konst

Robban Broberg 1940–2015

av Lotten Bergman den 21 juli 2015

robbanbrobreg

Med penna i hand.

allt är en dröm
som en poet
ställer jag dikt
mot verklig-het och varm
är du i fantasin
här i min skrivmaskin
bär mej
poste restante
air mail
bort ifrån jante
par avion
med denna sång!
vill jag skicka dej ett brev men tyvärr
så har jag inget kuvert
adressboken har kommit bort å
jag har inget porto
varje gång som jag telefonerar
så får jag höra att du inte existerar

Ni vet hur man blir ledsen när de begåvade dör iväg med tidens hastighet och man har glömt att hylla dem? Så är det inte med Robert Karl Oskar Broberg – här i bloggen har han nämnts flera gånger under åren.

När budet med frånfället nådde hela Sverige i förmiddags var de blixtsnabba på SVT: redan strax efter tio kördes ett minnesprogram igång. Lite haltande på sina ställen med kvickt uppringda Robbanspecialister.

– Hej Stefan Sundström! Berätta hur du lärde känna Robban Broberg!
– Va? Känner? Jag kände inte honom, inte ett dugg. I så fall har ni ringt till helt fel person. Jag gillar’n bara.

Boken ”Robert Brobergs galleri finns det inga galler i” från 1992 ligger uppslagen framför mig. Det är 1,2 kg teckningar och handskriven text som är ganska svårläst och i långa stycken riktigt trist. Men så kommer ett gäng självporträtt som går från bl.a. Wilhelm Tellporträtt via Gotohellporträtt, Mjällporträtt, Senkvällporträtt och Shellporträtt till …

tratt_robban

… självpåträtt tratt …

I långa partier fantiserar han om hur han åker vespa med Chagall, Picasso och van Gogh och vad de hittar på och hur de river av en och annan låt mellan varven och så avslutar han allt med att detta hans påhittade möte inspirerade honom precis lika mycket som om det hade skett i verkligheten. Idéerna bara sprutar ur honom och någonstans har han en drivkraft att faktiskt genomföra sina planer och hugskott.

Den där vespan som han åker på (och som även nämns efter 25 minuter här), har en egen historia. Det var dans i Blå salen, och bland inträdesbiljetterna lottades en vespa ut. Robban och hans kompisar beslutade sig för att när vinnarlotten ropades ut, skulle han och polarna tjoa och skrika som om det var de som hade vunnit. Sagt och gjort – ”vinnare är 394!” följdes av ett himla hurra-ropande med unge Broberg i spetsen. Plötsligt kallades Robban upp på scenen för att ta emot vespan. Skamsen, men fylld av en euforisk buskänsla, lydde han – och fick order att ta fram sin entrébiljett … som visade sig vara just 394.

På väg upp på scenen sprack hans byxor och succén var ett faktum. ”Jag gjordes till åtlöjje [sic] och tappade ansiktet, men hellre det än att visa rumpan.”

vilkarattar_broberg

”Kill your darlings” hade en nutida redaktör muttrat här.

Som bekant hade Robban Broberg genom åren som flera andra artister olika egon:
1957–1968 Robban
1968–1974 Robert Karl-Oskar
1974–1982 Zero
1982–2015 Robert Broberg

Men vad ligger bakom den här artikeln om ”Roban”?

robbanbrobergtidning

Och så till min egen jagmöttelassierobban-upplevelse. För 1985 uppvisningsbuggade jag inför massa folk på KTH. Hedersgäst denna kväll var Robert Broberg, som hade synts på bilden nedan om …

robbanbroberg

… jag (till höger) inte hade haft en sån jättestor rosett i håret.

Enligt boken som jag fortfarande sitter och bläddrar i, har vi teckningslärarinnan Lilian Anselm att tacka för att det verkligen blev nåt av Robban Broberg. Innan hon kom in i hans liv ”funkade inte skolan för mej”, skriver han.

”I början var jag nog ett sorglöst och lydigt barn – men sen när man började bli medveten om skolans krav, puberteten, det s.k. yrkesvalet m.m. Då började jag känna mej väldigt osäker, vilsen, stängd, hindrad och inlåst.”

Men så kom Lilian och sa att det var okej att vara vänsterhänt och spretig, musiker i ena stunden och konstnär i nästa. Robban frågar sig:

”Vad hade (vänster-)hänt om dom hade tvingat mig att spela med höger? Hade det blivit några låtar då?”

