musik

David Bowie och hans Life on Mars

by Lotten Bergman on 11 januari 2016

bowie

David Bowie, 1947–2016.

Trettonåringen här hemma har snöat in helt på ”R.I.P”, som han säger så fort något tar slut, går sönder eller i största allmänhet inte funkar. Idag fick han användning av de tre bokstäverna på fullt allvar, när alla i familjen fick en bekymrad rynka i pannan och försiktigt sneglade mot sin far, aka DDM, som obekymrat trallade omkring och pratade om deadlines och musfällor.

– Han vet inte, va?
– Han kan inte ha läst än.
– Men det står ju överallt.
– Mhm. Vi väntar en stund.

Vid halv tio hörde jag ett högt näääääää och en duns, så kom den djefla mannen, alltså DDM, ut i köket med ena handen på hjärtat och och ett ovanligt blänk i ögonen.

– Det här var … 69 är ju … han hade ju … det här tog mig hårt … jag … Bowie var m…

Till saken hör att DDM inte talar med ellipsligaturer i vanliga fall utan som en aldrig sinande svada; vi kallar honom P1 ibland. Han hämtade andan och stegade upp en tidslinje på golvet i köket.

– Bowies karrär är så här: först tramsade han omkring i London och var en glad spelevink med spralliga låtar, sedan fick han en jättehit i och med månlandningen och då blev han en ytterst seriös artist med tre av världens absolut bästa plattor [djup suck] och sedan nästan dog han i Los Angeles och sen åkte han till Berlin med Iggy Pop och sen gjorde han sitt bästa album, Scary Monsters, och sedan hade han en ökenperiod som är så här lång [två meter] och sedan … och sedan … blev hans album bra igen och sen släppte han den här skivan i fredags och så dör han idag.

– Out with a bang, not with a whimper, sa jag.
– Mhm. Jag måste … hm.

late-nights-hero

Ibland såg Bowie ut lite som Linda McCartney.

Life on Mars kom ut på ”Hunky Dory” 1971 och har en intressant historia, som Bowie själv gärna berättade om. Han hade några år tidigare översatt Comme d’habitude (av Claude François och Jacques Revaux), som fick heta Even a Fool Learns to Love, som enligt Bowie själv var bedrövligt fånig. Men då kom Paul Anka (ja, Anna Ankas exman) och köpte rättigheterna till det franska originalet – rakt framför Bowies näsa – och skrev en egen text till låten (med tydlig inspiration av Bowies översättning), som fick heta My Way. Som ni kanske har hört förut?

För att irritera och till och med retas med alla inblandade, skrev då Bowie en parodi – Life on Mars – som ju liknar My Way (och Comme d’habitude). And the rest is pop music history.

Barbara Streisand gjorde redan 1974 en cover på Bowies ”parodi”, som inte föll Bowie på läppen. Han sa 1976:

– Bloody awful. Sorry, Barb, but it was atrocious.

Här får David Bowie berätta själv:

Life on Mars

It’s a God-awful small affair
To the girl with the mousy hair
But her mummy is yelling no
And her daddy has told her to go

But her friend is nowhere to be seen
Now she walks through her sunken dream
To the seat with the clearest view
And she’s hooked to the silver screen

But the film is a saddening bore
For she’s lived it ten times or more
She could spit in the eyes of fools
As they ask her to focus on

Sailors fighting in the dance hall
Oh man look at those cavemen go
It’s the freakiest show
Take a look at the lawman
Beating up the wrong guy
Oh man wonder if he’ll ever know
He’s in the best selling show
Is there life on Mars?

It’s on America’s tortured brow
That Mickey Mouse has grown up a cow
Now the workers have struck for fame
‘Cause Lennon’s on sale again
See the mice in their million hordes
From Ibiza to the Norfolk Broads
Rule Britannia is out of bounds
To my mother, my dog, and clowns
But the film is a saddening bore
‘Cause I wrote it ten times or more
It’s about to be writ again
As I ask you to focus on

Sailors fighting in the dance hall
Oh man look at those cavemen go
It’s the freakiest show
Take a look at the lawman
Beating up the wrong guy
Oh man wonder if he’ll ever know
He’s in the best selling show
Is there life on Mars?

