För tusen år sedan samlade jag gummiband i en burk.
Men vänta nu. Det var ju alls inte för tusen år sedan; det var när jag skrev kåserier i Sydsvenskan i början av 2000-talet och fick en gratisprenumeration på sagda tidning, som alltid levererades en dag för sent (det är långt till Mälardalen) – med gummiband runt.
Min djefla man tyckte att gummibandssamlandet var fjöntigt eftersom vi aldrig någonsin fick användning för snoddarna. Jag bara samlade och samlade ungefär som att jag samlar på gamla gympadojor, snurrskivetelefoner och bufféer.
Häromdagen hittade jag alltså denna gummibandssamling. Alla band hade krackelerat, gummit var torrt som fnöske och påminde lite om bran flakes eller min av antirynkkrämer obefäckade hy. På burken satt en av min djefla man tillverkad lapp.
”Gummigummans gummiburk.”
Jag suckade och tänkte på dåtiden. Blöjbyten. Amningskupor. Vällingpulver. Gummiband.
Men … Vänta, är gummiband verkligen av så dålig kvalitet att de blir oanvändbara efter bara några år? Från ovanvåningen hörde jag mitt i funderingarna den djefla mannen vråla:
– GUUUMIIIII!
Plötsligt insikt drabbade mig som ett skott mot knäna: jag kallas väldigt ofta Gummi. Nästan oftare än Lotten. Och har så kallats väldigt länge. Mystiskt.
En snabbkontroll visade sedan att undergången är nära. Jag frågade nämligen den Gummi-skrikande djefla mannen när han egentligen tillverkade Gummigummans gummiburk.
– Åh, det var när vi bodde på Skolgatan. Du samlade gummiband som om du misstänkte att de skulle förvandlas till guld. Det var … 1988. Japp.
Så är det alltså: jag har kommit till den åldern när man gör om minnen och dessutom lägger till detaljer som gör att det hela – som är påhittat – låter som om det är med sanningen överensstämmande.
Hm. Dåtiden alltså. Axelvaddar. Stort hår. Glansiga kostymer. Gummiband.
Det var en gång en gammal släkt. Inga skandaler syntes under ytan. Men så var det en ung dam – född vid förra sekelskiftet – som i relativt unga år skilde sig från en inte särskilt trevlig man. Åren gick, och plötsligt träffade hon en mycket äldre – gift – herre. Stor kärlek uppstod.
De tu smög med sin kärlek. Herren ville inte begära skilsmässa från sin fru trots att släkt och vänner som visste om det olämpliga arrangemanget, sa till på skarpen och bad honom bestämma sig. Nja, sa herren – och gjorde förstås den unga damen som han inte var gift med, med barn. Sådant händer bevisligen i de bästa familjer.
Barnet föddes. Herren skilde sig. Den unga damen och den äldre herren gifte sig i Stockholms rådhus när hemskillnadsåret hade gått ut. Familjen utökades sedan med två barn till och alla fem i familjen bodde de i en osannolikt fin lägenhet på Kungsholmen tills herren dog. Den inte längre lika unga damen stannade kvar tills även hon dog.
Men första frun då? Jo, hennes fruktkakerecept, kallad ”pappakaka”, har ju levt vidare!
_____________________________
Första fruns fruktkaka – pappakakan
Ingredienser 1/2 kg smör
400 g socker
6 ägg (där vitan och gulan ska hanteras vid olika tillfällen)
1/2 kg vetemjöl
rivet skal av 2 citroner
1 dl konjak eller annan sprit
300 g syltade apelsinskal
300 g korinter
300 g annat torkat eller syltat men fruktigt som cocktailbär, fruktblandning och suckat
Turordning med byttor!
Bytta 1 (som gärna får vara en assistent av maskintyp – om du inte har en assistent kan elvisp och degkrokar vara till hjälp):
Blanda socker och rumsvarmt smör. Det ska bli en hård gegga utan stora smörklumpar.
Bytta 2 Blanda all frukt med mjölet.
Bytta 3 Vispa äggvitan (enbart äggvitorna!) till ett hårt skum.
Eliminera byttor!
Blanda äggulorna med smörsockret i bytta 1.
Blanda fruktmjölet med resten i bytta 1.
Häll i spriten och citronskalet i bytta 1.
Vänd ner äggviteskummet i bytta 1.
Avsluta:
Blanda väl. (Jag skulle vilja uttrycka det så här: Don’t try this at home utan en assistent.)
Dumpa allt i två smörade och bröade, avlånga formar. (Det blir bara pannkaka i en stor rektangelformad.)
In i ugnen – och låt stå i 175 °C i en timme. Håll gärna lite koll: alla ugnar är olika. Prova med en strumpsticka mot slutet.
