om avin hittas riva den i småbitar och elda upp den i min farfars gamla askfat!
– Det låter bra. Ojoj, du kan ju inte vara utan lön, ujujuj.

Ni hör så fint och trevligt de tar hand om mig? Omyndigförklaras har jag många gånger sagt att jag borde, och det är väl bara att fortsätta på den linjen? 

Share
38 kommentarer

Nya pengar – med snus och lockar

Om en månad kommer vi (om vi vill ha prassel i plånboken och kling och klang i börsen) att njuta av nya sedlar och slantar. Det är på det viset att:

sedel20
Selma byts till Astrid Lindgren med Småland på baksidan.
sedel50
Jenny byts till Evert Taube med Bohuslän på baksidan.
sedel100
Linné byts till Greta Garbo med Stockholm på baksidan.
sedel500
Karl XI byts till Birgit Nilsson med … oj! På baksidan syns repetitionen av första akten av Valkyrian i Jan Brazdas uppsättning 1968!
sedel1000
Vasa byts till Dag Hammarskjöld med Lappland på baksidan.

Det är proppfullt med finesser som mikrotext och säkerhetsdetaljer som byter färg och motiv om man vickar lite på den. På Birgits sedel kan man med lupp läsa:

Agathe, Aida, Amelia, Ariadne, Brünnhilde, Donna Anna, Elektra, Elettra, Elisabeth, Elsa, Fältmarskalkinnan, Färgarfrun, Isolde, Judith, Lady Macbeth, Leonore, Lisa, Minnie, Ortlinde, Penelope, Rezia, Salome, Senta, Sieglinde, Sigrun, Tosca, Turandot, Ursula, Venus, Woglinde

På Gretas sedel lyder mikrotexten:

Karin, Ninotchka, Marie Walewska, Anna Karenina, Katrin, Christina, Mata Hari, Susan Lenox, Yvonne, Anna Christie, Irene, Arden Stuart, Lillie, Diana Merrick, Tania, Marianne, Felicitas von Rhaden, Elena, Leonora, Grevinnan Dohna

Fast vi får vänta i ett helt år på Greta Garbo och Birgit Nilsson, för de är inte färdigsminkade än. Det nästan mest spännande är att vi ska få en helt ny 200-kronorssedel med …

200_new_sedel_specimen_fram
… en underläppssnusande Ingmar Bergman med Fårö på baksidan …

… och en tvåkrona med …

new_mynt_2_krona_framobak
… kungen som har små söta lockar i nacken!

De nya mynten kommer att vara nickelfria – och väga nästan hälften av de gamla! Det är kanske lite underligt att en- och tvåkronorna kommer att vara så rysligt lika varandra. Vi kommer alla att stå och leta efter läsglasögonen som vore vi utomlands. (Jodå, tvåkronan är lite större och tyngre en än enkronan. Men den har likadana lockar i nacken.)

mynten
Aha! Ted Gärdestads sol, vind och vatten! Enkronan har på baksidan små streck, som är ”stiliserad solkorona”. Tvåkronan har en ”stiliserad virvelvind”. Femkronan har ”stiliserade vågor”. Stackars tiokronan får inga nya kläder och saknar därmed helt stilisering.

Och nu till det ytterst sorgliga i att jag ju inte brukar ha pengar på mig. Det är säkert 20 år sedan jag höll i en tusenlapp, och då var den inte ens min. Vi betalar allt med kort, swishar fram och tillbaka, har autogiro och måste förmodligen gå till en bank och växla till oss de gamla sedlarna och mynten som kommer att bli ogiltiga nästa sommar eftersom man ju måste ha kvar ett minne eller två av flydda tider.

sedlaromynt_ogiltiga_mynt_480x395px_120924

Jorå, jag har gamla, stora femöringar och de pluttesmå tioöringarna i en burk nånstans. Ena halvan av en sönderriven femkronorssedel har jag också. (Jag och en killkompis från Luleå hade en mystisk deal som innebar att vi gick omkring med varsin halva i plånboken. Nu minns jag inte alls varför vi gjorde så.)

Tänk om jag vore Riksbankschef. I så fall hade det stått LB på baksidan av de nya mynten. Nu står det SI för Stefan Ingves istället. Tänk om Riksbankschefen hette Ärlig Håkansson. Eller Nora Yngves. Malin Ulvesson?

Ni minns väl att om ni ska singla slant gäller detta:
Kronan är framsidan med en bild på kungen. Den sidan kan också kallas för ”gubbe”, för det är han ju en. (Problematiskt när [om] Victoria blir drottning.)
Klaven är baksidan med t.ex. riksvapnet (eller en stiliserad solnedgång). Den kan oavsett om det finns pilbågar eller pilträd på, kallas för pil.

