Hoppa till innehåll

Etikett: nostalgi

Söndagsmiddag

Igår tillagade vi potatisgratäng, brytbönor, svampsås och elefantöron. Det gör vi aldrig annars, så barnen skrattade gott åt lövbiffarnas absurda utseende men tyckte att brunsåsen (med sherry och svamp i) var delikat.

Så kom vi att berätta om forna tiders söndagsmiddagar och allehanda minnen dök upp.

Vi åkte när jag var liten ibland till min farbror i Älvsbyn och fick där äta renstek med gelé och dela på en hel 33-centilitersflaska med Pommac. Vi var bara vana vid att dela på en 33-centilitersflaska med Grappo, så det var ju alldeles fantastiskt.

Alla söndagsmiddagar intogs tydligen på den tiden i ”salongen” som aldrig annars användes. Det var ett himla springande mellan köket och finrummet, minns vi.

Den djefla mannen åt sina söndagsmiddagar hos sin mammas gamla mostrar, som bodde i (håll i er) lägenhet.

– Det var exotiskt. När vi kom in i trapphuset fick vi ta av oss träskorna för att inte störa de andra som bodde i hyreshuset. Bakom varje dörr bodde ett familjeöde som vi inte visste något om, berättar han.
– Ja! Vi tog också av oss träskorna i trapphuset! Och så kunde man känna att det luktade ärtsoppa på första våningen och fisk i äggstanning på andra!
– Äggstanning … säger min djefla man långsamt.
– Mmm. Och kronärtskockor hemma hos oss.
– Åt ni kronärtskockor?
– Japp, och jordärtskockor och fondue samt glace au four.
– På söndagsmiddagarna?
– Japp.

För det där med klassisk söndagsmiddag upplevde jag faktiskt mest när vi var bjudna hem till andra. Det var i Luleå, så älgköttet stod som spön i backen tillsammans med kokt potatis, brunsås, svartvinbärsgelé, ärtor – och ibland Harry Kuvert förstås.

– Stod inte alltid matsalsbordet på en ryamatta?
– Jomenvisst!
– Hade vi inte alltid stickiga kläder!
– Och promenadskor!
– Fick ni efterrätt? Vi fick glass med mandelsås hemma hos min farmor, säger min man med något glansigt i blicken.
– Ja … en skiva GB:s vaniljglass med åkerbärssylt. Rubus arcticus.
– Varför talar du latin?
– Mjölkpaketet. Min barndoms mjölkpaket …Det var förvisso kul med gårdagens besök i dåtiden, men här hemma kommer vi nog att fortsätta äta rester på söndagskvällarna, t.ex. spagetti med en pizzaslice och tacofärs på en ciabattabit och så lite fil & flingor till alla som är trötta på finmat.

Share
21 kommentarer

Att skiljas är adjö en smula

Å Youtubes vägnar ber jag om ursäkt för felstavningen här i filmsnutten. (Han stavade ju Alfredson med ett s.)

– Vilka tror du att dagens ungdomar kommer att sakna när de dör om 30 år?
– De kan väl inte sakna nån om de är döda?
– Pffft, du fattar vad jag menar.

Om 30 år dör 80-åringarna. Finns det några ungdomar som idag beundrar 50-åringar? Nä, väl … va? Jag ställer om frågan till mig själv och för en inre dialog:

– Finns det någon som vi – eller någon – kommer att sakna lika mycket som Povel Ramel, Gösta Ekman, Hasse & Tage samt Magnus & Brasse?
– Ptja, alla kvinnor som också gick och dog kanske? Monica Zetterlund och Margaretha Krook?
– Okej.
– Nej, förlåt, jag saknar också Povel Ramel, Gösta Ekman, Hasse & Tage samt Magnus & Brasse.
– Men Birgitta Andersson lever!
– PUKOR OCH TRUMPETER!

För en vecka sedan var jag i Lund och hörde när Hasse Alfredsons dotter på en scen fick frågan om hur Hasse mådde. Hon svarade:

– Asså … han mår ju som en 86-åring mår.

Suck.

