Lund

Lotten – The Very Angry Bag Lady

av Lotten Bergman den 22 november 2014

Lördagsplanen var att forsla Tjugoåringens (hon som har flyttat hem till oss med spanjoren) prylar och kläder från Lund till Helsingborg i sju kollin. En axelremsväska, en ryggsäck, två soppåsar, en Ikeapåse, två tygpåsar – och jag som enda bärare.

Skärmavbild 2014-11-22 kl. 20.33.20

Titta nu på bilden ovan och tänk er att jag släpar på alla kollina där och är vansinnigt irriterad och stressad eftersom jag är sen och riskerar att missa tåget. Tänk er mitt ansiktsuttryck, den röda ansiktsfärgen, håret som faller ner framför ögonen och svetten som bryter fram samt svordomarna som jag viskar som ett mantra. Fram mot mig kommer då med sjumilakliv en man med en pappmugg med några kronor i. Han skakar muggen och säger:

– Please, missuss, please, give me …
– You have got to be kidding, svarade jag och försökte att inte dänga till honom med den största, svarta sopsäcken.
– Please give me, sa mannen och tryckte upp pappmuggen i mitt ansikte och skramlade med slantarna i den.
– No, you have to understand, I need to go to my train! Please move!
– No, you give me money, I move! sa mannen med bister min.
– WELL YOU FUCK OFF!!!

Röt jag, trängde mig förbi honom och klev på en rulltrappa, som (skulle jag snart inse) tog mig ner till fel perrong. (Synden straffar sig själv.)

– Satans helvete! sa jag och vände för att ta mig upp igen.

Och jag fattar nu om ni håller andan och tar er åt hjärtat eftersom jag har varit otrevlig mot en medmänniska. Men ni förstår att stress och sju kollin som väger lika mycket som jag själv gör mig till en hulk. Och det faktum att mannen med sin pappmugg faktiskt hade följt efter mig nerför rulltrappan och nu spärrade vägen för mig när jag skulle upp igen för att ta mig till rätt perrong, hjälpte inte.

Men jag sa inget mer. Jag klämde mig sammanbitet förbi mannen med muggen, tog mig till rätt perrong, fick den just då ditrusande Tjugotvååringen att ta bilden ovan – och hann med tåget.

Så. Döm mig nu – men säg inte att man inte får bli arg då och då.

{ 24 kommentarer }

Boken om Olympen i Lund och t.ex. tusen försvunna stolar

av Lotten Bergman den 21 november 2014

”Hur en felbyggd handbollsarena blev ett tempel för glitter, boaormar och rock ’n’ roll” står det på framsidan av boken som flera av personerna i kommentatorsbåset har bidragit till genom crowdfunding. Och historien om Olympen i Lund är verkligen alldeles, alldeles fantastisk. Läs vidare, för nu ska ni få kuriosa om Bryan Ferry, en missad storartist,  ABBA, en absurd bildtext och drygt tusen försvunna designstolar.

I våras skrev jag om två intressanta, konsertrelaterade händelser och berättade om projektet:

olympenboken

Ser ni två de två saknade mellanslagen? Tihi.

Sedan rasslade det in pengar och så gick sommaren och så blev det november och boken trycktes och DHL körde den snabbt till Lund. Eller vänta, nej, bara till Värnamo. Projektledaren Pip-Petter höll på att trilla av pinn av pur frustration, men en i ilfart beställd budbil såg till slut till att böckerna kom till Lund och till min hand.

På releasepartyt idag – på Akademiska Föreningen i Lund – var medelåldern av naturliga skäl ”hög”. De flesta på plats var nog med under tidigt 70-tal och såg … ptja, till exempel den här konserten:

helasalen_sjuanstolar

Här är alltså den felbyggda handbollshallen omgjord till konsertlokal med en herrans massa designstolar som Julius Malmström hittade i ett förråd under arenan.

De där stolarna kallades idag på releasefesten för ”Myranstolar”, men det är ju för oss designnördar (harrrkl) som att påstå att betong är samma sak som cement.

sjuanmyran

Sjuan till vänster. Myran till höger. Fast det står naturligtvis rätt i boken. (Arne Jacobsen heter designern.)

Men titta på konsertbilden där uppe igen. Alla sitter! Det är ju så underligt! Och till historien hör att efter ett par konserter hade mer än tusen stolar försvunnit ut med publiken, så Julius bestämde att nä nu fick rock- och poppubliken faktiskt stå upp och digga musiken.

cooper

På vissa bilder – t.ex. här från Alice Cooper-konserten – kan man dock se publiken sitta ner alldeles vid scenkanten. På golvet med benen i kors! Med pipa! Medan någon döden dör på scenen!

Men vi backar lite: titta på konsertbilden igen. Vilka är det som uppträder där borta i fjärran på den lilla scenen? Vi zoomar in som de gör i de amerikanska deckarna på tv. Bzzzzz …

abba_closeup

ABBA. Det är faktiskt ABBA.

abba_uppslag

Naturligtvis med ett hemsytt ABBA-skynke.

Artisterna som kom till Olympen sa att de gillade stället lite extra trots att det egentligen var en enda stor betongklump med handbollsstuk. Det kan ha berott på att Julius vände ut och in på sig för att alla artister skulle få exakt det som de önskade sig – ovanlig sprit i logen eller orm på scenen: allt gick att ordna.

juliusdiesel

Notis från 1974.

År 1985 fick Julius ett erbjudande om en up and coming artist som bara hade framträtt på småklubbar, så Olympen skulle få artisten nästan alldeles gratis. Julius funderade ett tag, läste på, lyssnade på låtarna och tackade efter moget övervägande nej.

Till Madonna.

En annan historia i boken berättar hur det kom sig att Bryan Ferry mitt i natten stod genomsvettig på Clemenstorget i Lund och sköljde ner en varmkorv med champagne. Man kan också läsa hur Lou Reed hamnade i en kundvagn från Ica. Och om pizzadiscot som inte funkade så bra. Och om Tina Charles figur.

tinacharles

Det här kan väl inte ha varit okej ens på 1970-talet?

Men för mig – som aldrig var på konsert på Olympen eftersom jag bodde i Luleå – var det en helt annan sorts bild som fick mig att rycka till och säga NÄE! när den dök upp. Det var nämligen så att den stora konsertlokalen även användes som tentalokal av Lunds universitet.

tentasal_olympen

Och precis så där satt jag ju och tentade! Litteraturhistoria! (Vilket jag alltså helt hade förträngt.)

Åh, så roligt det här var!

{ 29 kommentarer }

Telefontrubbel, del II

av Lotten Bergman den 2 september 2014

– Men min telefon … är … vaffan … borta …? Hur? När? Och framför allt: VARFÖÖÖR?

Klockan var 03:47 natten till söndag. Jag hade dansat hysteriskt i nästan fyra timmar, tagit många bilder, några filmsnuttar och dessutom skickat sms kors och tvärs bara för att tala om hur häftigt det var. (Och hur häftig jag var, förstås.)

johan_anders

DJ:n spelar musik, sorterad på årtal, visar alla videor till låtarna på storbild och låter eventuella exhibitionister gå upp på en liten scen i förgrunden för att där dansa loss till allas jubel. (Johan Wester till vänster, Anders Jansson till höger.)

gemma_phill

Gemma Whelan dansade så svetten yrde i sin lätta klädsel medan Phill Jupitus inte var ens liiiiite varm i sin hatt och jacka, knäppt upp till halsen. (Vad säger hans blick? ”Du och din dumma kamera”?)

nanananana

Här är kvällens sista minut på dansgolvet. Vilken låt är det? (Den bröt kronologin, så den är inte från 2014.)

Sedan vandrade jag genom Lunds innerstad till det lånade huset (som jag delade med två främmande män). Väl inne i huset upptäckte jag telefonförlusten.

– Obegripligt. Herregud, tågbiljetten är ju i mobilen. Hjälp, alla betalkort är ju i den!

Jag hade helt enkelt haft stenkoll på mobilen under hela kvällen. Utom just runt 03:47.

Där stod alltså jag i huset utan mobiltelefon. Och i huset utan fast telefon, skulle jag kunna tillägga. Utan telefon i tre minuter försmäktade jag panikslagen i detta hus. Vad hade jag nu för alternativ?

  • Ropa på hjälp!
  • Väck de okända männen i huset!
  • Ring polisen!
  • Mejla den djefla mannen! (Nog den dummaste tanke som slog mig.)
  • Kolla var telefonen är på ”find my iPhone” och ber via den som hittar den att … mejla mig?

Vad jag gjorde var att via ”find my iPhone” snabbt se att telefonen var i närheten av Mejeriet i Lund, där jag ju var nyss. Ungefär en kvarts promenad söderut. Ut ur huset galopperade jag, nerför Bredgatan i tunga Dr. Martens och den randiga regnkappan (kalla mig gärna the stripy lady, för det gör andra), och då: PANG! AJ!

Jag sprang rakt in i en polisbil.

polisbil_narkontakt

Det kändes lite så här.

– Ursäkta! Jag … puh … kan jag få låna en telefon? sa jag till det naturligtvis stängda fönstret.
– Va? sa polisen medan han öppnade fönstret.
– Jag har tappat, blivit av med, blivit bestulen på eller bara glömt min telefon. Kan jag få låna en av er?
– Vadå? sa den andra polisen.
– Så att jag kan ringa till min!
– Aha. Javisst!

Med darrande fingrar knappade jag in mitt eget nummer i en sån där gammal telefon från runt 2005 – ”tryck på grön knapp när du vill ringa och röd knapp när du vill lägga på”.

– Det är Jenny …? sa en rar, men okänd röst i mitt öra.
– DU HAR MIN TELEFON! HURRA!
– Ja, Johan Wester var så bekymrad, han hade hittat den och bad mig vakta den med mitt liv och se till att du får tag på den. Är du på puben på Stortorget? Vi är på väg dit.
– JAG KOMMER!!!

Nästan gråtmild av glädje tackade jag poliserna som med en axelryckning sa:

– Du. Hoppa in där bak så kör vi dig till Stortorget.
– Hhhhh… fffff… ssss… fick jag ur mig medan jag stirrade på polisen.
– Hoppa in!
– Ska jag få åka polisbil? sa jag som en femåring.
– Javisst.

Så fick jag åka polisbil i säkert en hel kilometer. Jag bedyrade poliserna min kärlek och förbannade att jag inte kunde dokumentera den underbara situationen, kom fram till Stortorget, sa tack och gick ur polisbilen och ramlade nästan rakt i famnen på Phill Jupitus.

– Did you see? I arrived in a police car! tjöt jag som en fyraåring, samtidigt som jag älgade bort mot puben där min telefon ju skulle vara.

Jag hittade Jenny, jag fick telefonen, jag hoppade omkring och klappade händerna som en lycklig treåring och vandrade för andra gången hemåt i Lundanatten. Jag borstade tänderna, pussade telefonen godnatt, släckte och drog ett djupt, lyckligt andetag.

Och in genom det öppna fönstret kom då en racer-geting. Zzzzzzzz! Zzzzzz! ZZZZZZ!!!

Åtgärdspaket:

  1. Fotografera.
  2. Döda.
  3. Sova.
getingenfromhell

Nattugglegeting.

Så. Hur hade man kunnat lösa denna situation på ett annat sätt? (Alltså när det gäller telefontrubblet, inte getinggrubblerierna.)

Fotnot:
Telefontrubbel, del I.

{ 56 kommentarer }

Jag tänkte i tur och ordning, där jag igår kväll satt i publikhavet och lyssnade på Jason Byrne:

– Jag får inte luft.
– Jag måste sluta lyssna en stund så att jag får vila mig.
– Hm. Skrattmusklerna måste sammanstråla i hypofysen, för där har jag mest ont.
– Vad tusan skulle jag kladda på mascara idag för?
– Nu dör jag.

jasonbyrnegrimas

Visserligen är detta Jason Byrne, men det är också en illustration av hur jag satt och kämpade under hela föreställningen.

Tyvärr går det inte att förklara vad som är så vansinnigt roligt. Jason Byrne improviserade och pratade med folk i publiken – och vi som satt där kunde bara inte sluta skratta. I publiken hittade han bl.a. en 17-årig Henrik och en i linne klädd barfotakille, en amerikan som hette Per (”What? Pear! Like apple?”) samt Pers fru Anna, som var hjärnkirurg. Han använde publiken hela tiden för att fråga vad saker hette på svenska och höll själv på att kollapsa av skratt när nästan allt han frågade om hette likadant som på engelska (exempelvis buss och cykel).

När han uppe på scenen skojade grovt om kopulering med avslutande klimax, böjde han sig efter en stund fram och bad Anna om ursäkt. Lugnt svarade hon:

– It’s ok. I’m used to bodily fluids.

När jag nu skriver detta är det faktiskt ett ganska normalt och förnuftigt svar – särskilt för en läkare. Men DÅ och DÄR så gick det bara inte att sluta skratta. När Jason Byrne upptäckte att 17-årige Henrik hette Melin i efternamn, vände han sig till Per och sa:

– Hello pear, may I introduce you to melon?

jasonbyrneblomma

Det här var av arrangörerna utplacerat pynt på scenen. Very sad flower.

Gemma Whelan (som jag berättade om igår) uppträdde också – med sin scenpersona som är en upperclass lady with a stiff upper lip (liksom, jag vet inte om hon hade gillat den beskrivningen) som heter Chastity Butterworth. 

Men eftersom vi blev kompisar redan igår, tog jag mig friheter och störde henne under uppladdningen.

– Hallåååå Gemma! Are you decent, may I come in?

gemma_whelan

– But ooooh yes, Lotte [hrmpff, fnys, Lotten om jag får be], helloooo!

gemma_ogonfransar

– Kolla vad jag hittade i trosan! Ett hårspänne!

När Gemma hade rensat underkläderna från hårklämmor och böjt ögonfransarna i rätt riktning, gick hon upp på scenen och var alldeles ljuvligt knäpp. Jag kan faktiskt inte beskriva det på annat sätt: helknäpp! Nu ska jag bara se till att hon (liksom många andra) flyttar hem till oss i vårt hus så att jag kan prata med henne varenda dag. Pfffft, inte ska hon bo i England och turnera världen runt och agera i film och tv, inte.

gemmapascen

– Ooops.

Men det var inte slut där. Även min kusin Charlotta Huldt-Ramberg (som faktiskt inte alls är min kusin utan min djefla mans syssling, men vi kallar oss kusiner så det så) klev upp på scenen med sin operashow.

lottie_klanning

Klädd i världens finaste notbladsklänning!

Efter 714 klädbyten och klättring bland bänkraderna samt dans med en mycket ovillig man i publiken, såg hon ut så här.

lottie_fulbild

Charlottas rolltolkning och koncentration är här djup och innerlig. (En ursäkt är på plats. Hon ser ju inte klok ut. Men det är kamerans fel.)

Och som alla vet, är det inte slut förrän …

fatsuit_lottie

… the fat lady sings …

Efter operaföreställningen dök vår (sedan igår) gamle vän Phill Jupitus upp. Han stod och pratade med Charlotta och berömde henne medan jag kröp omkring på golvet och fotograferade lite av scenografin, där den låg som ett utsketet äpplamos på scengolvet.

lottieeftershowen

Som om … aktrisen hade gått upp i rök …

– Well … sa Phill Jupitus till Charlotta. Scribble, scrabble, drabble, I made something for you while I was watching from the back. Here you go!

phills_bild

Phill Jupitus tolkning av Charlotta Huldt-Rambergs föreställning.

Å jag – mitt nöt – ba:

– Oh, do you know Carl Larsson, the Swedish painter?
– No. I haven’t met him, no.
– Oh, but your signature really looks like his.
– Okay … yeah …

Carl_Larsson_signatureVarför han skulle känna till en sedan 95 år död svensk konstnärs signatur vet jag inte.Varför jag inte kan hålla tyst och bara berätta intressanta ting och diskutera t.ex. samtiden och politik vet jag inte heller.

 

Senare på kvällen kom Bill Bailey, som jag ju förut trodde var roligast i världen (före Jason-upplevelsen igår, alltså) och minglade med oss. (Ja, det är ju inte vi som tränger oss på och följer efter dem som änna stalkers, nej.) Han, Phill och Gemma vandrade iväg till en pub ”for a quick pint” med några vänner. När vi träffade dem igen två timmar senare, hade de tydligen druckit snaps. Och öl. Och snaps och öl igen och igen som funnes det ingen morgondag. Bill Bailey attackerade Grands trappa som vore det en bädd av kol och Phill sa till mig ”schnapps isn’t very good for you”. Gemma förklarade att de två snapsar som hon hade lyckats klämma i sig var mer än nog, och så fnittrade de alla sådär som man kanske bara kan fnittra när man är en britt berusad på snaps.

Cliffhanger:
Jag kom under kvällen på vilket parti jag ska rösta på och anledningen är så vansinnigt fånig att jag säkert kommer att berätta om det … om några dagar.

{ 16 kommentarer }

Lund Comedy Festival: invigningen

augusti 28, 2014

Humorfestivalen i Lund har blivit riktigt internationell och därför bytt namn till Lund Comedy Festival eftersom utrikiska komiker kräfva sådana namn på gig som de gör. Och si, det funkade; Lund är fullt av fantastiska storheter! (Här vill jag egentligen radda upp dem alla, men jag hittar tammetusan ingen lista. Och festivalen har ingen Wikipediaartikel! Här behöver […]

Läs hela alltet →

Tankar på ett tåg mot Lund

augusti 26, 2014

Det är så lätt att klaga – särskilt eftersom det finns så rasande mycket att klaga på. Därför ska jag inte klaga nu, utan bara fundera lite. (Skillnaden är hårfin.) I Linköping satt en tiggare på perrongen, och säga vad man vill om oss svenskar – att vi ”är snåla och inte ger pengar till tiggare” är […]

Läs hela alltet →

ReadMe … Read Me … readme?

maj 26, 2014

Jag är i Lund på en konferens, vars logga ser ut så här. Man kan ju kolla i sina älskade skrivregler och där finna att det allra troligaste är att det ska skrivas ”Readme” [ridmi]. Först ut på scen är Karin Taube, professor emeritus vid Umeå universitet. Hon ska berätta hur det kommer sig att Sverige […]

Läs hela alltet →

Den mystiska konserten som kanske inte ägde rum

mars 1, 2014

Igår berättade jag om hur Rod Stewart slarvade och stökade omkring i Lund med sin kompis Ron Wood och de andra i The Faces. Detta för att jag vill att alla ska stötta ett fantastiskt bokprojekt som ännu inte kan påbörjas eftersom det saknas finansiärer och ingen av de inblandade har en rik faster som […]

Läs hela alltet →

Varför Rod Stewarts halsband ligger i Lund

februari 28, 2014

I dessa Eklandska tider (obegripligt) är jag listig som sätter hennes ex Rod Stewart i rubriken, förstår ni. Med en ekivok twist, jahadå. Man är väl inte dum. I Lund finns förutom snirkliga gator, studenter och en ännu icke omkullvält domkyrka även av betong stöpta fulhus från 1970-talet. Som i vilken annan stad som helst. […]

Läs hela alltet →

Dammsugaren som sög

augusti 26, 2013

Min plan var att på denna plats lägga ut ett synnerligen välformulerat inlägg om Sovjetunionens utbredning och fall och då ställa det hela i relation till en viss statys tillkomst och sedermera borttagande samt återkomst och kalla det hela för en alligatorallegori. Men jag fastnade i ett virrvarr av curlande för de två äldsta barnen […]

Läs hela alltet →