Låtom oss skicka en tacksamhetens tanke till alla lärare som förstår att se begåvningarna när de står där och spretar.

Sista ordet får Robban själv – sista uppslaget i boken.

hejnurobban


 

Fast nu kom jag på att jag inte kan undanhålla er länken till The Pling Plong Show. Baowaoing!

{ 39 kommentarer }

Bryan Lewis Saunders – konstnär & drogtestare

av Lotten Bergman den 16 juli 2015

Jag snubblade över en länk. Och råkade klicka. Nej, jag vet, sorry – man ska inte göra det, man blir bara besviken. (Jag klickade häromdagen på en länk till en katt som sades vara ”ett geni”. Den kissade nämligen i en toalettstol. Det gäller att inte ha höga krav när man genistämplar ett djur, så är det nog.) Hur som helst: länken som jag klickade på, ledde mig till en intressant konstnär.

När Bryan Lewis Saunders var 26 år, bestämde han sig för att rita ett självporträtt varje dag, resten av livet. Då hade han varit kriminell i 16 år, suttit i fängelse, testat allsköns droger och i faktiskt umgåtts i helt fel kretsar, som den äldre generationen plägar säga.

selfpo

Alla mer än 10 000 självporträtt finns i inbundna skissböcker.

Om dessa självporträtt skriver han:

”Like fingerprints, snowflakes and DNA they are all different, no two of them are the same. For hundreds of years, artists have been putting themselves into representations of the world around them. With this work I am doing the exact opposite. I put the world around me into representations of myself as I find this more true to my CNS (Central Nervous System) and how I experience, process and interpet sensory phenomenon.”

År 2011 blev hans självporträtt kända eftersom de marknadsfördes som ”30 självporträtt – ett per drog”. (Liksom. Det där vara bara min formuleringstolkning.) Men inte såg jag dem då eftersom jag alltid är sist med det senaste. Nu har jag däremot tittat en bra stund, och funnit det nödvändig att blogga om just drogporträtten – sådana som Bryan gör under the influence of. (Det finns ju andra självporträtt, men de drogrelaterade var det som fick mig att fastna.)

valium

Valium.

coughsyrup

Hostmedicin. (Två hela flaskor.)

Nu vet jag inte riktigt hur det är med rättigheterna, men jag tar mig friheten att lägga ut några av hans porträtt här och nu. För de är oerhört fascinerande; på vissa droger kan han skriva och rita alldeles utmärkt, på andra är han helt väck.

shitty_acid

LSD av dålig kvalitet.

Vissa bilder är tillrättalagda och lite flower power-mässiga, känns det som – de passar alltför väl in i gemene mans bild av drogeffekterna. Andra är ruskigt skrämmande eftersom teckningarna ser ut som om de har gjorts efter att hjärnan har packat ihop och åkt hem till mormor.

Man kan alltså sniffa badsalt och datorrengöringsprylar och verkligen klunka i sig hostmedicin; det är mycket jag inte vet. Jag vet däremot att det inte är okej att vara fascinerad av drogernas verkningar utan att påtala det olämpliga i dem och att droger inte är något att skoja om – men bilderna här talar sitt tydliga språk, så jag behöver nog inte trycka extra på detta faktum.

rsz_smoked_opium

Opium (rökt).

2mgNicotineGum

Nikotintuggummi.

Nedan finns även en liten videosnutt med Bryan Lewis Saunders.

Om ni är stressade eller inte vill titta, kan ni spola fram till 2:13 för att kolla på självporträttet som han gjorde den 11 september 2001.

Brasklapp här och nu: de enda droger jag vet något om av egen erfarenhet är lustgas och alkohol. Inte ens under mitt år i USA råkade jag trilla över en joint.

nitrous

Lustgas.

alcohol_2

Alkohol.

En gång tittade jag förresten på en brun klump i en tändsticksask. Det påstods vara hasch, men åsynen gav inget annat rus än wow-känslan.


• Bryan Lewis Saunders sajt.
• Enbart drogbilderna.
• Intervju med beskrivning av hur de olika drogerna kändes. PCP: ”I thought my brain was hemorrhaging, but it turned out it was just tomato from my sandwich.”

{ 56 kommentarer }

Gustavsbergs centrum: en liten förvånad odyssé

av Lotten Bergman den 21 juni 2015

Amatör-estet Bergman här med en rapport. Jag har nämligen hittat ett fult plejs som måste ifrågasättas. Jag är inte arkitekt och har inte torrt på fötterna vad gäller skattesats, invånardemografi eller historisk bakgrund, så brasklapparna står härmed som spön i backen.