– Hejsan Sankte Per Lindeman, jag har hört att du har släppt in Hasse Alfredson nu. Hur var det?
– Helt okej. Han nynnade ”Alla massa tjing fillibom, Finspång! Nalla kassa jing villeving, Long John! Muli-suli-duli-buli! Biff! Boff! Boll! Ugglan, Ugglan, åtta-noll!”
– Åh. Men vad sa han?
– Inget annat än ”var är Tage?” och så rusade han in – med en springstil som påminde lite om Groucho Marx.
– Nämen, hur kom nu det sig?
– Han hade visst knäppt ihop västen med gylfen.

Nu blir det lattjo i himlen.
Share
25 kommentarer

Vad är en barnpromenad?

– Inte vet jag. Kanske en med små myrsteg tagen runda i kvarteret? hade jag svarat alldeles nyss om jag inte några minuter tidigare hade gått vilse i SvD:s utmärkta respektive DN:s svårhanterliga arkiv.

Då lärde jag mig att Linnéa Rexon levde exakt samma år som min mormor (1902–91) och att båda gick de hela livet omkring på Kungsholmen i Stockholm. Men min mormor var faktiskt inte någe vidare på att ta hand om barn, vilket denna tant Rexon var.

I 35 år jobbade hon nämligen som barnpromenerare.

Say what? sa jag för jag har tydligen bott under en sten och aldrig stött på detta fenomen ”barnpromenad” tidigare.

Vi hade ju barnflickor (hej Ulla, Astrid, Takako, Martina, Gunilla och Eva) när jag var liten eftersom mamma och pappa jobbade hela dagarna. Dessa barnpromenader med frilansande tanter togs tydligen bara i två- till femtimmarspass.

Bara? Fem timmars utomhuspromenad? Jösses så frisksportaraktigt!

Nu har jag forskat lite i frågan. Runt 1925 började annonser om barnpromenader att dyka upp – både damer som söker promenerare och damer som erbjuder sina promenader. (Naturligtvis kan barnpromenaderna ha funnits mycket tidigare.) Här är några från strax efter krigsslutet:

SvD 14 sep 1945.
SvD 4 sep 1945.

Det handlade alltså om ett skattebefriat, privat initiativ som faktiskt inte kontrollerades på något sätt till en början. Barnflickor, fast på drift liksom.

Barnen samlades med sina mammor på en speciell plats. Där tog barnpromenadösen över alla barn och deras matsäckar (säkert varm choklad och limpmackor) och så gick de i samlad tropp till en lekplats. De små satt i barnvagn, de större gick och höll i ett snöre som satt fast i vagnen. Parkleken (en lekplats med personal) var också ett lämpligt ställe för barnpromenadgängen.

Efter ett bestämt antal timmar gick alla tillbaka till samlingsplatsen, där de utvilade föräldrarna hämtade upp sina telningar.

Så här såg det ut en dag i Sundsvall runt 1955.

Men ibland blev det gruff i parken. Om man som lösdrivande barn såg ett gäng kompisar som lekte för fullt, fick man inte sig i leken ge om man inte hörde till den tantens grupp. För tanten kunde ju inte ha ansvar för ickebetalande barn!

SvD 21 jan 1956. (Som jämförelse: 25 kr motsvarar i dagens penningvärde 350 kr.)

Och en vinterdag 1970 berättade tant Rexon att hon var inne på sitt sista promenadår.

Jag måste faktiskt säga att bilden har en hel del att önska. Tant Rexon ser ju jättefarlig ut och det lilla barnet verkar inte vara helt tillfreds.

Stoppa pressarna! Uppdatering!
Susanne Langenskiöld vet att berätta att det där barnet som tittar mot kameran är hennes syster Ulrika, ochatt de båda två trivdes hos tant Rexon. Puh, det var då förväl.
Slut på uppdatering.

Varning:
Dessa tidningsarkiv är fullständigt förödande för karaktären och arbetsmoralen och kan sabotera vilket uppsatt mål som helst, t.ex. ett sådant som anger antal skrivna tecken per dag.


Fantastisk uppdatering! Lena Dahlström berättar – med en bild som hennes pappa Stig A. Nilsson tog!

”Jag var hos tant Rexon fem timmar varje dag i Kronobergsparken, från det jag var sex månader och bara satt i vagnen, tills jag började skolan. Det är jag längst till höger på bilden och i mitten Lelle, vars mamma sen blev min dagmamma och mellan oss hans syster. (Den längst till vänster vet jag inte vem det var.)