____________________________
Ni ser hur skrivautvänligt jag har gjort själva receptet?
Vi vet inte hur själva överlämnandet av kaktillverkningsmysteriet gick till. Men förmodligen så här:
– Hej ursäkta, nu när jag har fått din man så undrar jag om du kan lämna ifrån dig även recepten?
Men nu kommer resten:
Byttorna.
Min beigefärgade assistent där uppe i vänstra hörnet inköptes 1986 i Lund för studiemedel som skulle ha hållit mig med mat och böcker i en hel månad. Men jag är en brödbakare som måste äga assistent. Den är inte röd och strömlinjeformad men snurrar precis som den ska.
När jag via telefon bad min mamma om receptet häromdagen, var hennes direktiv väldigt fokuserat på byttorna.
–Bytta ett och bytta två och bytta tre och bytta fyra och degkrokar där och inte degkrokar i äggvitorna och oj nu glömde jag att, vänta sa jag att konjaken skulle i bytta två nej jag menar … ett?
När jag väl satte igång, lät jag assistenten där uppe på bilden göra jobbet medan jag bara hällde och hällde.
Jag har en specialmugg som delar på gulor och vitor som eventuella agnar från vete – men det är faktiskt bra mycket enklare att bara använda händerna.
Smeten är i detta slutläge fantastiskt god. Man måste smaka.
Men man kan låtsas att man bara måste rengöra slickepotten.
Skjuts in i ugnen! En timme senare såg underverken ut så här (och inget smul- eller degliknande fastnade på strumpstickan), när jag triumferande sms:ade både mamma och syster Orangeluvan om succén:
Men … jag råkade tänka på andra saker när jag bara skulle flytta de två formarna från spisen eftersom jag kom på att jag samtidigt skulle flytta ugnsgallret in i ugnen igen och försökte lyfta allt på samma gång som jag hanterade grytlapparna och svarade på en fråga som ett barn just då ställde om Bakuganarnas förvandlingsförmåga i kombination med kylskåpsmagneter. Och vips … såg kakorna ut så här:
Jag kallar mitt konstverk ”Hoppsan”.
Det som hamnade på golvet åt jag upp, så jag kan garantera att smaken blev bra. Men jag har fått ett hårstrå i halsen.
Sensmoral: sopa golvet innan du tappar kakor på det.
Här firar vi med Världens kortaste fest – men man ska veta att just den 11 november runt elvasnåret är en allvarlig stund i andra länder.
I Storbritannien är man superdupernoga med att varje år sedan 1919 klockan 11 den 11 november ära första världskrigets stupade med inte bara en, utan två tysta minuter. Tidpunkten är vald med tanke på att vapenstilleståndet gällde från prick klockan 11 den 11 november 1918 – även om själva fredsfördraget inte skrevs under i Versailles förrän ett drygt halvår senare.
Hur tänkte de egentligen? Att designa en hjälm som strängt taget bara skyddar från saker som kommer uppifrån måste ju vara lite dumt?
Vi tar oss tillbaka till 1918. Alla är blöta om fötterna, alla röker, alla vill hem och dricka te och alla vet att det här förbaskade kriget är faktiskt snart slut. I alla fall säger höjdarna det – klockan elva ska alla ju lägga ner vapnen. Men tänk om det inte är sant? Och tänk om det är sant och jag – just jag – kan vara den som avlossar det allra sista skottet!
Alltså skjuter alla på precis som vanligt eller kanske lite extra fram till klockan elva. Alla vill ju dessutom slippa bära hem massa ammunition och istället fylla fickorna med … konservburkar, cigarrettpaket och konfetti? På alla håll och kanter förberedde sig de olika arméerna också för eventuella luringar som inte alls tänkte respektera vapenstilleståndet. Därför dog nästan 3 000 män och 11 000 män skadades innan klockan slog elva.
Måste leta efter ett förstoringsverktyg.
Irländaren George Edwin Ellison var ute och kollade på omgivningarna i Belgien när han sköts vid halv tio-tiden denna fredens dag. Han hade varit med som soldat sedan 1914 och till och med överlevt den allra första attacken med senapsgas den 12 juli 1917.
Fransmannen Augustin Trébuchon dog klockan kvart i elva på väg till soldatkompisarna med beskedet att varm soppa skulle serveras strax efter elva, eftersom de alla satt i blöta strumpor.
Kanadensaren George Lawrence Price dog två minuter i elva när han och hans kompisar letade efter en tysk prickskytt som sades finnas i ett visst hus. Huset var tomt, men eftersom alla visste att vapenstilleståndet låg blott två minuter i framtiden, beslutade sig alla för att stanna kvar i huset bara en liten stund till. Alla utom Price – som gick ut ur huset och omedelbart träffades av en tysk kula i hjärtat.
