Hoppa till innehåll

Etikett: litteratur

Steinbecks slut

Å nu blire lite litteraturkuriosa!

Det här är John Steinbeck, som fick Nobelpriset 1962 för ”för den på en gång realistiska och fantasifulla berättarkonsten, utmärkt av medkännande humor och social skarpsyn”.

Steinbecks originalmanus till Grapes of Wrath har vållat litteraturprofessorer huvudbry i decennier. Han har nämligen på ett ganska normalt sätt krafsat in massa svordomar här och där – men det avslutande ”slampa” har ingen riktigt förstått.

”Var han månne arg på nån?” sa forskarna. (Foto: SP Books.)
The Guardian.

Nu har manuset lagts ut till allmänt beskådande och alla svenska akademiker ba:

– Öh.
– Jamen.
– Det står för fan bara att boken är slut.

Steinbeck och hans fru kunde ju lite svenska eftersom de var bundis med Elsa Beskows son Bo.

 


Uppdatering apropå slut i kombination med Elsa Beskow – hur man sluter en cirkel. Liksom.

Elsa Beskows ”Sagan om den lilla, lilla gumman” i den omarbetade upplagan från 1950. (Källa: Nationalmuseum.)
Förstoring för alla skumögda.
Share
54 kommentarer

Måsen, men inte Tjechovs

De äldre som fortfarande har vett nog att corona-isolera sig, gör det med en noggrannhet som imponerar. Legitimation och sedlar byter händer i plastförpackningar och ska det nödvändigtvis kramas, görs det antingen med regnkläder och OH-papper emellan. Eller på tre meters avstånd.

– Kom i min famn! skriker jag här, efter att ha spritat händerna rejält.

Pappa går på promenader med sin fru i Hägersten och pantar inte ens flaskor inne på Ica. Mamma traskar oftast omkring runt S:t Eriksplan, men hon har nu kommit på en ny grej: buss.

Om hon tar bussen ända längst ut till Blockhusudden i relativt dåligt sommarväder, är det glest med folk både på bussen och på caféet som är hennes mål. Hon ringer och berättar noggrant för mig om bussarna ditten och bussarna datten, för nittisjuan och sextitrean och förtisjuan och femtifyran och jag vet inte allt är numera hennes bästa vänner.

(Snabb faktakoll. Okej, Det är buss 67 som går till Blockhusudden. Vilket alls inte är en självklarhet om man inte bor i Stockholm.)

Häromdagen skulle mamma ge sig iväg på just en sådan utflykt. Kaffe och en speciellt delikat toscakaka hägrade i fjärran. Och regnmolnen. Numera är hon väluppfostrad på Lotten-manér, och tar bilder på det som händer. Men inte på just denna toscakaka (vilket ni strax ska förstå).

Ställföreträdande toscakaka.

Mamma köpte kaffet och kakan, och satte sig vid ett litet kafébord. Det började smådugga, så hon fällde upp paraplyet. Och insåg att hon hade glömt sin tidning borta vid kassan. Hon reste sig upp, gick till tidningen och skulle precis vända sig om när hon hörde ett fasligt tjoande. Hade någon trillat? Gjorde någon cirkuskonster? Mystiskt.

På väg tillbaka till sitt bord möttes hon av en annan kaffekund – en ung man (i 40-årsåldern, vi kan kalla honom Konstantin Treplev) – som pekade än på mammas bord, än upp i luften.

– En mås kom och tog din kaka! Hela kakan!

Arkivbild:

– Svälj. Moahahahaaaa.

Ack. Mamma, som vi kanske kan kalla Irina Arkadina, satte sig vid sitt lilla bord och funderade.

– Ingen toscakaka. Ska jag köpa en ny? Ska jag läsa tidningen och dricka upp kaffet utan kaka? Suck. Faaan.

Eftersom synen av henne måste ha varit precis hur sorglig som helst, bad jag Moa (Tjugoåringen i Lund) att rita av sin mormor i fantasin. Hon avbröt snickrandet i Mattehuset och letade upp en penna och ett gulnat papper i ett tomt arbetsrum:

Uhuuuuuu.

Ida (Tjugosexåringen i Eskilstuna) kände att även måsens brott skulle vara med på bild, så hon tog fram paddan och illustrerade det dramatiska skeendet så här:

Måsjävel!

Mamma, alltså Irina Arkadina, hade precis bestämt sig för att nej, det får bli en ny toscakaka en annan dag. Men något alldeles fantastiskt hände då. Framför henne tornade Konstantin Treplev upp sig. Hans lilla initiativ har satt djupa spår:

– Här. Ny toscakaka! Istället för den som måsen tog.

Nästan uppäten, men den korrekta kakan är det!

Nu hördes inget skott i fjärran som i Måsen av Anton Tjechov. Inte heller kan någon död mås symbolisera något över huvud taget. Men jag kan citera Anton och framstå som både djuping och existensialist:

”Skribentens uppgift är inte att lösa problem, utan att beskriva dem på rätt sätt.”

Share
34 kommentarer

Nobelprisdags! Motiveringar!

Ni som är nyfikna på hur upprörd man ska vara på 2018 & 2019 års pristagare: skrolla ner! 

—–

I hundra år satt jag och dreglade framför radio- och tv-sändningar när det vankades litteraturpristillkännagivanden. Jag raljerade, jag hurrade, jag skrattade och jag slängde mig i besserwisserlianen. Jag njöt storligen av all kuriosa, alla förvånade pristagare och alla som verkligen inte tänkte svara i telefon tidigt på morgonen.