Först var vi ett par timmar på toppen av parken för att sen gå ner till parkleken. På fredagarna fick vi geléhallon om vi varit snälla – hade vi varit busiga fick vi inga.

Om jag var sjuk, kom det hem någon tant och tog hand om mig. Om jag inte minns fel, så var det någon tant hemma varje dag när jag var sex år och hade svår mässling.

Bilden är tagen av min pappa, antagligen åt DN där han var fotograf. Troligtvis en arrangerad bild då jag inte kan minnas att vi någonsin lämnade parken.”

Tack Lena Dahlström!

Share
71 kommentarer

Papiljotter och pippilottor

Ur Nordisk Familjebok, Uggleupplagan.För fyra år sedan publicerade jag en papiljottbild ity jag hos min mamma hanterade gamla, stickiga papiljotter – sådana som är så absurt omoderna i detta plattångarnas tidvarv.

Att döma av ”pelargonerna” i bakgrunden är bilden inte tagen hemma hos mig.

Papiljotter är nog det krusigaste ordet jag kan komma på. Det kommer etymologiskt sett från papilotte, som finns på alla möjliga olika språk och som har med papper att göra. Eller med fjäril.

Eller kanske är det så listigt anordnat att det alluderar till båda två – som i pappersfjäril! (Se bilden till vänster. Pappersjärilar i håret!)

Andra krusiga ord är slickepott, polisonger, kullerbytta och paraply – men papiljotter slår dem med hårlängder.

Meningsexemplen i SAOB under uppslagsordet papiljotter är fantastiska:

”Han snokar hvar afton efter papper til Pappilloter.” (1754)

”Nattmössan af grönt vaxtaft satt oroligt på det papiljotterade hufvudet.” (1844)

Men bäst är Anna Maria Lenngrens rader från 1756 (läs högt):

Didric Gubben stackars mes
Hade ock en enda dotter,
Som af Bibel och Catches
Gjorde papillotter. 

Jag lovade bort papiljotterna där ovan till en dam i 90-årsåldern … och förlade dem hemma i källaren. Häromdagen dök de upp som på kommando när damen fyllde 93, och äntligen kunde de levereras!

Här ligger de på parad på en papiljottväska som var jätteläbbig, så den kunde jag inte ge bort. Obs: pinnarna är av olika årsmodell.
Om man är lite nyfiken, kan man dra ut diskborstpretet på insidan, som ju ser ut precis som Stinky.

Papiljotter har man använt sedan tidernas begynnelse och de har förutom av papper varit av trä, skinn, metall och plast. Sedan 1930-talet har det dessutom funnits snabbverkande, elektriskt värmda spolar som inledningsvis måste ha avskräckt mången strakhårig dam.

Eller herre. För t.ex. Bruno Mars är inte den förste mannen att snurra upp håret på kardborrestickiga rullar.

Lockiga frisyrer är tack och lov mycket förlåtande – håret kan vara rätt fult, stökigt och ojämnt klippt, men ändå ser man rätt charmig ut. (Vill jag med min nudelsoppefrisyr tro.) Alltså var den forna lockfixarmarknaden enorm, och via Digitalt Museum har jag hittat några exempel

Sämskinnspapiljotter som min farmor brukade använda. Snacka om nudelsoppa.
Sex fulländade papiljotter!
Exakt sådan här hade mamma på 1970-talet. Och gula som var mindre samt röda som var större.
Eleganta metallpapiljotter har jag däremot aldrig sett i verkligheten.

När männen inte är fokuserade på papiljotter, tenderar de enligt en högst vetenskaplig undersökning fokusera på håravfall – liksom marknaden. Det här exemplet är från 1920-talets USA:Men varifrån kommer ordet ”pippilotter”, som ju låter som papiljotter men är två högt sittande hästsvansar på vardera sidan huvudet? Jag dyker ner i SvD:s och DN:s arkiv efter att först ha konstaterat att etymologin inte står att finna i de böcker som jag har.

En skådespelerska som heter Pippilotta Serlachius nämns i DN 1949, vilket är underligt eftersom det annars bara verkar vara Pippi Långstrump som heter Pippilotta, och att tofsarna på huvudet då förstås kallas för pippilottor eftersom Pippis flätor ju satt placerade sådär. Den där Pippilotta Serlachius lämnar mig ingen ro, så jag letar vidare. Aha:

Får vi någonsin se en man med pippilottor? På samma sätt som de kommer undan med hedern i behåll i hästsvans eller med ”man bun” (som kan liknas vid en gammaldags knut), skulle jag uppskatta pippilottor på vuxna människor.

