litteratur

Nobelpriset i litteratur är ju som Melodifestivalen

av Lotten Bergman den 9 oktober 2014

– Määääh, jag har inte hört nån av låtarna. Men det är jähättedåligt alltihop.

– Nej, jag har inte läst någon av de senaste 20 Nobelpristagarna. Men de är definitivt helt obegripliga.

Fast allt hallabaloo runt omkring är ju alldeles fullt av både konfetti och backstabbing (hjälp mig gärna att hitta ett svenskt ord) som engagerar och hetsar upp oss. Därför får ni här och nu mina tre tips till pristagare – förmodligen alldeles åt pepparn allihop, men va fan.

ngugi-wa-thiong_oNgũgĩ wa Thiong’o [GU-gi wa-ti-ONG-go] eller – om man ska vara korrekt och kan sin fonetik och dessutom påpekar att det är uttalet när en anglofil försöker sig på namnet –
[əŋgu:´gi wɔθ:ɔ´ŋou].

Ngũgĩ är lika gammal som Lill-Babs (f. 1938), vilket lätt för associationer till hans pjäs Ngaahika ndeenda (1980; ”Jag gifter mig när jag vill”), som ju i sin tur för associationer till ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”. Han har 27 syskon, kan prata svenska eftersom han har pluggat här uti mörka Norden och har dessutom precis som Bob Marley ett barn i Sverige.

adonisAdonis (förut Ali Ahmed Said) är visserligen författare, men om man ska tro på namnet även en man som är mycket mån om sitt utseende – en sprätthök eller snobb. Han är nästan lika gammal som den sammetsögde Lasse Lönndahl, som definitivt kunde ha sjungit Adonis’ verk Sånger av Mihyar från Damaskus.

aldropRosmarie Waldrop är i Siw Malmkvists ålder, och Rosmaries bok Nothing Has Changed skulle lätt kunna vara namnet på Siwans memoarer. Parallellerna fortsätter eftersom Rosmarie har skrivit romanen The Hanky of Pippin’s Daughter och Tommy & Annikas pappa spelas av Siw Malmqvists man Fredrik Ohlsson och …

siw_pippi

… ja.

Bonusillustration: WALLDROP

Uppdatering följer vid ettsnåret när någon skriker ÄNTLIGEN och Peter Englund pratar franska medan jag korrläser motiveringen.

Uppdatering
Patrick Modiano! Patrick Modiano? Hm. Med ”hemlöshetstema”. Hm. NE:

Skärmavbild 2014-10-09 kl. 13.01.25

”Han skriver om minne, identitet och sökande. Hans böcker är ekon mot varandra” säger Peter Englund. ”Personerna kan dyka upp i en bok och återkomma i en annan.” Det låter ju jättespännande!

Motiveringen på engelska eftersom jag inte kan hitta den på svenska:

“For the art of memory with which he has evoked the most ungraspable human destinies and uncovered the life-world of the occupation.”

patrick_modiano

Fotografen har sagt åt den unge Patrick att pilla sig i örat och på hakan samtidigt.

En man i tv säger:
”Såsom vi alla fetischerar Paris, beskriver han Paris. Det är efterkrigstiden i sitt esse. Det är en nostalgi som präglar hela vår identitet.”

En annan man säger:
”Det är ett för säkert val. De kunde ha vågat sticka ut hakan mer.”

En tredje man säger:
”Det är inte ett politiskt val. Men det är en bra författare. Men det kanske finns politiska dimensioner om man läser om böckerna.”

Tydligen är förläggaren Elisabeth Grate alldeles fantastisk, för hon nämns av alla ideligen och hela tiden. Jag vet nu vart jag ska skicka mitt fantastiskt omvälvande generationsromansmanus. Som jag ska börja skriva på i morgon. Eller nästa vecka.

Nu hörde jag den svenska motiveringen!

”För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld.”

Wow! ”Ogripbaraste”!

Modiano-Foto-Catherine Hélie©Editions Gallimard

En lite färskare bild på Modiano. (Ack. Fotografernas uppmaningar om öronpillande fortsätter.)

Det verkar vara en författare i min smak. Nu ska jag läsa! De dunkla butikernas gata, Minnets kvarter, En cirkus passerar eller Nätternas gräs kanske?

Men … finns hans motsvarighet inom popmusiken eller är min teori plötsligt alldeles åt pepparn?

