kyrka

Herregud, konfirmation!

av Lotten Bergman den 24 juni 2012

Under de senaste tre veckorna har vi här hemma haft i tur och ordning

  • stora basketfesten för basketlirarna
  • studentmottagningsfesten för stora släkten
  • midsommarpartyt för kompisarna.

Det innebär att en farlig massa mat har lagats, att olika tipsrundor har satts upp i trädgården och att vi har en antal städgömmor där saker i panik har kastats in – samt att vi inte hittar i våra skåp längre.

Och så innebar det att vi plötsligt hade glömt bort att Fjortonåringen skulle konfirmeras.

– Herregud! Konfirmationen! Bjud in släkten! Vännerna! Alla vi känner!

Det slutade med att två kom: mormor och morfar. Att barnen väljer att åka konfirmationsläger trots sitt okyrkliga hem, är faktiskt kul. De har roligt på lägren, de trivs med de nya kompisarna och de är allmänt nöjda. De tre som hittills har konfirmerats har blivit mer allmänbildade, mer frigjorda men inte särskilt troende. De älskar prästen, som har så vacker röst och kallas ”väääärldens snällaste”. De har helt enkelt roligt.

Lika roligt är det inte i kyrkan. Jaja, nänä, det ska inte vara kul i kyrkan, har jag förstått. Men (förlåt) så här såg det ut efter en stund:

Slummer i kyrka.

Slummer i kyrka.

Medan konfirmanderna spelade upp en pjäs om Jesu liv försökte jag hålla fokus, men tappade tråden och gäspade ouppfostrat – trots att jag verkligen försökte föregå med gott exempel. Mikrofonerna och högtalarna skrällde och de stackars konfirmanderna pep i mickarna så att inget hördes. Efter en timme började föräldrar ställa sig i kö till toaletterna med både blöjbarn och andra telningar som inte är vana vid tristess. Någon nös som en get, någon tappade kameran i golvet och fem psalmböcker gled ur händerna som vore de insmetade i såpa.

Själv räknade jag fönster. Män. Kvinnor. Blondiner. Figuriner. Antalet psalmer vars titel börjar på ”Och”.

Jättemånga och!

Jättemånga och!

Men plötsligt tilltalade prästen mig! Jag ryckte till och satte mig käpprätt.

– För tänk om Lotten faller på dig. Eller om Lotten som du väljer är vinsten och just den Lotten förändrar ditt liv.

Hela predikan var tydligen tillägnad mig, så då lyssnade jag mycket uppmärksamt. När den tog slut läste jag psalmtexter, som trots att många har poppats upp lite verkligen inte varierar särskilt mycket när det gäller innehåll eller rimkvalitet.

Rim, schrim.

Rim, schrim.

Som ni märker är jag såpass sällan i kyrkan att jag anser att jag kan kosta på mig att raljera på detta sätt. Men så här är det ju: jag gillar musik, jag gillar god talekonst och historia samt historier,  jag gillar uppträden uppträdanden och finurliga tankar och att titta på (i) vackra kyrkor. Jag gillar dessutom att sitta stilla och filosofera – så varför klagar jag då när jag ungefär vartannat år måste delta i en konfirmationsgudstjänst?

Ah. Jag är förmodligen bara bortskämd. Ska jag titta på något så är det den vilda action som pågår i fiskgjuseboet.

{ 74 kommentarer }

Jag och mina kyrkor

av Lotten Bergman den 21 november 2010

Efter att under hela uppväxten ha blivit omkringsläpad i Europas alla kyrkor och klapprat med träskorna över kalla stengolv samt lyssnat på hur otroligt fascinerande de är med absiden där och tornet där, känns det som om cirkeln nu är sluten.

För jisses vad jag har gått i kyrkor under den gångna veckan. Nu är jag ju inte en särskilt timid och sansad kyrkobesökare utan snarast en himla besvärlig.

– Hej, varför ser den där ut så och vad gör den där där och har ni någon vind eller källare eller krypin som jag skulle kunna få kika lite på?

