museum

Teslamuseet i Belgrad

by Lotten Bergman on 20 januari 2016

Redan 2012 skrev jag att Nikola Tesla hade börjat bli allmänt känd, vilket han inte alls var bland gemene svenske man tidigare. (Nej, så kan man faktiskt inte skriva egentligen. Man trallala, si nu gjorde jag det ändå.) Dock ser jag att jag i det gamla inlägget skrev att det finns ”ett museum i huset där han bodde”. Det stämmer inte alls, vet jag nu.

I USA håller man på att fixa till ett finfint Tesla-museum efter att halva världen och Elon Musk (samt Olle & Lotten Bergman) har bidragit med pengar till projektet som heter ”Let’s Build a Goddamn Tesla Museum”. Det kommer att heta Tesla Science Center at Wardenclyffe och verkar bli något alldeles i hästväg.

Men tills vidare får man besöka huset som Tesla aldrig bodde i, men där det finns ett museum. Serberna som vi pratade med fnös lite:

– Tssssst, Tesla var bara här en gång, och då bodde han faktiskt på Hotel Moskva.

(Där även Olle & Lotten Bergman ju har bott.)

teslamuseum

Museihuset ser så här pampigt ut i reklambroschyrer.

tesladuva

Men det såg jag inte alls när jag kröp ihop i minusgraderna och den infernaliska vinden Košava kröp in under skinnet och jag dessutom var superduperfokuserad på Teslas duvor som visade mig vägen.

Vi gick på en guidad visning tillsammans med 14 nederländska funktionärer till vattenpolo-EM som just nu pågår i Belgrad. Eftersom DDM var lika orangeklädd som de, fattade de tycke för varandra och kunde inte sluta le i samförstånd.

Skärmavbild 2016-01-19 kl. 22.43.56

”You may take photos, but videos are not allowed … Actually, I don’t care if you do videos, but if you put them on Youtube I will have to hunt you down and kill you”, sa guiden precis när jag filmade en liten snutt. Därför kan ni bara se den lilla videosnutten genom att ladda ner den häääär: ”Videos are not allowed …” (Jag stängde av inspelningen pronto.)

teslamaskin

”System of generation, transmission and distribution of electricity.” (Hjälp mig gärna med de korrekta, svenska orden!)

matorrotor

Teslas egen modell av en ”induction motor with short circuit rotor”.

boat

Detaljbild av Teslas fjärrstyrda båt, som han ”lekte med” i en jättestor vattentank i Madison Square Garden. (Då var den inte av av plexiglas.)

Teslaboat

”Magi!”, sa alla som tittade på hur båten styrdes fram och tillbaka.

Teslamuseet i Belgrad är verkligen inte stort. Det är sju små rum och inte särskilt många apparater. Men det är verkligen på riktigt. Allt pangade, surrade, dångade och blixtrade. Guiden delade ut lysrör till besökare som fick stå stilla och vänta medan han satte på the Tesla Coil – en högfrekvensoscillator som alstrade 500 kV – och vips, lyste lysrören. Så här har någon annan filmat det och lagt ut på Youtube, och följaktligen väl dödats av den unge guiden:

(Det vimlar av numera förmodligen försvunna filmare som har brutit mot guidens regler.)

I museet finns även Teslas kassaskåp, som stod i det rum på Hotel New Yorker som han bodde i under sina tio sista år. Det var, trodde jag, på sin tid fullt av pengar eftersom Tesla var så rik att guiden hade lite svårt att beskriva förmögenheten. (I Wikipedia-artikeln står det att han dog utfattig, men enligt guiden stämmer det inte alls.) Men inte var det pengar i kassaskåpet: det var förstås fullt av ritningar och uträkningar, men allt försvann spårlöst och mystiskt när Tesla dog 1943. Man säger att han hade uppfunnit en ”dödsstråle” som inte skulle komma i orätta händer, så FBI agerade snabbt och analyserade ritningarna med hjälp av en ingenjör vid namn John G. Trump (Donalds farbror). Men sedan ”försvann” allt.

safe

Jag satte mig att klämma och känna och peta på kassaskåpet och vrida på mekanismen, och har alltså varit så nära Teslas egna händer man idag kan vara.