I förrgår – på midsommarafton – var familjen Bergman på galej bland höskrindor, faluröda hus, bräkande får, sjuhundra blomster och kvällsdopp. Ni får ursäkta, men ögon tindra som vore de av kristall och alla sjöngo vi sommarens lov.

moamodsommar

Femtonåringen och jag skapade i fredags detta konstverk. Det heter (bestämdes efter lång överläggning) ”Midsommar”.

Igår – på midsommardagen – åkte vi till ett hejdundrande kalas hos en av den djefla mannens allra bästa och käraste vänner. Vi mellanlandade i Gustavsbergs centrum för att inte komma alltför tidigt till festen, och började vår vana trogen med att inte komma in i kyrkan.

lottenintekyrka

”Vägkyrka” stod det på en skylt och vi hörde kantorn öva skalor där inne.

Så rörde vi oss mot fulheten. Hade jag skrivit detta om en stackars kommun ute i Åväbbla, hade ni alla tänkt att ”nu sätter hon sig på höga hästar igen” och ”vem tror hon att hon är?” samt ”ge dig inte på de mindre bemedlade!”. Men nu handlar det ju om 08-or, och då blir det liksom liiite mer tillåtet.

Gustavsbergs centrum är helt enkelt skitfult. (Jag kan inte uttrycka det på annat sätt.) Men först lite fakta. (Hej Wikipedia!)

  • Av Värmdö kommuns cirka 40 000 invånare bor drygt 11 000 i Gustavsberg.
  • Gustavsberg hette tidigare Farsta men ägaren av Farsta slott – Gabriel Oxenstierna – ändrade namnet 1640 för att hedra sin far Gustaf Oxenstierna.
  • Porslinsfabriken Gustavsberg grundades 1825 och lades ner 2014. Ack.
  • Gallerian i Gustavsbergs centrum invigdes 2005.

Så här ser det ut!

gustavsberg1

Plattfult, men kanske funktionellt?

gustavsberg2

En lada? Oh, hade det inte varit fint med några solfångare där?

konsum_gustavsberg

Entrén till Konsum. Välkommen, här är allt … fint och vackert? Love, peace and understanding.

gustavsberg_blomma

Den här kransen från 1976 (?) pyntade hela gallerian.

konst_gustavsberg

Detaljstudie av ett konstverk från 1995 som heter ”Mot okänt mål” av en konstnär som … jag inte vill förtala och nämna vid namn eftersom jag ju är konstkännaramatör. Jag kan sträcka mig så långt att jag tyckte att det inte var särskilt fint.

buuuu_gustavsberg

BÖH! (Observera den gigantiska snordroppen som hänger i näsan.)

gustavsbergvatten

Mitt i centrum låg regnvattnet och funderade på bättre tider. Men på denna öppna plats fanns faktiskt brunnar (se i bildens övre kant).

gustavsbergbrunn

Men hur vattnet skulle kunna rinna upp till dem var en gåta. Och varför placera brunnarna vid en parentesformad betonggrej?

Så, nu hoppar jag ner från mina höga hästar och suckar att vem är väl jag att tycka till och larva mig och stå i? Låten folk och fä bo där de bor, njuta av sina omgivningar och liv och återvänd till det vackra *host* Eskilstuna så blir det nog så bra så. Men innan dess … 

gustavsberg_utsikt

Kalaskompisarna i Gustavsberg hade den här utsikten …


Uppdatering …

Känsliga tittare varnas. Jag vill inte egentligen, men har av läsekretsen förstått att det finns ett litet intresse av en viss chokladboll som vilar tryggt inne på Delselius konditori i Gustavsbergs centrum. Fylld av en chokladbollsaversion av sällan skådat slag sedan en viss incident 1973 (till radions spelande av ”När Sofia dansar go-go”), kan jag faktiskt inte tänka mig något äckligare än just detta:

500gramschokladboll

Usch.

 

{ 54 kommentarer }

Dööööööden

av Lotten Bergman den 3 april 2015

Förra året berättade jag om långfredagstristessen som innebar att vi alla – hur oreligiösa vi än var – skulle lida med Jesus. Men att jag hade kommit ihåg fel.

I år ska vi inte lida, tänkte jag. I år ska vi frossa i döden!