Amerikanen Henry Gunther (som hade tyska farföräldrar) dödades en minut i elva när han av outgrundlig anledning rusade fram till och sköt mot en tysk enhet, som förstås besvarade elden.
Never again! Aldrig mer ett sådant krig! ropade de alla.
Strax efter klockan elva utbröt ett fasligt skjutande som pågick i ungefär 20 minuter; soldaterna försökte alla att bli den som till slut avlossade Det Stora Krigets allra sista kula.
Vem som vann? Ingen aning – Twitter var ju inte uppfunnet.
Jag är ju uppvuxen i både Lund och Luleå. Och det underliga är att båda städerna är på alla sätt perfekta. Lunds lov har jag sjungit flertalet gånger tidigare – varje gång har jag även försäkrat omgivningen om att jag alls inte ska flytta; det är inte det det handlar om. Man kan ju faktiskt flirta lite med andra städer utan att för den skull riva upp bopålarna och fly fältet.
Igår var jag alltså i Luleå i åtta timmar, varav två var föreläsandes, två var ätandes, en var fikandes och resten ett enda flängande från det ena till det andra. Jag hann åka taxi, åka buss, åka BMW-cab, kramas, klia mig i huvudet när hus till synes hade flyttat på sig, snubbla i ett tjälskott (får skylla på dimman), lyssna på gubbarna på ljugarbänken inne i Kulturens hus och plinga på dörren till huset där jag bodde 1973–81.
Ungefär så här gick det till.
När jag kom till Björkskataskolan där jag gick i högstadiet, fnittrade jag först åt den linjalförsedda arkitekten som skapade detta:
Björkskataskolans vattenkammade gympasal. (Man vill liksom rufsa till lite.)
Sedan höll jag på att trilla baklänges av ljud- och luktminnen när jag ryckte upp porten. Jag fick en bekant stöt genom handen: det måste helt enkelt vara exakt samma dörr som 1977. Skolan är ombyggd flera gånger och stora ytor som förut var uppehållsrum och, eh, bara stora ytor i största allmänhet, är idag klassrum.
Vid ett bord i lärarrummet satt en liten lärare och skrev något. Jag vågade inte gå in, men knackade försiktigt på dörrkarmen utanför det öppna lärarrummet. Det var där jag 1979 ställde mig på en stol och skällde ut hela lärarkåren för att de hade mage att sno fikabröd utan att betala för sig. (Vi samlade pengar till en klassresa som sedermera gick till Rhodos.) När den lilla läraren inte hörde trots flera knackningar, tog jag mod till mig och gick in och presenterade mig för att fråga om det var ok att jag tog några bilder.
– Nämen int’ het du Bergman. Du het Stenson. Lott’n Stenson är det ju!
Det var min lilla gympalärare Rigmor! (Underligt nog kastade jag mig i famnen på henne, vilket jag nog inte har gjort med någon annan lärare någonsin. Att hon inte trillade omkull är ett under.)
Vårt hus på Midsommarvägen var inglasat och tillfixat, men sig väldigt likt. Det var förstås ingen hemma, men jag dristade mig ändå till att gå som en tjuv och titta lite. Hade det varit på den tiden som vi bodde där, hade det bara varit att öppna dörren och klampa in och gå husesyn – vi låste aldrig ytterdörren.
I shtaaan (så säger man, [tillägg efter klagomål i båset:] fast inte lika brett och brutalt som i Skellefteå, där man säger Schtaaan) blev jag storligen imponerad av så mycket. Storgatan är en gågata, men utan cykelproblem som finns i andra städer eftersom den är bred som en landningsbana. Överallt finns ljusinstallationer och informationstavlor till dem och vart man sig i Luleå vänder, finns det vägvisande pilar mot nya äventyr.
Står luleborna månne på Storgatan och grillar korv?
Hela schtaaan brann ner 1887, varför den inte som Lund går i kringelikrokar utan (som New York) är uppbyggd i ett rutnät. De fina stenhusen är från sekelskiftet, de fula plåthusen är från 1970-talet. Jag minns när huset som syns i höger bildkant (inte Stadshotellet med torn rakt fram) revs 1975 …
… för att detta skulle kunna byggas på samma plats:
Fula hotellet – som alla ändå tyckte om, för det var så lyxigt.
Uppdatering!
Stadsarkivet inkom snabbt (efter snälla påpekanden i kommentatorsbåset) med en bättre bild på huset som revs!
Bilden togs 1965. Så osedvanligt flott det är med de geometriska mönstren på fasaden.