Ni har säkert också hört om Teslas fäbless för duvor och hur han idag skulle ha fått en helt normal OCD-diagnos eftersom han gjorde allt i tretal, varken åt mat eller sov som man bör och alltid bar handskar av rädsla för smuts och bakteriehärdar.

tesla-death-hotel-suite

Två dagar innan han hittades död på hotellrummet, hade han hängt en ”stör ej”-skylt på handtaget …

Tesla kremerades (mot sina och släktingarnas instruktioner) och gravsattes, men grävdes upp igen för att faktiskt placeras i museet i Belgrad, som öppnades 1957.

urna

Nu ligger hans aska i den här urna. Inne på museet.

Även om han var knepig och underlig och oftast hellre ville vara ensam och jobba än att umgås, hade han många vänner och beundrare. Uppåt 2 000 personer kom på begravningen, och kistan bars av Nobelpristagare.

{ 60 comments }

KGB-museet i Tallinn: #epicestonia

by Lotten Bergman on 1 september 2015

Vi börjar med frågan som jag avslutade förra inlägget med: det är en brosch! Svindyr, handgjord skinnbrosch med snören!

Fast nu fortsätter vi med ännu en dagsrapport. Ber om ursäkt för att inlägget är kilometerlångt, men det här är så intressant.

hen_lotten

Pälsallergiker Bergman klappar lyckligt fjäderfä. (Avsiktlig tvekan vad gäller syftning.)

Vi lever rena rama lyxlivet här i Estland. Resan är så välarrangerad att vi bara häpnar. Guiderna är bra, maten förträfflig (även om jag lyckades beställa friterade fiskbullar som smakade kartong) och alla människor alldeles förtjusande. Vi har träffat ester, svenskester, hönor, gamla tanter, skäggiga ungdomar och allt däremellan. Därför måste jag ju berätta om vårt hotell som inte alls var perfekt fastän vi fick en svit eftersom det låg drivor av damm och pappersskräp under sängen, personalen var totalt ointresserad av oss och våra frågor om stora temuggar …

est_toa

… toapappershållaren hängde på sniskan och toaborsten var både trasig och urläbbig …

alger_est_hot

… och det fanns mögel (eller om det var alger) i duschen.

Hur som helst. Kassa hotell är ju faktiskt bara intressanta. Nu till en stor upplevelse!

Vår guide tog oss upp på en höjd i Tallinns gamla stadsdel. Där stod i runda slängar 300 turister (till vilka vi förstås inte alls räknar oss) och tog bilder på utsikten. Så även jag. Men mest intresserade jag mig för den här fågeln:

blodigafaglarskrika

Pälsallergikern fortsätter med fjädertemat. Gråtruten beställde små brödsmulor och blev efter en stund skitsur när jag bara levererade Lagerkvistcitat: ”Min ångest är en risig skog där blodiga fåglar skrika.”

Från den där utkikspunkten kunde man se ett stort 22-våningshotell som byggdes i rekordfart 1969–72 av Sovjetunionen, men med finska arbetare som fick riktig lön. Det byggdes alltså av kompetent folk, vilket var så ovanligt att byggplatsen under de tre åren besöktes av drygt 7 000 inspektörer som ville se hur utländsk arbetsmoral fungerade i praktiken. (Ett likadant hotell byggdes samtidigt i Leningrad, men det tog fem år längre att färdigställas.) I början av projektet utbröt en brand, som dock hemligstämplades och helt enkelt inte hade ägt rum, för sådana misstag ”fanns inte”.

viru

Hotell Viru, som är nyrenoverat och flott trots att det har gått 43 år sedan det byggdes i ”mikrobetong”.