Alltså är sidan med ”Tre kronor” inte sidan som heter krona. Solklart!


Uppdatering
Jag har blivit tillsagd att inte gömma de ”osynliga” texterna i kommentatorsbåset, så nu kommer de här också! Astrids mikrotext:

Om ni skulle ta och gå hem nu, sa Pippi, så att ni kan komma tillbaka igen i morgon. För att om ni inte går hem så kan ni ju inte komma tillbaka. Och det vore ju synd.

Fina lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur.

En barndom utan böcker, det vore ingen barndom. Det vore att vara utestängd från det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje.

Jag vill skriva för en läsekrets som kan skapa mirakel. Barn skapar mirakel när de läser. Därför behöver barn böcker.

Evert Taube:

Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå. Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner. Sällan får han rasta – han får slita för två. Hur han klarar skivan kan ingen förstå.

Ingmar Bergman:

Jag vet nämligen att vi med filmens hjälp kan tränga in i hittills obesedda världar, verkligheter utanför verkligheten.

Den tillhör er, världens dyrbaraste stol, var rädda om den. Den är mycket ömtålig, den går lätt sönder, metallen som levat i milliarder år, femtioniotusen meter under jorden har tröttnat på mänskorna, den kan falla sönder i stoft och damm precis som kejsarinnan om ni inte är rädda om den.

Dag Hammarskjöld:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Uppdatering igen!
Niklas i kommentatorsbåset har ju ett förflutet inom filmbranschen. Därför sitter han på dyrgripar som denna …

sickandollar

Share
60 kommentarer

Ett liv som dumsnål

Jag har aldrig haft gott om pengar (be mig nu inte definiera ”gott om”), och har därför inte någonsin köpt dyrt för att det ju håller bättre eller faktiskt är mer estetiskt tilltalande.

Därför har jag och min dyre djefla make under våra 30 år tillsammans betalat en och annan extraslant för

  • billiga bilar som man kan köra knytnäven genom plåten på och som måste paniklagas inför besiktningen
  • billiga skor som orsakar hälseneknaster och hälsporreskit och i förlängningen kostsamma läkarbesök
  • billigt virke med kvisttrubbel och spiralfunktion som är omöjligt att använda
  • billig fasadfärg i tre olika färgbrytningar och fyra olika kvalitetsnivåer
  • billiga teflonstekpannor som flagar som en nysolad rödhåring.
lottenlagar
Att laga sekruttbil med silvertejp.

Å andra sidan har vi sparat pengar för att ha råd med dessa dumheter på att

  • låta mig klippa barnen hemma i köket med kökssaxen
  • sprida ett rykte att vi kan användas som klädåtervinningsstation
  • aldrig ens komma på tanken att åka till Thailand över jul
  • cykla så mycket som möjligt innan cykeltjuvarna kommer och tar skrällena vi har.
erik_94
Stackars, stackars Tjugotreåringen i tvåårsåldern.

Är ni lika dumma som vi?

Fotnot
Detta skrivs som en svidande påminnelse till mig själv att aldrig mer köpa billiga joggingskor och sedan ha på mig dem i fyra år, lagade med silvertejp ”för att de ju är så sköna”.

trasigaskor
Av dessa skor orsakad hälsporre all over again är min diagnos.
Share
46 kommentarer

Vilken bank är bäst? (Judgement Day: Skandiabanken & Handelsbanken & SEB)

Detta inlägg är en sequel, förstår ni. Här finns del 1. Och här finns förresten del 1,5 – när jag lyckades skapa ett konto på Skandiabanken, vilket bara tog drygt två år.


20kronor_astrid

Kort sammanfattning för konstigt folk som inte klickar på länkarna ovan:

Vi har sedan Eldkvarn var som mest poppis haft en och samma bank i Lund. Detta är extremt opraktiskt, men vår personliga bankman gav oss huslån trots våra bedrövliga finanser. Sedan jag vet inte hur många år har vi funderat på att byta bank men huuuuu vad svårt det har varit att

  1. bestämma sig för vilken bank vi ska välja
  2. de facto göra bytet.

200kronor_ibDetta har varit lika svårt som det var för Indiana Jones att hitta stentavlorna eftersom säkerheten är värre (eller bättre eller större eller starkare) än den runt Mona Lisa. På banksajterna står det att det är lätt som en plätt och bakom mig står Orangeluvan hela tiden och skriker att

– Skandiabanken är en jättebra bank! Det är VÄRT allt krångel! Man slipper dosa! Alla på supporten är jättesnälla!

