melodifestivalen

ESC, lite bakom kulisserna

by Lotten Bergman on 15 maj 2016

Som jag berättade häromdagen, hamnade jag på Eurovisionstjolahoppstrallalafinalens genrep.

lotten_mello_2016

Boa, glitter-bh under genomskinligt svart sliddersladder, en nakenmage – och så strass lite här och där.

Igår tv-sändes finalen i alla länder i hela världen (utom några), och 2016 fick ESC en vinnare i Ukraina som ingen brydde sig det minsta lilla om när jag var där. Alla gav däremot Spaniens bidrag stående ovationer …

Men just nu struntar vi i melodierna, artisterna, det eventuellt politiska budskapet samt den långa näsan åt Putin och fokuserar på två saker.

  1. Det är ett hejdundrande trevligt arrangemang. Ingen var på dåligt humör, ingen svor åt någon annan, ingen kastade bengalisk eld på någon, ingen slogs och halva Stockholms piketstyrka behövde inte vara på plats.
  2. Professionalismen var påtaglig. Scenen var sanslös, ljuset var bättre än vilket fyrverkeri som helst, programledarna var proffsigt avslappnade och roliga, Lynda Woodruff fantastisk och scenografin och samordningen samt bild och ljud i tv:n prickfri.

Så här såg det ut när vi kom till Globen – utklädda i sällskap med normalklädda, skottar med armen runt engelsmäns axlar, fransmän som pratade engelska (!) och tyskar som sjöng på franska. Europeisk förbrödring, helt enkelt.

mingel_esc_2016

En fransk, en tysk och en till fransk diskuterade här vilka finaler de hade närvarat på tidigare.

esc_2016_foaje

Spontandans i Globens entré med sju olika länder representerade (fast då räknade jag förstås Skottland som ett land).

IMG_2965

Damtoalettens golv, där boorna hade ömsat skinn.

Ja, fjäderboorna stod som spön i backen och de glittriga kjolarna blänkte på varandra. Nästan aldrig har så många människor bråkat så lite med varandra. Vi satt så långt bak på ena kanten att vi såg artisterna i profil och precis allt som skedde bakom scenen. Scenarbetarna for fram som ett gräshoppsmyller och snubblade bara en enda gång. Lovely!

italiensbidrag

Här tas Italiens grejer fram: en hel trädgård. Golvet lyste med pilar och ringar så att alla skulle veta vart de skulle gå och var sakerna skulle placeras. Så fort scenarbetarna var färdiga, förvandlades golvet till vackra mönster, stjärnor eller yellow brick road eller vad det nu var artisterna ville pryda sitt nummer med.

Mellan varje nummer sopades scenen dammfri. Alltså var fjärde minut. Min kära basketplan i vårt fina Bollhus sopas en gång i veckan … ungefär …

Rysslands bidrag hade en alldeles otrolig scenshow, där sångaren klättrade och for på en vägg utan att man riktigt förstod hur det gick till – men vi som såg allt från sidan förstod att här var en hund begravd. Eller en tjej stående i kulissen. Så här:

bakomscenen_singin

Scen ur Singin’ in the Rain.

Alldeles i inledningen av Rysslands bidrag ser man (framifrån) en kvinna ovanpå en vit vägg (se i videosnutten lite längre ner i inlägget). Hon klättrade snabbt ner och stod sedan under hela låten och sjöng bakom scenen samtidigt som den sjungande mannen klättrade på väggen och (till synes) sjöng. Alldeles i slutsekunden kom kvinnan fram och fick stå framför väggen. Men cred för sången fick hon fan inte.

rysslands

Sjungande mannen ovanpå klätterväggen och sjungande kvinnan med dansarna bakom väggen.

Kolla nu:

(Klicka här om ni bara vill se den fascinerande klättrandet på väggen.)

