musik

Hejdå macken …?

by Lotten Bergman on 13 maj 2016

Det kom igår ett sms från lillasyster Orangeluvan:

sms

Vips, blev jag ju tvungen att ändra alla mina fredagsplaner. Visserligen är jag inte längre en Melodifestivalennörd, men det här är som

  • fotbollsmatch med Zlatan
  • modevisning
  • husvisning
  • happening
  • vinprovning
  • underklädesparty.

Ergo: man måste gå.

Ett dygn senare satte jag mig i bilen, eftersom tågen är galna och jag måste passa viktiga tider. Efter en kilometer sprang motorvärmemätaren (heter det ju inte) direkt upp till halva, vilket jag ansåg var farligt nära ”det röda”. (Heter det förmodligen inte.) Så jag körde in på närmaste mack, vilket råkade vara den där jädra löjliga macken som har bytt namn och som anser att det är genialiskt, medan jag inte kan se minsta lilla logik eller förnuft eller för den delen poäng med namnbytet. Jag lyckades (tjoho) hitta spaken till motorhuvens uppfällande, och drog i den. Jag kontrollerade oljan och det som jag anade var kylarvätskan: allt såg bra ut.

Inne i mack-butiken stod sex människor i kö till en kassa. En person i kassan stod och gjorde iordning en korv, så jag smög lite skamset fram och ställde min fråga.

– Hej, ursäkta, får jag bara fråga en sak.
– Va?

Jag var helt klart alldeles för diskret. Jag höjde rösten.

– Jag undrar om du vet något om motorer för jag har ett litet problem!
– Det gör jag inte, men ställ frågan!
– Temometermätaren (heter det ju inte) blev varm (så kan man ju inte säga) bara efter en kilometer, och jag undrar vad som skulle kunna vara fel.
– Hahahhaaaaa, det har jag ingen aaaaning om! Sorry!

Jag såg nu framför mig hur Orangeluvan fick gå ensam till Globen. Så förfärligt. Jag vände mig om och fann mig stirrande på de sex män som stod i kön, och som liksom liknade varandra. Medelålders och vääääldigt intresserade av min motor. (Förvisso min tolkning.) Alla hade förväntan i blicken:

– Hon behöver mig. Jag kan motorer. Jag jobbar inte här, jag står bara i kön, men ojojojoj vad hon behöver min hjälp.

Jag harklade mig och sa:
– Kan någon av er hjälpa mig? Det verkar som om min motor är lite för varm.
– Vad har du för bil?
– Volvo. 1999. Grå … Jo, 470!
– 1989 alltså.
– Nej 1999, det är jag säker på.
– Nej, det stämmer inte. Men jag följer med och kollar.

En liten stund senare:

– Jaha! Du har en V70.
– Ja just det.
– Inte en 470. Men nästan.
– Eh, ja …

13140879_10153446442346644_793625687_n

Jag smygtog en bild.

Den snällaste mannen i världen (just då) kastade sig in i motorn och sa att allt såg bra ut. Om tupplocket eller flänsremmen krånglar, kommer det vit rök när man startar, sa han. (Ungefär.)

Och nu har jag kört till Stockholm och Orangeluvan och alldeles strax ska vi i glitterkläder anträda Globen. Under tiden kan ni andra läsa den här roliga texten om mackens jävligt dumma byte Statoil till Sörkelkej:

Män är från mars, kvinnor är på macken och tankar

{ 56 comments }

Nothing compares to you …?

by Lotten Bergman on 22 april 2016

Men! Prince logo.svg Va?

Många i min omgivning höll Prince (1958–2016) så varmt om hjärtat att de just nu är riktigt, riktigt ledsna. Jag är ju mer av en banal Vivaldi-Beatles-Melodifestivalen kind of a gal, så jag lider bara med musikproffsen lite på avstånd.

När Sinead O’Connor 1990 gjorde en cover på en Princelåt från 1985 var jag djupt involverad i Lundakarnevalen. Låten var just då så stor att den parodierades på ungefär varannan scen, vilket jag gav själva tusan i, så upptagen jag då var med massa annat. Men låten brände sig verkligen fast som en bortglömd isskrapa i en ugn på 225 °C. (Jodå, det har hänt.)

24s30-death-117

Nu måste vi nog tala allvar med 2016.

