Hoppa till innehåll

Etikett: minnen

Onödiga minnen

Vid kvällsmaten satt vi och försökte minnas det allra onödigaste och banalaste minnet vi hade. Just kriterierna ”onödig och banal” hade vi kanske behövt definiera och konkretisera, men det fanns det inte tålamod till.

Min djefla man vann med sitt minne:
– En gång när jag skulle till tandläkaren, läste jag Kalle Anka.

1960
Lämplig illustration? (1960)

Jag har ett oerhört invecklat minne från 1972 som inbegriper frosseri, ”Sofia dansar go-go”, ett badkar och två kompisar samt avslutningen:
– När jag spydde, stänkte det upp på tapeten som var rosa och hade vita blommor.

Tjugofyraåringen:
– En gång när jag var 10 år satt vi i bilen på väg till morfar i Strängnäs och då tänkte jag: ”Undrar ifall jag i framtiden kommer att komma ihåg att jag sitter här i bilen på väg mot morfar i Strängnäs.”

Skånetösen (sambo med Tjugofyraåringen):
– På dagis var det bättre att samla sniglar än på nyckelpigor för sniglarna rymde inte lika snabbt.

Tjugotvååringen:
– När jag var 4 år vaknade jag en morgon helt av mig själv. Sen somnade jag om igen.

Spanjoren:
– Jag bajsade på mig när jag var 12 år och hade diarré och var på väg till affären med min farmor.

Nittonåringen:
– Jag märkte att det var rökigt i huset för att jag siktade med min laserpekare och såg strålen.
– Vaa? När det brann i huset?
– Japp.

(En lång diskussion vidtog här om det var denna iakttagelse som fick min djefla man att gå upp på taket och öppna vindsluckan och släppa in syret så att elden tog fart – eller om den dåvarande tolvåringen såg laserstrålen i röken, och sedan lugnt lade sig att sova.)

disaster
Den dåvarande nioåringen på sin säng när brandmännen hade släckt färdigt.

Sextonåringen:
– En gång när jag var på väg till mentorstiden en måndag i januari, tänkte jag: ”Jag undrar om jag kommer att komma ihåg att jag är på väg till mentorstiden en måndag i januari.”
– Men det är ju samma som Tjugofyraåringens!
– Okejrå. Jag kan namnen på 500 olika Pokémon, men har svårt för spanska glosor.
– Fast det är inte ett minne. Det är 500 minnen.
– Och?

pikachu
Själv kan jag en enda: Picachu. (Förlåt, det stavas Pikachu.)

Fjortonåringen:
– Jag drog ett skämt som ingen skrattade åt när jag var ungefär 5 år.
– Vad var det för skämt?
”Varför gick inte katten över gatan?”
– Okej. Hm. Vet inte.
”För den var död.”
– Hahahhaaaa!
– Så NU skrattar ni?

Jag skulle kunna fortsätta med obegripligt intetsägande minnen i en evighet, som att

  • jag knäpper en blå kofta med runda guldknappar inne i Sporthallen i Luleå
  • jag äter en svart glass som heter Dracula (förmodligen i England)
  • jag ser en döende humla i en blommig träsko
  • jag trampar på en papiljott (långt innan jag inledde min golgatavandring på legobitar).

Jag undrar om jag i framtiden kommer att minnas hur jag nu, strax efter midnatt, satt här på en köksstol och skrev om onödiga och banala minnen.

Share
37 kommentarer

Galenskap i hus och danssteg i film

Jag kom på en bra idé, som jag sedan förkastade när timmarna försvann i ett slukhål bestående av spackel, bits, Lidl, Ica, kycklingfiléer och en obegriplig läxa samt en lampskärm. (Jag hade tänkt fotografera och blogga om galenskapen i vårt hus och som den sista delen i ”sju 80-talslåtar på sju dagar” då associera till Our House med (tadaa) Madness.)

Men den sjunde låten på sju dagar blir faktiskt en helt annan eftersom att lyssna på en låt med Madness är som att äta ett chips, en pepparkaka eller bara se ett enda avsnitt av ”Vänner”. Det går inte. Bara en till. Och en till. En halv till?