Men även om jag vill ösa beröm över produktionen och alla inblandade proffs, var det en sak som verkligen inte gick fram i tv-rutan: de brittiska slagverkarna. Jag är väldigt svag för trummisar och här var det ju två på en gång. Det var som en extremt cool, synkroniserad simning. Kolla nu på min lilla filmsnutt av Storbritanniens bidrag – där jag inte alls fokuserar på sångarna:

Och så den mesiga versionen som man fick se i tv:

Man får tycka vad man vill om det här spektaklet som Eurovisionen är – men kom inte och påstå att det skapar negativism eller konflikter eller att det är en tafflig produktion, för då slänger jag en bengalisk eld på er.

{ 53 comments }

De som känner mig, tror förmodligen att jag efter gårdagens Ranelidchock sitter och torkar mina tårar, klipper av ena byxbenet på alla barbiekläder och ritar av programledarnas löshår. (De som känner mig tror att jag fortfarande är tio år.) Men icke.

Jag sitter och faktakontrollerar idrottsstatistik. Jag är inte bombsäker utan måste förlita mig på andrahandskällor tills vidare.

Det är nämligen så att jag inte kan förlåta att det under programmets gång påstods att den apelsinfärgade mannen som inte sjöng faktiskt har ”spelat i MFF”. I beg your pardon? I så fall har jag

  • varit snubblande nära att komma in på Scenskolan
  • varit chefredaktör på Nationalencyklopedin
  • spelat basket i Plannja
  • strippat inför 800 personer på teatern här i stan
  • fött tio barn.

För Björn Ranelid ”spelade inte i MFF”. Han var med i seniorlaget i en cupmatch. Och han sprang långsammare än min farbror på 100 meter. Såja. Var nu så vänliga och sprid ut dessa fakta till alla i er bekantskapskrets. Och när ni ändå håller på kan väl någon av er skriva en sketch med dialogen i omklädningsrummet efter matchen? Eller rentav ett gräl i omklädningsrummet? Vi säger att det är Bosse Larsson [buse läorsån] han talar med, det blir roliga kontraster då.

Busse.

Busse.

– Matchen prrräglades av mina rrrruscher på mittfältet, ty jag ärrr…
– Ja vet ente de ja.
– Jag gör alltid mitt bästa! Man har länge sagt mig att j…
– Nä. Ja vet ente.
– Jag lät de olika anfallen komma parallellt. Den ena rrruschen lever omlott med den andra! Min kraft och skönhet ärrr det viktigaste. Jag rörde mig med ljusets hastighet!
– Nä. Vem fan har snott min strumpa?

Nu måste jag jobba och kan inte älta dessa historiska falsarier längre.

Det jag gör är något så absurt som att översätta en whiskybok från engelska till svenska trots att jag inte vet ett jota om whisky. Embrace the smoky style on the floor melting och peat på er allihop – glöm inte the spirits maturation som orsakar the medium to heavy style expression beroende på om the oak casks är virgin eller inte! And here comes a nice old plunta for all of you:

{ 36 comments }

ESC på tv!

by Lotten Bergman on 29 maj 2010

ESC är alltså ”den stora melodifestivalen” – den som vi i Sverige numera skiter i. Eftersom de inte vill ha oss med. Som att man inte inte blir bjuden på klassfesten eller suparpartyt som alla andra ska gå på. Eller som att man inte får vara med i fotbolls-VM och därför kräver att det spektaklet ska läggas ner.

Först kom en låt av Anders Bagge, och sedan kom Spanien. Vi satt i soffan och var dryga mot läspande språk och vibraton när en till synes apart figur klev in på scenen och var helt fel.

– En sabotör! skrek jag! Han i toppluva hör inte dit! Han ska bort!
– Va? sa alla i soffan.

Jimmy Jump i toppluva.

När toppluvekarlen hade motats bort av säkerhetsfolk och låten hade tagit slut, sa Christine Meltzner inte ”sååååååååg ni, sååååååååg ni, kollade ni alla, det var ju en galning på scenen, jag tror jag dör så himla kul, men så kooonstigt!” utan bara:

– Men såg du att det såg ut som om det hände något där?

(Jag är förstås bara bitter för att alla säger att jag ser ut som hon, men medan hon får vara med överallt får jag sitta hemma och tjoa i soffan.)

