lifvet

En lärorik livsresa: Tjugoettåringen har ordet!

av Lotten Bergman den 27 augusti 2015

För nästan prick ett år sedan skrev jag inlägget ”Utbildning i kringelikrokar och karriärskiften?” för att jag ville att kommentatorsbåset skulle fyllas av bevis för att det faktiskt går att plugga lite här och där alternativt inte plugga alls och fara omkring som ett rö för vinden och ändå överleva och vara glad.

Det hela handlade om den dåvarande Tjugoåringen (vilket jag inte talade om), som var vilsen och olycklig och inte visste vart hon skulle ta vägen eftersom hon faktiskt hade hamnat helt fel trots att hon bodde med brorsan, den dåvarande Tjugotvååringen, i en perfekt lägenhet i Lund och dessutom gick på en utomordentlig utbildning som skulle ge henne en rejäl civilingenjörsexamen.

Men det var ju inte alls perfekt, rejält och utomordentligt. Det enda hon gladde sig åt egentligen var basketaktiviteterna i Eos och fästmannen (ergo ”spanjoren”) i Helsingborg. Men vad tusan – hon får förstås berätta själv vad som hände sedan! I give you: Tjugoettåringen – Ida Bergman – the survivor! (Med mina irriterande avbrott här och där. Men det ska vara precis så; mammor avbryter och är irriterande.)


 

”För ett år sedan gav jag mig ut på mitt livs resa. Jag menar inte bildligt eller själsligt, utan en faktisk resa med flygbiljett, tungt handbagage och portionspack med tvättmedel. Så här var det …

ida_barcelona

Jag är den blonda på första raden, strax ovanför N:et.

I augusti 2014 åkte jag och tio andra basketfrälsta svenskar till Spanien för att tillsammans med 100 andra internationella basketungdomar volontärarbeta under det största som finns: basket-VM. Min packning bestod inte bara av solkräm, tunna t-shirtar och ett spansk-svenskt lexikon, utan också av övningsböcker i linjär algebra, svarta jeans och blossande ångest. Direkt efter VM-finalen, skulle jag nämligen åka tillbaka till ingenjörsstudierna på LTH i Lund och katakomberna i E-husets källare.

Jag njöt av volontärsresan, trots att kosten till stor del bestod av vitt bröd, mat indränkt i tomatsås och tunga pommes frites. (Eftersom min fästman är spanjor, kan jag bestämt hävda att maten vi bjöds på var undermålig på alla sätt. Spansk, vällagad mat på bra råvaror är det bästa som finns i matväg.) Vi fick se världens bästa basketspelare in action och skröt hejvilt om upplevelserna genom sociala medier. Tyvärr kan jag inte visa upp några bilder från matcherna; jag tog nämligen inte en enda bild på spelarna, trots att jag flera gången både fick chans och tillåtelse att göra det. Vissa saker behöver man helt enkelt inte skryta om, det är själva upplevelsen som betyder något.”

ida_boll

Inte en basketspelare så långt ögat når.

Jag – mamma Lotten – avbryter lite med att stånka över att avkomman trots indoktrinering och upppfostran tror att man kan uppleva saker utan att dokumentera allt noggrant. Förlåt, fortsätt nu Ida:

”Nåväl. Trots att jag njöt av resan, låg det hela tiden en molande sorgsenhet över mig. Snart skulle vi åka hem till Sverige och skolan skulle sätta igång.

Min spanjorfästman hade till hösten 2014 fått både jobb och spelarkontrakt i Eskilstuna, så jag skulle inte bara återvända till programmeringsstugor och hopplösa matematikprofessorer i Lund, utan dessutom till en liten bubbla av ensamhet. Jag skulle återvända till en tillvaro där jag försökte räkna ut hur långt i utbildningen jag skulle komma utan att klara en enda programmeringskurs, och där unga, osäkra män flyttade på sig när jag satte mig bredvid dem.

Jag längtade efter det där som min storebror och min pappa hade berättat om: om att inte kunna slita sig från universitetsområdet trots att dagen är slut, att ta på sig tunga uppdrag trots tidsbrist för att det är så förbannat kul, och att virka vänskapsband som räcker livet ut.

Inget av det där kände jag.

Prick 17:01 efter dagen sista föreläsning placerade jag rumpan på cykelsadeln och cyklade hem så fort jag kunde, jag var på prick två fester under hela året och gick hem strax efter halv elva båda gångerna, och jag tillbringade prick hela helgerna i baskethallen om jag kunde. Jag trivdes i Eoshallen, men inte i datorsalen eller på studentpuben.”

