Lund

Det bor en dansk karl i mitt hotellrum

by Lotten Bergman on 24 oktober 2015

Jag vet att jag borde ta chansen och skriva om vidriga terrordåd, hemska mordbränder, lama politikerinsatser, Jimmy Carters arbete för att få slut på förfärligheterna i Syrien samt allas envisa ”någon borde göra något [men inte jag]”. Men jag skriver inte mer än så: andra gör det bättre.

Istället övergår vi till trivialiteten ”att väcka Lotten”.

Det är nämligen inte alls svårt. Jag lägger mig alltid för sent och hinner liksom inte sjunka ner i djupsömn innan jag blir väckt av något. Det kan vara en snarkning (som inte är min egen), en liten mus i väggen, en passerande nattbuss eller barnbekymmer. (Nu är de för stora för att gå upp och kissa i garderoben, kräkas på trösklarna eller trilla ur sängen, men ibland kommer de med mardrömmar om fysikprov eller simpel, akut basketmatchnervositet.)

parkinnlund

Inatt sov Tjugoettåringen och jag på hotell Park Inn i Lund. Det är ett synnerligen modernt och piffigt hotell i räta vinklar och med pratande hiss. Vi snusade sött och drömde om den annalkande hotellfrukosten, när en dansk man klev in i vårt badrum.

Eller … i alla fall lät det som om han var där.

Jag gick ner till receptionen och berättade hur det stod till med akustiken i rummet och spelade upp den lilla filmsnutten.

– Jag vet inte om ni vet det, men det är oerhört lyhört (pun intended) i vårt rum, sa jag.
– Oj, det måste komma från våningen ovanför.
– Hm. Ja. Du hör? frågade jag.
– Ja. Det visste vi inte. Tack ska du ha för att du talade om det, sa receptionisten och menade det verkligen.

Äääääsch då. Jag hade tänkt mig en dialog mer i den här stilen:

– Jag vet inte om ni vet det, men det är oerhört lyhört i vårt rum.
– Oj. OJ! Man hör ju allt jättetydligt!
– Hm.
– JÖSSES! Får jag höra en gång till? Var det danska?
– Javisst.
– Det här var det värsta! Där kan ni ju inte sova! Här har du nyckeln till vår bröllopssvit. Och jag stryker förstås räkningen. Vill ni ha en eller två flaskor champagne? MÅÅÅÅRTEN! Kan du ge damen här en voucher med sju gratisövernattningar i New York? Vi ber verkligen om ursäkt.

But nooo.

{ 21 comments }

Lotten – The Very Angry Bag Lady

by Lotten Bergman on 22 november 2014

Lördagsplanen var att forsla Tjugoåringens (hon som har flyttat hem till oss med spanjoren) prylar och kläder från Lund till Helsingborg i sju kollin. En axelremsväska, en ryggsäck, två soppåsar, en Ikeapåse, två tygpåsar – och jag som enda bärare.

Skärmavbild 2014-11-22 kl. 20.33.20

Titta nu på bilden ovan och tänk er att jag släpar på alla kollina där och är vansinnigt irriterad och stressad eftersom jag är sen och riskerar att missa tåget. Tänk er mitt ansiktsuttryck, den röda ansiktsfärgen, håret som faller ner framför ögonen och svetten som bryter fram samt svordomarna som jag viskar som ett mantra. Fram mot mig kommer då med sjumilakliv en man med en pappmugg med några kronor i. Han skakar muggen och säger:

– Please, missuss, please, give me …
– You have got to be kidding, svarade jag och försökte att inte dänga till honom med den största, svarta sopsäcken.
– Please give me, sa mannen och tryckte upp pappmuggen i mitt ansikte och skramlade med slantarna i den.
– No, you have to understand, I need to go to my train! Please move!
– No, you give me money, I move! sa mannen med bister min.
– WELL YOU FUCK OFF!!!

Röt jag, trängde mig förbi honom och klev på en rulltrappa, som (skulle jag snart inse) tog mig ner till fel perrong. (Synden straffar sig själv.)

– Satans helvete! sa jag och vände för att ta mig upp igen.

