minnen

Gilbert O’Sullivan och hans Ooh-Wakka-Doo-Wakka-Day

av Lotten Bergman den 31 oktober 2014

Jag minns precis var jag var när jag hörde att

  • John Lennon hade blivit mördad (i mitt rum hemma)
  • prinsessan Diana var död (i en bil strax utanför Viken i Skåne)
  • Björn Borg skulle lägga av med tennisen (vardagsrummet hemma).

(Nej, Lennon mördades inte i mitt rum, Diana dog i en annan bil och Borg … ja, ni förstår.)

Dessutom vet jag precis var jag var när jag 1972 hörde världens absolut bästa låt.

Jag stod i min kompis Lisas vardagsrum på Bygglovsgr. 13 i Lund och stannade mitt i steget. O-acka do-acka dej sjöng någon någonstans och det var alldeles ljuvligt och fantastiskt. Jag lyfte blicken, såg mig om och stirrade sedan mot musikkällan och kände hur hjärtat slog lite snabbare än nyss. Ungefär likadant brukar musiknördar berätta om sina känslor när de hörde t.ex. Beatles första gången, vilket ju är hemskt mycket coolare. Min första idol var alltså en irländare med svintohår: Gilbert O’Sullivan.

Gilbert_O'Sullivan_-_TopPop_1974_1

Gilbert O’Sullivan som 28-åring 1974.

Jag känner ingen, säger ingen, som har haft Gilbert O’Sullivan som idol. Å andra sidan känner jag heller ingen som prioriterar basket framför städning eller grammatik framför fungerande bil. Ah well.

Om ni inte hade hört den låten, kanske den här har något bekant över sig?

Inte det? Okej, kanske Gilbert & Sullivan är intressantare? (Pffft!)

Jag har fortsatt med min trallala-musiksmak och är just nu fokuserad på denna låt: ”Love Runs Out” med One Republic (som inte är One Direction):

Så! God fredag på er alla! Här har vi tvåmetersmän i köket och det är faktiskt nästan lika underbart som O-acka do-acka dej var 1972.

{ 12 kommentarer }

Hade ni också delad gympa?

av Lotten Bergman den 12 oktober 2014

Visserligen heter skolämnet inte gympa längre utan idrott och visserligen kan orden ”delad gympa” missförstås komplett, men nu måste vi utreda något här:

– Hade ni gemensam gympa med killar och tjejer huller om buller i skolan?

Gymnastik

Förra sekelskiftet, väl?

Jag hade gympa tillsammans med killarna i klassen till och med sexan. Ludde sparkade en fotboll hårt i ansiktet på mig och Annie blev alltid vald sist och man fick inte ha de röda, gröna och gula banden (som visade vilket lag man tillhörde) knutet som ett pannband. Men så länge man kunde gömma sig i den hoprullade, långa, gråa mattan var jag nöjd eftersom gympa var sååååååå ointressant.

gympa_1953

Tjejgympa 1953.

Men så hände något. Jag började spela basket och fann att det här med att vinna var min grej. Detta sammanföll med att vi i sjuan (1977) hade tjejgympa respektive killgympa. Ibland var vi på varsin sida om den nedfällbara väggen mitt i gympasalen (som var jättestor) eller så var ena gänget ute medan det andra var inne. Det funkade fint för alla – utom mig och en kompis, som absolut ville ha gympa med killarna.

Så vi (och alla andra som ville, men det var bara vi) fick dispens! En gång gjorde jag mål på Micke Fant i handboll och en annan gång klättrade jag snabbare än Janne uppför linorna upp till taket. Det var jättekul! Ibland fick vi inte vara med killarna (oklart varför) och istället ha gympa med tjejerna. I dagboken står det att det var ”JÄTTETRÅÅÅÅKIGT”, men ärligt talat minns jag inte varför det var tråkigt. Uteblev tävlingsmomentet? Blev vi inte svettiga? Fanns det inga skratt? Hm.

I gymnasiet (1980) samlades alla till gemensam gympa igen, men i de båda skolor som jag gick i då, var gympaläraren bara en lekledare. De lät oss elever bestämma vad vi skulle göra och om det blev fotboll, fick fotbollspelarna i klassen sköta ”undervisningen”. Det var bedrövligt, stökigt, trist och på inga sätt något som lärde oss annat än att gympalärarna faktiskt inte kunde något.

gymnastik (1)

Sockiplast och balettdräkter på 1970-talet.