Share
33 kommentarer

– Men alla andra får ju!

Fjortonåringen är lite kort i rocken, vilket vi tolkar som att han kommer att bli längst av oss allihop. (Ju senare pubertet, desto längre blir man. Vilket är vetenskapligt bevisat med en felmarginal på 30 cm.)

Nu vill han cykla in till stan och gå på festival. Han som är så liten! Å ja ba:

– Nääää, stanna här hos oss! Vi kan … spela poker! Se en tecknad film? Baka kakor? Dansa jenka?

Jag hade noll och inga vettiga argument för att han skulle stanna hemma (”alla andra är ju så stora” funkar inte riktigt), så nu är han på väg till stadsmörkret, fullt av bovar och fällor samt vinglande människor med öl i blick. Vilket påminner mig om mina egna ungdomsoförrätter: när jag inte fick följa med på nåt.

• Det där tältandet den 17 augusti 1977 

Alla i hela klassen skulle till Sinksundet för att tälta och den enda som inte fick följa med var jag. Men nu läser jag i dagboken att det inte riktigt var så:

”Vi var på stan hela gänget och bestämde att vi skulle tälta vid Sinken inatt. Men jag får inte!!!! Jag är faktiskt 13 år! Jag skrek och skrek jättelänge. När alla dom andra skulle komma och hämta mig stod jag med röda ögon i grovköket och hängde tvätt. Hänga tvätt är jag tillräckligt vuxen för, men inte tälta! Det blir Anki, Lenita, Matte och Janne som sover i tältet. Dom andra ska fara dit mitt i natten och spöka för dem. Elvis dog igår.”

• Den där festen som jag inte blev bjuden till den 20 augusti 1977

Det är konstigt att jag minns detta oerhört hemska minne så tydligt, för i dagboken verkar jag inte alls särskilt bekymrad:

”Nu är det party hos Katta. Alla andra är där. Igår dog Groucho Marx, den av dem som har mustasch. Jag blir så himla ARG! Han var ju roligast! Förbannat!”

Men hur jag än letar i minnet, kommer jag inte på fler tillfällen när jag blev hindrad och inte fick min vilja genom. Och inte kan jag säga att jag gick med halm i skorna tre mil till skolan heller. Usch, vad bra jag hade det.

Share
52 kommentarer

Chuck Berry och den galna Yoko

– NUUU dog Chuck Berry, sa Tjugofemåringen på tillfälligt besök vid matbordet här hemma.

Detta utdragna ”nuuuu” kom eftersom Chucken ju sedan länge har varit gammal man – som inte valde att go out with a bang utan lite tvärtom with a whimper. Så sent som 2014 stapplade han omkring på scen och trevade med de sluddriga fingrarna över gitarrbanden. Men så har det ju inte alltid varit:

”If you tried to give rock and roll another name, you might call it ’Chuck Berry’.”
— John Lennon

Chuck Berrys Johnny B. Goode framfördes innan den skrevs (i Tillbaka till framtiden) och kommer kanske en dag att vara det sista spåret av mänsklig kultur eftersom låten finns sparad på Voyager-sonderna och beräknas vara spelbar i mer än en miljard år.

Chuck Berrys största hit – rent kommersiellt – är däremot My Ding-a-Ling, som handlar om precis det man skulle kunna tänka sig. Han hade som många andra artister inget band när han var som störst, utan reste runt ensam medan hans manager som en spårhund letade upp lokala band där Chuck Berry skulle spela. Managern bad musikerna att skriva på ett kontrakt och infinna sig på rätt tid och rätt plats – där Berry klev upp på scenen utan att ha haft någon tidigare kommunikation med bandet. (Precis exakt det som skedde med Marty i Tillbaka till framtiden.)

Men han verkar inte ha varit så himla hygglig egentligen. Han rånade folk i sin ungdom och han blev stämd för att ha installerat hemliga kameror på damtoan på en av sina restauranger. Men nu till rubrikförklaringen och apropå John Lennon-citatet!