Och jag fattar nu om ni håller andan och tar er åt hjärtat eftersom jag har varit otrevlig mot en medmänniska. Men ni förstår att stress och sju kollin som väger lika mycket som jag själv gör mig till en hulk. Och det faktum att mannen med sin pappmugg faktiskt hade följt efter mig nerför rulltrappan och nu spärrade vägen för mig när jag skulle upp igen för att ta mig till rätt perrong, hjälpte inte.

Men jag sa inget mer. Jag klämde mig sammanbitet förbi mannen med muggen, tog mig till rätt perrong, fick den just då ditrusande Tjugotvååringen att ta bilden ovan – och hann med tåget.

Så. Döm mig nu – men säg inte att man inte får bli arg då och då.

{ 24 comments }

Boken om Olympen i Lund och t.ex. tusen försvunna stolar

by Lotten Bergman on 21 november 2014

”Hur en felbyggd handbollsarena blev ett tempel för glitter, boaormar och rock ’n’ roll” står det på framsidan av boken som flera av personerna i kommentatorsbåset har bidragit till genom crowdfunding. Och historien om Olympen i Lund är verkligen alldeles, alldeles fantastisk. Läs vidare, för nu ska ni få kuriosa om Bryan Ferry, en missad storartist,  ABBA, en absurd bildtext och drygt tusen försvunna designstolar.

I våras skrev jag om två intressanta, konsertrelaterade händelser och berättade om projektet:

olympenboken

Ser ni två de två saknade mellanslagen? Tihi.

Sedan rasslade det in pengar och så gick sommaren och så blev det november och boken trycktes och DHL körde den snabbt till Lund. Eller vänta, nej, bara till Värnamo. Projektledaren Pip-Petter höll på att trilla av pinn av pur frustration, men en i ilfart beställd budbil såg till slut till att böckerna kom till Lund och till min hand.

På releasepartyt idag – på Akademiska Föreningen i Lund – var medelåldern av naturliga skäl ”hög”. De flesta på plats var nog med under tidigt 70-tal och såg … ptja, till exempel den här konserten:

helasalen_sjuanstolar

Här är alltså den felbyggda handbollshallen omgjord till konsertlokal med en herrans massa designstolar som Julius Malmström hittade i ett förråd under arenan.

De där stolarna kallades idag på releasefesten för ”Myranstolar”, men det är ju för oss designnördar (harrrkl) som att påstå att betong är samma sak som cement.

sjuanmyran

Sjuan till vänster. Myran till höger. Fast det står naturligtvis rätt i boken. (Arne Jacobsen heter designern.)

Men titta på konsertbilden där uppe igen. Alla sitter! Det är ju så underligt! Och till historien hör att efter ett par konserter hade mer än tusen stolar försvunnit ut med publiken, så Julius bestämde att nä nu fick rock- och poppubliken faktiskt stå upp och digga musiken.

cooper

På vissa bilder – t.ex. här från Alice Cooper-konserten – kan man dock se publiken sitta ner alldeles vid scenkanten. På golvet med benen i kors! Med pipa! Medan någon döden dör på scenen!

Men vi backar lite: titta på konsertbilden igen. Vilka är det som uppträder där borta i fjärran på den lilla scenen? Vi zoomar in som de gör i de amerikanska deckarna på tv. Bzzzzz …

abba_closeup

ABBA. Det är faktiskt ABBA.

abba_uppslag

Naturligtvis med ett hemsytt ABBA-skynke.

Artisterna som kom till Olympen sa att de gillade stället lite extra trots att det egentligen var en enda stor betongklump med handbollsstuk. Det kan ha berott på att Julius vände ut och in på sig för att alla artister skulle få exakt det som de önskade sig – ovanlig sprit i logen eller orm på scenen: allt gick att ordna.

juliusdiesel

Notis från 1974.

År 1985 fick Julius ett erbjudande om en up and coming artist som bara hade framträtt på småklubbar, så Olympen skulle få artisten nästan alldeles gratis. Julius funderade ett tag, läste på, lyssnade på låtarna och tackade efter moget övervägande nej.

Till Madonna.

En annan historia i boken berättar hur det kom sig att Bryan Ferry mitt i natten stod genomsvettig på Clemenstorget i Lund och sköljde ner en varmkorv med champagne. Man kan också läsa hur Lou Reed hamnade i en kundvagn från Ica. Och om pizzadiscot som inte funkade så bra. Och om Tina Charles figur.

tinacharles

Det här kan väl inte ha varit okej ens på 1970-talet?