1000kronor_hammarskjSlut på sammanfattningen.

I mellandagarna lyckades jag (till ingens förvåning) klanta mig och inte få ordning på alla pin- och sifferkombinationer och sabotera min inloggning till Bank-ID:t. Jag ringde till Skandia för att få en ny kod, men fick beskedet att jag skulle måsta skriva ett pappersbrev – som jag egenhändigt skulle skriva under – för att få en ny kod, men att det nog skulle gå jättebra. Sedan skulle Skandia skicka en ny kod till mig i ett rekommenderat brev. Eftersom jag förra gången fick brevet adresserat till ”Charlotte” trots att jag sedan flera år i folkbokföringen heter ”Lotten”, frågade jag om de hade rätt namn i sin dator för att slippa stå på Ica och skrika att jag heter LOTTEN OCH INTE NÅT ANNAT!

– Det får jag inte tala om.
– Jag ger dig mitt personnummer, mitt bankkonto, min själ och du kan inte tala om om det står rätt namn?
– Nej, banksäkerhe…
– Okej.

Idag bestämde jag mig för att krånglet med Skandiabanken skulle få ett slut. Jag låter bli att sätta in pengar på mitt konto där (det är fortfarande tomt, ja) och skaffar mig ett annat. En bank med kontor så att man kan gå in och göra sina ärenden fysiskt om man så vill!

100kronor_gg

– Hej! Jag vill öppna ett konto här på Handelsbanken! Och till min dotter! Vi har fyllt i den här blanketten och min man som ligger hemma med ryggskott har också skrivit under! Kolla!
– Är ni kund hos oss tidigare?
– Eh, nej, men jag vill bli!
– Oj. Ja, då måste jag gå och fråga min kollega här.

… visk visk visk skak på huvudet visk visk, mera skak på huvudet visk visk …

– Tyvärr kan din dotter inte få ett konto utan att ni har det, och för att få ett måste ni fylla i en blankett här. Våra rutiner …
– Helt okej, blanketter är roliga att fylla i!

Men hu, så svårt det var! Jag skulle ange min årsinkomst (omöjligt som egenföretagare), antalet gånger jag ville ta ut kontanter, hur många gånger jag skulle få eller föra ut pengar till utlandet – och i så fall hur stora summor det skulle vara – men det är som bekant svårt att sia, särskilt om framtiden.

– Kunde jag ha hittat den här blanketten på nätet och fyllt i den hemma där jag har tillgång till mina siffror?
– Jag tror det.
– Hm. Konstigt, för jag hittade den inte. Nåja.
– Våra rutiner är sådana att …

Och det var andra gången rutinerna drogs fram. Men inte sista. Fjortonåringen som var med mig stirrade och gapade och viskade ”men mamma!” ju längre jag stod där och ifrågasatte Handelsbankens rutiner. För när blanketten var ifylld, hade jag inte ett konto. Nej.

– Nu kommer vi att ringa till dig för att kalla dig till ett möte. Efter mötet kan du få ett konto.
– Men kan vi inte boka ett möte nu?
– Nej, våra rutiner är … och rutinerna … och … tidigast på torsdag nästa ve…
Varför måste jag komma på ett möte?
– Vi ser gärna att våra kunder … rutinerna … prata igenom … personlig kontakt …

50kronor_evertJag försökte förklara att jag bara ville ha ett enkelt sparkonto med kanske 500 kr på och att jag om allt funkade kanske skulle flytta över allt till just Handelsbanken men att jag ville prova först och att om Fjortonåringen skulle kunna få ett konto och prova hon också … bla bla bla.

Men nej. Jag fick inget konto och Fjortonåringens ansökan fick vi ta med oss hem för ”annars kanske den kommer bort här på banken”, sa banktjänstemannen.

– Så då ska jag ta hem den och slarva bort den istället? sa jag med ett snett leende.

Vi gick ut och lämnade Handelsbanken bakom oss och trampade in på SEB rakt över gatan istället.

– Hej! Jag tänkte öppna ett konto här!
– Jaha, det går bra. Personnummer?

Fem minuter senare hade jag – utan att ha angett något annat än mitt personnummer – ett sprillans nytt konto som jag kan flytta över 500 kronor till utan några som helst problem.

500kr

Fortsättning följer förmodligen …

Share
80 kommentarer

Med huvudet under armen i England

Ni vet hur man gör allt för att som gäst

  1. hjälpa till
  2. inte vara till besvär
  3. på något sätt betala maten
  4. vara välkommen tillbaka en annan gång.