{ 51 kommentarer }

Nobelpriset i litteratur år 2013 …

av Lotten Bergman den 10 oktober 2013

Allt om Nobelpriset i litteratur är redan skrivet.

Just nu (kl. 12:22) har inte 2013 års vinnare inte tillkännagetts än, så jag tänkte att jag skulle fördriva tiden genom att berätta om just detta pris. I dessa banor gick mina planerande tankar:

  1. ”Nobelpriset for Dummies” kan jag (inte särskilt fyndigt) kalla inlägget – men fan, den beskrivningen är ju redan publicerad på SVT:s sajt.
  2. Nåmen … jag kan dela med mig av lite roliga tips om hur man bär sig åt för att över huvud taget vara i närheten av att gissa rätt … nähe, för sånt finns redan i Sydsvenskan.
  3. Att modeblogga om Peter Englunds brungrå kostym med beige skjorta, mörkblå slips med ränder samt bruna skor är ju inte alldeles upphetsande.
  4. Om Haruki Murakami får priset kan jag skriva jätteolämpligt och förvirrande om hans namn och Harry Martinsons dödorsak.
  5. Men hjääälp. Jag hade egentligen inget att säga 20052006, 2007, 2008, 2009, 2010, 2011 eller 2012 heller.
  6. Mmmmm. En kanelbulle. Gott.

Tänk om ingen brydde sig om Nobelpriset. Tänk om Vetenskapskademiernas  och Svenska Akademiens ledamöter beordrades ut på stan med banderoller och flygblad samt megafoner.

svaka_band

– Glöm inte bort Nobelpriset!
– Nobelpristagare är också människor!
– Nu får det vara slut på smusslet – synliggör Nobelpristagarna!

Och tänk om Börssalen kl 13:01 var helt tom på folk.

Vid just detta tillfälle var det bara jag och Lennart Hellsing som var där.

Vid just detta tillfälle var det bara jag och Lennart Hellsing som var där.

Och tänk om den ständige sekreteraren då kom ut ur dörren, lite fnittrande och ganska oförberedd.

I brist på Peter får vi ta Sture.

I brist på Peter får vi ta Sture.

Och tänk om han då försiktigt sa:

– Hallå …? Är det någon här! Tjuhundratrettons pris går till … äh va fan.

Och tänk om han då gick in till de andra ledamöterna (oklart hur många) och bara sa:

– Skit samma, kom nu går vi ner på Den Gyldene Freden och tar en pilsner. Horace betalar!

Ja, tänk om.

Uppdatering kl. 13:02

Det blev Alice Munro:

Hoppsan, jag råkade visst hinna ta en skärmdump innan redaktörerna på NE han klicka på publish. Eller hinna och hinna … jag kanske faktiskt satsade som en hundrameterslöpare på denna bedrift.

Hoppsan, jag råkade visst hinna ta en skärmdump innan redaktörerna på NE han klicka på publish. Eller hinna och hinna … jag kanske faktiskt satsade som en hundrameterslöpare på denna bedrift.

Peter Englund sa först ”det blir en kvinna”, sedan när folk började tjoa eftersom könet för dem var väldigt viktigt, sa han ”lugn, lugn” och sedan – kanske eftersom Munro är specialist på att skriva korta berättelser – läste han den väldigt korta motiveringen:

”Den samtida novellkonstens mästare”

Uppdatering kl. 13:22

Hon debuterade när hon var 37 och har redan (som 82-åring) deklarerat att hon är färdig med skrivandet. Hm, det verkar vara en trend; förut fick man Nobelpriset och pallade sedan inte skriva en bokstav till pga. pressen och ångesten. Numera får man Nobelpriset när man har lagt av, så att det inte gör så stor skada. Det är som idrottspriset ”Stor grabb”, som man får efter lång och trogen tjänst när man inte darrar på fotleden av prestationskollaps.

I Svenska Akademiens pressrelease står att hon har en klar stil som känneteckas av en psykologisk realism samt att vissa ser henne som en kanadensisk Tjechov. Som jag inte alls tycker har en klar stil. Nu är det dags att välja in mig – jag vill vara med och skriva pressreleaserna!

Men va? Munro ser ju ut som Monroe!

Men va? Munro ser ju ut som Monroe!