Slukhålet blev större och större och Madnesslåtarna bara fler och fler. Trallala och humdidum, nynnelinynn. När jag hade sett och lyssnat på ”One Step Beyond” (videon finns lite längre ner här), tappade jag totalt fokus och började som en vansinnig associationsgoogla hur spretigt som helst på

  1. John Hughes
  2. The Brat Pack (Emilio Estevez, Anthony Michael Hall, Rob Lowe, Andrew McCarthy, Demi Moore, Judd Nelson, Molly Ringwald och Ally Sheedy)
  3. The Rat Pack
  4. The Brit Pack
  5. The Young Ones.

För titta vad som dyker upp här!


Det är ju ”the nutty dance”! Som ni alla (väl?) har sett i en av världens allra bästa filmer. I alla fall en av de bästa som hade premiär på 1980-talet. Eller i alla fall 1985.

breakfastclub

Alltså: sista låten blir en av ljuvliga minnen full låt – ”Don’t You Forget About Me” med Simple Minds – här illustrerad med klipp från filmen. Och kolla: med Madness-killarnas danssteg!


(Dansen kommer vid 4:45.)

Den pågående galenskapen i vårt hus får vi helt enkelt ta en annan gång; kanske när jag är färdig med den nya lampskärmen som egentligen är en idrottspokal från 1930-talet. Eller när de målade mattorna är ommålade. Eller kanske när vi hittar den försvunna, mögliga smokingen.

Share
50 kommentarer

Den bästa låten i de värsta jeansen 1981

”I want to travel and take a trip on a journey” skrev jag i min ansökan om stipendium för att få åka till USA och gå på high school i ett år. Sedan satte jag igång att i min ansökan förklara att jag var fascinerad av synonymer, och att travel, trip och journey ju var just det och … bla bla bla bla. Men inte fick jag något stipendium för det, inte.

Som jag grät. Jag grät och grät i 48 timmar och trodde att livet var slut – och förmodligen hade jag gråtit än i dag om stipendiemänniskorna inte hade ringt och berättat att de hade ändrat sig.

– Hej, vi ber om ursäkt att vi stör, men vi har bestämt att du trots allt ska få ett stipendium för vi har hittat en familj som tar emot kattallergiker.

Så då började jag gråta ännu mer – av pur skräck och vild glädje om vartannat.

Efter en månad i Dallas (där jag naturligtvis hamnade i en familj med katt) hösten 1981, var jag

  • darrig av allergipiller som nog hade utprovats på genmodifierade tjurar
  • arg som ett bi för att jag inte fick spela basket med det bästa laget på skolan
  • fylld av hemlängtan
  • förvirrad av kyrkaktiviteterna som fyllde större delen av söndagarna.

Jag ville nämligen inte alls gå i kyrkan. Jag ville sova. Men en sak var positiv: en av söndagarna hade ägnats åt kyrklig biltvätt, och då hade det varit tillåtet att lyssna på musik. Jäääääättebra musik!

usa_car_wash_lotten
Där står jag mitt i bilden med en biltvättartrasa i handen.

Och därmed är vi framme vid dagens 80-talslåt (nummer fem av utlovade sju) – men med en liten omväg via ”We are the World” – välgörenhetslåten som USA snabbt kontrade med när britterna hade gjort ”Do They Know it’s Christmas?”. (Det är mycket intressant läsning om tillblivelsen: klicka på länken om ni inte har annat för er.)

Jag har förmodligen sett We are the World-videon 100 gånger sedan 1985. Det som fascinerar mig är … ptja … allt. Men en av alla artister som syns i videon är en för mig obekant sångare. Jag tänkte inte mer på honom när han svischade förbi, utan längtade istället till när Cyndi Lauper tjoar, när Bruce Springsteen kraxar och Michael Jacksons knäppaste syrra oooar.

Men se nu här när filmen sätter igång vid 2:25 – vem är han med det långa, svarta håret och örnnäsan?