”This song was so easy. Being young was easy. A really beautiful day in the park, sitting on the steps of the bandstand. ‘Sailors bap-bap-bap-bap-baaa-bap.’ An anomic (not a ‘gnomic’) heroine. Middle-class ecstasy.

I took a walk to Beckenham High Street to catch a bus to Lewisham to buy shoes and shirts but couldn’t get the riff out of my head. Jumped off two stops into the ride and more or less loped back to the house up on Southend Road.

Workspace was a big empty room with a chaise longue; a bargain-price art nouveau screen (‘William Morris,’ so I told anyone who asked); a huge overflowing freestanding ashtray and a grand piano. Little else.

I started working it out on the piano and had the whole lyric and melody finished by late afternoon. Nice.

Rick Wakeman came over a couple of weeks later and embellished the piano part and guitarist Mick Ronson created one of his first and best string parts for this song which now has become something of a fixture in my live shows.”

(David Bowie 2008.)

{ 67 comments }

Som liten palt i Lund gick jag hos en privat pianolärarinna under två år, men bytte sedan till kommunala musikskolan när vi flyttade till Luleå. Jag var sannerligen inte någon tangenttalang och när väl basketen kom in i mitt liv (relativt sent), blev det allt längre mellan pianospelningarna.

Flera gånger har jag nu sett att Max Martin och alla andra svenska popvidunder som skriver musik till alla stora artister i världen sägs ha sprungit ur kommunala musikskolans sköte. (Hej metafor.)

tuuuut

TUUUUUT!

Det ”svenska musikundret” inkluderar multiindustrier som ABBA, Roxette, The Cardigans, producenter Max Martin eller om gitarristexporter som Georg Wadenius och Yngwie Malmsteen. (Alla som vill att jag också rabblar Ace of Base, Europe, Neneh, Robyn, Tove Lo och Avicii samt Sveriges Musik- och Kulturskoleråd får härmed sin vilja igenom, men jag har inte faktakontrollerat deras musikskolenärvaro eller faktiska påverkan på musikvidundret.)

Av Sveriges 290 kommuner har nästan alla någon form av kommunal kulturskola. Arjeplog, Laxå, Sorsele, Surahammar, Torsås och Överkalix har det inte. Jokkmokk sägs ha startat en musikskola 2013, men jag kan inte hitta någon. (Aha, det finns en kulturskola, får jag lära mig i komentatorsbåset!)

karta_musikskolor

I de fyra jättestora musikskolelösa kommunerna norrut bor 13 950 personer. I de tre södra pyttekommunerna bor 17 450. (Back to nature: flytta norrut!)

Till de kommunala kulturskolorna är 5 000 lärare och 200 000 elever (64 % tjejer, 36 % killar) knutna, och dessa elever betalar 600–1 600 kr per termin (det är dyrare i höginkomstkommuner som Danderyd). Varför har jag snöat in så brutalt på siffror och fakta idag? Hm, jag vet inte – allt fanns liksom så tillgängligt och det blir så tydligt.

Nu kan vi nog enas om att de kommunala musikskolorna har en finfin påverkan på barn och blivande musiker. Även uttalanden som antyder tvärtom finns naturligtvis:

– Nejnejnej, ty de små stöps alla i en och samma form!
– Det är blott de priviligierade som spelar!
– Min son har stått i gitarrkö i tre år!

Well. Alla kan inte vara nöjda med allt.

Musikskolan tillkom någon gång på 1940-talet som en utveckling av ”Hagström Musikskola” (intressant läsning här) och nu tror jag banne mig att jag ska börja propagera för … kommunala idrottsskolor!


Här får ni en pausfågel i form av pingiskvitter.

Ordet ”idrott” inkluderar just här – i min värld – all form av rörelser som påverkar andhämtning och svettkörtlar. Det finns så många barn som slutar idrotta för att det inte finns någon som helst pedagogisk tanke bakom coachandet och tränarna faktiskt inte ser att olika barn är … olika. Alternativet är förstås att tvinga alla ungdomstränare som brinner för sin sport att följa mina råd och skippa kollektiv bestraffning, toppning och utskällningar tills barnen är tillräckligt … fokuserade?

olikastora

Bilden symboliserar ”alla har olika förutsättningar”. (Källa.)