Uppdatering kl. 13:50
Roligast idag! (Innan ni läser, ska ni vet att Tomas Brolin [när han nyss hade brutit foten den där hemska dagen på Råsunda 1994] när han fick frågan vad han nu skulle göra under rehabiliteringen, kanske läsa böcker, svarade: ”Nä, haha, sjuk blir jag aldrig!”)

 

{ 90 kommentarer }

Vad fan är det för bra med Strindberg?

av Lotten Bergman den 4 mars 2013

Redan den 1 november 2012 frågade PK The Commentator mig – och alla andra:

”Vad är det som gör Strindberg stor som författare? Är han stor för att han var en Stockholmskändisprofil en gång eller är det något i sättet att skriva som gör honom stor. Är han bara stor i Sverige eller är han stor även internationellt?”

Hål i brallan!

Hål i brallan! (Gitarr-August 1886.)

Detta förträngde jag snabbt. Så PK upprepade frågan (som en förtjusande envis treåring) ett par gånger till. Den 14 december skrev han:

”Börjar nästan tro att det här med vad som är bra och dålig litteratur följer modeväxlingarnas godtycklighet. Jämför med bilbiotekens litteraturkvalitetstolkningsföreträde på den gamla goda tiden då allt var bättre än idag.”

Och idag känner jag att tiden är mogen. Men för att ha torrt på fötterna vad gäller det där med internationell storhet idag, frågade jag på Quora (ett ställe som jag varmt rekommenderar). Amerikanen Shan Kothari svarade att han som en förbålt långsam läsare inte brukar kunna läsa böcker i ett sträck, men att han inte på några som helst villkor kunde lägga ifrån sig Fröken Julie när han väl hade fått den i händerna. Och då tar vi väl ett citat?

JEAN
I kväll är fröken Julie galen igen; komplett galen!

När Fröken Julie kom ut 1888 (efter att först ha refuserats av bl.a. Bonniers), fick den bedrövliga recensioner, dramat kallades en ”sophög” och dialogen var visst både ”rå och oanständig”. Sedan gick det drygt tio år, och så blev pjäsen hyllad som ett mästerverk. Så hav tålamod, alla refuserade och nedsablade konstnärer.

Originalet hittat här.

Typiskt ledsen konstnär. (Originalbilden hittad här.)

Jag har frågat runt lite bland mina utrikiska kompisar, och fått svaret att neeej, ingen vet vem Strindberg är … om man inte är i bokstavsbranschen förstås. Om man är teaterskådespelare vet man det definitivt, för förr eller senare sätter världens alla regissörer med självaktning upp Strindberg. Om inte annat ser det ju intellektuellt och fint ut på CV:t.

En annan amerikan – Scott Priddy – svarade på Quora att han inte hade haft den blekaste aning om vem denna Strindberg var, förrän han stötte på ”Strindberg and Helium”, som gjorde honom nyfiken … Vill ni se?

Någon har alltså fastnat för August Strindberg, tagit citat och gjort … ett nytt konstverk. Det är liksom Strindberg i kortversion med en distraherande heliumbubbla – som är extremt populär. Så något gjorde han rätt, den gode Strindberg (för det är faktiskt hans ord).

Men hu, vad han (helt korrekt, väl?) utomlands anses deppig på ett Ingmar Bergmanskt sätt. Och neurotisk. Samt full av tvångstankar.

Detta är faktiskt Strindberg. På riktigt. Han kanske bara var trött på att fotograferas, men jag väljer att tolka denna ställning som ”djup skaparångest”.

Detta är faktiskt Strindberg. På riktigt. Han kanske bara var trött på att fotograferas, men jag väljer att tolka denna ställning som ”djup skaparångest”. (Uppdatering: I kommentatorsbåset finns en teori om att det handlar om att hans fina hår skulle förevigas.)

Fast nu måste jag kolla hur han uppfattades år 1904, när han var 55 år och fortfarande hade åtta år kvar att leva. Jag citerar Svensk litteraturhistoria i sammandrag, som jag har klätt i modern språkdräkt:

Strindbergs författarskap är i hög grad ojämnt – det är mäktigt i ansatsen men saknar inte sällan ihärdighetens styrka. Han besitter stora naturgåvor, känsligt natursinne, utomordentlig skildringskraft, en gäckande, stundom grovkornig kvickhet, en ursprunglig, livfull stil och sällsynt språkbildande förmåga. Stundom sänker han sig dock till slangord, men dessa gåvor motsvaras inte av konstnärlig genomarbetning eller helgjutenhet. Hans författarskap saknar karaktärsfast hållning och kastas mellan motsatta åskådningar, som ofta utmynnar i paradoxmakeri. Han är en revolutionär ande, hos vilken tvivlet och trotset kommer till uttryck tidigt, även om han på senare år ”tvivlat på sitt eget tvivel”.