Sedan fortsatte ESC med att en ylande norrman fick mig att ta kisspaus och en wanna-be-Lady Gaga avlöstes av en en falsksjungande körmedlem förstörde för Cyperns bidrag som spelades på en ihoptejpad gitarr.

Plötsligt beter jag mig som alla som har suttit i mitt vardagsrum och hånat mig för min fascination när det gäller dassig musik och tävlingar i konst. Jag pekar på tv:n och skrattar så att tårarna rinner. Belgiens sångare lät precis som Tracy Chapman och Serbiens … nej, ursäkta. Det här går bara inte att stå ut med. Kompositören skrev musiken till en av mina favoritfilmer – Arizona Dream – men det här är bara förfärligt.

Nu kommer Robert Wells in med sin vita flygel för att stötta Vitryssland. Jag är inte en av dem som har skällt på Wells och hans hår utan bara tyckt att han får väl spela vilken musik han vill. Men den här låten börjar aldrig. Den bara har ett intro och ett tonartsbyte. Sen flupp, tar den slut.

Robert Wells, flygeln och lite löst folk som inte är från Sverige utan Vitryssland – som vi ju sedan 2004 2002 har ett horn i sidan till.

Oj, nu kommer Sverige igen: nu i Irlands skepnad. Ballader, ballader, ballader. Stackars sångerskan står på en liten pall och har en Castafioreklänning medan musiken låter som både ledmotivet i Titanic och Mio, min Mio.

Bianca Castafiore utan juveler.

Men Grekland är roliga! OPA! Tjosan OPA! HEJ! Tjoho! OPA! HEJ! Min gissning är att den här låten kommer att gå hem stort bland pensionärerna i tyskspråkiga länder. (Opa betyder där morfar/farfar.)

Storbritanniens bidrag har tydligen specialtillverkats av särskilt tillfrågade stooora kompositörer. Som måste ha varit stoooooora för 20–30 år sedan. Det är falskt, det är tråkigt, det är mesigt, det är Carolas dansare från 1991 och en kör som har valts pga. ben och inte sångkompetens. Det är obegripligt hur detta bidrag inte har skrämt alla i produktionen på flykten.

Folket i min soffa behagar falla för ännu en ballad från ”Jejorgien”, som Meltzner sa. Jag gillade helt tvärtom Turkiet med en Catwoman/sajberriddare och pang bom tjoff och bomber på scenen.

Vad säger kommentatörerna under Frankrikes faktiskt häftiga låt med trummor och dans med skinkdaller? Jo:

– Rumpa för pengarna – testosteronet bara skvätter på rutan framför oss!

Rumänien sedan – på scen med två plexiglasklaviatur och en i mina ögon urläcker Catwoman som sjunger med rejäl pipa. Mhm. Bra. Faktiskt. (När jag skriver ”bra” är det inte bra som i Coldplay eller The Killers eller Beatles, utan bara ”melodifestivalsbra”.)

Och så nu Ryssland. Bandet är klädda som bönder från 1949. Tydligen är sångaren Youtubekändis och gör detta som en ”rolig grej”. Jahaja. Ok. Men det var inte alls en rolig grej – även om det var kompetent genomfört.

Ungefär nu borde Salem Al Fakir få tassa in på scenen. Istället kommer ett fantastiskt dekolletage från Armenien.

Eller två.

Men oj. Tysklands låt heter Satellite. Det är Miss Li, Avril Lavigne och Björk i Ted Gärdestads titel från 1979. Den kommer att vinna, så är det bara. (Fast jag har alltid fel.)

Portugal kommer i sagoklänning och sjunger låten från Toy Story – då när cowboyflickan blir dissad. Sicket pekoral! (Enligt folket i soffan präglas alla låtarna i år av Disneyfilmernas musik.)

Israel ylade så att glasen vibrerade och jag fick än en gång tänka på Castafiore, huuuuu och hääää och bläääääääääää! Vips, dök Danmark upp med ett Every Breath You Take-intro, som har skrivits av svenskar. Plötsligt inser jag att jag vill ha en sönderfransad tyllklänning med glittrigt liv.