Ja, som ni märker har jag inte tänkt längre än så. Men i min kommunala idrottsskola får man hålla på med massa idrotter och vara hur långsam som helst, bara man vill vara där.

idrottskroppar

Idrott för liten och för stor och för kort och lång från lattjo-bolaget …

Man måste underligt nog inte fokusera på att spela basket, utan kan kanske dela in den kommunala idrottsskolan i (se nu hur jag tittar snett uppåt vänster och hittar på)

  • bollsporter
  • styrkesporter
  • konditionssporter
  • tekniksporter
  • gymnasistiska sporter
  • verktygssporter.

Oj, hoppsan, vad de överlappar varandra. Alla som tycker om idrott men inte kan röra på sig, kan välja teoretisk idrottsutbildning som inbegriper hur man t.ex. är

  • funktionär
  • klubbledare (Lotten Bergman gästföreläser om kommunikation)
  • coach
  • specialist på skador & kost.


En annan pausfågel: Lisa Nordén.

Inte nog med att man bygger upp de unga – avdankade elitidrottare kan ju specialdrillas i pedagogik och bli lärare! Kommunala idrottsskolan go-go-go!!!

Förtydligande!
Min kommunala idrottsskola ska inte ersätta de befintliga klubbarna utan vara ett komplement som på sikt gör att fler ungdomar idrottar och att idrottsklubbarna blir lika stora som de fordom var.

{ 50 comments }

När jag träffade basgången i Walk on the Wild Side

by Lotten Bergman on 28 juli 2015

Jag är nu i södra England på mitt andra brittiska bröllop – förra året gifte sig årets brudgums syster. Kusin Ann (hon som äger Paul McCartneys glasögon) har nu bara ett ogift barn kvar, så jag har sagt att vi väl tar det bröllopet nästa år.

Som jag berättade förra året, är ”signeringen” det näst efter ”I do” viktigaste momentet i vigseln. Årets brudpar tar inte så seriöst på gamla traditioner och är befriande opretentiösa vad gäller allt.

signering

Mitt kusinbarn John Hinton och hans numera fru Jo Eagle.

John och Jo håller på att ladda för en landsomfattande turné med en pjäs om Marie och Pierre Curie. (Där John är Marie och Jo är Pierre.) De gifte sig på dagen 130 år efter paret Curie och enligt inbjudan skulle vi gäster lyda denna dress code:

”In your element, or as an element.”

Alltså kom några i gympadojor eller högklackat, några som silver eller neon. Och en som Freddie Mercury.

Regnet fullkomligen öste ner hela dagen, varför alla mumlade ”lite regn i brudslöjan betyder tur” som ett mantra. Anns brittiske make Mike (som i sin ungdom var ihop med en tjej som var syster till Paul McCartneys dåvarande flickvän Jane Asher) översatte detta snabbt till ”Wet Wife, Happy Life”.

annparaply

Kusin Ann, iklädd i folkdräkt från Dalarna, hade ett oerhört omatchande paraply.

Bröllopet skulle äga rum i Brighton Town Hall …

townhall

… som såg ut så här i slutet av 1800-talet (med upprest stege till vänster) …

… där vi alla samlades, fulla av förväntan och plaskblöta av regnet. Då upptäckte brudparet att något saknades.

– Ringarna!
– The rings?!
– Mamma! Ringarna är kvar i taxin!
– What’s happening?
– We forgot the rings in the taxi!
– Call the taxi! The driver gave dig ju kortet!
– Telefonen is not working!
– Numret är totally wrong!
– Let me try!
– I can’t hear anything!
– You can use min telefon!

ringstaxi

Denna panik såg i kronologisk ordning ut så här.

taxi_jo

Men titta! Allt löste sig och vår hjälte taxichauffören blev hyllad hela kvällen.

alley

Inte blott Stockholm smala gränder har. (Bröllopsparet smet verkligen in i den här gränden för att komma undan en stund. Å ja ba jättediskret: TITTA HIIIT!)