Jag undrar nu: fick alla skolor göra som de ville eller utgick ett påbud om separata gympa- eller idrottslektioner? Och hur är det idag? Finns det någon idrottslärare bland läsarna eller ska vi rota fram läroplanen? Duschade ni? (Det gör inte mina barn längre eftersom ”det inte behövs” och ingen kan tvinga dem och alla är rädda för att bli fotograferade i duschen …)

{ 78 kommentarer }

Men förihelvete, Ryssland!

mars 3, 2014

Min relation till Ryssland är okomplicerad och idrottsfokuserad. De där ryssarna var ena jävlar på att vinna allt med och utan doping och hade en förnämlig superfemma med kedjan Krutov, Larionov och Makarov samt backparet Fetisov och Kasatonov – på den tiden som Ryssland vällde ut över gränserna och hette Sovjetunionen. Kanske ska jag inte […]

Read the full article →

Den mystiska konserten som kanske inte ägde rum

mars 1, 2014

Igår berättade jag om hur Rod Stewart slarvade och stökade omkring i Lund med sin kompis Ron Wood och de andra i The Faces. Detta för att jag vill att alla ska stötta ett fantastiskt bokprojekt som ännu inte kan påbörjas eftersom det saknas finansiärer och ingen av de inblandade har en rik faster som […]

Read the full article →

Varför Rod Stewarts halsband ligger i Lund

februari 28, 2014

I dessa Eklandska tider (obegripligt) är jag listig som sätter hennes ex Rod Stewart i rubriken, förstår ni. Med en ekivok twist, jahadå. Man är väl inte dum. I Lund finns förutom snirkliga gator, studenter och en ännu icke omkullvält domkyrka även av betong stöpta fulhus från 1970-talet. Som i vilken annan stad som helst. […]

Read the full article →

Att vara domare i Vi i femman

januari 22, 2014

Japp, det är repris från förra året trots debaclet när jag gjorde så fel, så fel. I år ser jag till att jag är nyäten, att jag har te, att alla frågorna är korrlästa minst tre gånger och att alla stavfel är rättade så att jag inte tappar tråden när det plötsligt står orgnalet, betänktetid, dommarkomentar, samanhanget […]

Read the full article →

Brev … brev … brev … och minnen

oktober 31, 2013

Jag sliter mitt hår, fnittrar, nyser, torkar ögonen, rodnar och pratar enstavigt. – Va? – VEM? – Nej. – Nej. – Varf… – Skit. Jag har hittat en hel flyttkartong som är full av mina brev från ungefär 1978–84. Det är både brev till mig och karbonkopior eller avskrifter av mina egna, skickade brev. Där […]

Read the full article →

När jag försökte bli antagen till Scenskolan

oktober 14, 2013

Tydligen har jag i runda slängar 326 gånger nämnt att jag hade tänkt bli världsberömd skådespelerska, men att världsordningen och otur gjorde att jag råkade bli språkpolis istället. Men än har jag inte berättat precis hur det gick till. Det var på våren i trean i gymnasiet som jag försökte  komma in på Scenskolan, som […]

Read the full article →

Lumparminnen

september 18, 2013

Det absolut enda lumparminne jag har, är ”Någonstans i Sverige”, vilket är konstigt eftersom jag verkligen inte var särskilt gammal 1973. Dessutom sändes den sju kvällar i rad – fick jag ens vara uppe så sent? Uppdatering! Örjan i båset har hittat hela serien på Öppet arkiv! Slut på uppdatering. Det absolut enda lumparminne den […]

Read the full article →

När jag äter antiinflammatorisk medicin blir jag lite personlighetsförändrad

juli 31, 2013

Förändringen består i att jag i allt högre grad håller intervjumonologer med mig själv. Det är inget nytt i och för sig, men nu är jag väldigt fokuserad på meningen med livet varför just jag finns att det ju regnar hela tiden att jag aldrig, aldrig ska få amma ett litet barn igen att pfah, det är […]

Read the full article →