Det var ett på alla möjliga olika sätt ett synnerligen ovanligt hotell och alla ville antingen jobba där – eller ta in där. Världens kändisar – astronauter, rockstjärnor och politiker – kom dit och oooo:ade och aaaaa:ade storögt och alla som jobbade på hotellet fick en hel vanlig månadslön i dricks per dag. (Jazzmusiker var dock portförbjudna eftersom jazz var det mest västerländska som fanns: ”Lyssna på jazz ena dagen, så förråder du ditt land nästa dag.”)

Särskilt sovjetiska pampar och högdjur drogs hit och idyllen var total: ”Det är ju precis som utomlands!” sa alla. Vanliga ester hade förstås inget där att göra utan skulle snällt hålla sig undan eller möjligtvis städa rummen.

tallinn_viru

Hotell-tv 1973! Med utländska kanaler!

Vad inte många visste, var att bakom de där bokstäverna på fasaden (inte de nya, moderna högst upp på taket utan de strax under) fanns en helt vanlig balkong.

23_viru

Alltså på våning 23 …

virubalcony

Här står Orangeluvan och jag på den där balkongen med andra turister. (När han där med kepsen sa att han kom från Hawaii, gick det ett avundsjukt sus genom församlingen.)

Även balkongen byggdes av de intet ont anande finska byggarbetarna som itutades att här skulle man ha en bar och ett café. Men det var ju ingen som kunde vara där ute, förstås; officiellt fanns det ju ingenting på 23:e våningen. Och än idag används den inte till något – annat än ett KGB-museum dårå.

smoke_viru

Men vilka går numera upp till balkonen och röker? Hmmmmm… sa jag och fotograferade bevisen som låg i ett hörn och skräpade.

Hela Viru-hotellets verksamhet baserades under nästan 20 år på spioneriet som sköttes från våning 23. Det där med ”mikrobetong” är egentligen ”hälften cement, hälften mikrofoner” och alltså ett estniskt skämt. KGB-agenterna hade bl.a. dolda kameror i väggarna, mikrofoner i porslinet och antenner till avlyssningsutrustningen i ventilationstrummorna. Det hela präglades av en pappersexercis utan dess like och precis all dokumentation sparades.

babusjka_viru

Alla våningsplan hade förstås en babusjka som antecknade när gästerna kom och gick, vilka de hade med sig och hur pass mystiska de verkade. All denna dokumentation finns sparad!

Men så kom det en dag under senåret 1991, när alla agenterna på en given signal släppte allt de hade för händer och stack. Esterna gick nyfiket in i lokalerna, som alltså numera är ett museum …

ingenting_kgb

På den här dörren står det ”Här finns ingenting”. Bakom den dörren fanns …

TLNPM2:VIRU HOTELL, KGB TUBA, 23.KORRUS :TALLINN, EESTI,05NOV10 Viru hotellis avatakse peagi 23. korrus ning KGB tuba huvilistele uudistamiseks. pl/FOTO PEETER LANGOVITS, POSTIMEES

… KGB:s spaningscentral på 23:e våningen. (Den här bilden togs i december 1991. Foto: Peeter Langovits.)

När vi nu klev in i rummet som ses på bilden ovan, såg det nästan precis likadant ut. Man har satt in några skyltdockor i sovjetiska uniformer, bytt ut och flyttat på några saker och ställt in den säng som brukade stå där, men annars ser det ut precis som när ryssarna flydde. Allt är originalprylar, inget är moderna artefakter eller kopior.

gasmaskrum_kgb_viru

Gasmask gick alla omkring med hela tiden – eftersom det var lag på det. Alla visste att maskerna var av utomordentligt dålig kvalitet, så man sade: ”När larmet kommer, ta på dig gasmasken och spring mot din grav.”

apparat_kgb_viru

Elen är fortfarande inkopplad så att de kvarvarande apparaterna (vad de nu är) kan lysa och blinka.

slarv_est_

Nämen, det är ju nästan så att man känner sig som hemma.

