nostalgi

Lurch i Familjen Addams

av Lotten Bergman den 25 augusti 2015

Familjen Adams” var från början en tecknad serie av Charles Addams, men den enda variant som jag har tittat på är den svart-vita tv-serien som sändes i USA 1964–66.

Fester_lurch_1966

Den här, med Chaplins pojke (Jackie Coogan) som Onkel Fester och den där långe som Lurch.

Den som liksom jag är lite nostalgiskt lagd, kommer att gilla introt här:

Hur jag såg Familjen Addams har jag ingen aning om eftersom den började sändas när jag var för liten och mamma och pappa för den delen inte ens ägde en tv då. (Bevisminne: vi gick hem till en granne på Vildanden i Lund för att titta på månlandningen 1969. Jag somnade.) Men den gick väl kanske i repris på 1970-talet?

Ted Cassidy (1932–79), som spelade betjänten Lurch, var 206 cm lång och (förstås) basketspelare. Men han var så mycket mer, och det måste jag ju lista här eftersom man istället för kungalängder och den nu kraschande börsen i Kina kan fylla hjärnan av komplett onödig information. Den långe Lurch var nämligen ett geni!

  • Han började tredje klass när han var sex år och gick i alltså i åttan när han var elva (och då 185 cm lång).
  • Han hade en sagolik röst, och kunde även sjunga och spela flera instrument (även om han inte spelar cembalon i Familjen Addams på riktigt).
  • När han spelade collegebasket snittade han 17 poäng och 10 returer (vilket är bra).
Ted_Cassidy1

Lurch i 17-årsåldern.

Försök att ignorera de fullständigt hysteriska, pålagda skratten och kolla nu när Lurch lär sig att dansa:

Denna dans spred sig som en löpeld (dåtida uttryck för det nutida ”Youtube-succé”) och vips, skapades ”The Lurch”, som Ted gärna visade upp i alla amerikanska musikprogram. Han verkar inte alls ha varit ledsen för att han faktiskt (med mina mått mätt) utnyttjades,  utan tyckte om att ”ha kul”.

– Vilken roll vill du bli ihågkommen för? undrade en intervjuare.
– Jag vill inte bli ihågkommen för något! svarade Ted.

Förutom rollkaraktären Lurch och den där dansen, gjorde Ted Cassidy röster till hur många tv-serier (bl.a. speakerrösten och morranden i Hulken) och reklamsnuttar (med Wilt Chamberlain!) som helst. Och så fick han jobba med Boris Karloff och agera mot Paul Newman!

ted-cassidy_butch cassidy

Här knäar Paul Newman stackars Ted Cassidy i skrevet i Butch Cassidy (!) & the Sundance Kid.

lurch_1940t

Se där, han påminner ju lite om allas vår Dolph Lundgren.

Ted Cassidy dog efter en relativt enkel hjärtoperation som följdes av komplikationer, men jobbade in i det sista. Bland annat med en totalt och komplett icke-charmig reunionversion av Familjen Addams från 1977. (Titta inte.)

Men den här är finfin – den ska ni njuta av:

Sensmoral: det är bra att vara basketspelare.

(I förra inlägget skrev jag om ett illa skött hotell; i kommentatorsbåset diskuterades därför fiskbullar. Om jag nu skriver om en sedan länge död skådespelare kommer kommentatorsbåset förmodligen att diskutera skosnören.)

{ 66 kommentarer }

Kvällsfika?

av Lotten Bergman den 14 juli 2015

Det händer förvisso mer spännande ting än att jag ibland äter en skål fil efter basketträningen. Man håller t.ex. precis exakt nu på att tolka signalerna från Pluto-resan och Nasa delar med sig av allt och forskarna grälar fortfarande om Plutos status som planet eller inte planet. Och i SvD har jag hittat en skribent som läser skönlitteratur som fan och jag själv gör det: med oerhört skeptisk lupp. Dessutom kan man i de s.k. kvällstidningarna läsa så mycket dumheter (en familj hittade tydligen ett klotrunt ägg i en äggkartong och det är minsann jättechockerande) att man nästan glömmer bort att kvällsfika.

Och där är vi tillbaka till startpunkten: kvällsfika.