(Jag ber om ursäkt redan i förväg. Bilderna i detta inlägg bör kanske inte granskas vid frukosten eller tillsammans med känsliga tittare. Känsliga läsare varnas också; detta är inte ett inlägg som hanterar döden med silkesvantar. Eller dito strumpor.)

Jag har hittat fantastiska bilder på målningar från 1500–1800-talen, men de hade inte några kommentarer eller bakgrundsfakta. Det var bara en massa anatomi-målningar som jag kände starkt för och ville titta närmare på, vilket är svårt när bilderna faktiskt är komprimerade. Så jag grävde lite.

När jag var i sjuårsåldern satt jag och granskade bilder på eksem, puckelryggar, akromegalidrabbade och polioskadade i en antik läkarbok som mamma och pappa förvarade i min ögonhöjd. Kanske är det denna min morbida sida som jag försöker odla just nu?

Willem van der Meer in Delft | Pieter van Mierevelt

1. Sitter de bakre männen månne bakom ett benrangelsdraperi?

1. Det här är en stor tavla – bred som en basketcenter är lång. (Okejrå, 202 cm.) Det är en avliden fängelsekund som det karvas i och alla män runt kroppen har kunnat identifieras som läkare (främst då Willem van der Meer som håller i skalpellen), studentkompisar och prominenta män från Delft. Att obduktionen sker i skenet av ett stearinljus är säkert mysigt, även om ingen av männen verkar särskilt intresserad eftersom de blåstirrar på målaren Pieter van Mierevelt 1617.

Frederik Ruysch | Jan van Neck

2. Å hu. Ett nyfött barn med moderkaka och allt.

2. Våra moderna ögon värjer sig (i den mån ögon kan det) inför detta motiv. Barn ska inte avbildas så här, säger vi. Men så har det inte alltid varit. Läkaren Frederik Ruysch (mannen som har tagit kommando på bilden) beundrades ofantligt för sitt handlag med döda människor, som han på olika sätt preparerade så att de såg levande ut. Och så hade han förstås ett alldeles eget anatomimuseum. (Jan van Neck målade tavlan någon gång i början av 1700-talet.)

Dr. Nicolaes Tulp | Rembrandt

3. Men ser det inte ut som rabarber, där i peangen?

3. Rembrandts målning av Nicolaes Tulp, som undersöker en anatomiskt sett intressant och helt korrekt arm, visar att man även kunde obducera i hatt år 1632. Tydligen var det verkligen så här; man kallade in alla intresserade till obduktionerna och så poserade man … tills likets förruttnelse väl fick alla att fly? Den enorma boken till höger antas vara ”De humani corporis fabrica” (1543) av Andreas Vesalius. Den döde mannen hette Aris Kindt och hade blivit dömd till döden för väpnat (”armed”) rån.

Dr. Frederik Ruysch | Adriaen Backer

4. Vad gör mannen längst till höger och vad är det mannen längst till vänster opponerar sig mot?

4. Dr Frederik Ruysch med skalpellen (han med anatomimuseet i bild 2) porträtterades 1670 av Adriaen Backer, och även om det inte går att finna en enda kvinna i målningarna av Ruysch, så var han även känd som barnmorskornas bäste vän och utbildare.

Sebastiaen Egbertsz | Nicolaes Eliaszoon Pickenoy

5. Goddag, goddag – är du skelettet Åke?

5. Här håller Sebastiaen Egbertsz en osteologilektion medan han står modell för  … en konstnär … 1619. I källan där jag hittade tavlorna står det att konstnären är Nicolaes Eliaszoon Pickenoy, vilket verkar vara helt fel och lite påhittat av Dickens. I senare källor står det att målaren är Thomas de Keyser. Sedan fann jag detta klargörande:

”From 1746 until 1983, the painting was thought to be the earliest work by Thomas de Keyser, son of the town architect and sculptor Hendrick de Keyser. In a recent article, however, Pieter van Thiel has removed it, with convincing arguments, from de Keyser’s work and assigned it tentatively to Werner van den Valckert.”

Hur som helst hade jag gärna sett fler män i kruskrage.

Willem Röell | Cornelis Troost

6. – Flytta på liket, jag vill sitta här på kanten som en cool majje i ”Lära för livet”.

 6. Jaså, 1728 var de där i medicinska sammanhang synnerligen opraktiska perukerna och blanka silkesstrumpor högsta mode. Då målade konstnären/skådespelaren Cornelis Troost av den blott 28-årige läkaren Willem Röell … som verkar ha samma handlag som min knäläkare. Mannen strax bakom honom hette Pieter Clevering och var övervakande apotekare.