Vår utmärkte guide berättade hur personalen fick ställa fram de buggade tallrikarna av specialporslin som inte kunde gå sönder och hur de fick bannor om just den tallriken hamnade i diskmaskinen. När batteriet tog slut, var det bara att kassera och ta nästa buggade tallrik.

Om personalens trofasthet behövde kontrolleras, lades plånböcker och portmonnäer fram, till synes fyllda av pengar från den kapitalistiska västvärlden. Man skulle då lämna in allt ”bortglömt” till KGB-agenterna. Om personalen av nyfikenhet eller fullt normal girighet öppnade t.ex. en portmonnä, exploderade en färgpatron i ansiktet på dem. Ett lämpligt straff för en sådan bedrövlig person kunde vara att resten av livet arbeta som diskare på Hotell Viru, där man ju bara fick vanlig lön och inte kunde njuta av dricks från alla hotellgäster.

spionkamera

Här provar jag en spionkamera med vidvinkel, gjord för att sitta i en vägg när man t.ex. ville ha koll på mystiska, amerikanska sångerskor.

kontor

I ett annat rum satt en agent och arbetade med räkneapparat och en hypermodern reseskrivmaskin samt en telefon med nummerskiva …

telefoner_est

… och en utan …

tv_kgb

Där inne finns också en av de fantastiska färg-tv-apparaterna som visade utländska program (se den svartvita bilden ovan). Med touchkontroller!

En kuriosadetalj har man också placerat i museet. När Brezjnev dog 1982, skrev den estniska dagstidningen Noorte Hääl en nekrolog som sedan översattes och granskades i hela tre dagar i Moskva. Man kontrollerade dolda budskap och undermeningar och godkände den slutligen. Men redan 1984 dog ju hans efterträdare, den gamla KGB-tjifen Andropov, och det blev dags för samma noggranna kontroll av tidningens arbete. Moskva läste Andropovs runa, kontrollerade eventuella underligheter och godkände sedan texten så att den kunde publiceras.

runor_kgb_viru

Men ingen lade märke till att tidningen hade tagit en rövare och publicerat exakt samma text som två år tidigare …

Det här med den ryska ockupationen 1940–91 präglar fortfarande esterna. Den yngre generationen är blandad: antingen är man fullt medveten om föräldrarnas umbäranden och lite lagom oroad av vad Putin har för sig, eller så vet man, men bryr sig inte. Vi träffade även ungdomar som verkligen inte bryr sig, som inte vet mer än vad vi vet och som bara njuter av det för dem fulkomligt normala livet.

Ryssarna som fortfarande bor kvar i Estland (ungefär 30 % av befolkningen på 1,4 miljoner) är naturligtvis inte en homogen grupp, även om man talar om dem som blott ”ryssarna”. De ester som vi talade med (tyvärr fick vi inte chans att tala med några ryssar) kom med olika besked och hade vitt skilda åsikter om dem

  1. ”De är så roliga, ryssarna! Och vackra! De låter och lever rövare och är så lössläppta och allmänt stökiga! Jättehärliga!
  2. ”Skitstövlar hela bunten. De håller sig för sig, går i ryska skolor, vägrar att lära sig eller sina barn estniska och tror att de är förmer.”
  3. ”Ryssarna har faktiskt börjat integrera sig. De gillar att den estniska regeringen satsar på det estniska språket och de bor ju kvar här och inte i Ryssland av den anledning att de nog ser sig mer som ester än som ryssar.”

Alla tre upplever alltså situationen olika. Och ja, så är det väl med allt här i världen; inget är blott svart eller vitt. Det mesta är grått.

litenpippi

Dagens fågeltema avslutas härmed med en väldigt liten, halv, död fågel på en trottoar i Tallinn.

 

{ 56 comments }

Tekniska museet i Stockholm

by Lotten Bergman on 18 augusti 2015

Jag och Tolvåringen ska minsann göra det till en finfin tradition att dagarna före skolstart gå på museer; det var så få besökare där idag att vi ett tag trodde att vi var de enda överlevande. Men hur bra är det egentligen, Tekniska museet i Stockholm?