Föreläsningen ägde rum i det fula gula huset på bilden ovan – ett hotell som har ärvt en slipssamling av SAS-hotellet som förut huserade på samma adress.
Slipssamlingen, som även innehåller sjalar, skärp och skägg. (Kungen kallas ”Karl Gustav Bernadotte” medan hans fru heter ”Drottning Silvia”. Ted Kennedy hänger bredvid C.H. Hermansson och Olof Palme bredvid Markus Wallenberg.)
Tips till Luleå kommun: ställ ut slipssamlingen så att fler kan se den! Fyll på med information om vilka de idag okända dignitärerna är och hur det kom sig att han som klippte av sitt skägg gjorde just det …
Under min föreläsning kom vi alla överens om att det är en Norrbottensspråkpolisturné som måste vara mitt nästa mål. Och jag kan ta med mig slipsutställningen!
Efter föreläsningen sprang jag på trötta ben med blytung ryggsäck till Norrbottenkurirens redaktion, eftersom kommentatösen Luleå-Anna jobbar där. En halvmeter ifrån henne jobbar dessutom Bittan — en av mina barndomsvänner från Midsommarvägen!
Luleå-Anna och Bittan jobbar. (Jag står bakom och skriker order om att de ska se koncentrerade ut och att den där SAOL på bordet är alldeles för gammal.)
Bittan och jag skapade ”Chalobiggs chalokladd” av allt som finns i ett kök (choklad, apelsinjuice, katrinplommon, majs, smör osv.), tillverkade människodockor i naturlig storlek som vi körde runt på spark mitt i natten och premiärbadade fötterna i kanalen en dag efter att isen hade gått. Vi pratade gamla minnen och jag både fniss-snorade och spottade kubbsmulor samt pratade på alldeles för hög volym.
Vem behöver väl uppåttjack när man kan åka till Luleå?
Jag och Bittan 1977. Vi gick utklädda runt till alla grannar för att be om bidrag till ”Skit-klubben”. (Det var meningen att den som lyssnade skulle tro att vi sa ”skid-klubben”.)
Eladaptern till datorn blev kvar i Luleå, mobilen lade av i Älvsbyn, köttbullarna på tåget var från 1973 och mina strumpor fyllde hela sovkupén med senapsgas.
Avslutningsvis en sammanfattande film med dogmadarr:
Förslag till alla kommuner som behöver en pick-me-up: åk på studiebesök med nattåg till Luleå – staden som var i samma läge på 70-talet, men som numera mår så bra. Hur kom det sig att det blev bättre? Vem drev det hela? Hur ordnade det sig så bra? Varifrån kom pengarna?
Frågan i rubriken ställde Åttaåringen till mig i förra veckan. Visserligen ställer han frågor precis hela tiden, men just den här har jag återkommit till flera gånger. Oftast ställer han frågorna utan att bry sig om svaren, som ibland kräver stor tankemöda.
– Tror du att jag kommer att få vara med i en film någon gång? (Ja.)
– Hur många människor träffar Magnus Samuelsson på en dag? (Ungefär 23.)
– Varför blir man lång? (För att kunna se ner på sina föräldrar.)
– När äter man mest pizza? (När man är hungrig i 17-årsåldern.)
– Vilka dagar är bäst? (Dagen före.)
Men när blev jag allra mest förvånad?
Tekniska landvinningar som att det som syns på datorskärmen plötsligt rör sig eller visas i färg minns jag som vaaabahaaa-ögonblick.
Att jag inte kom in på Dramaten (scenskolan dårå) var väldigt underligt eftersom jag ju just då var Sveriges bästa skådespelerska.
Varje gång jag sätter en trepoängare på basketträningen blir jag glatt överraskad, för det är bara ren tur – och jag har aldrig tur annars.
Jag blev nästan chockförvånad när en gammal klasskompis från Luleå plötsligt ringde på dörren häromåret.
När jag i söndags provade ett par av mina gamla pumps från 1988 och inte ens fick ner halva hälen, blev jag faktiskt bara lite förvånad.
En snabb sökning i min dator ger vid handen att av de just nu drygt 17 000 mejlen som jag har skickat sedan 2009, förekommer ordet ”förvånad” i blott 46. Och då handlar det bara om obetalda fakturor och stavfel i tidningar. Varken obetalda fakturor eller stavfel i tidningar borde generera någon som helst känsla av förvåning, så det måste handla om brist på synonymer till ”vansinnig” eller ”besviken”. I alla dokument på datorn förekommer ”förvånad” 878 gånger, av vilka 46 är i mejlen ovan och 832 återfinns i ofärdiga kåserier. Vilket inte är ett dugg förvånande.
Svaret på frågan i rubriken är alltså ”jag vet inte” — vilket kanske är det mest förvånande av allt, sprunget som det är ur en aldrig svarslös mun.
Med det senaste ehec-utbrottet med 1 500 sjuka i Tyskland och flera tragiska dödsfall borde jag inte tänka på geléhallon så fort jag ser tidningsrubrikerna. Men alla visar ju upp fantastiska vackra bilder på just geléhallon – som sägs vara bakterien.
Ehec-bakterien, fotograferad med elektronmikroskop. (Bilden är från Helmholtz Centre for Infection Research och jag har inte kunnat fråga Reuters om jag fick ta den, så nu är jag kriminell igen.)
I detta sammanhang måste jag innan vi alla döden dör rekommendera er att på något sätt få tag i första säsongen av ”De överlevande” (Survivors) som gick på tv i mitten av 1970-talet. För det är så bra. Och det är så dåligt. Jättedåligt och jättebra. Jag har faktiskt aldrig sett något så bra som är så dåligt.
Jag nämnde denna serie tidigare i ett nostalgiskt sammanhang och förärades därför de tre säsongerna på dvd i julklapp. Men inte förrän nu har jag börjat titta.
Och det är så bra! Och så dåligt! (Fast det kanske ni har förstått nu?)
Pling plong! Allmänbildningsakuten!
I mitten av 1750-talet var medellivslängden runt 35 i Sverige.
Det allra sista nödåret i Sverige var 1867.
År 1901 var medellivslängden runt 55 i Sverige.
Den sista … förlåt … senaste riktigt stora dödliga epidemin i Sverige var spanska sjukan 1918.
År 2011 är medellivslängden runt 80 i Sverige.
Självklart står vi här i vår nutid och klagar på kass uppkoppling och onyttiga chips eftersom det ju är vår verklighet – precis som att man strax före spanska sjukans utbrott säkerligen klagade över besvärliga knäppkängor och marmelad som fastnade i mustaschen.
Tv-serien ”De överlevande” (där jag av någon mystisk anledning säger de och inte dom) inleds med att folk klagar på att tåget är försenat, att det är långa köer på sjukhuset och att telefonen inte funkar. I realtid steker huvudpersonen Abby Grant bacon till sin hungrige make så att fettet sprätter upp på kameralinsen och vi nästan inte hör dialogen:
Baconstekningen inleds efter 6 minuter och är inte klar nästan tre minuter senare när klippet tar slut.
Ett par dagar senare är nästan alla människor döda av ett virus – och det roliga börjar.
För allt sker ju 1975. Kläderna och frisyrerna är från 1975 och tv-tekniken är från 1975. Alla vandrar omkring i fluffiga afghanpälsar och midjehöga jeans som är så utsvängda nertill att de överlevande har svårt att gå normalt. Klafs, klafs, klafs låter brallorna i varje avsnitt.
Och INGEN har ryggsäck! (Skådespelerskan här heter Lucy Fleming och hon är brorsdotter till Bond-författaren Ian Fleming samt gift med karln som spelade James Bellamy i ”Herrskap och tjänstefolk”.)
Om jag idag fick skapa en apokalyptisk tv-serie skulle jag ägna ett helt avsnitt åt funderingar på hur man kläd- och persedelmässigt bäst rustar sig för ett liv utan moderna bekvämligheter. Först skulle jag förstås söka upp en Fjällrävenfabrik och kanske en Gore-Tex-fabrik samt en Victorinoxfabrik och därmed garantera produktplaceringarna så att finansieringen var fixad. Sedan skulle jag sätta igång på riktigt.
Det gjorde nämligen inte tv-teamet som producerade ”De överlevande”. Och det är därför serien är så dålig fastän den är så bra.
Alla vandrar omkring i stadskläder med klackar och stora skjortsnibbar.
Förnödenheter packas i otympliga axelväskor.
Trots att nästan alla människor dör, får vi inte se mer än en handfull lik eftersom statister inte fanns med i budgeten.
Vissa utomhusscener är till hälften filmade utomhus med filmkamera, till hälften med videokamera i studio.
Obegripligt långa, händelselösa scener utan dialog illustrerar något – men vi tittare vet inte riktigt vad.
Och det är så bra! För att inte knarka film hela dagarna och inte få något annat gjort, har jag bestämt att jag måste motionscykla när jag tittar, så mer än ett avsnitt per dag pallar jag inte. Jag cyklar och svettas och biter på naglarna och skrattar och lider och älskar och gapar. De agerande är mina bästa vänner och Löjliga familjen på en gång.
Rollkaraktären som heter Greg ska vara ”den snygge”, men jag tycker mig ana att han har våldsamma problem med frisyren. När det största hotet mot de överlevande är annalkande svält, elaka bovar med gevär, komplicerade förlossningar, störtregn och blodsprutande sår, dyker han plötsligt upp så här välkammad:
Hårspray, anyone?
Rollkaraktären som ska vara ”den läbbiga och opålitliga” heter Tom Price och är mitt starkaste minne från när jag såg serien som 11–12-åring. Skådespelaren Talfryn Thomas var tydligen läbbig på riktigt och kom alls inte överens med de andra skådespelarna.
Tom Price dyker upp efter 5:38 i detta klipp. (Men allt är värt att se.)
Mitt i alltihop blir jag en domedagsprofet som talar om för barnen här hemma hur man gör upp eld utan tändstickor och att man faktiskt måste kunna skriva för hand och att man inte kan ta allt för givet och tänk, barn, att er morfars far nästan dog 1918 och vad skulle ni göra om ni var tvungna att stycka en kyckling och rensa en fisk? Hjälp vilken värdelös uppfostran ni har fått! Ta genast på er säck och aska och gå barfota ut i skogen för att förstå hur medelåldern medellivslängden kunde vara 35 för några hundra år sedan!
Nu blir det ju lite dyrt om ni måste köpa dels dvd-filmen, dels en motionscykel för att leva ett lika roligt liv som jag. Men jag kan väl låna ut första säsongen? (Det är bara den jag har sett hittills.) Om inte annat har jag ju lärt mig en viktig sak bland alla håriga bringor som skymtas bakom till naveln uppknäppta skjortor, friktionssprakande gabardinbyxor, raspande manchester, långa promenader med av blåsten mumliga dialoger och svettiga pannor som baddas med kalla handdukar: man ska hjälpa sina vänner i nöd.
OBS! Rör inte nyinspelningen av ”De överevande” från 2008 ens med tång. Proffsiga klipp och trovärdiga lik samt moderna miljöer kan inte dölja det faktum att det är en bedrövlig kalkon.
När jag var liten på Mätaregränden 8 i Lund, bodde alla som jag kände i samma område. Världen var liten och behändig även om gatan med blott 18 hus kändes oändlig. Mina föräldrar var då yngre än jag är idag, och jag har förstås svårt att tänka mig hur de tänkte och kände och vilka problem eller glädjeämnen som präglade livet. (Jajaja, jag kan ju fråga dem, men de ser 1970–73 i samma rosenröda skimmer som jag.)
Mamma var högstadielärare i franska och tyska och pappa höll på med sin doktorsavhandling i oorganisk kemi. Jag gick först på lekis på Magistratsvägen halva dagarna och sedan på Svenshögsskolan medan en barnflicka var hemma med Broder Jakob och lillasyster Orangeluvan. Ibland kom släktingar och hälsade på, men mormor var bara ruskigt arg hela tiden och farmor och farfar var jähäääättegamla. För på den tiden var man jähäääättegammal från ungefär 70-årsåldern. Idag jobbar mamma (74 år) fortfarande som språklärare – nu i italienska – och pappa (73 år) tränar som bäst för att vinna pingis-VM för oldboys samtidigt som han reser land och rike runt och håller föreläsningar.
Men då – i början av 1970-talet – fanns det två saker i mina föräldrars liv som jag inte stöter på i mitt vuxna liv, nämligen
groggbord
vickning.
Den läbbigaste vickningsbilden jag hittade, godkänd av en plommoninstans.
Att detta har dykt upp i minnet beror på en DN-artikel med rubriken ”Groggbordet måste bort när festen är som roligast” av Urban Bäckström. Det föranledde ett språkpolisbesök i Nordegren i P1, där vi diskuterade metaforer och det faktum att vi kanske umgås i fel kretsar eftersom groggbordet inte ens dyker upp som alternativ under festplaneringar.
När försvann groggbordet? Eller finns det kvar, fast inte i min värld? Mamma och pappa och alla i Mildnerhusen på Norra Fäladen festade nätterna genom minst en gång per månad – gärna maskeradklädda.
Ungefär så här minns jag festerna i grannskapet.
Vi barn hängde på och sov under bålskålen eller mellan pianot och klarinetten. Det var säkert inte särskilt lämpligt. Men varför orkar ingen numera vara kvar på festen tills det är dags för vickning? Janssons frestelse kl 02:15 är väl ren och skär njutning? Fram för groggbord och större vickningar!
(Hjälp, jag blir ju trött bara jag tänker tanken på att dricka läbbiga drinkar och äta mitt i natten.)
När telefonerna ploppade upp i stugorna och bilarna började köra så fort att man befarade att förarna skulle dö av vinddraget, sades det att ”vi lever i underliga tider”.