Ni känner inte heller igen honom, eller hur? Eller så ser ni omedelbart att det ju är guldstrupen, mannen med den klockrena sångrösten – portugisamerikanen Steve Perry i gruppen Journey som vi lyssnade på under den där biltvättssöndagen utanför kyrkan! Och detta insåg jag igår

På temat ”resa & troende” sjöng han dessutom i min favoritlåt från 1981, så den passar perfekt just nu. Så det så.

(Pssst. Jeansmodet var inte särskilt smickrande just detta år.)

Share
17 kommentarer

Flydda tider i en hängmapp

Hängmappars varande eller inte är en pågående diskussion här i huset.

hangmappar
Fyra av våra hängmappslådor. (Ja, det finns fler …)

Jag anser att hängmapparna – på precis samma sätt som en proppfull garderob – bara är ett ställe att gömma sånt som känns jobbigt att ta tag i.

– Jag lägger den här i hängmappen med ”diverse”! säger min djefla man.
– Men varför? Där kommer du ju inte att hitta den! svarar jag – som ju är bäst i världen på att inte hitta saker som ligger på ett bra ställe.
– Johodå. Kolla nu. Schwopp, borta men ändå inte!
– Vad var det för nåt? frågar jag nyfiket.
– Eh. Har jag glömt. Vill du ha en glass?

Vårt dammsugarmunstycke har gått sönder – materialet är lika hållbart som plastgafflar eller rispapperslampor. Därför gack jag mig ner i källaren för att leta upp ett årtal. (Att leta upp en garanti är det inte fråga om, för dammsugaren är säkert fyra år gammal.) För huuuu vilken dålig kvalitet det är i våra Electroluxprylar; ska man kontakta kundtjänst och klaga på en produkt, bör man i veta i alla fall vilket decennium som inköpet gjordes.

PANG! sa det, så hade jag glömt bort dammsugarmunstycket och satt istället och rensade ur en hängmapp som hette ”bruksanvisningar, övrigt”. Lätt som en plätt var det att rensa bort förr-förr-förra vattenkokaren, femton olika bruksanvisningar för cykelhjälmar, alla anvisningar till brandvarnare (vi köpte på oss ett gäng efter branden 2009) och de fem förbrukade tvätt- och diskmaskinerna som vi har haft sedan 1999.

bruksanv_garant_
Dessa bruksanvisningar och garantikvitton ska slängas pronto.

Men … jag blev ju tvungen att njuta lite av dåtiden en stund. Fem olika bilbarnstolar. Tre olika barncykelsadlar. Tre trappgrindar. En elektronisk febertermometer med en felmarginal på ± 4 °C. Det var tider, det.

mobiler
En miljard olika Ericsson-telefoner.
laspenna
En läspenna som aldrig funkade trots att jag (tydligen) läste sönder manualen.
mus_gammal
En utombordsmotor! Nej, en hårtork? Vaaaaa … en trådlös dubbelmus?

Men den allra finaste bruksanvisningen är ändå den till …

rullband
… bandspelardäcket!

Nu skulle man ju kunna förledas att tro att vi föddes på 1940-talet, så det är bäst att jag meddetsamma deklarerar: nej. Det här är inte vår. Vi måste ha fått den av någon, för rullbandspelare hade våra föräldrar (allihop födda på 1930-talet).

tekniska data
Där till höger (utanför bild), där står det att svajningen är± 0,09 % vid 19m/sek och att den harmoniska distorsionen är mindre än 1,2 %. Minsann.

Nu måste jag ner i källaren igen för att hitta

  1. bandspelardäcket
  2. ett rullband att spela
  3. det där årtalet för dammsugaren, ja.
Share
47 kommentarer

Ingemar Stenmark: 60 jädra år gammal

För prick tio år sedan rotade jag bland mina tidningsurklipp och fann några notiser om Ingemar Stenmark. Och nu är det dags igen; fenomenet fyller 60 år idag.