Med andra ord: som gäst ska man vara väluppfostrad. Jag, Tioåringen och Trettonåringen är nu hemma hos min fantastiska kusin Ann i Ditchling, och hon är så gästfri att väluppfostrandet liksom kommer av sig självt.

Det första vi gjorde när vi kom hit var att handla i en mataffär – ungefär det bästa och roligaste jag vet. All mat här är så billig, ”2 for 1” är mer regel än undantag och avdelningen med prydligt upphängda, inplastade ko- och grisdelar är så stor och imponerande. Jag plockade på mig två stora burkar jordnötssmör som Nittonåringen har beställt och valde ut en stor chipspåse och tänkte att ”även om det här inte är en storhandling så ska jag betala den och hoppas att vi åker och handlar igen så att jag kan få betala mer”.

Under tyngden av bautacips knäade barnen.
Under tyngden av bautachips knäade barnen.

Väl framme i kassan visade det sig att jag – mitt nöt – inte hade plånboken med mig, för den låg kvar i bilen till alla eventuella bovar och banditers stora lycka. Ann fick alltså betala hela handlingen, inklusive mina jordnötsburkar och chips medan jag bannade mig själv och tänkte att seniliteten nog har slagit klorna i mig lite väl tidigt.

Dagen därpå skulle vi åka buss till Brighton.

– Trarajdiraaa, vad kul, packa handväska, ta bort onödiga, svenska kvitton och medlemskort ur plånboken SOM JAG NU STOPPAR NER I VÄSKAN, sa jag högt till mig själv för att inte göra om misstaget.

Men hur betalar man på bussen i England? Jo, med mynt. Har jag några mynt? Eh. Nej, hela påsen med brittiska pengar ligger ju kvar hemma.

– Harrrkl, hrrrrm, kära kusin, eh, får vi låna lite slantar till bussen? sa jag och höll ut handen som den tiggare jag är.

Naturligtvis fick vi det. Tio pund i slantar skramlade en stund senare i min ficka och på huvudet hade jag mina läsglasögon eftersom jag ju fortfarande måste läsa valören på pengarna. Vi var rustade för stadens äventyr, helt på egen hand! Allons-y!

Vi åkte in till Brighton och hittade två Tardis, om än i fel färg och av fel årgång.
Vi åkte in till Brighton och hittade två Tardis, om än i fel färg och av fel årgång.
Som de absolut enda i hela Brighton, badade sedan barnen.
Som de absolut enda i hela Brighton, badade sedan barnen.
Själv satt jag kvar på stranden och frös ihjäl.
Själv satt jag kvar på stranden och frös ihjäl.

Efter badet, var det dags för shopping. Eller vad man kan kalla det: vi går in i affärer och klämmer och känner och så får barnen önska sig något som jag köper och så fikar vi och så köper vi en glass och så andas vi brittisk luft och trrrrrrrivs. Men för att kunna trivas på just detta vis måste man ha pengar!

– Hej pankomaten, nu ska vi ta ut pengar, trallalaaa. Plånboken har jag här och nu ska jag stopp … stoppa … nu ska jag stoppa in mitt kort … eh … men … hallå?

Jahaja. Inga kort. När jag plockade ut onödiga saker ur plånboken, tog jag ju även ut betalkorten. De enda som låg kvar var tre lånekort. Andas. Andas. Le lite snett, för det gör människorna i sådana här lägen i romaner.

– Ojojojoj, barnen. Jag har klantat mig, så nu har vi inga pengar. Men vänta! Här i fickan har jag ju nästan fyra pund! Här får du ett, här får du ett, här får jag ett. Nu får ni handla för ett pund var!

Tioåringen spelade upp sin peng på ett arkadspel, Trettonåringen köpte en liten mjukis-surikat som nu heter Will Shakespeare och jag köpte ett anteckningsblock som ser ut att vara minst hundra år gammalt. Vi sammanstrålade efter ett par timmar med kusin Ann och jag förklarade läget.

– Nämen! Nämen! sa hon. Hur mycket vill du låna? Hundra pund? sa hon.
– Ja … tack … sa jag och höll ut handen som den tiggare jag var – ännu en gång.

Summa summarum: jag har hittills inte gjort av med en enda krona, men för kusin Anns 110 pund haft riktigt roligt!

Men här var det helt gratis att stå och oooooo:a och aaaaaaa:a.
Men här var det helt gratis att stå och oooooo:a och aaaaaaa:a.
Share
95 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: