minnen

Glad påsk?

av Lotten Bergman den 4 april 2015

Det fanns en tid när jag då och då beordrade barnen att lägga bort all elektronik för att jag hade bestämt att det skulle vara ”datorfri dag”. Jag minns inte vad vi gjorde istället, men förmodligen rullade Chaplin, Nils Poppe och Hasse & Tage på tv:n. Ibland tittade barnen på filmerna. I flera minuter.

För fem år sedan inföll ett sådant infall på självaste påskafton.

datorpask_forbidden

Där bet jag mig själv i foten eftersom jag ju skulle göra lappar till ”äggletningsjakten”. Då skriver jag ut ledtrådar på mystiska platser och så får barnen springa omkring och leta och dessutom göra det i samlad tropp och allt vi vuxna upplever av dessa tio hysteriska minuter är:

– AJ!
– Min tur att läsa!
– Spring inte i trappan för då trillar tavlorna ner!
– Mamma!
– Nej, inte det kylskåpet! Det andra!
– Ut! Får vi springa ut utan skor?

Nu är två av de fem barnen myndiga och skulle inte komma på tanken att ta en paus från elektroniken. Eller att lyda mig. Och förresten har jag skruvat fast tavlorna i trappan så de kan inte trilla ner ens om man använder ett bräckjärn.

Så hur gjorde jag då dessa lappar 2010 när jag inte fick använda datorn? Den dåvarande Tioåringen fick i uppdrag att dokumentera:

(Vafalls? Papper och penna, föreslår ni? Hrrmppffpf, jättetrist ju.)

Ägg på er!

hardkoktaggUppdatering!
Ökenråttan i kommentatorsbåset har för allas vår skull (hedningar hela bunten) besökt en kyrka. Jag vill dela med mig av hennes upplevelse:

”Nyss hemkommen från orgelkonsert i kyrkan. Under konserten studerade jag glasfönstret bakom altaret. Till höger fanns en kille med en massa rökta böcklingar uppträdda på ett spö. Till vänster stod en kvinna med ett fat med rullsylta. Bakom henne hade en karl trätt upp några ringar med fläskkorv på armen. Jag tyckte inte att jag kunde minnas dom här charkuterierna från Bibeln – jag forskade ju om religiösa symboler häromdan, ju – så efter konserten gick jag fram och tittade lite extra noga. Han med böcklingarna var kung David som spelade på sin guldharpa. Slarvsyltan på fatet var Salome med Johannes döparens huvud. Fläskkorvarna har jag inte lyckats reda ut. Och fläskkorv … Nää, det går inte ihop.”

 

{ 47 kommentarer }

Mitt liv som semmelbagare

av Lotten Bergman den 17 februari 2015

semmelbageri

Husmödrarnas bageri i Eskilstuna anno dazumal.

Om semlor kan man skriva mycket. Vilket jag verkligen har gjort under åren. Mitt favoritminne är när den nuvarande Femtonåringen som sexåring på fettisdagen med grädde på näsan plötsligt utbrast:

– Men var är marmeladen? Va?

Vi andra runt bordet stirrade på varandra med gräddmustascher. Marmelad? Nu? Här? Va?

Men förklaringen var enkel. Den besvikna sexåringen hade naturligtvis förväxlat ordet marmelad med ordet mandelmassa.

Annars är det mest Skogaholms sirapslimpa som får mig att tänka på semlor. Detta för att jag under januari, februari och mars i tvåan på gymnasiet (1983) varje måndag mellan 20 och 23 skyfflade semmelbullar i en brödfabrik i Kristineberg i Stockholm. Skogaholms gav mig senare samma år fem veckors skiftarbete i brödsorteringen, vilket höll på att ta knäcken på mig fullständigt varför jag tog alla mina intjänade pengar och köpte en restresa till Rivieran och kom hem med 0 kr på fickan.

hamb_semla

Traditionell fettisdagsmat hemma hos Bergmans.

Men de här tre månaderna med semmelskyffling ligger och skaver i minnet. Jag skötte mina gymnasiestudier någorlunda och spelade basket nästan varje dag, men av någon mystisk anledning låter mina föräldrar mig komma hem efter midnatt varje måndag?  (Ingen av dem minns detta.) Nu kollar jag om jag kanske har överdrivit uppgiften och dito -offringen.

taby_kristineberg

Eniro säger att denna sträcka med bil tar 18 minuter. Jamen det hade ju varit helt okej – om jag 1983 hade haft 1) bil 2) körkort.

Kommunikationerna är förstås bättre nu, men ändå … om jag hade haft samma jobb idag, hade jag ändå kommit hem … nästan halv ett!

Skärmavbild 2015-02-17 kl. 20.17.36

Nä huuu, vad jag curlar mina barn. Nu ska de ut och jobba! Saltgruvor och brödfabriker, öppna era portar!

{ 34 kommentarer }

Gilbert O’Sullivan och hans Ooh-Wakka-Doo-Wakka-Day

av Lotten Bergman den 31 oktober 2014

Jag minns precis var jag var när jag hörde att

  • John Lennon hade blivit mördad (i mitt rum hemma)
  • prinsessan Diana var död (i en bil strax utanför Viken i Skåne)
  • Björn Borg skulle lägga av med tennisen (vardagsrummet hemma).

(Nej, Lennon mördades inte i mitt rum, Diana dog i en annan bil och Borg … ja, ni förstår.)

Dessutom vet jag precis var jag var när jag 1972 hörde världens absolut bästa låt.

Jag stod i min kompis Lisas vardagsrum på Bygglovsgr. 13 i Lund och stannade mitt i steget. O-acka do-acka dej sjöng någon någonstans och det var alldeles ljuvligt och fantastiskt. Jag lyfte blicken, såg mig om och stirrade sedan mot musikkällan och kände hur hjärtat slog lite snabbare än nyss. Ungefär likadant brukar musiknördar berätta om sina känslor när de hörde t.ex. Beatles första gången, vilket ju är hemskt mycket coolare. Min första idol var alltså en irländare med svintohår: Gilbert O’Sullivan.

Gilbert_O'Sullivan_-_TopPop_1974_1

Gilbert O’Sullivan som 28-åring 1974.

Jag känner ingen, säger ingen, som har haft Gilbert O’Sullivan som idol. Å andra sidan känner jag heller ingen som prioriterar basket framför städning eller grammatik framför fungerande bil. Ah well.

Om ni inte hade hört den låten, kanske den här har något bekant över sig?

Inte det? Okej, kanske Gilbert & Sullivan är intressantare? (Pffft!)

Jag har fortsatt med min trallala-musiksmak och är just nu fokuserad på denna låt: ”Love Runs Out” med One Republic (som inte är One Direction):

Så! God fredag på er alla! Här har vi tvåmetersmän i köket och det är faktiskt nästan lika underbart som O-acka do-acka dej var 1972.

{ 41 kommentarer }

Hade ni också delad gympa?

av Lotten Bergman den 12 oktober 2014

Visserligen heter skolämnet inte gympa längre utan idrott och visserligen kan orden ”delad gympa” missförstås komplett, men nu måste vi utreda något här:

– Hade ni gemensam gympa med killar och tjejer huller om buller i skolan?

Gymnastik

Förra sekelskiftet, väl?

Jag hade gympa tillsammans med killarna i klassen till och med sexan. Ludde sparkade en fotboll hårt i ansiktet på mig och Annie blev alltid vald sist och man fick inte ha de röda, gröna och gula banden (som visade vilket lag man tillhörde) knutet som ett pannband. Men så länge man kunde gömma sig i den hoprullade, långa, gråa mattan var jag nöjd eftersom gympa var sååååååå ointressant.

gympa_1953

Tjejgympa 1953.

Men så hände något. Jag började spela basket och fann att det här med att vinna var min grej. Detta sammanföll med att vi i sjuan (1977) hade tjejgympa respektive killgympa. Ibland var vi på varsin sida om den nedfällbara väggen mitt i gympasalen (som var jättestor) eller så var ena gänget ute medan det andra var inne. Det funkade fint för alla – utom mig och en kompis, som absolut ville ha gympa med killarna.

Så vi (och alla andra som ville, men det var bara vi) fick dispens! En gång gjorde jag mål på Micke Fant i handboll och en annan gång klättrade jag snabbare än Janne uppför linorna upp till taket. Det var jättekul! Ibland fick vi inte vara med killarna (oklart varför) och istället ha gympa med tjejerna. I dagboken står det att det var ”JÄTTETRÅÅÅÅKIGT”, men ärligt talat minns jag inte varför det var tråkigt. Uteblev tävlingsmomentet? Blev vi inte svettiga? Fanns det inga skratt? Hm.

I gymnasiet (1980) samlades alla till gemensam gympa igen, men i de båda skolor som jag gick i då, var gympaläraren bara en lekledare. De lät oss elever bestämma vad vi skulle göra och om det blev fotboll, fick fotbollspelarna i klassen sköta ”undervisningen”. Det var bedrövligt, stökigt, trist och på inga sätt något som lärde oss annat än att gympalärarna faktiskt inte kunde något.

gymnastik (1)

Sockiplast och balettdräkter på 1970-talet.

Jag undrar nu: fick alla skolor göra som de ville eller utgick ett påbud om separata gympa- eller idrottslektioner? Och hur är det idag? Finns det någon idrottslärare bland läsarna eller ska vi rota fram läroplanen? Duschade ni? (Det gör inte mina barn längre eftersom ”det inte behövs” och ingen kan tvinga dem och alla är rädda för att bli fotograferade i duschen …)

{ 78 kommentarer }

Men förihelvete, Ryssland!

mars 3, 2014

Min relation till Ryssland är okomplicerad och idrottsfokuserad. De där ryssarna var ena jävlar på att vinna allt med och utan doping och hade en förnämlig superfemma med kedjan Krutov, Larionov och Makarov samt backparet Fetisov och Kasatonov – på den tiden som Ryssland vällde ut över gränserna och hette Sovjetunionen. Kanske ska jag inte […]

Läs hela alltet →

Den mystiska konserten som kanske inte ägde rum

mars 1, 2014

Igår berättade jag om hur Rod Stewart slarvade och stökade omkring i Lund med sin kompis Ron Wood och de andra i The Faces. Detta för att jag vill att alla ska stötta ett fantastiskt bokprojekt som ännu inte kan påbörjas eftersom det saknas finansiärer och ingen av de inblandade har en rik faster som […]

Läs hela alltet →

Varför Rod Stewarts halsband ligger i Lund

februari 28, 2014

I dessa Eklandska tider (obegripligt) är jag listig som sätter hennes ex Rod Stewart i rubriken, förstår ni. Med en ekivok twist, jahadå. Man är väl inte dum. I Lund finns förutom snirkliga gator, studenter och en ännu icke omkullvält domkyrka även av betong stöpta fulhus från 1970-talet. Som i vilken annan stad som helst. […]

Läs hela alltet →

Att vara domare i Vi i femman

januari 22, 2014

Japp, det är repris från förra året trots debaclet när jag gjorde så fel, så fel. I år ser jag till att jag är nyäten, att jag har te, att alla frågorna är korrlästa minst tre gånger och att alla stavfel är rättade så att jag inte tappar tråden när det plötsligt står orgnalet, betänktetid, dommarkomentar, samanhanget […]

Läs hela alltet →

Brev … brev … brev … och minnen

oktober 31, 2013

Jag sliter mitt hår, fnittrar, nyser, torkar ögonen, rodnar och pratar enstavigt. – Va? – VEM? – Nej. – Nej. – Varf… – Skit. Jag har hittat en hel flyttkartong som är full av mina brev från ungefär 1978–84. Det är både brev till mig och karbonkopior eller avskrifter av mina egna, skickade brev. Där […]

Läs hela alltet →

När jag försökte bli antagen till Scenskolan

oktober 14, 2013

Tydligen har jag i runda slängar 326 gånger nämnt att jag hade tänkt bli världsberömd skådespelerska, men att världsordningen och otur gjorde att jag råkade bli språkpolis istället. Men än har jag inte berättat precis hur det gick till. Det var på våren i trean i gymnasiet som jag försökte  komma in på Scenskolan, som […]

Läs hela alltet →