Som alla andra också vet att berätta, stannade Sverige när Ingemar åkte i Madånnadikampiljo, Vengen, Kitsbyel, Santanton och Valdisär. Var det på en helg, såg vi till att inte vara ute i backen just då (vi som inte gillade slalom tyckte att fler Ingemar-tävlingar borde ha körts på helgerna) och var det på en vardag, ställdes lektionerna verkligen och på riktigt faktiskt in så att alla skulle kunna kolla på Stenmark.

lotten_slalom_78
Slalom-Lotten som inte alls ville åka slalom 1978.

Och så ändrade den där jädra Särschlang världscupreglerna för att sätta fälleben för vår Stenis. Min lärare i OÄ (ungefär samma som samhällskunskap, förstår ni ungdomar) använde den elake regelmannen som ett bevis på att kapitalism inte funkar medan han dunkade sin tummade Maos lilla röda i katedern.

En gång åkte Stenis alldeles särdeles hemskt och föll och tog sig i mål och vann ändå. En annan gång vann han med flera sekunder. Och en gång var det alldeles ohyggligt spännande när Filmäär och Stenmark var de enda två som kunde vinna, men … Sedan hände nåt och så hände nåt och så vann någon, men jag har ingen aning om vad det var för att jag just då var jättejättebekymrad över mina stora svettringar under armarna och att Den Stora Kärleken inte var i skolan just den dagen.

Så nu utnämner jag den 22 februari till internationella svettdagen.

Share
39 kommentarer

Var var du när …

… du fick reda på XX:s död, när du fick reda på att World Trade Cent…? Ja, ni förstår: ”flashbulb memory”.

Idag måste vi än en gång rekapitulera vad vi gjorde när vi fick reda på att Olof Palme hade blivit skjuten. Dels för att jag är så intresserad av min egen historia, dels för att jag precis har förstått hur det gick till när Sveriges Radio sände nyheten. (Mer om det strax.)

Den 28 februari 1986 var en fredag, och min vansinnigt snygge tandläkare drog denna dag ut en av mina visdomständer eftersom jag har en osedvanligt liten underkäke och väldigt rymlig överkäke. Inte förrän långt senare kom jag på att jag fick en annan, nyutsprungen visdomstand utdragen måndagen den 30 mars 1981.

Jag och min blifvande djefla man skulle båda två tenta lördagsförmiddagen den 1 mars 1986. Vi vaknade i mitt studentrum på Hallands nation och gick upp och åt frukost. Sydsvenskan låg på köksbordet. På förstasidan stod det att landets statsminister hade blivit mördad.

Men detta såg ingen av oss. Jag bläddrade snabbt fram sportsidorna, kollade några tabeller, läste att SBBK hade slagit Hageby. Jocke Nyström hade besegrat underbarnet Boris Becker. Förstasidan – ettan kallad – såg vi inte åt.

dn1mars
Detta är inte Sydsvenskan.

I tentasalen lastade jag upp allt jag alltid åt under tentorna – mest kexchoklad. Tre poäng amerikansk realia II hette denna tenta, men runt omkring mig var folk ovanligt fladdriga och okoncentrerade. De stod i grupper och pratade istället för att rabbla årtal och tänka på flyktiga kunskaper.

Efter tentan åkte jag till Hallands Nation igen, och möttes av en tjej med det vackraste, långa, blonda hår man kan tänka sig. Hon pratade mycket.

– Haaaar du hört? Haaar du hört att Palme är mördad? Först så … och sen så … och dom spelar klassisk musik och … bla bla bla och … på tv har dom ställt in Razzel, det blir inget Razzel ikväll bla bla bla … och kungen ska inte åka till Egypten tror jag. Eller om det var Storlien.

Jag frågade nu min djefla man om hur det gick till när han fick reda på att Palme hade blivit mördad.