Sedan kom pruttkorvarna i Akademien och uppförde sig som små grodorna. Eller nåt. Och så var det inte lika kul längre. Men nu har Ninja-Malin kommit på något rysligt roligt! Och bestämt att den som formulerar sig finurligast kommer att vinna ett knypplat bokmärke!

Hitta på motiveringen till priserna som delas ut!

Här kommer de hittills inkomna!

Plufti Kåskbrink tilldelas 2018 eller 2019 års pris …

  1. ”För ett författarskap som på ett signifikant sätt behandlar den glesnande frågan om tillvarons täthet, utifrån ett omvänt inifrånperspektiv som belyser mänsklighetens futila kraft i tillvaron.”
  2. ”För sitt djupt personliga och samtidigt allmänmänskliga diktning, som öppnar portar mot en annan verklighet.”
  3. ”För sin förbryllande förmåga att placera subjektet i en kontext som transformeras avlägset bortom vedertagna grifter.”
  4. ”För att på ett personligt plan inbegripa den del av mänskligheten som besitter den förmåga till förtydligande av författarskapets djupare feministiska dimension som dagens korporativa gärning kräver.”
  5. ”För att med språklig stringens såväl som i vällustiga verbala virvlar, från själens mörkaste veck föra upp de djupaste självbedrägerierna till den reflekterande blanka ytan.”
  6. ”För att i en rämnande samtid synliggöra hur det tvärgående planet skär igenom det brus som skapats av glidande pronomkokotter och hur dessa relaterar till det avslutande epitafets kvillibrink.”
  7. ”Composidot von Gasleben tilldelas Nobelrpiset i litteratur för ett författarskap som i sin livslånga gärning innefattar detaljer som på ett sluttande plan gestaltar huvudpersönernas deltagande i den allmänmänskliga konspiration som lyfter varje del av klasskampens närvarande obejktifiering av 1800-talet.”
  8. ”Halte Rabarber und Stolt tilldelas priset för sin detaljerade raljans över de utanförståendes irrelevanta orientering genom de subjektiva kval som verbalisering utgör.”
  9. ”För att mitt i ett genomgripande brustet vemod finna den tulipanaros som intighetens vapendragare så diktatoriskt undangömt och för att i dessängens ledband kanta apokryfernas mål.”
  10. ”För att med språklig stringens såväl som i vällustiga verbala virvlar, från själens mörkaste veck föra upp de djupaste självbedrägerierna till den reflekterande blanka ytan.”
  11. ”Skumpa von Dinkeldunk tilldelas Nobelpriset i litteratur för det oförblommerade artisteriet och den vulkaniserande skaparkraften i universums pulsåder.”

Jag fyller på när fler inkommer! Tills vidare kan ni njuta av Doris Lessing:

Och en bild på en av mina favoriter – Harold Pinter och plåstret.

”Rationality went down the drain donkey’s years ago and hasn’t been seen since.”

Överkurs från en språkpolis:

Håll nu tummarna för att Akademien formulerar sig så att journalisterna som bara kopierar och klistrar in motiveringen inte trampar i klaveret. Tidningarna tenderar nämligen att inleda med ”Namn Namnsson tilldelas årets Nobelpris för …”  och då ska det följas av sin/sitt, inte hans/hennes.

Så här bör man skriva motiveringen:

”som i sina romaner förenar poetens och målarens skapande med ett fördjupat tidsmedvetande i skildringen av mänskliga villkor”

”som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning”

Så här bör man inte skriva motiveringen, för då står det fel i tidningsartiklarna:

”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”

”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”

(Den läsare som nu fnyser att det inte spelar någon roll om man har ordning på sin/hans för det viktiga är ju att man förstår vad det står, förstår mig inte.)

—–

Uppdatering den 10 oktober 2019 kl 13:01 när de fjo(de)rton har bestämt färdigt!

Nobelpriset i litteratur 2018

Olga Tokarczuk, Polen (f. 1962) körde bil i Tyskland och fick parkera för att kunna svara när Nobelkommittén ringde. Hon är psykolog och alldeles perfekt när det gäller att skriva om galningar.

Motivering:

”för en berättarkonst som med encyklopedisk lust gestaltar gränsöverskridandet som livsform.”

“for a narrative imagination that with encyclopedic passion represents the crossing of boundaries as a form of life.

Ur NE:

”Tokarczuks böcker följer narrativt sett en ganska traditionell linje, men trots den till synes enkla språkdräkten präglas hennes verk av djup människokännedom och filosofiska spörsmål.”

Kännarna säger att hon är en ”moralisk instans” och en ”munter intellektuell”. Foto: Tracey Paddison/REX

__

Nobelpriset i litteratur 2019

Peter Handke, Österrike (f. 1942) var hemma och svarade pronto när Nobelkommittén ringde.

Motivering:

”för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet.”

“for an influential work that with linguistic ingenuity has explored the periphery and the specificity of human experience.

Ur NE:

”Programmatiskt tog han avstånd från kraven på samhällstillvändhet och skildrade fragmentarisering och rotlöshet i den nya franska romanens stil.”

Tydligen har han inte så många läsare i Sverige numera. För de flesta har dött. Dessutom har han helt gjort bort sig när han tog parti för fel sida – Serbiens – i Balkankriget och idoliserade dessutom Milošević.

__

(Nu får vi veta exakt vilka som har sammanträtt och beslutat detta. Hm. Är det viktigt?)