Ursäkta. Lotten här. Nu måste jag avbryta igen. Slabb och stök och sena onsdagskvällar på pub är ju und… Förlåt, ordet är ju inte mitt:

”Hursomhelst, vi tar oss tillbaka till resan. Bland dessa volontärmänniskor trivdes jag — jag engagerade mig i diskussionsgrupper för coacher under kvällarna, spelade mig till semifinal i en 3×3-turnering och ställde mig framför alla hundra volontärer och höll både tal och presentationer. Än idag hyser jag otroligt starka känslor för ett dussin av dessa 100 volontärer, och jag kan ärligt säga att några av dem är lika viktiga för mig som några av mina vänner som jag känt i ett decennium. Så här skulle det kännas att leva! SÅ HÄR känns det att leva!  En dag, någonstans i Barcelona, insåg jag, varken plötsligt eller tvärt, att den här resan var bland det bästa som hänt mig.

Vilken förbryllande känsla.

Den kvällen ringde jag min ömma moder för dyra utomlandssamtalspengar och grät. Jag förklarade att jag hade bestämt mig för att hoppa av plugget i Lund — eller begära studieavbrott som det egentligen heter — och flytta tillbaka till Eskilstuna tillsvidare. Jag skämdes för beslutet. Att lämna fantastiska Lund och underbara basketklubben Eos och åka tillbaka till Eskilstuna och börja om på ruta noll.”

Lotten här igen. Sorry. Jag frågade Ida lite oroligt nu vad jag svarade i telefonen, för att som t.ex. mina föräldrar säga att det är för dyrt att prata i telefon från utlandet kan jag väl inte ha sagt? (Under mitt high school-år i USA ringde jag hem en gång – på julafton.) Men sa jag något vettigt till Ida?

”Du sa något i stil med att det skulle kännas dåligt en tid framöver, men att alla i min närhet tyckte att jag gjorde rätt och att det var rätt beslut och att ingen i Eos skulle bli arg på mig och att det var jobbigare för mig än för omgivningen. Vilket ju var sant!

Men själv svor jag bara åt mig själv, där jag var i Spanien: Själviska himla bortskämda prestationsprinsessa!, tänkte jag om mig, jag är så mesig och vek och dålig och fan och hans moster! Jag låg alltså i en trång och spansk och knakande våningsäng och grät över att jag hade bestämt mig för att börja leva.”

idatummeupp

Ida och volontärlivet.

Förlåt, nu avbryter mamma Lotten igen. Ungefär i den här vevan var jag i Lund och när Ida väl hade beslutat sig för att hoppa av Lundastudierna, släppte jag allt jag hade för händer och glömde i villervallan att ta hem hennes prylar eller fundera på hur storebrorsan skulle klara sig. (Alldeles utmärkt, skulle det visa sig.) Åter till Ida:

”Åter i Sverige och åter i Lund. Jag rafsade ihop skor, plastdjur (jag är en hängiven Schleich-samlare) och hörlurar och sade upp mina coach- och matchstatistikuppdrag i Eos. Sade hejdå till mina vänner i klubben, kramade min älskade lundastorebror hejdå på en regnig tågplattform och åkte tåg i 4 timmar och 26 minuter.

I Eskilstuna möttes jag av övriga syskon, en just då skäggig spanjor och mina föräldrar.”

Skärmavbild 2015-08-26 kl. 23.22.05

”Här stod jag, i cementstaden jag vuxit upp i, och var tillbaka på ruta noll. Eventuellt ruta minus ett. Jag hade varken en utbildning att gå till, ett jobb att gå till eller en egen bostad att gå hem till. Jag var återigen arton år och hade just tagit studenten och bodde hemma hos mamma och pappa. Jag hade backat två år och den enda skillnaden var att jag som tjugoåring hade hittat mitt livs kärlek och att jag visste att det är skillnad på Java och java (men vad det är för skillnad kan jag inte för mitt liv förklara).

Så såg livet ut i prick tre veckor: -lös på de flesta sätt. Men, så kom den berömda vändningen. Plötsligt slutade motvinden att trassla mitt hår till tovor, och förvandlade sig till en lätt, medföljande höstbris. Det kändes som i Tranströmers C-dur.