Jan Deyman | Rembrandt

7. Det här ser ut att vara en illa photoshoppad bild.

 7. Rembrandt gjorde 1656 en stor tavla som dock nästan brann upp 1723 (eller mycket tidigare, källorna är inte eniga). Därför ser den konstig ut; man har helt enkelt klippt bort det förkolnade. Den döde 22-åringen Joris Fonteijns hjärna undersöks eftersom han var en seriemördare (kallad ”Black Jack”) som hade hängts tidigare samma dag, och man ville se om hans beteende kunde förklaras i hjärnvindlingarna. Rembrandts målning ser ju nästan tredimensionell ut med den dödes fötter rakt upp i åskådarens ansikte.

Heart’s Anatomy | Enrique Simonet

8. Ska bara kolla mina sms.

8. Enrique Simonets tavla (1890) med mannen som står med ett hjärta i handen (nej, inte en mobil) har analyserats och analyserats.

  • Varför ser läkaren beundrande på hjärtat som han har skurit ut?
  • Är det ens en läkare, såsom han är klädd?
  • Handlar det om ren och skär socialrealism?
  • Har han inte bara bokstavligt utan även bildligt slitit hjärtat ur henne?

Jag vill tillägga: är det en svamp där på bordet?

Glad långfredag på er alla!


Uppdatering
Jag måste dra upp Ökenråttans kommentar – med tanke på vad barn kan fascineras av:

Poeten Harriet Löwenhjelm och hennes lillebror Crispin hörde talas om likvax  och blev alldeles till sej; det måste dom se. Och slutligen kom det en förnöjd notering  i Harriets dagbok: ”Såg likvaxet!” Drömmen uppfylld.

{ 57 kommentarer }

Crystal Palace och The Great Exhibition of 1851

oktober 14, 2014

Den äldre generationen i min omedelbara närhet brukar få något glasartat i blicken (som gärna vänds uppåt taket) när de talar om ”Stockholmsutställningen 1930” och ”Hälsingborgsutställningen 1955” (H55). Jag kontrar lite lamt med … ”Bo97 i Staffanstorp” … Men vi vet ju inte vad vi pratar om. Den första världsutställningen som ägde rum i London 1851 […]

Läs hela alltet →

Kontaminasammanblandning

maj 21, 2014

Japp, det är ett av mina favoritord. Mycket bra. Smaka på det: Kontaminasammanblandning. Inte bara antyder det allt möjligt i en enda röra utan även ett litet missförstånd där nånstans. Mycket bra. Detta talar jag om för att jag har fullt i huvudet och svårt att prioritera vad som bör göras och inte. Enligt diverse råd […]

Läs hela alltet →

Pausfåglar och en knäppgök

april 3, 2014

Jag länkar här nedan till inlägg i min egen blogg, men det går inte alltid att följa länkarna så länge loopiadns ligger och ruvar i urlarna. Ibland finns bilderna på plats, ibland inte. (Jag har i min enfald gett bilderna namn med å, ä och ö i, vilket försvårar flytten alldeles kopiöst.) Hela överflyttningen tar […]

Läs hela alltet →

Att förstå dåtiden genom dels fakta, dels manipulation

juni 15, 2013

Ibland får jag höra att jag borde tänka mer på framtiden än på dådito. – Okej, nu tänker jag på framtiden allt vad jag kan. *gnissel* – Och vad finner du? – Kläder av folie och gasmasker på alla. – Jamen, nämen nu skojar du allt, Lotten. – Ja. För jag blir så vansinnigt mycket […]

Läs hela alltet →

Och här begår jag helgerån

maj 3, 2013

Jomensåatt. En annan åker ju till Lilla Hyttnäs i Sundborn och sover i Carl Larssons säng då och då. Fast Karins är skönare. Och nu när turisterna dräller in i ottan måste man ju gå upp för att bädda och städa undan efter sig, så då är det mycket bättre att ligga i Gökrummet. Nej, förlåt, […]

Läs hela alltet →

Modern skitkonst …?

mars 25, 2013

Jag vet inte hur många gånger jag har stått och stirrat på fånig konst som inte säger mig ett skvatt. Andra tittar på samma konst och säger ooooo och aaaaaaa och påstår att symbolismen sprutar som ett lagrat vin tapetserar munhålan. Å jag ba: – Pffft. Fnys. Tssst. Har har vi nu ett exempel: konstnären Marina […]

Läs hela alltet →