__

Eftersom jag inte har läst Olga Tokarczuk och inte minns vad jag tyckte om Peter Handkes ”Målvaktens skräck vid straffspark”, som jag blott läste pga. sporttiteln, ska jag sammanfatta vad tv- och tidningstyckarna tycker:

Olga Tokarczuk [tokartchok] är en hejans rolig författare som är värd priset, som är ball, talför, underbar och förtjusande och ska man börja någonstans är det med att läsa den lilla romanen ”Jakobsböckerna” på 900 sidor, som är numrerade bakifrån! Priset är vansinnigt kontroversiellt i Polen eftersom det är ett ställningstagande mot ”illiberala” krafter i dagens Europa.

Peter Handke [hantke] är så allmänbildad vad gäller kultur att alla som träffar honom trillar omkull av pur förvåning. Skolverket hade häpnat, för si han kan rabbla fakta om både antiken och Creedence Clearwater Revival. På en gång! Och det är tydligen bra att läsa ”Vägen till Sainte-Victoire”. Eller bara titta på ”Himmel över Berlin”, som han skrev filmmanus till.

Intressant kuriosa
Nu har jag lyssnat och läst så att ögonen går i kors och öronen har hoppat ur led, men ingen har hittills nämnt det som förenar de två pristagarna:

  • Olga låter ting tala i sina böcker, t.ex. svampar.
  • Peter är inbiten svampplockare.

 

Share
54 kommentarer

Varför delades Nobelpriset i litteratur INTE ut 1935?

Idag stod jag i radiostudion och berättade om öppenhjärtigt och omständligt samt vänsterprassel, när det rasslade till i Ekonyheterna och den stora nyheten om det inställda Nobelpriset i litteratur basunerades ut.

Plingplong sa det i min telefon när även N.Y. Times och andra internationella organ på nolltid mångordigt berättade om hur det står till i Sverige med vår tafsande fransman till kulturstövel.

– Stanna kvar i studion! röt radiokollegerna Johanna och Svante.

Så då gjorde jag det – som vore jag expert fick jag sedan uttala mig om detta osannolika som annars bara sker under världskrig: att priserna brinner inne eller skjuts upp. Radioreportern på Ekot i Stockholm läste med emfas ur pressreleasen:

– ”… beslutet har fattats med bakgrund av en numerärt försvagad ekonomi …”

Här hakade vi i den sörmländska studion direkt på eftersom vi inte förstod vad som avsågs:

– Va, va va, vadåååå ”numerärt försvagad ekonomi”, hur kan de skylla på ekonomin och kan en ekonomi som är något annat än numerär och bla bla bla …?

Men. Det var ju en felsägning. I pressreleasen står det ”numerärt försvagad akademi”. Helt begripligt.

Sju gånger har det litterära Nobelpriset ställts in. Både 1914 och 1918 – men åren däremellan gick det någorlunda bra (se mer info längre ner) att hitta pristagare. Åren mellan 1940 och 1943 delades inga priser ut, men även de andra krigsåren hade akademien problem med att hitta värdiga pristagare även om det inte ser ut så i statistiken. (Se nedan.)

Men vad i hela friden hände 1935? Var krigshotet så allvarligt att man av hänsyn till något eller någon inte kunde mäkta med ett pris? Eller låg det något annat bakom? Jag springer till SvD:s arkiv och finner att man inte förrän den 14 november lämnade besked om att priset hade ”reserverats”.

SvD den 15 november 1935.

Spekulationens vågor gick höga. Akademien påstod att de inte kunde finna en värdig mottagare, men de flesta verkar överens om att de aderton (eller hur många som nu var på plats) inte kunde enas och därför antingen surade med armarna i kors eller slog ut med dem och sa ”skitiredå”.

Många tillfrågades av SvD om vem som borde ha fått priset om det hade delats ut, och Gunnar Castrén uttrycker sig då så här vackert:

”Sillanpää och Valéry äro inkommensurabla storheter.”

Marika Stiernstedt sa:

”Tror akademien verkligen att det ska bli återväxt på de litterära marknaderna på ett år? Eller skall det internationella författarbeståndet få stå på tillväxt någon längre tid?”

Ja, det kan man ju fråga sig. Och vad säger ni om denna trevliga journalistik?

(Om ni är intresserade av vilka som nominerades 1935, var det dessa 52.)

Man kan ana att priset höll på att reserveras även 1962, när Steinbeck tilldelades priset för att akademiledamöterna inte kunde komma överens och därför kompromissade med den som irriterade färst.

Steinbeck med fru och son samt hattar 1945.

Jag tillsatte en ensamutredning för att via nobelprize.org hitta de historiska årtal när man sköt upp utdelningen – eftersom ingen tidning listade dem åt mig idag – så vassegoa:

1915

1919

1925

1926

1927

1936

1949

Aha: ser ni att krisen från 1935 fortsatte 1936, så där gick två år utan prisutdelning. Och att man 1925–28 sannerligen hade det jobbigt att hinna ifatt. (Uppdatering: hittade årtalen så fint listade i den fullständiga pressreleasen, så jag hade alls inte behövt tillsätta en utredning. Fnys.)

Och vad vill jag säga om detta? Ptja, det är kul när allt inte bara följer i gamla hjulspår och att även om de trasslar alldeles väldiga just nu, så gör starka krafter under Svenska Akademiens paraply sånt härnt fint:

 

Share
22 kommentarer

Å nu blire bokstäver!

När jag började läsa, var jag alls inte sådär Mozartskt ung och försigkommen. Nej, jag fick Tintin läst för mig av pappa (med olika röster för alla rollfigurer) och fastnade inte för egenläsningen förrän karbonpappersförfattarinnan Enid Blyton skrev en och samma historia om och om igen i fjuttron böcker. (Jag köpte allihop och har dem kvar än idag.)