I oktober fick jag ett jobberbjudande.

Och så ett till.

Och ett till.

Och så ett annat jobb — ett skribentjobb som blev ett redaktörsjobb — och plötsligt var det april och jag hade en två TRE deltidsjobb. En månad senare fick jag fast halvtidsanställning som receptionist, jag arbetade för Svenska Basketbollförbundet med en hel rad projekt och jag hade dessutom sökt en spännande treårig distansutbildning och som grädde på moset, tillsammans med min spanjor fått erbjudande om hyreslägenhet ett stenkast från tågstationen.”

Skärmavbild 2015-08-26 kl. 23.22.38

Förlåt, nu måste jag snyta mig. Fortsätt, Ida!

”I augusti förra året var jag olycklig och ångerfull över mitt vägval i livet. Jag var uppriktigt sagt ledsen, sådär ledsen så att man känner sig förkrympt och oviktig.

I september förra året var jag lycklig över att äntligen ha hittat rätt umgängeskrets och jag fattade ett beslut som skapade en stor storm i mitt ganska välfungerande liv, och tittade avundsjukt på alla runt omkring mig som hade hittat precis rätt i livet.

I oktober förra året var jag arbetslös, studielös, egen-bostadslös och till knäna doppad i helvetesjävlaskit. Jag var precis i den situation man inte vill vara när man är tjugo år gammal.

Ett drygt halvår senare satt jag på anställning, bostadskontrakt och förväntan.”

brannboll_bergman

En nytagen familjebrännbollsbild får illustrera idyllen.

”Nästa vecka börjar jag plugga på heltid, samtidigt som jag fortsätter min halvtidstjänst som receptionist. Jag engagerar mig inom basketen, skriver på bloggar och webbmagasin, bor i en vitmålad tvåa tillsammans med min spanjor (som fått en ettårig lärartjänst), har en välfungerande cykel, ett litet sparkonto och vänner över hela världen. Nu ska jag bara hitta självförtroendet, sedan tror jag att jag på riktigt kan säga att allt har löst sig.

På nio månader kan man vända upp och ner på sitt liv — utan att behöva bli med barn. Och det hela började med mitt livs resa, som kanske, trots allt, var en själslig resa förklädd i solkräm, tunn t-shirt och ett lexikon under armen.”

Tack Ida! 

{ 41 kommentarer }

Utbildning i kringelikrokar och karriärskiften?

av Lotten Bergman den 24 augusti 2014

Jag behöver övertyga en av alla skötsamma ungdomar som dräller här i krokarna om att det är helt okej att inte rista sina framtidsplaner i sten i sjuårsåldern och sedan följa regler och anvisningar till punkt och pricka.

Rbel-Without-A-Cause

Problemet är bara att jag är ett bedrövligt föredöme i just denna fråga eftersom jag inte blev rebell och lite tvärtom förrän i 35-årsåldern. Jo förresten: efter ett år på humanistisk linje, bytte jag till samhällsvetenskaplig linje eftersom jag gillade matte … KABLAM, bara!

Men annars? Nej. Jag inte bytt spår, inte tatuerat mig, inte åkt i finkan, varit i slagsmål eller blivit föremål för kronofogdeutredning.

Trist. Verkligen alldeles jättemesigt.

Därför behöver jag er hjälp, kära läsare! Berätta om era krumsprång, faster Agdas elva barn med nio olika män, onkel Nisses mord i Senegal och grannen med träben! För visst får man väl

  • hoppa av en högskoleutbildning som man inte trivs på
  • klippa av långbrallor som man har blivit beordrad att ha på sig fastän de är fula, varma och obekväma (och det inte handlar om t.ex. en polisuniform)
  • fotografera ting om det inte finns skyltar som uttryckligen säger att man inte får fotografera tingen
  • vara kritisk när det är befogat och alla tycker likadant men ingen vågar säga till
  • låta bli att gå på fest när man inte vill gå på fest?

keep-calm-and-start-the-rebellion-2Och ja, jag lovar att berätta hur det slutar och om någon av er lyckades påverka på något sätt!

{ 63 kommentarer }

Ensam hemma

av Lotten Bergman den 23 november 2012

Jag är ensam hemma. Det är jag aldrig i vanliga fall. Visserligen ringer telefonen hela tiden, men att inte kunna ropa HOHOOOOO lite på måfå och sedan få svar från någon som råkar befinna sig på i alla fall tio meters avstånd, känns konstigt. Jag läser lokaltidningen, vilket går på sju minuter blankt när man inte blir avbruten.