– Oh, nej, jag äter inte efter klockan 18.
– Neeeej, det får man inte, för då blir man TJOCK.
– Kvällsfika? Vaddå? Macka? Kolhydrater, äru inte klok?

När jag var liten åt vi alltid kvällsfika. Om vi inte kokade te och drog fram mackor, smör, ost, sladdriga salladsblad, paprika och gurka vid 21-tiden på kvällen, var vi förmodligen inte hemma. Eller döda. Inget – inget – kunde hindra oss från att kvällsfika.

tekanna

Den där tekannan längst till höger hade vi.

macka_paprika

Precis sådana här mackor åt vi.

Vi sparkade av oss träskorna, samlades i köket, någon läste högt ur Röster i radio/TV och så satte vi oss att titta på något alldeles jättespännande på tv.

Skärmavbild 2015-07-14 kl. 23.16.12

(Och på sommaren lyste solen hela tiden och mitt minne är alltid till 100 % korrekt.)

Men hur är det med mina stackars barn? Får de något att äta strax innan de går och lägger sig? Näe. Och känner jag månne att jag behöver äta något ett par timmar efter kvällsmaten? Näe … Jag är för tusan mätt.

Det här är ju jättetrist. Nya forskarrön påpekar dessutom att det inte alls är döden i grytan och en förbannelse, utan att det faktiskt kan vara snudd på sunt att inte gå och lägga sig på tom mage.

Är kvällsfikat på utdöende eller är det bara jag som har tappat fikagnistan? Äter vi sådan ohemult stora portioner till kvällsmat att det inte känns befogat att fylla på lite? Jag saknar kvällsfikat …

{ 36 kommentarer }

Sju Sutherlandsystrars hårsvall

av Lotten Bergman den 2 juni 2015

Tydligen är det alldeles upprörande/fantastiskt/konstigt/glädjande (stryk det som ej önskas) att Kim Kardashians styvfar Bruce Jenner har bytt kön och namn och köpt snygga bröst och börjat använda högklackade skor.

I really couldn’t care less; könsbyte var kanske upprörande i Lödder 1977, men inte nu. Gäsp. Men familjens förnamn är roliga att titta på!

Bruce heter numera Caitlyn, vilket låter finfint eftersom hans döttrar och styvdöttrar heter Kim, Kendall, Kylie, Kourtney, Khloe – och en av hans svärdöttrar heter Kaitlynn (!). (Hans tre söner Brody, Brandon och Burton har numera varken samma kön eller inledningsbokstav som sin far.)

1976_2015_jenner

Bruce 1976 och Caitlyn 2015. (Förlåt, Sports Illustrated och Vanity Fair, att jag snodde dessa två bilder och satte ihop dem utan att fråga om lov.)

Allt kommer och går. Är det inte skäggiga damen på cirkus, så är det könsbyten och implantat. Det är bara det att jag är så komplett ointresserad av nutidens oooooanden och aaaahaaaaanden, samtidigt som jag är fullständigt uppslukad av fakta om dåtidens oooooanden och aaaahaaaaanden. Om man ska göra en snabbanalys, så är dagens fokus på könstillhörighet och själva könet 1800-talets svar på fascinationen för hår. Massor av hår! Hår på härsan och tvärsan och så krusigt som möjligt!

mustasch_locktang

Mr. Ambrose Everett 1863 och locktångens uppfinnare Marcel Grateau 1872.

In i tidsmaskinen nu. Vi befinner oss i en tid när kvinnor inte knappt var nakna när de var nakna och män hade mustascher som räckte bortom polisongerna. Hårpomada, hårolja, hårextrakt, hårnät och mustaschplatshållare såldes överallt och i Cambria, New York, föddes i en och samma fattiga familj 1845–65 sju döttrar vars mamma gillade en viss hårolja. Den luktade pyton och de sju döttrarna hade svårt att få kompisar i skolan för att de luktade och dessutom var lite allmänt konstiga samt födde upp kalkoner.