Men nu ska vi inte enbart prata om barn- och ungdomsböcker. Nu har jag en fråga till er: när gjorde bokstäver  – i vilket sammanhang som helst – störst intryck på er?

[här lyfter ni alla blicken och försöker leta efter er lite intellektuella sida]

Jag blev själv storligen imponerad av detta mejl alldeles, alldeles nyss:

Denne basket-Örjan måste ha haft anglosaxiskt autokorr påkopplat, för i vanliga fall skriver han helt normal svenska. Så himla kul!

Well.

Jag ställde just denna fråga om bokstavsimponering till folk i min närhet och fick svar som handlade om allt från Biggles till Gudfadern och Bibeln till svar. Och fortsätter nu min jakt – för att även detta ju är imponerande i sin absurda korrekthet:– Vad säger du, min djefla man? Imponerande bostäver? Eeeey?
– Jag kommer att tänka på slaget vid Megiddo, ca 1500 f.Kr. Det finns en text där man i hieroglyfter kan läsa att kung Totmes III diskuterar med sina generaler om de tre marschvägar de kan ta med den egyptiska armén. Faraon tycker att generalerna har fel, och väljer att gå den mest riskfyllda vägen – något som omsider ledde till att de vann slaget. I hieroglyferna zoomar man alltså in på en ordväxling som skedde under någon minut för 3 500 år sedan. Sedan dess har det gått över 700 miljoner minuter. Det tycker jag får tanken att svindla!
– Hm. Jåh.
– Fast Kalle Anka är också rätt häftig.

Jomen. En av mina bokstavsfavoriter är den här:

Annons i Hallands Nyheter 1 april 1933.

SvD förklarar:

”Hit ler (talspråk för hit leder) alla människor sina cyklar för lackering, renovering och rengöring”. I dag som sagt en helt omöjlig annons, men nazisterna Adolf Hitler och Hermann Göring var vid denna tid inte lika omöjliga att använda i reklamsyfte som det senare skulle bli. Hitler var nybliven rikskansler och hade ännu inte fått världsryktet som ondskan själv.”

Och då är språnget inte alls långt till dagens galenpanna och lite amerikanskt språklekande med ledning av godisnamn med Stephen Colbert:

Eller … så kan man ju läsa Dostojevski förstås.

Share
54 kommentarer

Vad gjorde Ezra Pound detta datum 1958?

Medan all världens skattepengar har försvunnit för att oehemult rika människor inte har nån skam i kroppen och dopare fortsätter att dopa sig och vi diskuterar om det är konst eller konstigt att klä pelare i flytvästar, ska jag berätta vad som hände med Ezra Pound denna dag – 18 april 1958.

Pound-Ezra_1971
Ezra Pound 1971. Lite Catweazle över honom, va?

Men först ett Pound-citat som handlar om litterär kvalitet:

”Det finns en egenskap  som förenar alla stora och odödliga diktare: det  behövs inga skolor eller universitet för att hålla dem vid liv. Plocka bort dem ur schemat, lägg dem i bibliotekens damm. Gång gång skall en tillfällig läsare utan understöd och mutor gräva upp dem igen, sätta dem i ljuset utan att be om några favörer.

Well. Vi får kanske hoppas att han har rätt. Ezra Pound läser man nog inte mycket i skolan av idag – men nu ska ni alla få läsa om honom.

Ezra Pound (1885–1972) föddes i USA, men flyttade efter avslutad skolgång till London. Han var kompis med Hilda Doolittle och gifte sig med Olivia Shakespear; de har så fina namn att de ju måste nämnas. Och nu tar vi en poesipaus:

As a bathtub lined with white porcelain,
When the hot water gives out or goes tepid,
So is the slow cooling of our chivalrous passion,
O my much praised but-not-altogether-satisfactory lady.

År 1920 flyttade han till Paris och fick nya kompisar som Gertrude Stein, Ernest Hemingway och Pablo Picasso, samtidigt som han ”skaffade sig” en älskarinna. Pound fick på kort tid barn med både hustrun och älskarinnan, men var väldigt omtyckt av alla och envar. Och så gick tiden – och Ezra Pound blev fascist. Han tyckte att Hitler och Mussolini hade helt rätt om judarna och höll inte tyst om sina sympatier. Hemingway blev chockad, och skrev om sin forne vän i ett brev till poetpolaren Archibald 1943.HemingwayOnPound

Efter att ha flyttat till Italien, försörjde sig Pound på att på uppdrag av italienska regeringen i radio kritisera USA och ljuga om sakernas tillstånd, vilket gjorde att han när kriget tog slut arresterades, placerades i fångläger och sedan fördes till USA. Där spärrades han in på mentalsjukhus tills hans författarkompisar den 18 april 1958 fick honom utsläppt så att han kunde sätta sig på sin kammare och skriva god litteratur istället.

Förbaskade Ezra Pound och förbaskat vad människor som fuskar, stjäl och bedrar saboterar på alla möjliga olika vis. Jag får naturligtvis tycka om Pounds poesi fastän han inte var en rättskaffens människa, men … gaaaaaaahhhh! (Det där var ett primalskrik. Ett sånt som man tar till när man saknar ord för sin frustration.)

pound1
Dumma dej, Pound.
Share
58 kommentarer

Nobelpriset i litteratur är ju som Melodifestivalen

– Määääh, jag har inte hört nån av låtarna. Men det är jähättedåligt alltihop.

– Nej, jag har inte läst någon av de senaste 20 Nobelpristagarna. Men de är definitivt helt obegripliga.