Kritiken är inte riktigt lika hård idag; numera säger man att han är Sveriges största författare genom tiderna, men att han ju hade stora problem med genusteorin och rasismen. Må så vara – själv är jag numera mest fascinerad av galenskapen. Karln var ju inte riktigt klok, nämligen. Maken till intrigerande, berömmelsetörstande, ond och hämndlysten människa finns nästan inte i verkligheten. Den på alla sätt och vis lugne Carl Larsson blev så förbaskad på sin före detta bästis att han åkte till Drottninggatan och med en vass rakkniv i handen irrade runt för att faktiskt skära halsen av Strindberg, när denne hade skrivit dumheter om Carl och hans hustru Karin.

I Fadren finns dock denna replik, som väl låter rätt normal (även om orden inte sägs av Strindberg själv utan av en skapad, fiktiv rollgestalt)?

Ja, jag gråter, fastän jag är en man. Men har inte en man ögon? Har inte en man händer, lemmar, sinnen, tycken och passioner? Lever han inte av samma föda, såras han inte av samma vapen, värms han inte och kyls av samma vinter och somnar som en kvinna? Om ni sticker oss, blöder vi inte? Om ni kittlar oss, kiknar vi inte? Om ni förgiftar oss, dör vi inte då? Varför skulle inte en man få klaga, en soldat få gråta? Därför att det är omanligt! Varför är det omanligt?

Strindberg hemma … lite överbelamrat kanske?

Strindberg hemma … lite överbelamrat kanske?

Sammanfattning för alla som inte orkade läsa alla bokstäver här ovan men ändå vill ha svar på frågorna och godtar mina åsikter som dagens sanning:

  • Strindberg var nyskapande och modig på sin tid; han satte ord på andras tankar och känslor – och han var mångsidig.
  • Strindberg är stor än idag för att hans verk har kunnat översättas till moderna tider och nutida åsikter och för att han fortfarande kan anses vara kontroversiell och människor vill ha kontroversiella, gärna gåtfulla verk för att kunna diskutera dem. Och låta belästa.
  • Strindberg är inte stor utomlands … om man inte är en nörd, vill säga.
  • Jaaaa, det går verkligen mode inom litteraturens värld, precis som i andra världar.
August Strindberg målad av Richard Bergh 1905. (Men det där med att sätta handen innanför kavajen begriper jag mig fortfarande inte på.)

August Strindberg målad av Richard Bergh 1905. (Men det där med att sätta handen innanför kavajen begriper jag mig fortfarande inte på.)

{ 65 kommentarer }

Carl Larssons memoarer i ny språkdräkt

av Lotten Bergman den 7 februari 2013

Jag är stor vän av memoarer och slukar dem gärna med rödpenna i hand eftersom jag inte tolererar

  • historieförfalskning
  • självförsköning
  • drypande bitterhet
  • förtal av andra som inte kan försvara sig.

Eller vaddå, ”tolererar” – det är klart att memoarer får innehålla vad än huvudpersonen (eller spökskrivaren) vill skriva om. Men då får jag kladda utropstecken och stryka under och skriva PAH! bäst jag vill i marginalen.

Ami Bergöö som är gift med Pontus, vars mormors far var Carl Larsson, håller på att skriva om dennes gamla självbiografi som kort och gott heter ”Jag” och därför är svår att googla fram. I vissa utgåvor har den dock tillägget ”en bok om och på både gott och ont”. Lite förvirrande är det att Per Gedins bok om Carl Larsson har titeln ”Jag: Carl Larsson” (där det där kolonet inte alltid är med … och ibland ersätts av ett tankstreck).

Det här är Ami, som kan spela massa instrument och dessutom skriva bokstäver.

Det här är Ami, som kan spela massa instrument och dessutom skriva bokstäver.

(Ami och Pontus läste bara här på bloggen 2006 att jag gillade Carl Larsson och bjöd mig – en för dem helt okänd människa – på stående fot till Sundborn och så fick jag sova i Carl Larssons säng i det fantastiska huset som heter Lilla Hyttnäs. Tänk om jag hade varit en mördande psykopat! En graffittitoka! En pyroman!)