– Du kan inte hålla på så här och ta livet av alla som bereder oss glädje och gamman, säger jag barskt.
– Det var inte jag! urskuldrar sig det mordiska årtalet.
– Bevisa det. Nämn ett enda år som i dåtiden har tagit så många kulturpersonligheter ifrån oss! säger jag.
– Hur i hela friden skulle mitt nämnande av ett värre årtal bevisa att jag inte bär skulden?

Förbaskat. År 2016 har en poäng där.

– Okej. Men nu när du har fått uppmärksamheten som du så hett eftertraktar, kanske du kan lugna ner dig lite?
– Jag? Som om jag … I jämförelse med 1939 och 1945 är jag ingenting! För att inte tala om 1968!
– Okej, jag förstår. Nämn då ett synnerligen och väldigt samt extremt produktivt år som klår er alla.
– Varför det?
– Bafatt.
– Okej. År 1857! Gustave Flaubert gav ut Madame Bovary och Charles Baudelaire Les fleurs du mal! Och Charles Dickens skrev Little Dorrit! Och så föddes Henrik Pontoppidan och Joseph Conrad!
– Hm. Har du någon aning om hur 2017 ser ut?
– Japp. Uppkäftig liten typ. Ursäkta, nu måste jag jobba; har ju ett beting.

Förbaskat, 2016 försvinner ut i sajbern för att hitta fler att ta kål på – bara för att stå ut i mängden. Håll ut, 2017 är snart  här!

cropped-cropped-man-field-scythe1

Uppdatering
Läs här om hur det faktiskt är fler kända människor som dör nu än vanligtvis. Och kolla på staplarna!

death_2016

{ 96 comments }

George Martin (1926–2016) och munspelet

by Lotten Bergman on 10 mars 2016

Stackars Pete Best som inte var bäst, som blev kickad ur Beatles, och som inte ens fick bli kallad ”den femte Beatlen” eftersom George Martin ju av förklarliga skäl fick den titeln. Mackan (kallar jag plötsligt Paul som vore vi polare) och Ringo har inte ens förklarat för honom vad det var som egentligen bidde fel. Men sanna mina ord – hans tid kommer.

BEATLES-1961

Paul, John, Pete och George 1961. När Pete Best är den ende kvar i livet och vi har skrivit runor över de numera kvarvarande två, kommer Pete att bli ett hett villebråd för alla journalister.

Men nu till George Martin som dog igår. Och som (hörni ungdomar) inte är författaren till Game of Thrones, även om just den George Martin ju ”är gammal och tjock och kan dö när som helst”, som ett av mina barn sa nyss.

Love Me Do was the best song they were able to offer”, säger George Martin i klippet ovan och förklarar att han inte alls var nöjd med den eftersom han ville ha en riktig hitlåt …

Det finns många böcker som analyserar Beatles’ musik och som oerhört noggrant redogör för vem som sa vad under inspelningarna – den bok som jag har läst heter ”Revolution in the Head”. Och nu blire musik!

The-Beatles-1963

Beatles våren 1963 – Johns glasögon sitter inte där de borde eftersom de inte ingick i hans image. (Och apropå glasögon: här är Pauls.)

När Beatlarna kom till Abbey Road-studion den 5 mars 1963, hade Paul och John med sig ett skrynkligt papper med en idé till en kort låt som de kallade From Me to You. George Martin lyssnade tålmodigt när de spelade låten fyra gånger, och sa sedan att den ju var både kort och väldigt enformig, men att han skulle kunna trixa och fixa lite.

Han sa åt dem att inleda med da-da-da, da-da, dun dun da och munspelstut, oooo:a lite, sjunga lite i falsett och stoppade på ett ställe (efter en minut) in en lång paus mellan orden ”from me” och ”to you” och lät John spela munspel där och vips, hade låtfragmentet blivit hela två (2!) minuter långt och en färdig produkt. (I mono. Man ska lyssna på Beatles i mono. Munspelet är bara med i monoversionerna. Mono. Och därmed basta.)

En annan version från Anthology.
En live-version utan munspel.
En liten snutt som jämför introt i mono med det i stereo.

För övrigt satt lilla Lotten redan i fyraårsåldern och övade på engelska – förmodligen pga. en japansk men engelskspråkig barnflicka.

takako_watanabe

Här står jag med Takako Watanabe från Yokohama.