Vi tar Chuck Berry och John Lennon och ställer dem på en och samma tv-scen 1974. Lennon dyrkar Chucken (se citatet ovan) och de sjunger Memphis som en illustration till världens finaste musikaliska bromance. Meeen ungefär som att Paul McCartney satte Linda på synt i Wings, placerade John här Yoko på en trumma som jag inte kan namnet på (förlåt, alla slagverkare).

Då blir det helt galet. För Yoko tar mitt i refrängen micken och börjar göra fågelläten.

Vid 1,20 kan ni se vad Chuck Berry tycker om det, eftersom han spärrar upp ögonen som hade han sett (hört) ett spöke. Eller en fågel. Men ingen annan reagerar. Det är som att Yoko Ono varken finns eller hörs – eller som om hon faktiskt smälter in. Ingen ger henne ovationer eller tummen upp. Ingen ger henne ilskna blickar, vilket man faktiskt gör när någon plötsligt lirar fel låt eller tar ett idiotskott ur kass vinkel.

Och då gör hon det igen.

Detta sker 2,08 minuter in i klippet, men det enda vi ser – vi som har Youtubeklippet att titta på – är att Chuck Berry skrämt spärrar upp ögonen igen … för teknikern har stängt av Yoko Onos mick … (Se från 2,16 hur Yoko gör fågelläten utan att det hörs. Men så plötsligt vid 2,36 hörs det igen.)

Och var lär vi oss av detta? Jo, att i de underligaste av situationer behövs fortfarande det där barnet som påpekar att kejsaren faktiskt är naken. Frågan är bara vilka av oss som vill ta barnets roll.

(Se här hur jag plötsligt och till synes seriöst tar på mig rollen som uppmostrare och besserwitt fastän jag inte ens vet vem kejsarn är.)

Kolla vilken utstrålning han hade!


Pssst. Jag har en gång tidigare antytt att Yoko Ono inte var så poppis.

Share
56 kommentarer

Ett nedslag i 1968 – slottet som brann (uppdat.)

Allt var inte studentuppror och protestmarscher runt 1968.

– Hallå Lotten. Jag har hittat några gamla tidningar i vår sommarstuga. Vill du låna dem?
– LÅNA? Jag vill äga dem!
– Sakta i backarna, de ska ligga i vår sommarstuga. Du får låna.

Nu ligger de här framför mig. I en Hemmets Veckotidning från just 1968 kan man läsa att våra skidstjärnor Sture Grahn och Barbro Martinsson har gift sig. Med varandra. Å ja ba:

– Skidstjärnor? Barbro och Sture? What? Jag som trodde att jag visste allt om forna tiders skidstjärnor!

Men den här stjärnan känner jag i alla fall igen.

Bildtexten lyder: ”Filmstjärnan Ann-Margret Olsson har gästat Sverige. Så fort hon anlände till Arlanda blev det presskonferens, där hon som synes uppträdde mycket kortkort.”

Genomgående kallas alla kändisar för ”stjärnor”. Ann-Louise Hansson är en sångstjärna och Arnold Palmer en golfstjärna. Fast kändisar som är lite mer adliga, är mest bara grevinnor och prinsar samt furstar. Och plötsligt slår jag handen för munnen och säger nääääää. För grevinnan Cecilia Lewenhaupt vill elda upp sitt slott!

”Grevinnan Cecilia Lewenhaupt har begärt tillstånd för att bränna sitt slott, Sjöholm utanför Katrineholm.”

Man kan inte bränna ner slott! De ska stå kvar så att jag kan besöka dem! Ägarna må ha ont om pengar eller frysa i de kalla rummen – här ska intet brännas! Men … inte blev det väl genomfört? Google, google, säg mig vad som hände med Sjöholm!

”Den gamla, slottsliknande huvudbyggnaden på Sjöholm (se bild) revs i slutet av 1960-talet och ersattes av en modern byggnad i en anpassad villa-stil.”

Oh noooo! Bränn bh:ar, bränn ljus i båda ändar eller rent av brännvin istället! Inte slottet! Vad sa då denna fasansfulla slottbrännare om sitt värv?

”Tänk-på-att-arna är de värsta, understryker grevinnan Lewenhaupt. Tänk på att kulturhistoriska värden går förlorade säger dom. Tänk på att slottet ser så vackert ut från vägen. Tänk på att, tänk på att. De har börjat tänka nu där jag har tänkt färdigt för ett år sedan.”