Carl Larssons säng utan mig – och Carl Larssons säng med mig i.

Carl Larssons säng utan mig – och Carl Larssons säng med mig i.

– Hej Ami! Vad håller du på med?
– Jag håller på att fixa till konstnären Carl Larssons memoarer så att texten (som skrevs för nästan hundra år sen) ska bli lättare att läsa. Den nya utgåvan av memoarerna ska komma ut någon gång i slutet av maj och innehåller helt unika fotografier och bilder. Läsarna får även hjälp med språket – Carl skrev nämligen inte bara på svenska utan kryddade sin bok med både franska, tyska och latin och det finns översättningar för alla läsare som till vardags kanske inte känner sig så himla fyrspråkiga. Dessutom finns det en massa roliga fotnoter som förklarar alla märkliga gamla ord och uttryck som det kryllar av i boken.

Liten och diskret är den, boken från 1931.

Liten och diskret är den, boken från 1931.

– Oooh, ge några exempel! Berätta något som du själv inte visste innan du påbörjade projektet!
– Jag hade ingen aning om vad fjäsa, pjaskig, knävelborrar, maduska och berglärkor var för något. Det vet jag nu! Inte heller hade jag en aning om vad man gör när man ”klarar av kaffe med gäddskinn” men nu skulle jag nog kunna gå till köket och slå världen med häpnad med denna kunskap.

– Tusan. Nu måste jag  ju googla jättemycket. Men hur resonerar man när man bestämmer sig för att modernisera gammal text? Ska det vara så himla svårt att förstå?
– Det är få människor idag som pallar att läsa meningar som t.ex. den här (ta nu ett djupt andetag för annars tar luften slut innan meningen är färdig):

”Ännu har jag kvar en del, och man kan hitta i ’mitt heliga hörn’ i ateliern här i Sundborn, först den pastell, föreställande mor vid tjugusju års ålder, tecknad av guvernanten, M:lle Brandström, samt två pendanter, föreställande en jungfru i den tidens dräkt, som har en grann grenadiär hos sig i köket, då hennes gamla matmor – ävenledes grant utstyrd, åtföljd aven liten pudel, plötsligt kommer hem från kyrkan.”

– Oh dear. Det där känns som ett LIX på 58.
– Ja – och sådana här meningar tror jag att många läsare blir glada över om de blir lite mer lättlästa. Det är ju på många sätt en sån himla rolig bok! Då ska det inte behöva kännas som att man sitter och stakar sig igenom en hemläxa.

Carl Larsson dog 1919 – inte förrän tolv år senare kom memoarerna ut.

Carl Larsson dog 1919 – inte förrän tolv år senare kom memoarerna ut.

– Men hörru vad hände under åren 1919–1931; varför gavs inte memoarerna ut omedelbums?
– Han blev färdig med manuset bara ett par veckor innan han dog, och Karin och barnen inte visste hur de skulle hantera det. Calle [Ami har smeknamn på Carl Larsson!] hade ju bland annat nämnt Wilhelmina Holmgren, som han hade två barn med (först dog ett barn, sen dog Wilhelmnina i barnsäng och strax efter det dog det nyfödda barnet). Han hade även nämnt sin kärleksaffär med modellen Gabrielle. Allt det här var så skandalöst att man väntade med att ge ut boken.

– Mesproppar. Pah!
– Men 1930 publicerades texten som följetong i Vecko-Journalen. Efter Carls egna slutord skrev Karin några rader och hela rasket avslutades sedan med fotografi på den döde konstnären (!) där han ligger ”i sitt dödsläger”. Ett år senare kom boken ut, men med vissa kapitel omgjorda och flyttade och skandalerna censurerade. Och 1969 kom en ny utgåva – då var allt med och i rätt ordning.

– Då är det ju den man ska leta reda på. Moderniserar du allt eller får vissa delar stå kvar i gammal, Larssonsk stil?
– Nä nä, här moderniseras inte mer än nödvändigt.

– Fast vad synd – det hade väl varit coolt med en ultramodern variant?
– Näe, Carl och hans språk måste få finnas kvar. Han är ganska frimodig i sitt skrivande, skriver utan problem sånt istället för sådant samtidigt som han kan stajla med det mest högtravande språk i meningen efter. Det här kommer så klart att finnas kvar! Förutom de här jättelånga meningarna – och de är faktiskt inte så fruktansvärt många i boken – handlar det mest om att skriva är istället för äro, ändra lifvet till livet och trixa lite med kommateringen. Små ändringar som ändå gör tillvaron för läsaren lite enklare.