Jag räknade då till elva på det här sättet:

  1. one
  2. two
  3. three
  4. four
  5. five
  6. six
  7. tin
  8. ton
  9. aj
  10. dont
  11. no

De här raderna i From Me to You översatte jag också:

I’ve got arms that long to hold you = ”Jag har armar som är så långa att dom kan hålla i dig”

Det funkade jättebra. Tills jag kom till

I’ve got lips that long to kiss you …

Då fick jag gå och fråga någon hur långa läppar funkade.

georgejobbartepaus http://www.thebeatles.com/photo-album/working-george-martin

Tepaus i kostym och slips den 5 mars 1963. John, Ringo, George H., Paul och George M.

George Martin var en musik-redaktör. Om texter finge bearbetas som musik med månadslånga manglingar och snillrikt samarbete, hade en annan sorts texter skapats än de texter vi oftast läser idag.

Bonus
Rolig läsning om ett möte med George Martin.

{ 70 comments }

David Bowie och hans Life on Mars

by Lotten Bergman on 11 januari 2016

bowie

David Bowie, 1947–2016.

Trettonåringen här hemma har snöat in helt på ”R.I.P”, som han säger så fort något tar slut, går sönder eller i största allmänhet inte funkar. Idag fick han användning av de tre bokstäverna på fullt allvar, när alla i familjen fick en bekymrad rynka i pannan och försiktigt sneglade mot sin far, aka DDM, som obekymrat trallade omkring och pratade om deadlines och musfällor.

– Han vet inte, va?
– Han kan inte ha läst än.
– Men det står ju överallt.
– Mhm. Vi väntar en stund.

Vid halv tio hörde jag ett högt näääääää och en duns, så kom den djefla mannen, alltså DDM, ut i köket med ena handen på hjärtat och och ett ovanligt blänk i ögonen.

– Det här var … 69 är ju … han hade ju … det här tog mig hårt … jag … Bowie var m…

Till saken hör att DDM inte talar med ellipsligaturer i vanliga fall utan som en aldrig sinande svada; vi kallar honom P1 ibland. Han hämtade andan och stegade upp en tidslinje på golvet i köket.

– Bowies karrär är så här: först tramsade han omkring i London och var en glad spelevink med spralliga låtar, sedan fick han en jättehit i och med månlandningen och då blev han en ytterst seriös artist med tre av världens absolut bästa plattor [djup suck] och sedan nästan dog han i Los Angeles och sen åkte han till Berlin med Iggy Pop och sen gjorde han sitt bästa album, Scary Monsters, och sedan hade han en ökenperiod som är så här lång [två meter] och sedan … och sedan … blev hans album bra igen och sen släppte han den här skivan i fredags och så dör han idag.

– Out with a bang, not with a whimper, sa jag.
– Mhm. Jag måste … hm.

late-nights-hero

Ibland såg Bowie ut lite som Linda McCartney.

Life on Mars kom ut på ”Hunky Dory” 1971 och har en intressant historia, som Bowie själv gärna berättade om. Han hade några år tidigare översatt Comme d’habitude (av Claude François och Jacques Revaux), som fick heta Even a Fool Learns to Love, som enligt Bowie själv var bedrövligt fånig. Men då kom Paul Anka (ja, Anna Ankas exman) och köpte rättigheterna till det franska originalet – rakt framför Bowies näsa – och skrev en egen text till låten (med tydlig inspiration av Bowies översättning), som fick heta My Way. Som ni kanske har hört förut?

För att irritera och till och med retas med alla inblandade, skrev då Bowie en parodi – Life on Mars – som ju liknar My Way (och Comme d’habitude). And the rest is pop music history.

Barbara Streisand gjorde redan 1974 en cover på Bowies ”parodi”, som inte föll Bowie på läppen. Han sa 1976:

– Bloody awful. Sorry, Barb, but it was atrocious.

Här får David Bowie berätta själv:

Life on Mars

It’s a God-awful small affair
To the girl with the mousy hair
But her mummy is yelling no
And her daddy has told her to go

But her friend is nowhere to be seen
Now she walks through her sunken dream
To the seat with the clearest view
And she’s hooked to the silver screen

But the film is a saddening bore
For she’s lived it ten times or more
She could spit in the eyes of fools
As they ask her to focus on

Sailors fighting in the dance hall
Oh man look at those cavemen go
It’s the freakiest show
Take a look at the lawman
Beating up the wrong guy
Oh man wonder if he’ll ever know
He’s in the best selling show
Is there life on Mars?