Men dumma människa! Framtiden vet ju hur man tar hand om kalla slott!

Änkehertiginnan av Dalarna – hon frös minsann inte 1901!

En vecka senare:

De ypperligt nyfikna kommentatorsbåshängarna Skogsgurra och Hyttfogden fick ingen ro i själen utan gav sig iväg från sitt trygga bo för att köra jähättelångt och inspektera Sjöholms nya byggnad. Jag (och många med mig) ville ju så innerligt gärna se schabraket som ersatte det kalla slottet. Jag läste någonstans att det bidde en 300 m3 stor enplans vinkelvilla i 70-talsstil istället, vilken i min fantasi även hade mexitegel.

Se skylten på högra grindstolpen: det arkaiserade ”Obehöriga äga ej tillträde”. Huset finns längst bort där allén tar slut.
Hyttfogden och Skogsgurra vågade sig lite närmare …
… och se på tusan: det är ju ett inte alls dumt hus! Och varmt, kanske?

Bloggen och alla läsare tackar för denna rapport! Om jag nu skriver om hur jag är nyfiken på hur Trumps Winter White House ser  ut – kan någon åka dit och fotografera det? Och ni som bor granne med Johnny Depp – kan ni knacka på och fråga hur han har det eftersom han ser så ledsen ut, och sedan skicka en rapport? Tack!

Avslutningsvis kan berättas att Sjöholms-grannen hade förtjusande getter.

Och getter bör man alltid fotografera.
Share
42 kommentarer

Stickiga byxor och foträta skor

Jag påmindes igår om den ljuva barndomen – då när jag ikläddes sådant som jag på inga villkor ville iklädas. Min djefla man har ett förfärligt minne av ”stickiga finbyxor med fiskbensmönstrade pressveck” (me thinks hela brallan var fiskbensmönstrad) och en obekväm konsertstol som kryddades med en panisk rädsla att han skulle träffa nån han kände.

Jag kontaktade nu snabbt de barn som gick att få tag på sent på kvällen: Tjugofyraåringen och Sjuttonåringen.

– Hallå! Har ni något minne av hur ni blev iklädda kläder som ni inte gillade när ni var små?

En sån här mössa, t.ex.? (Lilla Lotten sommaren 1964 på en ryamatta med jättegoda fransar.)

Framför allt ställer jag frågan för att jag är komplett och totalt övertygad om att jag inte har tvingat på dem varken stickiga eller fiskbensmönstrade plagg och att tvånget när det gäller våra barn mer handlar om att våga ringa telefonsamtal eller fråga främmande tanter om klockan.

Tjugofyraåringen:

– Jag hade en tröja med knappar som jag inte kunde få på mig. Jag kom ihåg en gång när jag kämpade med att få på mig den … så att jag till slut började gråta.
– Vabaha? Vilken jädra tröja?
– Fast det var bara det att jag var för dum för att inse att det blev lättare om man knäppte upp.
– Ahaaa. Kunde inte jag ha knäppt u…?
– Jag kommer också ihåg att jag inte tyckte om jeans när jag fick mitt första par. De var ”hårda byxor” istället för ”mjuka byxor”.
– Så var det ju! ”Vill du ha hårda eller mjuka idag?” Tihi.

Själv hade jag kringlor med jättestora sidenrosetter. (Jag tror att jag var relativt ensam om det runt 1969.) Broder Jakob där till vänster slapp frisyr.

Och Sjuttonåringen?

– Nääää. Nej. Nope.
– Ingenting?
– Du frågar mig, jag som har gått hela högstadiet med en grön och en orange sko? Som fortfarande inte äger ett enda par tajta jeans? Som aldrig har tagit ett steg i högklackat trots att jag ska på studentbal om ett drygt år? Som har en mössa som ser ut som en morot?
– Eh.
– Fast ibland sa du att det var så kallt att man behövde ha dubbla lager. Det tyckte jag inte om. Fleece under jackan. Dubbla sockor. Nä, då blev det för varmt och så kunde jag inte klättra i träden.

Sådärja. Det är nu vetenskapligt bevisat; barnen här hemma fått en perfekt barndom.

Orangeluvan och jag i brygga 1976. Jag har mockasiner och slipover på mig! Och där ligger ju en lantmännen-keps!