Fast allt hallabaloo runt omkring är ju alldeles fullt av både konfetti och backstabbing (hjälp mig gärna att hitta ett svenskt ord) som engagerar och hetsar upp oss. Därför får ni här och nu mina tre tips till pristagare – förmodligen alldeles åt pepparn allihop, men va fan.

ngugi-wa-thiong_oNgũgĩ wa Thiong’o [GU-gi wa-ti-ONG-go] eller – om man ska vara korrekt och kan sin fonetik och dessutom påpekar att det är uttalet när en anglofil försöker sig på namnet –
[əŋgu:´gi wɔθ:ɔ´ŋou].

Ngũgĩ är lika gammal som Lill-Babs (f. 1938), vilket lätt för associationer till hans pjäs Ngaahika ndeenda (1980; ”Jag gifter mig när jag vill”), som ju i sin tur för associationer till ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”. Han har 27 syskon, kan prata svenska eftersom han har pluggat här uti mörka Norden och har dessutom precis som Bob Marley ett barn i Sverige.

adonisAdonis (förut Ali Ahmed Said) är visserligen författare, men om man ska tro på namnet även en man som är mycket mån om sitt utseende – en sprätthök eller snobb. Han är nästan lika gammal som den sammetsögde Lasse Lönndahl, som definitivt kunde ha sjungit Adonis’ verk Sånger av Mihyar från Damaskus.

aldropRosmarie Waldrop är i Siw Malmkvists ålder, och Rosmaries bok Nothing Has Changed skulle lätt kunna vara namnet på Siwans memoarer. Parallellerna fortsätter eftersom Rosmarie har skrivit romanen The Hanky of Pippin’s Daughter och Tommy & Annikas pappa spelas av Siw Malmqvists man Fredrik Ohlsson och …

siw_pippi
… ja.

Bonusillustration: WALLDROP

Uppdatering följer vid ettsnåret när någon skriker ÄNTLIGEN och Peter Englund pratar franska medan jag korrläser motiveringen.

Uppdatering
Patrick Modiano! Patrick Modiano? Hm. Med ”hemlöshetstema”. Hm. NE:

Skärmavbild 2014-10-09 kl. 13.01.25

”Han skriver om minne, identitet och sökande. Hans böcker är ekon mot varandra” säger Peter Englund. ”Personerna kan dyka upp i en bok och återkomma i en annan.” Det låter ju jättespännande!

Motiveringen på engelska eftersom jag inte kan hitta den på svenska:

“For the art of memory with which he has evoked the most ungraspable human destinies and uncovered the life-world of the occupation.”

patrick_modiano
Fotografen har sagt åt den unge Patrick att pilla sig i örat och på hakan samtidigt.

En man i tv säger:
”Såsom vi alla fetischerar Paris, beskriver han Paris. Det är efterkrigstiden i sitt esse. Det är en nostalgi som präglar hela vår identitet.”

En annan man säger:
”Det är ett för säkert val. De kunde ha vågat sticka ut hakan mer.”

En tredje man säger:
”Det är inte ett politiskt val. Men det är en bra författare. Men det kanske finns politiska dimensioner om man läser om böckerna.”

Tydligen är förläggaren Elisabeth Grate alldeles fantastisk, för hon nämns av alla ideligen och hela tiden. Jag vet nu vart jag ska skicka mitt fantastiskt omvälvande generationsromansmanus. Som jag ska börja skriva på i morgon. Eller nästa vecka.

Nu hörde jag den svenska motiveringen!

”För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld.”

Wow! ”Ogripbaraste”!

Modiano-Foto-Catherine Hélie©Editions Gallimard
En lite färskare bild på Modiano. (Ack. Fotografernas uppmaningar om öronpillande fortsätter.)

Det verkar vara en författare i min smak. Nu ska jag läsa! De dunkla butikernas gata, Minnets kvarter, En cirkus passerar eller Nätternas gräs kanske?

Men … finns hans motsvarighet inom popmusiken eller är min teori plötsligt alldeles åt pepparn?

Share
52 kommentarer

Vad fan är det för bra med Strindberg?

Redan den 1 november 2012 frågade PK The Commentator mig – och alla andra:

”Vad är det som gör Strindberg stor som författare? Är han stor för att han var en Stockholmskändisprofil en gång eller är det något i sättet att skriva som gör honom stor. Är han bara stor i Sverige eller är han stor även internationellt?”

Hål i brallan!
Hål i brallan! (Gitarr-August 1886.)

Detta förträngde jag snabbt. Så PK upprepade frågan (som en förtjusande envis treåring) ett par gånger till. Den 14 december skrev han:

”Börjar nästan tro att det här med vad som är bra och dålig litteratur följer modeväxlingarnas godtycklighet. Jämför med bilbiotekens litteraturkvalitetstolkningsföreträde på den gamla goda tiden då allt var bättre än idag.”

Och idag känner jag att tiden är mogen. Men för att ha torrt på fötterna vad gäller det där med internationell storhet idag, frågade jag på Quora (ett ställe som jag varmt rekommenderar). Amerikanen Shan Kothari svarade att han som en förbålt långsam läsare inte brukar kunna läsa böcker i ett sträck, men att han inte på några som helst villkor kunde lägga ifrån sig Fröken Julie när han väl hade fått den i händerna. Och då tar vi väl ett citat?

JEAN
I kväll är fröken Julie galen igen; komplett galen!

När Fröken Julie kom ut 1888 (efter att först ha refuserats av bl.a. Bonniers), fick den bedrövliga recensioner, dramat kallades en ”sophög” och dialogen var visst både ”rå och oanständig”. Sedan gick det drygt tio år, och så blev pjäsen hyllad som ett mästerverk. Så hav tålamod, alla refuserade och nedsablade konstnärer.