Så ska jag vara klädd. Lite Helena Bonham Carterskt.

Så kommer då det historiska ögonblicket som vi alla måste lägga på minnet inför Trivial Pursuit-omgångar om några år: Spanien får framföra sitt bidrag en gång till pga. ”sabotaget” i toppluva. Sångaren såg ut som Richard Simmons, men låten blev inte bättre andra gången.

Nu ska jag svära lite. Bomber och granater. Det var faktiskt bättre låtar än på länge. Gamla plattfötter. Just det år som Sverige inte tog sig till final. Gråsuggor och dreglande paddor till röstfiskesabotage och mutkolvspruttar.

Jag hoppas att det är Dolph som lämnar Sveriges röster.

Här är en gammal favorit som jag ska trösta mig med i väntan på vinnaren: ”I See a Star” med Mouth & McNeal.

Se på tusan, jag hade rätt – Lena från Tyskland vann. Tydligen var hon helt okänd till för fyra månader sedan, när hon upptäcktes och fick Den Stora Chansen. Hon är vansinnigt charmig och blev helt chockad när de bad henne förbereda sig för vinstsången.

– Do I have to sing now?

Se här hur man kan vinkla precis allt. En av kvällstidningarna skriver när Lena har bett om hjälp att hålla den stora pokalen-vasen eftersom den var så tung:

Det handlade alltså om musklerna – hennes muskler var inte starka nog för pokalen. Detta = pokalen. Skrnfff.

{ 30 comments }

Blond och blåögd (uppdat.)

by Lotten Bergman on 9 februari 2010

Jag måste ha vaknat på fel sida eller lida av hybris och missunsamhet på en gång. Kanske beror allt bara på att jag har sträckt mig i rumpmuskulaturen och måste sitta på en värmekudde som en annan höna.

För det här klippet som jag har hittat, visar vilken duktig intervjuare Stina Lundberg Dabrowski var då. Not! Stackars, stackars Dolph Lundgren. (År 1986 skrev jag en artikel om honom i det vittomsjungna Pålsjö Ängsblad och granskade under researchen hans fullständigt lysande KTH-betyg. Jag har sedan dess haft ett gott öga till honom.)

Dolph intervjuas av Stina i november 1988. (Klippet inleds med röster från gatan.)

En av tjejerna som inledningsvis får säga vad de vet om Dolph säger att han är ”en sån som har smutsiga tubsockor”. Det gör att Stina inleder intervjun med att säga:

– Hör du vad de säger? Att du har svettiga strumpor! Känner inte det i alla fall!

Och så böjer hon sig mot Dolphs fötter och sniffar lite. Vad Dolph tänker kan vi inte ens ana, eftersom han sitter med ryggen mot kameran. (En som 1988 hade ”smutsiga tubsockor” var av en viss typ, inte en person som nödvändigtvis luktade illa.)

Lite senare tar Stina upp hans feminina sida. Eller nåt.

– Det där att du är korkad. Dum blondin … står det i alla klippen nästan.
– Ja … säger Dolph och tvekar. En del avrom i alla fall … Ah vaddå ..?
– Har du nån kommentar? Stämmer det? Blir du glad av att läsa det? Hur reagerar du?

Dolph (som fyller 31 år just denna dag) är synnerligen obekväm i soffan och kommer inte på att han ska säga ”hur känns det själv … du vet?”. Stämningen måste förstås lättas upp – och in i studion kommer av alla människor Kenny Rogers med en egenhändigt bakad, liten svensk sockerkaka! Stina bläddrar frenetiskt i sina häftade frågepapper i jätteformat medan Dolph (mycket mer bekväm nu när han får prata engelska) och Kenny pratar om den saknade grädden och så säger Stina till slut:

– Det var bara för att du skulle se hur bra han hade bakat, det var bara för att du skulle se hur bra han hade bakat!
– Next year we’ll maybe, it’s a …
– Så, ni kan gå ut och äta eran kaka. Under tiden ska vi … *klipp*