Men för mig – som aldrig var på konsert på Olympen eftersom jag bodde i Luleå – var det en helt annan sorts bild som fick mig att rycka till och säga NÄE! när den dök upp. Det var nämligen så att den stora konsertlokalen även användes som tentalokal av Lunds universitet.

tentasal_olympen

Och precis så där satt jag ju och tentade! Litteraturhistoria! (Vilket jag alltså helt hade förträngt.)

Åh, så roligt det här var!

{ 29 comments }

Telefontrubbel, del II

by Lotten Bergman on 2 september 2014

– Men min telefon … är … vaffan … borta …? Hur? När? Och framför allt: VARFÖÖÖR?

Klockan var 03:47 natten till söndag. Jag hade dansat hysteriskt i nästan fyra timmar, tagit många bilder, några filmsnuttar och dessutom skickat sms kors och tvärs bara för att tala om hur häftigt det var. (Och hur häftig jag var, förstås.)

johan_anders

DJ:n spelar musik, sorterad på årtal, visar alla videor till låtarna på storbild och låter eventuella exhibitionister gå upp på en liten scen i förgrunden för att där dansa loss till allas jubel. (Johan Wester till vänster, Anders Jansson till höger.)

gemma_phill

Gemma Whelan dansade så svetten yrde i sin lätta klädsel medan Phill Jupitus inte var ens liiiiite varm i sin hatt och jacka, knäppt upp till halsen. (Vad säger hans blick? ”Du och din dumma kamera”?)

nanananana

Här är kvällens sista minut på dansgolvet. Vilken låt är det? (Den bröt kronologin, så den är inte från 2014.)

Sedan vandrade jag genom Lunds innerstad till det lånade huset (som jag delade med två främmande män). Väl inne i huset upptäckte jag telefonförlusten.

– Obegripligt. Herregud, tågbiljetten är ju i mobilen. Hjälp, alla betalkort är ju i den!

Jag hade helt enkelt haft stenkoll på mobilen under hela kvällen. Utom just runt 03:47.

Där stod alltså jag i huset utan mobiltelefon. Och i huset utan fast telefon, skulle jag kunna tillägga. Utan telefon i tre minuter försmäktade jag panikslagen i detta hus. Vad hade jag nu för alternativ?

  • Ropa på hjälp!
  • Väck de okända männen i huset!
  • Ring polisen!
  • Mejla den djefla mannen! (Nog den dummaste tanke som slog mig.)
  • Kolla var telefonen är på ”find my iPhone” och ber via den som hittar den att … mejla mig?

Vad jag gjorde var att via ”find my iPhone” snabbt se att telefonen var i närheten av Mejeriet i Lund, där jag ju var nyss. Ungefär en kvarts promenad söderut. Ut ur huset galopperade jag, nerför Bredgatan i tunga Dr. Martens och den randiga regnkappan (kalla mig gärna the stripy lady, för det gör andra), och då: PANG! AJ!

Jag sprang rakt in i en polisbil.

polisbil_narkontakt

Det kändes lite så här.

– Ursäkta! Jag … puh … kan jag få låna en telefon? sa jag till det naturligtvis stängda fönstret.
– Va? sa polisen medan han öppnade fönstret.
– Jag har tappat, blivit av med, blivit bestulen på eller bara glömt min telefon. Kan jag få låna en av er?
– Vadå? sa den andra polisen.
– Så att jag kan ringa till min!
– Aha. Javisst!

Med darrande fingrar knappade jag in mitt eget nummer i en sån där gammal telefon från runt 2005 – ”tryck på grön knapp när du vill ringa och röd knapp när du vill lägga på”.

– Det är Jenny …? sa en rar, men okänd röst i mitt öra.
– DU HAR MIN TELEFON! HURRA!
– Ja, Johan Wester var så bekymrad, han hade hittat den och bad mig vakta den med mitt liv och se till att du får tag på den. Är du på puben på Stortorget? Vi är på väg dit.
– JAG KOMMER!!!