Vart vi än i museet vände oss, såg det ut så här.

trasigknapp

Trasig knapp.

intevev

Vev som inte vevade.

skarmpaj

Skärm som var paj.

trasigknapp

Trasig knapp.

inteknapp

Bortsprungen knapp.

skarmtrasig

Ännu en trasig skärm.

trasiglampa

En lampa som skulle lysa när vi cyklade – så saaaatan vad vi cyklade. (Men den var trasig. All rörelseenergi for all världens väg.)

hangdskarm

En hängd skärm som hängde i de fem timmar som vi var (hängde) där.

avbrott

Väldigt trevlig skärm med tanke på de nostalgiska vibbarna, men icke desto mindre verkligen avbrott.

Och CO2 ska ju inte skrivas så här:

Skärmavbild 2015-08-18 kl. 22.46.28

Jag kan ju skriva rätt till och med i en sketen liten blogg som den här, och med tanke på att Tekniska museet kan trolla med laser och bildspel och stoltsera med alla upptänkliga datorspel, så skulle man ju kunna tänka sig att en liten indexerad tvåa inte är så svår?

Men nu till pudelns kärna: det är ett fantastiskt museum! ÄNDÅ!

gammaldator

En gammal sketen dator: tumme upp!

milktetra

De första gamla mjölktetrorna!

Ni som är som jag minns säkert Herkules Jonssons storverk, där man i avsnitt 5 och 6 utreder mysteriet med den försvunna skolmåltiden. Om inte: spola fram till …

milktetror

… efter 8:30 häääääär.

jagkundeinteslitamig

Det finns en hel vägg med gamla teknikprylar!

uttagsautomat

Och där fanns en hel jädra bankomat från tiden innan de hette bankomater!

Men vilket teknikmuseum med självaktning har inte i sin utställning …

fredastairesskor

… Fred Astaires dansskor …?

De är bara i storlek 39 (att han inte trillade omkull då, han var i alla fall 175 cm lång) med broderade guldpaljetter och han bar dem i ”Easter Parade” (1948). Bättre bild från Tekniska museets sajt nu:

fredastairesskor

Jag vill på intet vis förstöra detta otroligt fina utställningsföremål, men faktakontrolltanten i mig har inte hittat dessa skor på några bilder från ”Easter Parade”. Kan ni hitta bevis? (Gamla filmprylar från och med 40-talet är deponerade på Tekniska museet och skorna sägs vara en gåva från filmbolaget Metro Goldwyn Mayer till Svenska filmsamfundet.)

Hur som helst: vi rekommenderar Tekniska museet varmt, särskilt utställningen Digital revolution – som dock bara pågår till 30 september 2015!

{ 63 comments }

London: Lincoln & en promenad till Imperial War Museum

by Lotten Bergman on 3 augusti 2015

Här sitter jag på en pub och äter fish and chips och dricker en pint. (Vilket jag förstås bara talar om för att få lägga ut en matbild som egentligen är precis likadan som alla andra matbilder.)

fishnchips

Ja. Mat. Hm. Öl.

I London hinner man inte göra nästan något eftersom allt tar sån tid att göra.

ombyggdpub

Man måste t.ex. ta massa bilder på hur de bygger om precis överallt.

Det tar tid att åka tunnelbana eftersom det dels är kul, dels är lite krångligt. Att titta på broar och duvor tar tid, att leta efter papperskorgar tar evinnerlig tid. Att det är så svårt att hitta papperskorgar i London beror (sägs det) på rädslan för bomber, men hur logiskt är det när man ju får skapa sopsäcksberg som kan rymma hela raketer? Som jag ju dessutom måste ta bild på?

sopor_london

London har tydligen samma sophämtningssystem som Bryssel. (Ett system som Agneta i kommentatorsbåset visste att berätta om redan 2007.)

papperskorssomjagmissade1

Nämen titta, där fanns ju en papperskorg!

papperskorssomjagmissade2

Oj, där fanns ju också en papperskorg!