Men så dog mamman 1867, och pappan beslutade sig för att tjäna pengar på sina döttrars sångtalang. Dock visade det sig snabbt att åskådare och uppdragsgivare var mer intresserade av flickornas långa flätor och enormt tjocka hår.

sutherland1_2

Den äldsta dottern som ser ut som om hon smider mordiska planer, hade kortast hår, medan den näst äldsta (till höger) hade ett alldeles makalöst långt hår.

sutherland3_4

Syster nummer tre sägs ha varit adopterad, men ändå begåvad med ett liknande hårsvall. Syster nummer fyra var sist att dö (1946) och hade tydligen långt hår till the bitter end.

sutherland5_6

Syster fem hade det allra tjockaste håret och förmodligen stark nackmuskulatur. Syster sex kallades ”den söta” och krusade luggen.

sutherland7pappa

Den yngsta, inte alldeles mentalt stabila systern hade som synes en rejäl kalufs trots att hon bara fick moderns hårolja i två år. Pappa Sutherland hade snygg hatt.

Pappan satte igång en business av sällan skådat slag där man visade upp döttrarna, sålde hårolja, rengöringsmedel, inpackningar och massa annat skönhetsrelaterat så att det sa tjong i kassakistan och alla åtta blev ohemult rika.

HairFertilizerSutherland

Supermedlet (som fanns både som pulver och vätska) innehöll enligt tillverkaren borax, salt, kinin, kantaridin, ”Bay Rum” (en after shave som man gärna drack under förbudseran), glycerin, rosenvatten, alkohol och tvål, så det är bara att sätta igång att blanda, hörni. (Tydligen är alkoholen viktig i sammanhanget, så om ni vill testa att hälla lite renat i Coop-schampot är det nog helt okej.)

sutherlands

The North Adams Transcript (1899).

Pengarna som rasslade in, rann ut lika snabbt. Den enorma herrgård som systrarna och pappan bodde tillsammans i, brann ner till grunden 1938 och de systrar som fortfarande levde då, fick hanka sig fram på allmosor och välgörenhet. När endast tre av systrarna var i livet, åkte de på håroljesäljarturné i kombination med ”vår historia borde någon göra film på-budskap” och krockade med bilen … och så var de bara två kvar.

Och nu till anledningen att jag ville berätta om systrarna: deras slogan var ”det är inte hatten, det är håret”. Alltså: sluta upp med att lägga pengar och tid på en vårhatt – se istället till att odla en rejäl hårman så står lyckan dig snart bi.

SUTHERLANDsannons

It’s the Hair – not the Hat (that makes a woman attractive)!

Detta för mig nämligen till etymologin för ”hela konkarongen”, som kommer sig av en viss enorm ”fruntimmersmössa” (ergo hatt) som på franska hette conqueron (som kommer av conquérant ’erövrare’). Denna hatt var på 1700-talet så imponerade att den lockade till sig beundrare och friare mer effektivt än något annat – alltså hela konkarongen.


Källa och mer fakta. (Alla är inte helt överens om döttrarnas namn, årtal och annat.)

{ 39 kommentarer }

Selfäjarna

av Lotten Bergman den 29 maj 2015

Jag har ett litet hål i min allmänbildning. I detta hål saknas all information om Povel Ramels ”Selfäjarna”. Det handlar om 6 minuter och 20 sekunder som (sägs det) är hur roliga som helst. Redan för snart ett år sedan blev jag varse detta hål, men inte förrän nu tar jag tag i saken.

povelframsida


Den här LP:n kunde ju ha varit snyggare.

povelbaksida

Aha, den designades 1979.

Och här står jag moloken och utan tillgång till Povel Ramels samlade verk! Fast … jag har ju själva ljudet – tack Magnus A.!

I tur och ordning nu. ”Selfäjarna” är ett spår på LP-skivan Ragabangzingbom, där Povel Ramel, Nisse Blücker och Casper Hjukström har skapat språkliga mästerverk genom att bara blanda bokstävlarna lite rörligare än vanligt. (Men från början var det bara ett radioprogram som sändes den 24 januari 1951 kl. 21:25–22:00 och som sparades ”på lackskiva och överfördes till magnetband”.)

Här är vad jag har lyckats skrapa fram, och det måste jag nog säga: det är ännu roligare i skrift eftersom det mesta är svårt att tyda på ljudspåret.