Nästan gråtmild av glädje tackade jag poliserna som med en axelryckning sa:

– Du. Hoppa in där bak så kör vi dig till Stortorget.
– Hhhhh… fffff… ssss… fick jag ur mig medan jag stirrade på polisen.
– Hoppa in!
– Ska jag få åka polisbil? sa jag som en femåring.
– Javisst.

Så fick jag åka polisbil i säkert en hel kilometer. Jag bedyrade poliserna min kärlek och förbannade att jag inte kunde dokumentera den underbara situationen, kom fram till Stortorget, sa tack och gick ur polisbilen och ramlade nästan rakt i famnen på Phill Jupitus.

– Did you see? I arrived in a police car! tjöt jag som en fyraåring, samtidigt som jag älgade bort mot puben där min telefon ju skulle vara.

Jag hittade Jenny, jag fick telefonen, jag hoppade omkring och klappade händerna som en lycklig treåring och vandrade för andra gången hemåt i Lundanatten. Jag borstade tänderna, pussade telefonen godnatt, släckte och drog ett djupt, lyckligt andetag.

Och in genom det öppna fönstret kom då en racer-geting. Zzzzzzzz! Zzzzzz! ZZZZZZ!!!

Åtgärdspaket:

  1. Fotografera.
  2. Döda.
  3. Sova.
getingenfromhell

Nattugglegeting.

Så. Hur hade man kunnat lösa denna situation på ett annat sätt? (Alltså när det gäller telefontrubblet, inte getinggrubblerierna.)

Fotnot:
Telefontrubbel, del I.

{ 56 comments }

När jag faktiskt höll på att dö av skratt: Lund Comedy Festival, dag 2

augusti 29, 2014

Jag tänkte i tur och ordning, där jag igår kväll satt i publikhavet och lyssnade på Jason Byrne: – Jag får inte luft. – Jag måste sluta lyssna en stund så att jag får vila mig. – Hm. Skrattmusklerna måste sammanstråla i hypofysen, för där har jag mest ont. – Vad tusan skulle jag kladda […]

Läs hela alltet →

Lund Comedy Festival: invigningen

augusti 28, 2014

Humorfestivalen i Lund har blivit riktigt internationell och därför bytt namn till Lund Comedy Festival eftersom utrikiska komiker kräfva sådana namn på gig som de gör. Och si, det funkade; Lund är fullt av fantastiska storheter! (Här vill jag egentligen radda upp dem alla, men jag hittar tammetusan ingen lista. Och festivalen har ingen Wikipediaartikel! Här behöver […]

Läs hela alltet →

Tankar på ett tåg mot Lund

augusti 26, 2014

Det är så lätt att klaga – särskilt eftersom det finns så rasande mycket att klaga på. Därför ska jag inte klaga nu, utan bara fundera lite. (Skillnaden är hårfin.) I Linköping satt en tiggare på perrongen, och säga vad man vill om oss svenskar – att vi ”är snåla och inte ger pengar till tiggare” är […]

Läs hela alltet →

ReadMe … Read Me … readme?

maj 26, 2014

Jag är i Lund på en konferens, vars logga ser ut så här. Man kan ju kolla i sina älskade skrivregler och där finna att det allra troligaste är att det ska skrivas ”Readme” [ridmi]. Först ut på scen är Karin Taube, professor emeritus vid Umeå universitet. Hon ska berätta hur det kommer sig att Sverige […]

Läs hela alltet →

Den mystiska konserten som kanske inte ägde rum

mars 1, 2014

Igår berättade jag om hur Rod Stewart slarvade och stökade omkring i Lund med sin kompis Ron Wood och de andra i The Faces. Detta för att jag vill att alla ska stötta ett fantastiskt bokprojekt som ännu inte kan påbörjas eftersom det saknas finansiärer och ingen av de inblandade har en rik faster som […]

Läs hela alltet →

Varför Rod Stewarts halsband ligger i Lund

februari 28, 2014

I dessa Eklandska tider (obegripligt) är jag listig som sätter hennes ex Rod Stewart i rubriken, förstår ni. Med en ekivok twist, jahadå. Man är väl inte dum. I Lund finns förutom snirkliga gator, studenter och en ännu icke omkullvält domkyrka även av betong stöpta fulhus från 1970-talet. Som i vilken annan stad som helst. […]

Läs hela alltet →