It’s on America’s tortured brow
That Mickey Mouse has grown up a cow
Now the workers have struck for fame
‘Cause Lennon’s on sale again
See the mice in their million hordes
From Ibiza to the Norfolk Broads
Rule Britannia is out of bounds
To my mother, my dog, and clowns
But the film is a saddening bore
‘Cause I wrote it ten times or more
It’s about to be writ again
As I ask you to focus on

Sailors fighting in the dance hall
Oh man look at those cavemen go
It’s the freakiest show
Take a look at the lawman
Beating up the wrong guy
Oh man wonder if he’ll ever know
He’s in the best selling show
Is there life on Mars?

”This song was so easy. Being young was easy. A really beautiful day in the park, sitting on the steps of the bandstand. ‘Sailors bap-bap-bap-bap-baaa-bap.’ An anomic (not a ‘gnomic’) heroine. Middle-class ecstasy.

I took a walk to Beckenham High Street to catch a bus to Lewisham to buy shoes and shirts but couldn’t get the riff out of my head. Jumped off two stops into the ride and more or less loped back to the house up on Southend Road.

Workspace was a big empty room with a chaise longue; a bargain-price art nouveau screen (‘William Morris,’ so I told anyone who asked); a huge overflowing freestanding ashtray and a grand piano. Little else.

I started working it out on the piano and had the whole lyric and melody finished by late afternoon. Nice.

Rick Wakeman came over a couple of weeks later and embellished the piano part and guitarist Mick Ronson created one of his first and best string parts for this song which now has become something of a fixture in my live shows.”

(David Bowie 2008.)

{ 67 comments }

Först kommunala musikskolan – sedan kommunala idrottsskolan?

september 21, 2015

Som liten palt i Lund gick jag hos en privat pianolärarinna under två år, men bytte sedan till kommunala musikskolan när vi flyttade till Luleå. Jag var sannerligen inte någon tangenttalang och när väl basketen kom in i mitt liv (relativt sent), blev det allt längre mellan pianospelningarna. Flera gånger har jag nu sett att […]

Läs hela alltet →

När jag träffade basgången i Walk on the Wild Side

juli 28, 2015

Jag är nu i södra England på mitt andra brittiska bröllop – förra året gifte sig årets brudgums syster. Kusin Ann (hon som äger Paul McCartneys glasögon) har nu bara ett ogift barn kvar, så jag har sagt att vi väl tar det bröllopet nästa år. Som jag berättade förra året, är ”signeringen” det näst efter ”I do” […]

Läs hela alltet →

Boken om Olympen i Lund och t.ex. tusen försvunna stolar

november 21, 2014

”Hur en felbyggd handbollsarena blev ett tempel för glitter, boaormar och rock ’n’ roll” står det på framsidan av boken som flera av personerna i kommentatorsbåset har bidragit till genom crowdfunding. Och historien om Olympen i Lund är verkligen alldeles, alldeles fantastisk. Läs vidare, för nu ska ni få kuriosa om Bryan Ferry, en missad […]

Läs hela alltet →

Gilbert O’Sullivan och hans Ooh-Wakka-Doo-Wakka-Day

oktober 31, 2014

Jag minns precis var jag var när jag hörde att John Lennon hade blivit mördad (i mitt rum hemma) prinsessan Diana var död (i en bil strax utanför Viken i Skåne) Björn Borg skulle lägga av med tennisen (vardagsrummet hemma). (Nej, Lennon mördades inte i mitt rum, Diana dog i en annan bil och Borg […]

Läs hela alltet →

Ryssen kommer! Sjung av hjärtat, sjung!

oktober 22, 2014

Idag vid kvällsmaten kom vi att diskutera stamsånger och kunde konstatera att det var ett himla tjoande om nationalism och höga nord samt fjällens skönhet och att det säkerligen fick oss alla att stå starka mot främmande krafter. *host* Dessa 20 visor skulle alla skolbarn lära sig på 40- och 50-talen: Du gamla, du fria […]

Läs hela alltet →

Se hit, cellofantaster! (Och alla andra.)

april 5, 2014

När folk frågar vad jag gillar för musik, svävar jag ut i ursäkter och förklaringar eftersom jag inte finner min smak särskilt originell eller intressant. Jag skulle kunna säga: – Vivaldi och AC/DC och allt däremellan med Beatles på en piedestal. Döm då om min förtjusning när detta dök upp på en länk nånstans i […]

Läs hela alltet →