– Ingen aning. Vi tentade! Och du berättade för mig. Men jag minns inte var. Men apropå död, jag skulle vilja kolla på minnesstenen efter Samsonov som dog 1914 och …
– Va? Hockeyspelaren?
– Nää…
– Pingisliraren?
– Va? Nä, alltså … en rysk general. Han be… Har du förresten hört talas om Bismarck-tornen? Dom f…

När Sveriges Radio började sända nattradio i början av 1960-talet var det mest musik, men även ett ”aktualitetsmagasin” ingick. Just 1986 bestod de två första timmarna efter midnatt av ”Stjärnornas musik”, som leddes av Staffan Schmidt – utan avbrott för nyheter. Men den 1 mars klockan 01:10 avbröts  musiken och den hastigt inringde Jan Ström läste upp en text som han hade skrivit för hand på ett fullklottrat papper:

”Sveriges statsminister Olof Palme är död. Han sköts i kväll i centrala Stockholm. Olof Palme sköts ned vid korsningen Tunnelgatan–Sveavägen och han dog senare på Sabbatsbergs sjukhus. Regeringen är informerad. Finansminister Kjell-Olof Feldt och vice statsminister Ingvar Carlsson är informerade och de bekräftar båda att Olof Palme har avlidit.
Polisen söker en man i 35- till 40-årsåldern med mörkt hår och lång mörk rock. Polisen söker alltså mördaren och ett stort sökpådrag pågår i Stockholm. Taxiväxeln i Stockholm har skickat ut signalementet. Enligt polisens ledningscentral var det en taxichaufför från Järfälla Taxi som uppmärksammade att en person skjutits ned. Chauffören larmade sin taxiväxel som i sin tur larmade polisen. Ledningscentralen sände en polispiket till platsen. Olof Palme sköts klockan tjugotre och trettio, alltså halv tolv, för en och en halv timma sedan.
Regeringen har haft … samlats till ett extra sammanträde. Ingvar Carlsson, vice statsministern, leder mötet. Hans enda kommentar när han kom till Rosenbad ikväll är att ”De e fruktansvärt”, sa han… till TT, när han kom till Rosenbad. Olof Palme skulle inom några månader fyllt 59 år. Han har varit ordförande i socialdemokratiska partiet sedan 1969 och statsminister under perioden 1969 till -76 och från 1982.
Med anledning av det inträffade kommer vi naturligtvis att lägga om nattens program i nattradion. Och ekoredaktionen återkommer naturligtvis med mera nyheter när vi har sådana att komma med.”

Detta föregicks av att en ”knäpp tant” hade ringt till Staffan Schmidt och klagat på den musik som spelades ”nu när Palme har blivit skjuten”. Hon avfärdades snabbt, men när en kollega som jobbade på BBC också ringde och ställde frågor om Palme, blev Schmidt misstänksam och gick till den obemannade Ekoredaktionens TT-printer … där han hittade en remsa om just Palme.

ttremsa
Och då ringde man till Jan Ström.

Men … vad var det som hände när jag drog ut visdomstanden den 30 mars 1981? Jo:

reaganshot

Share
96 kommentarer

Madeleinekaka … fast ändå inte?

Jag drabbas ibland av minnesassociationer som jag är rätt trött på.

madeleinekakor
Inte kan de väl kallas madeleinekakor?

Lotta Lotass skriver i Nationalencyklopedin:

På spaning efter den tid som flytt börjar med att huvudpersonen, Marcel, äter en madeleinekaka doppad i lindblomste och genom denna smakupplevelse får hela sin barndomsvärld öppnad för sig.”

Om jag finge välja, skulle jag vilja öppna min barndomsvärld när jag t.ex. äter leverpaté, så att det inte sker alltför ofta. Men så funkar det junte.

Har ni några exempel på minnen som dyker upp, men som inte nödvändigtvis är positiva? Ungefär som när Teskedsgumman blir liten som änna tesked och stönar ”nej, inte nu igen”.

Jag har dessa:

• När jag känner en viss lukt, minns jag båtresan med familjen Stenson till England 1973 – när vågorna gick höga och alla på hela färjan kräktes. Utom pappa. Han gick upp till restaurangen och ville ha smörgåsbord, men hela personalen satt och kräktes på golvet i köket och hade inga planer på att steka köttbullar.

• När jag däremot kräks, ser jag en rosa blomma framför mig – den fanns på tapeterna i mitt rum på Mätaregränden i Lund. ”Å neeej, inte den där blomman igen!” säger jag med munnen full av morotstärningar.