Originalet hittat här.
Typiskt ledsen konstnär. (Originalbilden hittad här.)

Jag har frågat runt lite bland mina utrikiska kompisar, och fått svaret att neeej, ingen vet vem Strindberg är … om man inte är i bokstavsbranschen förstås. Om man är teaterskådespelare vet man det definitivt, för förr eller senare sätter världens alla regissörer med självaktning upp Strindberg. Om inte annat ser det ju intellektuellt och fint ut på CV:t.

En annan amerikan – Scott Priddy – svarade på Quora att han inte hade haft den blekaste aning om vem denna Strindberg var, förrän han stötte på ”Strindberg and Helium”, som gjorde honom nyfiken … Vill ni se?

Någon har alltså fastnat för August Strindberg, tagit citat och gjort … ett nytt konstverk. Det är liksom Strindberg i kortversion med en distraherande heliumbubbla – som är extremt populär. Så något gjorde han rätt, den gode Strindberg (för det är faktiskt hans ord).

Men hu, vad han (helt korrekt, väl?) utomlands anses deppig på ett Ingmar Bergmanskt sätt. Och neurotisk. Samt full av tvångstankar.

Detta är faktiskt Strindberg. På riktigt. Han kanske bara var trött på att fotograferas, men jag väljer att tolka denna ställning som ”djup skaparångest”.
Detta är faktiskt Strindberg. På riktigt. Han kanske bara var trött på att fotograferas, men jag väljer att tolka denna ställning som ”djup skaparångest”. (Uppdatering: I kommentatorsbåset finns en teori om att det handlar om att hans fina hår skulle förevigas.)

Fast nu måste jag kolla hur han uppfattades år 1904, när han var 55 år och fortfarande hade åtta år kvar att leva. Jag citerar Svensk litteraturhistoria i sammandrag, som jag har klätt i modern språkdräkt:

Strindbergs författarskap är i hög grad ojämnt – det är mäktigt i ansatsen men saknar inte sällan ihärdighetens styrka. Han besitter stora naturgåvor, känsligt natursinne, utomordentlig skildringskraft, en gäckande, stundom grovkornig kvickhet, en ursprunglig, livfull stil och sällsynt språkbildande förmåga. Stundom sänker han sig dock till slangord, men dessa gåvor motsvaras inte av konstnärlig genomarbetning eller helgjutenhet. Hans författarskap saknar karaktärsfast hållning och kastas mellan motsatta åskådningar, som ofta utmynnar i paradoxmakeri. Han är en revolutionär ande, hos vilken tvivlet och trotset kommer till uttryck tidigt, även om han på senare år ”tvivlat på sitt eget tvivel”.

Kritiken är inte riktigt lika hård idag; numera säger man att han är Sveriges största författare genom tiderna, men att han ju hade stora problem med genusteorin och rasismen. Må så vara – själv är jag numera mest fascinerad av galenskapen. Karln var ju inte riktigt klok, nämligen. Maken till intrigerande, berömmelsetörstande, ond och hämndlysten människa finns nästan inte i verkligheten. Den på alla sätt och vis lugne Carl Larsson blev så förbaskad på sin före detta bästis att han åkte till Drottninggatan och med en vass rakkniv i handen irrade runt för att faktiskt skära halsen av Strindberg, när denne hade skrivit dumheter om Carl och hans hustru Karin.

I Fadren finns dock denna replik, som väl låter rätt normal (även om orden inte sägs av Strindberg själv utan av en skapad, fiktiv rollgestalt)?

Ja, jag gråter, fastän jag är en man. Men har inte en man ögon? Har inte en man händer, lemmar, sinnen, tycken och passioner? Lever han inte av samma föda, såras han inte av samma vapen, värms han inte och kyls av samma vinter och somnar som en kvinna? Om ni sticker oss, blöder vi inte? Om ni kittlar oss, kiknar vi inte? Om ni förgiftar oss, dör vi inte då? Varför skulle inte en man få klaga, en soldat få gråta? Därför att det är omanligt! Varför är det omanligt?

Strindberg hemma … lite överbelamrat kanske?
Strindberg hemma … lite överbelamrat kanske?

Sammanfattning för alla som inte orkade läsa alla bokstäver här ovan men ändå vill ha svar på frågorna och godtar mina åsikter som dagens sanning:

  • Strindberg var nyskapande och modig på sin tid; han satte ord på andras tankar och känslor – och han var mångsidig.
  • Strindberg är stor än idag för att hans verk har kunnat översättas till moderna tider och nutida åsikter och för att han fortfarande kan anses vara kontroversiell och människor vill ha kontroversiella, gärna gåtfulla verk för att kunna diskutera dem. Och låta belästa.
  • Strindberg är inte stor utomlands … om man inte är en nörd, vill säga.
  • Jaaaa, det går verkligen mode inom litteraturens värld, precis som i andra världar.
August Strindberg målad av Richard Bergh 1905. (Men det där med att sätta handen innanför kavajen begriper jag mig fortfarande inte på.)
August Strindberg målad av Richard Bergh 1905. (Men det där med att sätta handen innanför kavajen begriper jag mig fortfarande inte på.)
Share
65 kommentarer

Carl Larssons memoarer i ny språkdräkt

Jag är stor vän av memoarer och slukar dem gärna med rödpenna i hand eftersom jag inte tolererar

  • historieförfalskning
  • självförsköning
  • drypande bitterhet
  • förtal av andra som inte kan försvara sig.