Men … helt ensam är jag tydligen inte. Det låter lite från utrymmet under vasken.

– HOHOOOOOOO! ropar jag och öppnar skåpdörren.

Pappersskröfs av välkänt utseende. Inringad liten bajsplutt. Spindelmannen häpnar så att bara ögonvitorna syns.

Pappersskröfs av välkänt utseende. Inringad liten bajsplutt. Spindelmannen häpnar så att bara ögonvitorna syns.

Artonåringen ringer. Hennes basketskor har stulits från omklädningsrummet och imorrn är det match. Vi svär tillsammans och jag påminns än en gång om en kamera som blev stulen. Två kameror. Nej, tre kameror har blivit stulna. Och elva cyklar. Framför mig där jag sitter i köket ser jag en symbol för hur livet påverkas av tjuvar.

Inte så himla kul.

Vi svär tillsammans igen och plötsligt känns det lite bättre och vi säger hej då. Då ser jag en kvarglömd, liten matsäck på skärbrädan och undrar vem som går omkring med lågt blodsocker just nu.

Matsäcksstilleben.

Matsäcksstilleben.

Eftersom vi inte har någon fungerande dammsugare (än), ger jag mig på smulinvasionen. Borde inte mössen under vasken kunna försörja alla sina släktingar med allt som vi drösslar på golvet? tänker jag och sopar till golvet.

Mera silvertejp!

Mera silvertejp!

Nä, nu har jag varit ensam färdigt.

– HOHOOOOOOO! KOM HEM!

(Detta skrevs klockan halv tio på förmiddagen, när jag hade varit ensam i 15 minuter.)

{ 63 kommentarer }

Jag tittar på OS

av Lotten Bergman den 2 augusti 2012

– Men huuuuuur kan du bry dig om all idrott? säger en kompis.
– Varför skiter du inte du i skeet som alla vi andra? säger en annan kompis.
– Jamen det är ju så fint! svarar jag, torkar en tår, slår ut med armarna och sjunger en stump av franska nationalsången. (Med inslag av den amerikanska eftersom jag inte är riktigt tonsäker.)

– Det är ju bara fusk, läggmatcher, doping och skandaler inom idrott! utbrister en ilsken skotte som skiter i till och med fotboll.

Well. Precis som inom den akademiska världen, politiken, den fackliga verksamheten och … överallt, så fuskas det. Man manipulerar, baktalar, agerar i egen sak och ser till att man framstår i god dager. Det är egentligen bara inom basket och bloggning som man uppför sig som man ska, eller hur?

(Vaddå vinklad version? Pfah, låt mig leva i min värld bara.)

Så här försöker jag tillbringa mina dagar, trots att alla i familjen påstår att det inte alls är jag som har förstatjing på allas datorer:

En tv och fyra datorer. (Det kunde ha varit tre tv-apparater och sju datorer om jag hade ansträngt mig lite.)

En tv och fyra datorer. (Det kunde ha varit tre tv-apparater och sju datorer om jag hade ansträngt mig lite.)

Men varför bryr jag mig? Jo, för att jag anser att det liksom matematik, historia, samhällskunskap och främmande språk är intressant.

  • Tillhör det allmänbildningen att Anders Gärderud 1976 vann OS på  3 000 meter hinder och att östtysken föll samt att tiden blev 8.08,02? Ja.
  • Tillhör det allmänbildningen att Michael Johnson i OS 1996 bakåtlutad sprang 200 meter på 19,32? Ja.
  • Tillhör det allmänbildningen att Wilma Rudolph var helt outstanding på OS 1960 (100 & 200 meter)? Ja.
  • Tillhör det allmänbildningen att ingen annan än Michael Phelps har tagit 20 OS-medaljer (kan bli fler) även om det är i simning, som ju har trutttifjurton olika grenar och distanser? Ja.
  • Tillhör det allmänbildningen att Olga Korbut är Olga Korbut och Nadia Comăneci är Nadia Comăneci och att de är (var) gymnaster i en egen klass? Ja.