  • sårklappa med framlikadeller (klarsoppa med lammfrikadeller)
  • pattsoppa med könkakor (köttsoppa med pannkakor)
  • patronklimmon
  • nykräkta koftor med dicke myll
  • tokladskjorta med gräspad vidde
  • fansaksgröt
  • barberad flamcembert
  • När man sitter med avecen lägger man på Månsongsschaneten av Hedwig van Båtluven.
  • Gillar man inte klassiskt kan man ta Bruvestaforsens as med Kallarbo Julle.

Så här presenterades programmet i Röster i Radio 1951:

Föreningen För Flugighetens Främjande presenterar Ragabangzingbom.
En kusimalisk stödiorarning kroven och skimponerad av Remel Pavol.
Vedmerkande: Brotta Birg, Sasanna Rumel, Birbro Rallhemsdotter-Vrak, Ravel Pomel, Ljurtin Mang, Fellar Gunnenius, Wid Bengtner fledmera samt Killan ”Jong” Ahansson och hans ratmiska ryvarbönd.
För rigén svarar Reland Oiworth.

Och tjolahopp, vad man omedelbart måste associera till Robban Broberg:

Såja. Hålet är halvfullt och fnissen käckt på svaj.

{ 53 kommentarer }

Toleransbalans och lite fnyspys

maj 15, 2015

Jag anser som bekant en himla massa saker. Dessutom har jag rätt och alla som tycker annorlunda har förstås fel. Det underliga är att det finns så många andra åsikter – och att de som tycker tvärtemot mig, anser att de har rätt. Brasklapp för eventuellt nytillkomna läsare: ibland är jag inte helt allvarlig. Sådant som […]

Läs hela alltet →

De kunde ju inte skriva förr i tiden heller!

april 29, 2015

Jomen, ni vet hur knorrandet går om hur långhåriga slynglar lyssnar på dunka-dunka-musik och att särskrivningen är ett modernt gissel och att det var bättre för eftersom man t.ex. kunde åka från Djugården [juuvgån] till NK för blott 7 öre och där ju köpa galoscher och pampuscher. Kommentatorskan Agneta uti Lund har skickat en fantastisk liten […]

Läs hela alltet →

Några roliga bilder, ba

april 27, 2015

Bokhyllorna här hemma är fulla av ”men det kan jag nog blogga om nångång-böcker”. Nu har jag hittat en fotosamling i Ögonblicket åt framtiden (Bra Böcker 1980). Det finns några roliga bilder, annars är det mest krig, mord, svält, tragedier och sport. Jag tänkte först att jag skulle blogga under ämnet ”är det okej att publicera sådana här bilder?” […]

Läs hela alltet →

Kalsong på er, grevar och baroner!

mars 23, 2015

I min värld är underkläder inte så intressanta. I ett hushåll på sju personer där alla idrottar på något sätt, är underkläder mest någonting som man hanterar i en oändlig ström i tvättstugan. Boooooring, helt enkelt. Fredrik Ljungberg här till vänster poserade så vackert 2004 att han blev kallad ”farlig” eftersom alla som såg honom […]

Läs hela alltet →

När vi flyttade till Eskilstuna 1998, del 2

mars 2, 2015

I förra avsnittet berättade jag om flyttbilsbestyren och hur sjuka och ämliga vi var. Men det tog liksom inte slut där. En liten snutt ur dagboken [med tillskrivna kommentarer inom hakparenteser]: Juldagen 1998 De nya ägarna av vårt gamla hus ringde och berättade att kylskåpet var trasigt och att flyttstädningen måste ha utförts av en […]

Läs hela alltet →

När vi flyttade till Eskilstuna i december 1998

februari 28, 2015

Eftersom folk i vänkretsen och kommentatorsbåset är i flytt-tagen tänkte jag dela med mig av min dagbok från 1998. Bilderna är små pga. dåtidens begränsade digitalkamerafunktioner och min egen inkompetens. Vi bodde i Väggarp, ute på en betåker mellan Lund och Eslöv och hade blott tre små barn (Erik 6, Ida 4 och Oskar 1 […]

Läs hela alltet →