Efter vigseln spelades det musik av olika slag hela kvällen lång. Det var enmannaband, en blåsorkester på uppåt 20 personer, brudgummen och hans två systrar, pappa Mike, en och annan trubadur och så var det ju en av Mikes bästa kompisar – basisten Herbie Flowers.

herbieflowers

Alla bilder som togs på scenen blev alldeles bedrövliga. Men jag manglade dem genom svartvitmaskinen, så nu kan man i alla fall se vad de föreställer. Här repar Herbie lite.

Det var Herbie Flowers som spelade ståbas och elbas på det här lilla örhänget:

”Not that the modest musician will himself blow his own trumpet. ’You do the job and get your arse away,’ he once said, humbly, of his vital contribution to one of the best-known songs in rock. ’You take a £12 fee, you can’t play a load of bollocks. Wouldn’t it be awful if someone came up to me on the street and congratulated me for Transformer?’ In fact, Flowers received the grand sum of £17 for his now legendary work.” (Källa.)

Men allt det där visste ju inte jag.

Jag stod där och pladdrade på som vanligt med vilken gammal man som helst. Vi pratade om väder och vind och bröllop och andra ganska banala ting och skrattade åt än det ena, än det andra. Herbie ville prompt att vi skulle ta en selfie med min stora kamera, så det gjorde vi.

herbieflowers

Herbie Flowers och jag försöker få till en selfie, men kameran är så himla tung att jag faktiskt inte kan se normal ut.

Och sedan ska han lugnt ”Excuse me, Lotten, I have to …” och klev upp på scenen.

{ 42 comments }

Boken om Olympen i Lund och t.ex. tusen försvunna stolar

by Lotten Bergman on 21 november 2014

”Hur en felbyggd handbollsarena blev ett tempel för glitter, boaormar och rock ’n’ roll” står det på framsidan av boken som flera av personerna i kommentatorsbåset har bidragit till genom crowdfunding. Och historien om Olympen i Lund är verkligen alldeles, alldeles fantastisk. Läs vidare, för nu ska ni få kuriosa om Bryan Ferry, en missad storartist,  ABBA, en absurd bildtext och drygt tusen försvunna designstolar.

I våras skrev jag om två intressanta, konsertrelaterade händelser och berättade om projektet:

olympenboken

Ser ni två de två saknade mellanslagen? Tihi.

Sedan rasslade det in pengar och så gick sommaren och så blev det november och boken trycktes och DHL körde den snabbt till Lund. Eller vänta, nej, bara till Värnamo. Projektledaren Pip-Petter höll på att trilla av pinn av pur frustration, men en i ilfart beställd budbil såg till slut till att böckerna kom till Lund och till min hand.

På releasepartyt idag – på Akademiska Föreningen i Lund – var medelåldern av naturliga skäl ”hög”. De flesta på plats var nog med under tidigt 70-tal och såg … ptja, till exempel den här konserten:

helasalen_sjuanstolar

Här är alltså den felbyggda handbollshallen omgjord till konsertlokal med en herrans massa designstolar som Julius Malmström hittade i ett förråd under arenan.

De där stolarna kallades idag på releasefesten för ”Myranstolar”, men det är ju för oss designnördar (harrrkl) som att påstå att betong är samma sak som cement.

sjuanmyran

Sjuan till vänster. Myran till höger. Fast det står naturligtvis rätt i boken. (Arne Jacobsen heter designern.)

Men titta på konsertbilden där uppe igen. Alla sitter! Det är ju så underligt! Och till historien hör att efter ett par konserter hade mer än tusen stolar försvunnit ut med publiken, så Julius bestämde att nä nu fick rock- och poppubliken faktiskt stå upp och digga musiken.

cooper

På vissa bilder – t.ex. här från Alice Cooper-konserten – kan man dock se publiken sitta ner alldeles vid scenkanten. På golvet med benen i kors! Med pipa! Medan någon döden dör på scenen!

Men vi backar lite: titta på konsertbilden igen. Vilka är det som uppträder där borta i fjärran på den lilla scenen? Vi zoomar in som de gör i de amerikanska deckarna på tv. Bzzzzz …

abba_closeup

ABBA. Det är faktiskt ABBA.

abba_uppslag

Naturligtvis med ett hemsytt ABBA-skynke.