Det fiktiva redaktionsmötet som utvärderade showen efteråt:

– Men vad bra det blev med det ovanliga sockerkaksgreppet!
– Ja, male bonding with a twist!
– Jag gillade tjejerna i början, det var verkligen coolt att de vågade säga det där om strumporna och snuskiga skämten.
– Ja, och att vi valde ut just dem som inledning var ju bra.
– För det kunde ju du, Stina, då inleda med så att Dolph öppnade upp å så.
– Tyst! Jag sitter i telefon med Margaret Thatcher. Hon vill inte bli intervjuad. Än.
– Men hörni, vad säger ni om Dolph som programledare i Melodifestivalen nästa år? Tillsammans med Yvonne Ryding kanske?

Ah well. Förmodligen är jag bara avundsjuk på både Dolph och Stina. Och Kenny Rogers som får åka ända till Sverige och baka en mesig liten sockerkaka.

______
Uppdatering
Om bloggar har makt? Om bloggar kommer med fiffiga idéer? Om bloggar ligger i framkant? Nu slipper vi undra. Se hur kommentatorsbåset bevisar allt genom att läsa denna artikel som publiceras idag, 11 februari 2010.

{ 21 comments }

Melodifestivalen 2010, del 1 (uppdat.)

februari 7, 2010

Kom tillbaka, Karin Falck! Du må ha varit stel och konstigt klädd, men det finns ingen anledning att det ska vara så igen, år 2010. Karin Falck 1975 – på engelska eftersom det var finalen (ABBA vann ju i Brighton 1974). Nu är det så att jag gillar sådana som karlar som Patrik Sjöberg, Frank […]

Läs hela alltet →

Besvikelser

maj 12, 2009

Om jag blickar bakåt, är de minnesvärda besvikelserna i mitt liv så fjuttiga och fåniga att jag borde ställa mig i skamvrån med dumstrut på huvudet och clownskor på fötterna. (Vid närmare eftertanke försvårar dessa skor ståendet just i vrån. Man får liksom bli inåtfotad i en rät vinkel.) Jag blev inte framröstad som lucia […]

Läs hela alltet →

Melodifestivalen 2009

mars 14, 2009

Lördag kväll, 19:58.Jaaa. Det är melodifestivalfinal om två minuter. Den andra – ESC-finalen – går i Ryssland i maj. Sedan 1972 (vinnare: Family Four) har jag följt denna tävling. Jag kan tralla alla vinnare och berätta anektdoter från nästan alla år utom 1982 (vinnare: Chips). Underligt nog minns jag inte alls 1976 som ett sorgeår, […]

Läs hela alltet →

Ok då, omgång 3

februari 21, 2009

Bedrövligt, sa Bill om Melodifestivalomgång nummer 3. Bedröhövligt, sa Bull och dupontarna höll med. Inte tänkte jag skriva något om det heller. Men ok, så här tyckte jag idag: Ironi och Petra Mede och knätofs. Samer. Jättelarvigt. ’Schäkta, men ironi måste vara intelligent för att funka på mig. Hur roligt är det att förväxla Dalarna […]

Läs hela alltet →

Melodifestivalen: deltävling 2

februari 14, 2009

Jag laddade upp inför denna helafton med chips och champagne bara för allitterationens skull. Sedan försökte jag mikroblogga via Bloggy, men himmel vad svårt det var med ett champagneglas i ena handen. Hur var det med musiken, då? Lili och Susie rev ner taket med en nostagisk tripp och jag sa ”Det där ser ju […]

Läs hela alltet →

Melodifestivalen i min källare

februari 7, 2009

Titta, Tommy Nilsson som vann 1989 hade bara ett enda intresse. Ikväll är det första omgången av schlagermelodifestvalmaratontävlingen. Och jag är inte hemma. Förra gången jag missade en Melodifestival var 1980, när någon sa till mig att det var ett kapitalistiskt påfund och att jag istället borde hänga med till Storgatan i Luleå i 30-gradig […]

Läs hela alltet →