I en här icke namngiven kyrka blev jag guidad så det stod härliga till. Mot slutet sa karln som kunde allt om alla att jag skulle komma och kolla på en liten grej. Men att jag fick gå ensam, för han ville inte. Och så tog han fram en ficklampa och böjde sig ner mot golvet.

Källaröppningen var en stenplatta med järnringar.

Källaröppningen var en stenplatta med järnringar.

– När du klättrar nerför stegen har du en lampknapp till vänster. Tänd även om den inte hjälper så himla mycket. Ta ficklampan.

Jag klättrade ner och tände lampan och gick in i ett spindelnät och gjorde sådär som de gör i filmer: fnyser, skakar på huvudet och torkar ögonen rena. Och så tog jag en bild.

Jag stod liksom i ett rör. Där framme vid lampan såg det intressant ut. En spricka?

Jag stod liksom i ett rör. Där framme vid lampan såg det intressant ut. En spricka?

Jag tog ett försiktigt steg framåt och fick spindelnät i ansiktet igen. Min kamerablixt hade gått sönder i en annan kyrkkällare, så jag fick lita till ficklampan och lampan där borta i fjärra… Men vänta. Ficklampa?

– Jag behöver nog inte ficklampan! ropade jag uppåt.
– Jooo. Gå fram till sprickan i väggen!
– Du vet att det är fullt av spindelnät här nere?
– Självklart.

Jag fäktade mig framåt mot sprickan i väggen. Stackars spindlarna skrek nog till varandra:

– Varning! Varning! Människa på ingång! Se upp där på S22:an – nu rasade Petterssons nät och däääär for familjen Olsson. Å nej! Hon är på väg mot sprickan! Varna gammelfarfar!

Väl framme vid sprickan i väggen kom ficklampan till användning. Jag lyste in och pep till lite och andades in några spindelnät till. Sedan sa jag vördnadsfullt:

– Hej.

– Uäääh, vem tände lampan?

– Uäääh, vem tände lampan?

———

Fotnot:
Jag är väldigt förtjust i Stationsvakts hålinspektioner, som ni förstår.

{ 22 kommentarer }

Hej dagbok: helgrapport med partytrivsel – men ingen kyrka

av Lotten Bergman den 14 november 2010

Jag är ett partylejon som springer på tillställningar som jag äter pepparkakor. En till! Nej bara en till! Äh, en till! Ja tack! Detta trots att jag inte alls gillar att mingla och ta kontakt med främlingar utan helst sitter under min korkek och luktar på basketbollar.

Lördag:

Igår hade jag världens absolut bästa festtaktik: jag ställde mig i ett hörn där bara jag fick plats och så hade jag på mig en synnerligen intressant t-shirt som tydligt signalerade att jag var öppen för konversationer och inviter. Sedan log jag och inväntade dem som skulle gå i min fälla.

Mingel i köket – och kvinna i vin.

Mingel i köket – och kvinna i vin.

Därför fick jag en pratstund med bl.a. Anna från Skånska skafferiet, Jessika, Karin Bojs, Griskindspatrik & Museiveronica, Vinlusen samt Hemliga morsan och en farlig massa andra människor som obegripligt nog var fantastiskt inspirerande fastän de genomlider livet utan att blogga som normalt folk. Lisa Förare Winbladh bjöd på soppgrytor och bröd samt ostar till ett helt kompani och kring våra ben sprang små barn med godis och lego i munnen.

Sedan åkte vi hem till lillasyster Orangeluvan som har sovsoffor och frysen full av entrecôte samt ögonbrynsfärgningsmojänger. (Inte i frysen.)

Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?

Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?

Men ingen vettig tehuva.

Men Orangeluvan har ingen vettig tehuva.

Söndag:

Idag gjorde jag kulturfiasko min vana trogen – att gå på museer på måndagar eller besöka utställningar när de har semesterstängt är liksom min grej. I morse sa nämligen Åttaåringen att han ville till Storkyrkan i Gamla Stan och se på Sankt Göran och draken. Särskilt draken. Jag kollade på nätet och fann att det var konsert i kyrkan kl 15, varför vi kom dit alldeles lagom – alltså 14:40.