Själv har jag då alla dessa fruktansvärda strumpbyxor att skylla min mentala ohälsa på. (Förlåt den diskreta överdriften där.) Stickigt som fan och så var det häng i grenen som drog med sig trosorna när kalasbyxorna strävade ner mot knäna.

Och nu vänder vi på steken eller fartyget i badkaret eller om det är kuttingen – för vad var mitt favoritplagg alla kategorier?

Skorna! Som hette ko-ko! Fulla med hålfotsinlägg var de dessutom!

Som tvååring älskade jag djupt de där vita promenadskorna som var lite för stora. Detta kompenserade jag senare med att i tonåren alltid ha för små skor eftersom jag skämdes över mina jätteblan.

Cirkeln är på något sätt sluten, för hur jag än gör, kan jag inte förmå mig att trivas i strumpbyxor – hur randiga och fina de än är. De halkar ner och korvar sig eller sitter för tajt och tar med sig benkläderna söderut …

Share
129 kommentarer

Å nu blire reklam: SvD:s arkiv

Den 8 augusti 1945 är det blott två dagar sedan Hiroshima utplånades. Ingen vet då att det även är dagen innan detsamma skulle ske med Nagasaki. Svenska Dagbladets förstasida såg ut så här:svd_8aug1945

Jane Horney sägs här bestämt vara vid liv (det var hon inte), en dykare har dött och ”metamorfos” är fortfarande ett så allmänt känt ord att det till och med får stå i en rubrik. Inne i tidningen finns en liten notis om ett drunkningstillbud.mobbokalledrunkna

Först tänker man ju ”vad fick poliskonstapeln som skyndade till att efter sjukhusbesöket tro att den okände mannen skulle stå kvar?” och ”vad trevligt med poliskonstaplar lite här och där” sedan tänker man ”undrar hur det gick för pojken?”.

Men det vet jag! För det är min morbror, som fortfarande lever i högsta välmåga!

Jag letar vidare och finner min morfar (1878–1960) i en bokrecension eftersom han förutom att vara matematiker även var musiker och Bachkännare. Förvånat inser jag att det finns något som heter ”problemet Bach” och att man förr kunde köpa levande braxen och att de minsann var jätteslarviga med versalerna redan då. (De som skrev. Inte braxen.)

morfarsbok
Ja, jag kapar obekymrat artikeln om min morfar till vänster för att prioritera fiskannonsen till höger.

Min mormor (1902–91) var arg på Televerket, och fick 14 oktober 1961 in en oerhört lång insändare om tingens beskaffelse eftersom hon var bekymrad över de anställdas situation. Här är sista stycket:

mormorsinsandare

Det är alldeles fantastiskt och underbart. Jag hittade mina föräldrars förlovning och giftemål, min egen födelseannons och pappas alla radioprogram (Vetandets värld) samt en notis om lillasyster Orangeluvans och min enorma sajt om Sveriges alla loppisar – ”Begagnatguiden” – som beskrivs så här 1998:

” …den datorburna Begagnat-sidan på internet …”

Broder Jakobs äventyr som slutade med final i Vi i femman 1978 syns blott på detta vis:

viifemman

Först efter ett par timmars läsande kom jag på att jag ju borde leta efter mig själv också …

baaaaarnen_lotten_svd
Den 17 mars 2005. Har jag inget som helst minne av.

Däremot minns jag mycket väl när jag skrev och berättade om min synestesi och SvD kallade mig ”Lotta”. Som visste de att jag verkligen hatar att bli kallad just det.

synestesi_lotten
SvD den 19 maj 2004. Grrrrrrr.

Jag ryser, skakar av mig Lotta-obehaget och söker på ”basketboll”. Och si. Den 5 november 1937 inleds en månad med basketartiklar. Den nya sporten är fantastisk, det förstår alla.

basket_svd-searkiv1937-11-05
”Från Kinas match mot Frankrike i den olympiska turneringen [1936]; kinesernas vänsterforward har överraskat det franska försvaret med ett snabbt bakkast.”
Ett par dagar senare:

amerikanska_basket_svd
Så använder vi inte längre ordet ”schablon”. Mycket intressant.