Eller vaddå, ”tolererar” – det är klart att memoarer får innehålla vad än huvudpersonen (eller spökskrivaren) vill skriva om. Men då får jag kladda utropstecken och stryka under och skriva PAH! bäst jag vill i marginalen.

Ami Bergöö som är gift med Pontus, vars mormors far var Carl Larsson, håller på att skriva om dennes gamla självbiografi som kort och gott heter ”Jag” och därför är svår att googla fram. I vissa utgåvor har den dock tillägget ”en bok om och på både gott och ont”. Lite förvirrande är det att Per Gedins bok om Carl Larsson har titeln ”Jag: Carl Larsson” (där det där kolonet inte alltid är med … och ibland ersätts av ett tankstreck).

Det här är Ami, som kan spela massa instrument och dessutom skriva bokstäver.
Det här är Ami, som kan spela massa instrument och dessutom skriva bokstäver.

(Ami och Pontus läste bara här på bloggen 2006 att jag gillade Carl Larsson och bjöd mig – en för dem helt okänd människa – på stående fot till Sundborn och så fick jag sova i Carl Larssons säng i det fantastiska huset som heter Lilla Hyttnäs. Tänk om jag hade varit en mördande psykopat! En graffittitoka! En pyroman!)

Carl Larssons säng utan mig – och Carl Larssons säng med mig i.
Carl Larssons säng utan mig – och Carl Larssons säng med mig i.

– Hej Ami! Vad håller du på med?
– Jag håller på att fixa till konstnären Carl Larssons memoarer så att texten (som skrevs för nästan hundra år sen) ska bli lättare att läsa. Den nya utgåvan av memoarerna ska komma ut någon gång i slutet av maj och innehåller helt unika fotografier och bilder. Läsarna får även hjälp med språket – Carl skrev nämligen inte bara på svenska utan kryddade sin bok med både franska, tyska och latin och det finns översättningar för alla läsare som till vardags kanske inte känner sig så himla fyrspråkiga. Dessutom finns det en massa roliga fotnoter som förklarar alla märkliga gamla ord och uttryck som det kryllar av i boken.

Liten och diskret är den, boken från 1931.
Liten och diskret är den, boken från 1931.

– Oooh, ge några exempel! Berätta något som du själv inte visste innan du påbörjade projektet!
– Jag hade ingen aning om vad fjäsa, pjaskig, knävelborrar, maduska och berglärkor var för något. Det vet jag nu! Inte heller hade jag en aning om vad man gör när man ”klarar av kaffe med gäddskinn” men nu skulle jag nog kunna gå till köket och slå världen med häpnad med denna kunskap.

– Tusan. Nu måste jag  ju googla jättemycket. Men hur resonerar man när man bestämmer sig för att modernisera gammal text? Ska det vara så himla svårt att förstå?
– Det är få människor idag som pallar att läsa meningar som t.ex. den här (ta nu ett djupt andetag för annars tar luften slut innan meningen är färdig):

”Ännu har jag kvar en del, och man kan hitta i ’mitt heliga hörn’ i ateliern här i Sundborn, först den pastell, föreställande mor vid tjugusju års ålder, tecknad av guvernanten, M:lle Brandström, samt två pendanter, föreställande en jungfru i den tidens dräkt, som har en grann grenadiär hos sig i köket, då hennes gamla matmor – ävenledes grant utstyrd, åtföljd aven liten pudel, plötsligt kommer hem från kyrkan.”

– Oh dear. Det där känns som ett LIX på 58.
– Ja – och sådana här meningar tror jag att många läsare blir glada över om de blir lite mer lättlästa. Det är ju på många sätt en sån himla rolig bok! Då ska det inte behöva kännas som att man sitter och stakar sig igenom en hemläxa.

Carl Larsson dog 1919 – inte förrän tolv år senare kom memoarerna ut.
Carl Larsson dog 1919 – inte förrän tolv år senare kom memoarerna ut.

– Men hörru vad hände under åren 1919–1931; varför gavs inte memoarerna ut omedelbums?
– Han blev färdig med manuset bara ett par veckor innan han dog, och Karin och barnen inte visste hur de skulle hantera det. Calle [Ami har smeknamn på Carl Larsson!] hade ju bland annat nämnt Wilhelmina Holmgren, som han hade två barn med (först dog ett barn, sen dog Wilhelmnina i barnsäng och strax efter det dog det nyfödda barnet). Han hade även nämnt sin kärleksaffär med modellen Gabrielle. Allt det här var så skandalöst att man väntade med att ge ut boken.

– Mesproppar. Pah!
– Men 1930 publicerades texten som följetong i Vecko-Journalen. Efter Carls egna slutord skrev Karin några rader och hela rasket avslutades sedan med fotografi på den döde konstnären (!) där han ligger ”i sitt dödsläger”. Ett år senare kom boken ut, men med vissa kapitel omgjorda och flyttade och skandalerna censurerade. Och 1969 kom en ny utgåva – då var allt med och i rätt ordning.

– Då är det ju den man ska leta reda på. Moderniserar du allt eller får vissa delar stå kvar i gammal, Larssonsk stil?
– Nä nä, här moderniseras inte mer än nödvändigt.

– Fast vad synd – det hade väl varit coolt med en ultramodern variant?
– Näe, Carl och hans språk måste få finnas kvar. Han är ganska frimodig i sitt skrivande, skriver utan problem sånt istället för sådant samtidigt som han kan stajla med det mest högtravande språk i meningen efter. Det här kommer så klart att finnas kvar! Förutom de här jättelånga meningarna – och de är faktiskt inte så fruktansvärt många i boken – handlar det mest om att skriva är istället för äro, ändra lifvet till livet och trixa lite med kommateringen. Små ändringar som ändå gör tillvaron för läsaren lite enklare.