– Jag vet att du ligger vaken om nätterna och funderar på krångliga meningar och några problem som fortfarande är olösta. Ska vi testa om kommentatorsbåset kan hjälpa till?
– Ja! De här gåtorna sliter jag fortfarande med:

  1. ”Jannekostym”, vad är det?
  2. Vad var ”Scrutin of women” i England för organisation?
  3. Kan någon berätta vad det är för slags ordning som menas när det står perspektivisk ordning som i den här meningen: ”De långa rader med ’preparat’ som i perspektivisk ordning fyllde salen betraktade man med samma likgiltighet (vitsar är det värsta jag vet!) som djurdelarna i en slaktarbod.”
  4. Sen nämner han att ”Mälarvåg och Eistrasalt möts” i en mening och jag misstänker att han kanske då menar Mälaren och Östersjön men här är jag långt ifrån säker.
  5. En utläggning om ententepropaganda skulle också sitta fint!

– Ska vi dela ut en belöning till någon som löser de här problemen?
– Ja! Är det nån som fixar att förklara alla de här grejorna så utlovar jag en Callebok i pris!

– Får jag också en?
– Pah, du ska bara ha och ha.

Okej, det där sista hittade jag bara på. Ami är en vänlig själ och banne mig ska vi inte till Sundborn och sova hårt igen i maj.

Så här ser ett uppslag i den gamla boken ut.

Så här ser ett uppslag i den gamla boken ut.

{ 92 kommentarer }

Hur dog Oscar Levertin?

januari 30, 2013

Egentligen skulle frågan ovan kanske lyda ”Vem var Oscar Levertin”? (Spridda ja- och hurrarop hörs i fjärran. Jag sätter handen bakom örat och tolkar tjoandet som att jag ska skriva lite mer om livet innan vi kommer till döden.) Oscar Levertin var första professorn i litteraturhistoria vid Stockholms Universitet – och det kan jag bara […]

Läs hela alltet →

Nobelpriset i litteratur går idag till en …

oktober 11, 2012

… författare. Det är absolut ingen idé att jag gissar eftersom jag inte ens gissar rätt när jag har en bestämd åsikt. Men om Alice Munro får det, kommer hon att bli så här glad: Klockan är bara strax efter tio, så nu har ni tre timmar på er att fundera. (Vaddå jobba i saltgruvan […]

Läs hela alltet →

Censurera mera!

september 25, 2012

När jag var liten och plöjde alla Wahlströmsböcker (Kitty, Biggles, Tvillingdeckarna, Bill, Dante & Tvärsan, Fröken Sprakfåle och andra), ansågs det som ”dålig litteratur”. Det var ju ingen som slet böckerna ur händerna på mig, men ville jag läsa dem blev det till att köpa eller låna av kompisar eftersom de inte var tillåtna på […]

Läs hela alltet →

Reflektioner efter Strindbergsutställning

maj 7, 2012

Jag funderar lite på det här med pengar eftersom jag igår var på Bukowskis utställning av Strindbergs målerier. I recensionerna och blogginläggen om det djefla målandet ingår det alltid en sur vinkling om att ”tavlorna inte är värda sitt pris” och att han faktiskt inte alls var en fin bildkonstnär även om han skrev som […]

Läs hela alltet →

Jag är på bokresa, men har lokaliserat en tv

februari 11, 2012

Underliga är äro nätets vägar. För att inspireras till stordåd nästa julkalenderdecember eller bara för att det är så himla trevligt, är jag på ”bokresa” just nu. Själva resan klarades av på ett par timmar, så nu är jag mer på ”bokpratssammankomst”. Det är Breakfast Book Club som anordnar och som har sett till att […]

Läs hela alltet →

Ett helt vanligt blogginlägg om Jan Wictor

december 10, 2010

Ha! LURAD! För det här är inte alls ett helt vanligt blogginlägg utan en allmänbildningsskola. De som inte sitter uppe halva nätterna och googlar på ryska kryssningsfartyg som kanske heter som Allen Ginsbergs pojkvän måste ha något annat i sig när nu Julkalendern glufsar i sig alla blogginlägg om mögel och basket. Och då tar […]

Läs hela alltet →