Den här punktlistan var från början 37 punkter lång och innehöll namn som Pierre de Coubertin, Ludmila Engqvist, Therese Alshammar, Patrik Sjöberg, Ulrika Knape, Carl Lewis, Sven Nylander (ack) och Sergej Bubka, Susanne Gunnarsson samt amatörism kontra professionalism. Fast är man redaktör så är man, och då killar man sina darlingar på löpande band. Men det ska ni veta att efter sju dagars OS (om man inte räknar grenarna som sätter igång före invigningen) har

  • fyra dubbelpar i badminton diskvalificerats eftersom de spelade för att förlora på ett sätt som var så genomskinligt att de hade kunnat få en kalkon för det (om de vann matchen skulle de möta ett svårare lag i nästa match)
  • Sverige tagit silver i fälttävlan (Sara Algotsson Ostholt på Wega = häst & ryttare eller kanske tvärtom), som är som en trekamp för hästen, som måste prestera i dressyr, terränghoppning och terrängritt (liksom balett, orientering på kalhygge och häcklöpning i en och samma sport)
  • Sverige tagit silver med Håkan Dahlby i dubbeltrap (lerduveskytte) på ett bragdmässigt sätt (underläge > omöjligt läge> revansch > jubelsång)
  • alla andra svenskar cyklat omkull, fått punktering, tappat nerverna, missat målet, krockat med motståndarna, fått krampkänning, drabbats av nervkläm och ljumskkänningar.

Sveriges satsning på veteranidrott med skadade före detta storstjärnor som Kallur, Klüft och Olsson har förstås gått åt pepparn. Men det är fan en stor del av charmen! Fast ssscchhhhhh, nu måste jag kolla på handboll, volleyboll, simning och all basket. (USA vinner allt i basket.)

Spanien mot USA häromdagen. Nej, i basket rör vi inte varandra, nej.

Spanien mot USA häromdagen. Nej, i basket rör vi inte varandra, nej.

{ 68 kommentarer }

Vår lille Nioåring och epilepsin

april 25, 2012

Bakgrund: Fyraåringen är lite sjuk Nioåringen är lite justerad I måndags kväll fick lille Nioåringen ett större epileptiskt anfall än han har haft förut. Vi håller på att mixtra med mediciner som vore han en försökslabbsråtta, vilket inte alls har varit lätt. I ena sekunden är han så trött att han somnar med huvudet i […]

Läs hela alltet →

Typisk pyttipanna med idrott, punka och smärta

augusti 30, 2011

– Alltså, jag har inget att berätta! sa jag högt till mig själv igår eftermiddag när det sög till i skrivtarmen. (Usch, det lät inte alls särskilt delikat.) Då förträngde jag snabbt att jag skulle kunna skriva fem spaltkilometer om upplevelsen av att läsa Ricky Bruchs memoarer tusentals tecken om hur båda våra sekruttbilar har […]

Läs hela alltet →

Hej kära dagbok

maj 15, 2011

Deeped tänker idag tillbaka och funderar över om de som bloggade för fem–sex år sedan fortfarande håller på. Jag torrbloggade utan kommentartorsbås i åtta år innan jag körde igång på riktigt med Julkalendern i december 2005 och har hållit på sedan dess. Men varför, oooh varför? Vad vinner jag på att skriva gratis och lägga […]

Läs hela alltet →

Pusselpyssel

februari 9, 2011

En gång när den store Artonåringen bara var en liten lintott till parvel och alls inte hemifrånflyttad blivande civilingenjör, placerade jag honom i pysselhörnan i en klädaffär. Han var bara två år och jag var jättegravid och alls inte på humör att prova kläder. I denna barnhörna fanns som vanligt en fastlimmad legoplatta, smutsiga legobitar, […]

Läs hela alltet →

Ett helt vanligt inlägg om hur jag igår blev handgripligen utslängd från krogen

december 17, 2010

Jag har verkligen inte varit med om mycket i mitt liv. Det försöker jag hela tiden rätta till så att jag för mina barnbarn ska ha något annat än basket, bloggar, barn och böcker att berätta om. En gång per år blir jag inbjuden till en herrmiddag där jag av outgrundlig anledning anses vara en […]

Läs hela alltet →

Ett helt vanligt inlägg om mitt hårda liv

december 13, 2010

Ni vet Facebookstatusarna som får en att svära ”nämen vaffan fick inte jag vara med för” eller sucka ”va, nä, ååå jag vill också”. Jag vill inte vara sämre och måste därför berätta om de senaste dagarnas upplevelser. Annika Bryn har skrivit en ny deckare och behövde en rufsblond 25-åring till promotionbilderna. Ni inser ju […]

Läs hela alltet →