Efter matchen kommer ett referat som hyllar basketen som sport så till den milda grad att jag blir alldeles rörd. Men journalisten kommer även med ett förslag …

stoppahandboll_svd_dec_1937
”Bör inte handbollspelet för FLICKOR hädanefter försvinna? Ur alla synpunkter är basket att föredra för damer.”

Tempora mutantur nos et mutamur in illis. 

Och nu till reklaminslaget: rusa åstad och skaffa abonnemang så att även ni får frossa i gamla gulnade tidningssidor! Det är tyvärr lika BNP-saboterande som en viss Julkalender, men SvD:s arkiv är alltså totalt ljuvligt på alla sätt och vis. (Och någon borde ge mig provision för alla nya abonnenter idag.)

Berätta vad ni hittar!

Share
72 kommentarer

Med det ena benet i köket och det andra i framtiden

I övergången mellan nytt och gammalt vandrar vi omkring i ett plottrigt gytter med ideliga val och ställningstaganden.

1980
– Mikrovågsugn verkar bra. Men farligt. Fast bra. Var i hela friden ska den stå?

(Pappa skrev en text till en mikrovågsugnstillverkare och fick en mikro som betalning. Den var större än vår då största tjock-tv och funkade utmärkt till 2001.)

1996
– Ska du eller jag ha mobiltelefonen idag?

(Vi hade bara en, och den som hade den mest komplicerade arbetsdagen fick ha mobilen.)

2013
– Ska vi verkligen ha kvar den fasta väggtelefonen?

(Nej, det skulle vi inte. Om alla mobiler dör under en zombieinvasion, får vi börja med röksignaler.)

2016
– Här, barn! Det är söndag och titta vad jag fann i brevlådan! En så kallad dagstidning! Vi har en gratis helgprenumeration under en månad. Se så intressant! Vem vill läsa först? [prassel, prassel]

(Ingen svarade.)

Nu kommer världens finaste köksbild som så innerligt väl illustrerar övergången mellan det gamla och det nya. Men först måste vi etablera situationen lite grann. Här är köksinspiration från Ikeakatalogen 1974.

kok_sweden_1974

Håll i er, för nu går vi ett år tillbaka i tiden till 1973, till en bild som jag har hittat på Stockholmskällankoksinterior1973

Det är fru Nilsson på Tomtebogatan 48 i Stockholm, och det är 1973. Klädesplagget kallades av oss ungdomar ”städrock som alla tanter har” och det praktiska hucklet som hon har på huvudet dolde inte sällan papiljotter. Sällan har det gamla så tydligt mött det nya.

Förutom den där kokplattan, finns en elektrisk bänkspis (jfr ”bänkdiskmaskin”) med två kokplattor ovanpå den ljuvliga, men förstås opraktiska vedspisen. Forna tiders kökspryttlar som kval kruskavel för knäckebröd hänger som prydnad – eller är det kanske bara där de förvaras? Jag ska på CSI-vis försöka förstora några detaljer.

sak_kok
En ovanligt brutal degskrapa?
burkar_trasor_kok
Disktrasor och burkar med … vad?
nypor_kok
Klädnypor på spiselkransen!

Jag beundrar skafferi, utdragbar skärbräda, enorm kaffepanna (som nog inte enbart var för kaffe) … och känner att det är svårt att sluta titta på bilden. Så jag rusar till Stockholmskällan och letar reda på några till!

kok2
Blasieholmstorg 11 C (1967). Tänk er att städa bland rören där uppe vid vattenskadan i taket …
harrykok
Fru Karin Harryan på Smålandsgatan 24 (1970). Se, så nära till hands hon har sin öppna handväska i fönstret.
kok4
Mäster Mikaels Gata 6 (så sent som 1971). Det måste ha varit kallt på golven.
barnkrubba 1910
Katarina västra barnkrubba 1910. Vilken jätteburk till mannagrynen! Och se: kastrullerna står uppåner med locket på. Intressant. Uppdatering: Nej, det är inte lock, dumma mig! Det är flänsar som behövs för att grytorna ska hållas på plats i hålet och inte åka för långt ner i ner i elden.

2026
– Det här tangentbordet måste vara minst tio år gammalt. Usch, vad svårt det är att trycka ner knapparna, jag får träningsvärk ända upp till axlarna ju. Ska jag, eller ska jag inte börja gå på gym trots allt?

Share
46 kommentarer