(Se hur skickligt jag planterar ut ett citat sådär utan källa.)
Men hjälp, så pyttelite underligt det egentligen var vid förra sekelskiftet. Om man jämför med andra tider, vill säga. Ska vi ta 2011 som exempel? För det är året när Usama Bin Laden kanske dör och folk firar som tokar fastän en regelrätt rättegång hade varit det vettigare alternativet och en person som har dragit sig undan socialt liv för att twittra (?) råkar vara den ende som direktrapporterar om själva attacken:
Han kallar sig Really Virtual och tweetsarna är skrivna nerifrån och upp. Han kunde inte sova för de ämrans helikoptrarna som for omkring och höll på.
Precis lika underligt är det ju att Sverige i dagarna förlorade mot Norge i hockey-VM. Men okej, det är förstås på en helt annan nivå. (Vilket jag förmodligen bara skriver för att det inte anses riktigt korrekt att som jag likställa terrorrelaterade världshändelser med hockeymatcher på gruppspelsnivå.)
För att få lite perspektiv i underligheterna som präglar olika tider, ska ni få se vad som utspelade sig i Kvällsöppet med Birgitta Sandstedt 1974. Men först – eftersom man i dessa dagar beordras att ”sätta sig upp” när man är dödssjuk och ringer efter ambulans – måste jag dra parallellen till Gary Engman, som dog för att ambulansen inte kom en dag år 2000. Och han var gift med nyss nämnda Birgitta Sandstedt. Allt hänger ihop.
Här har vi då det i dessa dagar lite underliga jippot i tv: journalister från Lektyr springer nakna in i tv-studion medan publiken knäpper händerna i knät och Birgitta skrattar.
Men det mest chockerande med bilden är ju det faktum att karlarna när de klär av sig nakna väljer att
inte ta av sig skorna och strumporna
ta på sig skor och strumpor efter att de har krånglat av sig kalsongerna.
Vabaha?
_____
Bitter uppdatering:
Jag är som vanligt inte först med bilden: se här!
Liten faktauppdatering:
Jag glömde ju att skriva om själva boken som bilden är tagen ur! Det är Lisette och Allan Schulmans bok ”Såg du?” från 1980. Och när jag nu tittar närmare på bilden ser jag att det står ännu en naken karl i kulisserna.
Den bild som han tar då och där skulle man ju vilja få tag på. För att inte tala om namnen på de tre som springer in.
Boken ”Såg du?” är en rekapitulation av svensk tv:s första 25 år. Allan och Lisette skriver i förordet att de ”på ett självsvåldigt och synnerligen subjektivt sätt plockat ut sånt som varit festligt, uppseendeväckande, chockerande, spännande, minnesvärt och roligt”. (De skriver genomgående skall istället för ska men sånt istället för sådant vilket är intressant ur ett förvirrat språkhistoriskt perspektiv.)
På det allra sista uppslaget ser man den lilla familjen titta på en tv utan bild. Men bilden är formad som en tv-bild så att vi som tittar på den ska få en känsla av att vi tittar på tv på några som tittar på tv – trots att Allans armbåge liksom bryter illusionen. Jättekonstnärligt.
Uppdatering med scoop:
I kommentatorsbåset avslöjas det att Lisette egentligen heter Elisabeth och att de röda hängselbyxorna på bilden här ovan är av manchester.
Jajaja, jag har sagt det förut, men igår var det så tydligt igen när Stefan Sundström gästade ”Pluras kök”. När jag jobbade på Morgonskiftet (P4 Sörmland) intervjuade vi honom, och jag har hittat klippet – men lyssna bara om ni har gott om tid, inget annat att göra, tycker att en kvart kan slösas bort på ingenting och inte förväntar er annan action än att jag pratarväldigtfortsåattordensnubbarövervarann.
[Edit: klippet verkar inte funka längre. Ah well.]
Det första jag sa till Stefan Sundström (fast inte i sändning) var förstås:
– Men oj vad du är lik Catweazle!
Det hade han inte alls något emot – han poserade snällt som på bilden ovan. Sedan berättade han om någon i bandet som som spelar på sitt ”organ” och att han själv egentligen är från Dalarna, varefter han sjöng en stump på dalmål. (Just det kommer efter nio minuter i klippet ovan.)
Catweazle var alltså en brittisk tv-serie som jag såg i kanske sex–sjuårsåldern. Men vi som såg den, kan inte på några villkor glömma eftersom det var fantastiskt, underbart, sagolikt och ljuvligt. Det handlade ju om tidsresor!