När jag gick omkring och letade efter papperskorgar, hittade jag andra spännande ting.

lincoln_london

Lincoln? Här på Parliament Square? Varföööre?

Lincolnstatyn mitt i London är en exakt kopia av Augustus Saint-Gaudens Lincolnstaty som på ett mera logiskt sätt står i Chicago. Nu ska vi se:

”The Saint-Gaudens statue was not intended for this spot, however. It replaces a replica of a controversial statue by George Barnard previously installed in Cincinnati, Ohio. When the president’s son Robert heard that the Barnard statue was headed for London, he was appalled, calling it ”simply horrible.” Because of his influence, the Saint-Gaudens work was dedicated in London on July 28, 1920. The Barnard statue replica, dubbed the ”stomach ache statue” because of the placement of the hands, went to Manchester, England instead.”

Ahaaa.

fax

Och när jag inte hittade papperskorgar, hittade jag istället en fax, som på ett helt naturligt sätt låg på trottoaren. (Jag lade tillbaka den.)

sparr

Dessutom hittade jag oförklarliga ”vägspärrar” på samma trottoar. Jag frågade ett brittiskt par vad det var, och de föreslog ”some bleeming art project”.

bigben

Big Ben hittade jag inte förrän jag stod precis under honom. Hej!

Efter en tvåtimmarspromenad med tuggummi- och snytpapper samt en glasspinne i fickorna och en sedan 90 minuter tom kaffemugg i näven, kom jag fram till mitt mål: Imperial War Museums.

kanoner iwm

Entrén skyms lite av ett par kanoner.

kanoner

Dessa kanoner är absurt brutalstora.

please_climb

Jag lydde och klättrade istället på kanoner som man inte kunde göra sig illa på.

IWM, som Imperial War Museums kallas av lokalbefolkningen, har till den 31 augusti en utställning om modet under andra världskriget. (Rekommenderas.)

handvaska_gasmask

De små knapparna och tygblomman fungerade som reflexer eftersom olyckorna ute på vägarna ökade med 80 % i ett slag när folk beordrades att mörklägga.

Innan jag blev påmind om att fotografering inte var tillåten (”I’m so sorry, madam, but could you please put your camera in your bag?”), hann jag ta en bild på för gasmasker anpassade handväskor.

smygriterska

Den här bilden tog jag (i smyg) inte med fokus på utställningen utan på den unga tecknerskan som stod och ritade av alla kläder. Eftersom hon inte fick fotografera dem.

Utställningen visade hur landuniformer skilde sig från de marina och hur de kreativa och modemedvetna gjorde små förändringar för att antingen göra kläderna bekvämare eller snyggare. Särskilt eftertraktade var marinens blåa strumpor, som ansågs vara mycket, mycket snyggare än de andra, som ju var beigebruna och tydligen av ett mer korvigare material.

Det fanns brudnäbbsklänningar av fallskärmstyg och en bröllopsklänning av simpelt fodertyg. (Den senare användes av 16 kvinnor i en och samma bekantskapskrets 1941–46.) När slagen på herrbyxorna förbjöds, köpte killarna förstås för långa byxor och lät sedan sy slag på dem.

makedoDet fanns en liten folder – en kampanj kan man också kalla det – som hette ”Make-do and mend” som uppmuntrade alla att stå ut och sy om och göra det bästa av situationen. Då tänkte jag på min proppfulla resväska som hade fått tillskott av en engelsk vinterjacka och ett par fånigt trasiga jeans samt tre rutiga pyjamasar. Och så tänkte jag den absurda tanken ”nämen ett litet krig med lite katastrof och ransonering samt lidande kanske vi alla hade mått bra av?”. Jag suckade och avslutade min tanke: ”Synd bara på all död som måste till för att vi ska ta oss i den återanvända kragen.” (Vaddå banal? Jag kan faktiskt inte styra vad min hjärna tänker. Öh.)