• När jag lägger bokstäver på ett visst ställe i Wordfeud – i nedre högra hörnet – tänker jag på höghusen i Årby i Eskilstuna. 

arbywf

Enligt Wikipedias artikel om ”involuntary memory” kan man dela upp dem i tre varianter: 

  1. minnen man tycker om
  2. biprodukter av andra minnen
  3. minnen man inte alls uppskattar.

Jag frågade lillasyster Orangeluvan om hennes illasmakande madeleinekakor, och hon svarade:

”Jag hade en sådan minneskoppling (flashbulb memory?) senast idag när jag tänkte att det var väl sjutton att jag alltid skulle tänka på samma sak när jag gjorde en viss grej, men vad det var har jag glömt.”

Vad skulle de kunna heta, de här menlösa minnena? Bara ”associationer” låter ju jättetrist …?

Share
87 kommentarer

Årets konstnärliga pumpamotiv

Jag vet inte jag … om mina föräldrar hade haft en blogg när jag var liten hade det inte funnits särskilt mycket att orda om.

2 april 1964
Tvåmånadersdagen! Lotten väger nu 5 340 g. Alla andra barn förde ett väldigt liv på BVC, men hon bara tittade sig omkring.

3 januari 1965
Pottan fungerar bra.

17 maj 1965
Anar en blivande bollspelare.

hoppalottenhoppa
Tränar hennes hoppspänst så här.

Tillbaka till nutiden, för våra barn verkar vara mycket intressantare än jag någonsin har varit. Femtonåringen här hemma i huset har sedan några år ett pumpaprojekt som går ut på att karva något som ingen annan har karvat. Så här har pumporna sett ut (bilderna är tagna med dassig mobil) sedan 2012:

tre_pumpor
Captain Jack 2012, Einstein 2013 och Mona Lisa 2014.

Igår eftermiddag satte hon igång efter att först ha bett om inspiration både här i kommentatorsbåset och i sociala medier.

dalipumpa
I expressfart tittar hon på en bild på datorn, ritar till synes på måfå med whiteboardpenna på skalet och börjar skrapa på ett sätt som ser helt oplanerat ut.
dali nära
Ibland kom hon ut från toan (arbetsrummet) och sa ”nu gör jag bara fel, så nu måste jag ha en paus”. Men vi såg inga fel.
dalifardig
Salvador Dalí! Tricket är förstås hur djupt man karvar. Men hur i hela friden orkar tjejen fokusera utan att ge Dalí en rak höger efter att i en hel timme ha stirrat upp i hans näsborrar?
dalilock
Och om man lyfter på locket kan det se ännu mer surrealistiskt ut …

För mig är det hela snudd på obegripligt.


Här kommer förlagan!

dali (1)
Fast Femtonåringen (aka Moa) gjorde om mustascherna eftersom de inte riktigt skulle funka i karvningen och t.ex. krocken med näsborren skapar otydliga konturer.
Share
62 kommentarer

Barnsjukdomar jag haft

Jag läser i en ett år gammal artikel att vissa bostadsområden i västra USA har drabbats av något som börjar likna epidemier. Och att det underligt nog handlar om barnsjukdomar som man nästan har lyckats utrota med hjälp av vaccinationer.

(Som faktiskt borde stavas annorlunda. Fast inte som på polska [szczepień] eller walesiska [brechlyn] och isländska [bóluefni] utan mer som norska [vaksine].)

VACCINE

Det är obegripligt dumt. Joorå, jag begriper att folk har rätt att vara misstänksamma när det gäller nya vaccinationer och kanske till och med onödiga vaccinationer – särskilt om de orsakar narkolepsi eller förlamning. Men nu är det de facto bevisat att vaccinationerna mot barnsjukdomarna har fungerat. Det är idioti att pga. sin egen vuxenångest bestämma att barnen ska slippa sprutan mot mässling, röda hund, kikhosta och påssjuka. (Brukar man vaccinera mot vattkoppor? Jag vet att vaccin finns, men här i huset har alla barn kliat sönder sig varsin gång. Trooor jag.)

symbolisk_vattkoppebild

Tydligen är det bland de absurt förmögna människorna som denna anti-vaccinations-vurm sprider sig – bland hälsoivrande Hollywoodskådespelare. Idioter. (Förlåt, men det kan inte uttryckas annorlunda. Jo förresten: troglodyter!)