Serien gick ut på att den komplett misslyckade trollkarlen Catweazle från 1000-talet för en gångs skull lyckas med en trollformel, men han råkar istället för att fly från några soldater geografiskt, fly i tiden – till 1969. Och väl där tror han att allt som är modernt är resultat av trollerier. Telefonen kallar han ”telling bone” och glödlampor ”electrickery”.
Vi som gillade (gillar) Catweazle var (är) inte ensamma: Beatlesgrabbarna gjorde det också, så det så. (Lång intervju med skådespelaren Geoffrey Bayldon finns här, där Geoffrey berättar att Paul McCartney till och med skrev till honom.)
Och så tar vi för allmänbildningens eller nostalgins skull en liten filmsnutt där flygplan av Catweazle beskrivs som ”… in the sky, great fishes with wings … roaring …”.
Det vimlar av människor som i intervjuer drar upp oförrätter från barndomen som drivkraft. Med orden ”jag ska allt visa dem” lyckas de knäppa mobbare eller svikare på näsan, sägs det. Mhm, ok, men jag tror inte att the bad guys känner sig särskilt träffade eller knäppta. Jag tror att – de precis som alla vi andra – pekar på tv-skärmarna eller tidningsartiklarna och säger ”kolla, han gick i min klass!”.
Även jag har en sådan där historia som under många år fick mig att vilja ge tillbaka.
Det var i sexan. Jag var ledsen för att särskilt en av tjejerna i klassen – vi kan kalla henne Nirka, för det hette hon inte – var så elak och ljög ihop konstiga historier om mig. Jag skrev sida upp och sida ner om henne i dagboken och kände mig ensam och missförstådd. Men en dag ljusnade det – Nirka kom med ett gäng på fyra andra tjejer och sa att de ville komma hem till mig och leka efter skolan. Jag borde ha tänkt ”nämen hallå vänta nu”, men istället sa jag bara ja. Eller rättare sagt var det nog så här jag sa:
– JAAAAAA! Vad kul!
(Japp, vi sa ”ska vi leka?” ända tills vi började sjuan.)
När de fem kom hem till mig, berättade de om en ny lek: tvärtom-gömma-nyckeln. De skulle gömma en nyckel i mitt rum och så skulle jag sedan – ensam – leta efter den. När vi hade kört en omgång, körde vi leken en gång till. Men eftersom ingen av dem ville stå utanför dörren och vänta på att nyckeln skulle gömmas, erbjöd jag mig att stå utanför igen. En gång till. Och en gång till. Och en gång till. Inte en enda sekund tänkte jag att det hela var underligt – jag var bara så glad att de var hemma hos mig och att de (tydligen) hade kul, för det hade de verkligen när de gömde nyckeln. När de fnittrade som mest, stod jag utanför min dörr och tänkte att vi kanske skulle kunna fika lite senare.
Plötsligt var leken slut och alla var tvungna att ”åka hem och äta”. De försvann, och jag gick in till mitt rum för att än en gång skriva i dagboken – nu med gladare bokstäver.
Så ringde telefonen och Nirka bad mig att omedelbart komma hem till Malin (som egentligen inte heter Malin förstås) för hon ville kolla en grej med mig. Jag kastade mig på cykeln och åkte hem till Malin. Där var de fem – och till min förvåning ytterligare två tjejer som inte hade varit med tidigare när det skulle gömmas nyckel i mitt rum. De ställde sig alla framför mig och ville ha svar på varför jag hade skrivit så elakt om Nirka i min dagbok. Och så höll de fram beviset – en avskrift ur dagboken. Inklusive min mest nyskrivna, alldeles förfärligt bedrövliga dikt som jag under gårdagen hade hällt all min sorg och ilska i.
När jag alltså trodde att vi lekte gömma nyckeln, rotade de bland mina saker, hittade dagboken – och skrev av den.
Jag grät och försökte förklara, grät mera och försökte förklara ännu mer och allt blev bara värre och värre. När även Nirka började gråta blev hon kramad av de andra tjejerna. Till slut cyklade jag hem med intorkade tårar och röda glosögon. Till dagboken. Tolvåriga Lotten skrev ännu fler dagbokssidor och ännu fler bedrövliga dikter, men låste i fortsättningen in dagboken i en träslöjdslåda med hänglås.
Och livet gick vidare – med nya oförrätter, sorger, ledsamheter, falska anklagelser, skitsnack och utfrysningsperioder. Men med allt det andra också: kärlek, lek, framgångar, barn, vänner, resor och en och annan spik i foten.
Idag har jag knappt kontakt med någon av tjejerna. Och inte blir jag intervjuad om barndomstrauman heller. Nä, nu är det dags att hitta en mer effektiv drivkraft så att jag de facto tar mig nånstans i världen.
Eller så sitter jag bara här under bloggeken och luktar på mina bokstäver.