Artisterna som kom till Olympen sa att de gillade stället lite extra trots att det egentligen var en enda stor betongklump med handbollsstuk. Det kan ha berott på att Julius vände ut och in på sig för att alla artister skulle få exakt det som de önskade sig – ovanlig sprit i logen eller orm på scenen: allt gick att ordna.

juliusdiesel

Notis från 1974.

År 1985 fick Julius ett erbjudande om en up and coming artist som bara hade framträtt på småklubbar, så Olympen skulle få artisten nästan alldeles gratis. Julius funderade ett tag, läste på, lyssnade på låtarna och tackade efter moget övervägande nej.

Till Madonna.

En annan historia i boken berättar hur det kom sig att Bryan Ferry mitt i natten stod genomsvettig på Clemenstorget i Lund och sköljde ner en varmkorv med champagne. Man kan också läsa hur Lou Reed hamnade i en kundvagn från Ica. Och om pizzadiscot som inte funkade så bra. Och om Tina Charles figur.

tinacharles

Det här kan väl inte ha varit okej ens på 1970-talet?

Men för mig – som aldrig var på konsert på Olympen eftersom jag bodde i Luleå – var det en helt annan sorts bild som fick mig att rycka till och säga NÄE! när den dök upp. Det var nämligen så att den stora konsertlokalen även användes som tentalokal av Lunds universitet.

tentasal_olympen

Och precis så där satt jag ju och tentade! Litteraturhistoria! (Vilket jag alltså helt hade förträngt.)

Åh, så roligt det här var!

{ 29 comments }

Gilbert O’Sullivan och hans Ooh-Wakka-Doo-Wakka-Day

oktober 31, 2014

Jag minns precis var jag var när jag hörde att John Lennon hade blivit mördad (i mitt rum hemma) prinsessan Diana var död (i en bil strax utanför Viken i Skåne) Björn Borg skulle lägga av med tennisen (vardagsrummet hemma). (Nej, Lennon mördades inte i mitt rum, Diana dog i en annan bil och Borg […]

Läs hela alltet →

Ryssen kommer! Sjung av hjärtat, sjung!

oktober 22, 2014

Idag vid kvällsmaten kom vi att diskutera stamsånger och kunde konstatera att det var ett himla tjoande om nationalism och höga nord samt fjällens skönhet och att det säkerligen fick oss alla att stå starka mot främmande krafter. *host* Dessa 20 visor skulle alla skolbarn lära sig på 40- och 50-talen: Du gamla, du fria […]

Läs hela alltet →

Se hit, cellofantaster! (Och alla andra.)

april 5, 2014

När folk frågar vad jag gillar för musik, svävar jag ut i ursäkter och förklaringar eftersom jag inte finner min smak särskilt originell eller intressant. Jag skulle kunna säga: – Vivaldi och AC/DC och allt däremellan med Beatles på en piedestal. Döm då om min förtjusning när detta dök upp på en länk nånstans i […]

Läs hela alltet →

Pausmusik

mars 31, 2014

Eftersom jag har våldsamma problem med bloggens funktion och möts av allehanda inte särskilt fantasifulla felmeddelanden och det tar evigheter att … bla bla bla (är trött på krånglet!), så får ni idag bara lite pausmusik medan vi (ergo min bloggtomte) försöker fixa och dona lite. Jag väljer nu (och förlåt nu alla som redan […]

Läs hela alltet →

Den mystiska konserten som kanske inte ägde rum

mars 1, 2014

Igår berättade jag om hur Rod Stewart slarvade och stökade omkring i Lund med sin kompis Ron Wood och de andra i The Faces. Detta för att jag vill att alla ska stötta ett fantastiskt bokprojekt som ännu inte kan påbörjas eftersom det saknas finansiärer och ingen av de inblandade har en rik faster som […]

Läs hela alltet →

Varför Rod Stewarts halsband ligger i Lund

februari 28, 2014

I dessa Eklandska tider (obegripligt) är jag listig som sätter hennes ex Rod Stewart i rubriken, förstår ni. Med en ekivok twist, jahadå. Man är väl inte dum. I Lund finns förutom snirkliga gator, studenter och en ännu icke omkullvält domkyrka även av betong stöpta fulhus från 1970-talet. Som i vilken annan stad som helst. […]

Läs hela alltet →