– Jag vet att du ligger vaken om nätterna och funderar på krångliga meningar och några problem som fortfarande är olösta. Ska vi testa om kommentatorsbåset kan hjälpa till?
– Ja! De här gåtorna sliter jag fortfarande med:

  1. ”Jannekostym”, vad är det?
  2. Vad var ”Scrutin of women” i England för organisation?
  3. Kan någon berätta vad det är för slags ordning som menas när det står perspektivisk ordning som i den här meningen: ”De långa rader med ’preparat’ som i perspektivisk ordning fyllde salen betraktade man med samma likgiltighet (vitsar är det värsta jag vet!) som djurdelarna i en slaktarbod.”
  4. Sen nämner han att ”Mälarvåg och Eistrasalt möts” i en mening och jag misstänker att han kanske då menar Mälaren och Östersjön men här är jag långt ifrån säker.
  5. En utläggning om ententepropaganda skulle också sitta fint!

– Ska vi dela ut en belöning till någon som löser de här problemen?
– Ja! Är det nån som fixar att förklara alla de här grejorna så utlovar jag en Callebok i pris!

– Får jag också en?
– Pah, du ska bara ha och ha.

Okej, det där sista hittade jag bara på. Ami är en vänlig själ och banne mig ska vi inte till Sundborn och sova hårt igen i maj.

Så här ser ett uppslag i den gamla boken ut.
Så här ser ett uppslag i den gamla boken ut.
Share
92 kommentarer

Hur dog Oscar Levertin?

Egentligen skulle frågan ovan kanske lyda ”Vem var Oscar Levertin”?

(Spridda ja- och hurrarop hörs i fjärran. Jag sätter handen bakom örat och tolkar tjoandet som att jag ska skriva lite mer om livet innan vi kommer till döden.)

Oscar Levertin var första professorn i litteraturhistoria vid Stockholms Universitet – och det kan jag bara för att jag fick den frågan på en tenta när jag läste ”littvet” i Lund. (Frågan ställdes säkert bara för att läraren ville poängtera att Lund hade haft litteraturhistorieprofessorer längre än Stockholm. Men hur länge? Nä, det minns jag inte.)

Levertin var skribent på alla möjliga olika sätt och blev dessutom kompis med Heidenstam – och alla som var kompisar med Heidenstam blev antingen frigjorda eller galna och förr eller senare nakna.

Bevis 1: Heidenstam och Fröding.
Bevis 1: Heidenstam och Fröding.
Bevis 2: Albert Engström, Fröding och Heidenstam.
Bevis 2: Albert Engström, Fröding och Heidenstam.
Bevis 3: Albert Engström, Heidenstam och Fröding igen.
Bevis 3: Albert Engström, Heidenstam och (en lite svullen) Fröding igen.

Levertin skrev och skrev och blev publicerad vart han än vände sig. Som 26-åring recenserade han den unge debutanten Heidenstam (se mustaschmannen ovan) med dessa ord (länken går till hela recensionen):

”För någon tid sedan glunkades det i konstnärskretsar om en ung målare vid namn Verner von Heidenstam, som skulle ha skrifvit »riktiga dikter». Och en vacker aprildag uppenbarade de sig också i bokhandelsfönstren och befunnos just äga en vacker aprildags violdoftande löften om sommarvärme och sommargröda, som man så gärna vill tro på, när solen först lyser varmt och himmeln är blå.”

Livet lekte, Levertin verkade inte vara en särskilt grubblande och svårmodig person och minsann lärde han inte känna allas vår Carl Larsson också.

Oscar Levertin 1906. (Målad av Carl Larsson.)
Oscar Levertin 1906. (Målad av Carl Larsson.)

Liksom alla andra konstnärer drabbades Levertin av tuberkulos och fick därför arbetsro på sanatorium, vilket får mig att känna att så länge vi inte ser till att konstnärerna av idag drabbas av tuberkulos, måste de göra konstiga videoinstallationer för att få till lite kosing och arbetsro.

Strax efter att tavlan här ovan var färdig, tackade han Carl Larsson, gick hem med tavlan under armen, drog på sig en halsfluss, gick till doktorn och fick ett mycket effektivt gurgelvatten att bota sig med.

Gurgelvatten? Hm. Vi måste läsa i Ugglan!

Gurgelvatten, Gargarisma, med., en lösning eller blandning af antiseptiska, sammandragande eller lindrigt retande ämnen med vatten eller med något aromatiskt te, hvilken blandning nyttjas till svalgets sköljning under långsam utandning, hvarvid ett gurglande ljud uppkommer. [—] Till gurgling begagnas bl.a. svag koksaltlösning, klorsyradt kali (3–5 proc. – försiktigt på grund af medlets giftighet!), svag alunlösning e.d. Ibland användes te på fläder, kamomill eller salvia till gurgling, vanligen med tillsats af det ena eller andra verksamma medlet, t.ex. af spanskpeppartinktur, 10–12 droppar i ett halft glas vätska.

En natt vaknade Levertin ur (de förmodade) feberångorna, hostade till och kände den bekanta smärtan av halsflussens wobbler med sju rejäla krokar. Han stapplade upp till handfatet i sitt rum och svepte glaset med vatten som stod där, förberett kvällen innan.

Men det var ju inte vattenglaset han tömde. Det var förstås gurgelvattenglaset. Stackars Levertin drabbades av en anafylaktisk chock och dog, blott 44 år gammal.

Avslutningsvis en liten bekant truddelutt:

Share
63 kommentarer