– Nej! Bara för konsertbesökare! Ska ni in får ni betala! sa en onödigt brysk dam i Storkyrkans entré.
– Men vi ska bara snabbtitta på Sankt Göran och drak…
– Då får ni betala! (Mellan 80 och 295 kronor.)
– Kan han (min mamma pekade på Åttaåringen) bara få se på Sank…
– NEJ.
– Hur länge håller konserten på?
– En timme och en kvart.

Här skulle man kunna tycka att den barska, buttra, bryska damen kunde ha klämt ur sig att kyrkan stänger i och med konsertens slut. Man kan kanske också tycka att vi som är läskunniga skulle kunna ta reda på det själva. Hur som helst insåg vi ju att det inte skulle bli någon drakinspektion när vi stod där och ryckte i kyrkporten i novembermörkret en dryg timme senare. (Men domprosten bloggar!)

Nu struntar vi i Storkyrkan; man kan ha roligt på andra sätt. Vi hade t.ex. spritflaskejakt i tunnelbanan.

Tioåringen vann med dessa fynd.

Tioåringen vann med dessa fynd.

Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.

Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.

Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!

Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!

Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.

Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.

Vi fann en liten telefon.

Vi fann en liten telefon.

I morgon stundar nya tider: jag ska göra en Easy Rider med min pappa. (Ok, i bil. Och bara till Lund. Men i alla fall: en roadmovie! Fast utan movie.)

{ 30 kommentarer }

Stationsvakt och skelettet i Klara

av Lotten Bergman den 10 oktober 2009

I somras tog Stationsvakt på måfå en bild genom en glugg i Klara Kyrka i Stockholm. På bilden såg man helt klart och tydligt ett kranium.

Stationsvakts foto från i juli. Visst har han försökt klämma sig ut, adelsmannen i kistan där?

Idag skriver SvD om det. (Kan inte hitta på nätet.) Jag är nyfiken på om dan.nilsson@svd.se har besökt Stationsvakt eller ej. (Pfah! Nämna en simpel bloggare! Fnys! Eller har Stationsvakt tackat nej till erkännande så att jag trampar i klaveret här och nu?)

Men hallåååååå, journalisten: varför ser det så stökigt ut? Enligt artikeln är det ett gravkor vi ser, och tydligen brukar det se ut så här i dem. ”Det här har säkert inte varit öppet på 100 år” säger en byggnadsantikvarie. Nämen då är det väl på tiden att vi öppnar?

Nu blir det inflation i utropstecken:
Ok, kistorna är gamla – men inte kan de av ålder bändas upp så där så att den döde ser ut att vara på väg upp! Även om det är länge sedan de placerades där, kan man ju inte ställa dem på sniskan! Det här är så intressant att det knollrar sig i hjärnvindlingarna – man kan inte bara rycka på axlarna och säga att det är helt normalt! Man måste genast släppa in mig i koret för en brottsplatsundersökning! Jag lovar att ha tossor på fötterna, plasthandskar och ficklampa samt djup urringning som på tv!

{ 11 kommentarer }

Uppsala hela dagen

april 5, 2009

Tänk så nördigt att hala fram kameran och köra osäkert bara pga. denna bil. Jag hade faktiskt inte planerat att köra 32 mil idag. Inte heller hade jag planerat att handla för 723 kronor på ett nyöppnat Ikea och plötsligt vurma för sänghimmel (jag – en ickeromantiker!) eller att spilla tonfisk på en gammal grav. […]

Läs hela alltet →

Allmänt obildad (publ. i Hemmets Veckotidning 2006-07-06)

juli 6, 2006

– Stopp! Stannaaaaa! Det var 1975. Pappa körde vår gula VW Variant 411. Mamma skrek order till honom från passagerarsätet och vi tre barn låg på det nedfällda baksätet. I framsätet (på parketten liksom), hade man säkerhetsbälte så när pappa tvärnitade hände det inte så mycket. Vi där bak (på tredje raden liksom), for däremot […]

Läs hela alltet →