Eileen-&-Leslie-Speller-20-

Typisk fallskärmsklänning.

Leslie Speller och Eileen Stone på bilden ovan gifte sig efter kriget (efter att inte ha träffats på fyra år eftersom Leslie sköts ner i Libyen). Klänningen syddes av hans fallskärm och färgades efter bröllopet brun för att användas som foder i en kappa. En liten (vit) bit sparades och blev med lite broderier en förtjusande, liten näsduk. Andra delar av fallskärmen använde de under resten av livet lite här och där i vardagslivet och på campingresor.

wartime_fashion-lad_3183193b

Hatt, midja, handskar … är det inte snyggt, så säg?

Vän av ordning undrar nu förstås hur det stod till med alla kanoner, bomber, tändhattar och granater på museet. Svar: jag har ingen aning ety jag är en av blott mode intresserad quinna.

Pssst. Ni som har Twitter kan leta upp den trevliga hashtaggen #WhatMyFamilyWore.

{ 83 comments }

Mary Rose är faktiskt storasyster till regalskeppet Vasa och förr drack man ju mycket mer öl än nu

juli 30, 2015

När ytlänningar (skrev Lotten med ett kärleksfullt leende på läpparna och ormet krüper i tankarna) kommer till oss, drar vi alltid med dem på ett besök i Stockholm, med regalskeppet Vasa som första mål. Har man inte varit där, måste man åka dit. Jag var där redan 1975, lite ämlig med getingstick i armhålan och […]

Läs hela alltet →

Dag 6 i Belgien: Bryssel, städning, socker, hus och ett er*tikmuseum

juli 8, 2015

Ja, känsliga tittare varnas, det finns en bild från er*tikmuseet längst ner i inlägget. (Det är inte jag som är pryd, det är spamrobotarna som går i spinn så fort jag skriver [o]lämpliga ord.) Städningen? Japp, nu vet vi hur städningen går till i Bryssel, men godkänner den inte. Choklad och annat sött? Vi fick […]

Läs hela alltet →

ABBA The Museum

september 29, 2013

Igår bjöd barnens farmor – tillika den djefla mannens mor – både min och sin släkt på restaurang och museibesök. Restaurang Hasselbacken med världens godaste skagenröra hade dock problem med logistiken eftersom buffématen nåddes blott från ett håll och en enda lång, ringlande kö. Hör nu här alla bufféplejs! All mat ska nås från minst två sidor. […]

Läs hela alltet →

Bara liten bildsafari från senaste veckan

augusti 5, 2013

Jag försöker tycka om augusti, men börjar hysa lika stark aversion till denna månad som till november. Dagarna flyger fram som en hindu på ett öppet fält. (Förlåt, men i vår familj säger vi sedan 1986 hindu istället för hind pga. sludder. Eller om det var slödder.) Snart är det slut på morgondopp, kvällsdopp, utomhusätning […]

Läs hela alltet →

Sveriges största beredskapsmuseum!

juli 2, 2013

Jomen. Sveriges största beredskapsmuseum finns strax söder om Viken, som ligger mellan Helsingborg och Höganäs på västkusten i Skåne. (Halva läsekretsen drar nu efter andan – den halvan som hänger i kommentatorsbåset och igår fick reda på att Tioåringen, Trettonåringen och jag har tagit flyget till England. Den halvan som ju nu förväntar sig fish’n […]

Läs hela alltet →

Några turistattraktioner senare

juni 30, 2013

Jag pratade med en kompis som nyss har flyttat till Skåne och som säger att det är ju rent löjligt vad vackert allt är. Korsvirkeshus, platta åkrar med inslag av blåklint och vallmo, böljande kullar (om än väldigt låga) och stockrosor mot varenda jädra vitkalkad vägg! Efter att ha bott 23 år i Skåne, svarar […]

Läs hela alltet →