I en annan artikel läser jag att man i Beverly Hills vaccinerar färre barn än i Sydsudan, där man har ett inbördeskrig som står i vägen för vaccinationerna. When actors play doctors on TV, that does not make them actual doctors.”

Själv hade jag i tur och ordning röda hund, vattkoppor och mässlingen under tre år och led fasansfullt av att vara prickig. Mamma försökte fotografera mig (som om hon vore en bloggande mamma 30 år senare), men jag lät henne inte, så fåfäng jag var.

Påssjuka hade jag först på ena sidan och sedan på båda, vilket ju var djupt orättvist. Jag var så sjuk, så sjuk under den fantastiskt varma sommaren 1975, när familjen Stenson hyrde mormors kusins jättehus på Ljusterö. Alla i huset packade badprylar och tjoade och skrek samt åt knäckebröd och annat hårt och raspigt som jag inte ens ville titta åt. Isglass rev och slet i halsen och allt var verkligen bedrövligt. Och ingen ville ta i mig ens med tång. (Jag minns nog fel här: man ville väl ha barnsjukdomarna så var de liksom färdighavda?)

mumps

Nu till era erfarenheter: minns ni era barnsjukdomar?

Share
84 kommentarer

Kvällsfika?

Det händer förvisso mer spännande ting än att jag ibland äter en skål fil efter basketträningen. Man håller t.ex. precis exakt nu på att tolka signalerna från Pluto-resan och Nasa delar med sig av allt och forskarna grälar fortfarande om Plutos status som planet eller inte planet. Och i SvD har jag hittat en skribent som läser skönlitteratur som fan och jag själv gör det: med oerhört skeptisk lupp. Dessutom kan man i de s.k. kvällstidningarna läsa så mycket dumheter (en familj hittade tydligen ett klotrunt ägg i en äggkartong och det är minsann jättechockerande) att man nästan glömmer bort att kvällsfika.

Och där är vi tillbaka till startpunkten: kvällsfika.

– Oh, nej, jag äter inte efter klockan 18.
– Neeeej, det får man inte, för då blir man TJOCK.
– Kvällsfika? Vaddå? Macka? Kolhydrater, äru inte klok?

När jag var liten åt vi alltid kvällsfika. Om vi inte kokade te och drog fram mackor, smör, ost, sladdriga salladsblad, paprika och gurka vid 21-tiden på kvällen, var vi förmodligen inte hemma. Eller döda. Inget – inget – kunde hindra oss från att kvällsfika.

tekanna
Den där tekannan längst till höger hade vi.
macka_paprika
Precis sådana här mackor åt vi.

Vi sparkade av oss träskorna, samlades i köket, någon läste högt ur Röster i radio/TV och så satte vi oss att titta på något alldeles jättespännande på tv.

Skärmavbild 2015-07-14 kl. 23.16.12

(Och på sommaren lyste solen hela tiden och mitt minne är alltid till 100 % korrekt.)

Men hur är det med mina stackars barn? Får de något att äta strax innan de går och lägger sig? Näe. Och känner jag månne att jag behöver äta något ett par timmar efter kvällsmaten? Näe … Jag är för tusan mätt.

Det här är ju jättetrist. Nya forskarrön påpekar dessutom att det inte alls är döden i grytan och en förbannelse, utan att det faktiskt kan vara snudd på sunt att inte gå och lägga sig på tom mage.

Är kvällsfikat på utdöende eller är det bara jag som har tappat fikagnistan? Äter vi sådan ohemult stora portioner till kvällsmat att det inte känns befogat att fylla på lite? Jag saknar kvällsfikat …

Share
36 kommentarer