Loading
Lotten
  • Om mig
  • Föreläsningar & kurser
  • Språkpolis
  • Julkalenderfacit
  • KåseriskafferiHär kan du botanisera bland Lottens kåserier som jag skrev för Sydsvenskan och Hemmets Veckotidning. (Det här är alltså inte en blogg.)
  • Bloggen
  • Bloggarkiv
  • Facebook

Förmodligen? Hmmmm …

Swish: 070-8885542

Payson

Julkalendern 2017

Mejla mig gärna

lotten@bergman.com

Arkiv

Letar du efter något?

Inlägg

Bloggen

Knävelrapport #437

Bekymrade båskommentatorer frågar mig understundom hur det står till med knäna.

Då tar jag på mig tvångströja, munkavle och knäskydd samt våtvärmande omslag och försöker att inte lägga ut texten eftersom den är så jädra trist sedan den där dagen 2012 när jag trillade omkull och pajade menisken på scenen i Folkets hus i Umeå.

– AJ!

Men nu skådar jag en morgondag. Efter operationen den 17 augusti 2017 blev allt bra i ett par veckor, sedan gick allt åt helvete eftersom den bortopererade menisken (till synes) uppstod från de döda. Jag haltade och led. Men … det är inte meniskont egentligen – det är bara en jättestor muskelfästesinflammation som omfamnar en sena på insidan av benet, strax under knät!

Heureka! Hurra! Skål! Pukor och trumpeter! Aj!

Nu går jag hos inte mindre än två olika sjukgymnaster som får rapporter om varandras råd och aktiviteter.

• En är gratis (det är gratis med landstingsanslutna sjukgymnaster och fysioterapeuter i Sörmland), och han rynkar pannan, talar allvar med mig, masserar låret så att jag blir gul och blå, ger mig massa muskelövningar och blir inte alls imponerad när jag gör precis som han säger.
• Den andra behandlar mig med laser som ska ta bort svullnaden och stötvåg som ska minska inflammationen. Hon kostar skjortan, lyssnar tålmodigt på mitt babbel och är glad och nöjd med nästan allt jag gör.

Och så har hon ju den där underbara kinokinetistosiska tejpen som heter nåt helt annat.

Men vad har jag på låret där på bilden ovan? Det ser ju ut som en elchocksapparat! (Allmänheten blir bekymrad och undrar vad det är för stollerier som ska komplettera toklasern och galenskapsstötvågen.)

Det är elektroder som går till en apparat som heter Compex och som till min enorma förvåning används av all världens idrottsatletsproffs. Och mig, dårå.

– Bzzzzzzzz! säger apparaten och ger order till musklerna att spänna sig.
– Ajajajajajajajaj! skriker alla mina smärtreceptorer eftersom de inte alls gillar känslan.
– Moahahahahaaaaaaa, säger jag som skiter fullständigt i all smärta som inte sitter i knäregionen.

Anledningen till att muskelfästes-sens-inflammationen slog till är nämligen att min lårmuskel strax ovanför det onda knät är helt förtvinad; på fem år har jag inte använt den normalt. Vid alla basketövingar, alla promenader och alla dansskuttstillfällen har jag kompenserat med andra benet såpass att det onda benets muskler bara har lagt av. När jag plötsligt efter operationen kunde börja gå normalt igen, sa benet:

– WTF! Vabaha? Sluta! Det här känner jag inte igen! Stå still! Halta som förut! Stopp, annars inflammerar jag dig i ett fäste!

QED.

Share
21 november, 2017/16 Kommentarer/av Lotten Bergman
Bloggen

Korrläsning i Stockholm

Jag har haft anledning att traska runt i Stockholm. Först gick jag och gick. Sedan haltade jag och haltade. Och slutligen har jag nu hoppat på kryckor.

(Fortsättning följer en annan dag: det är förstås knävlarna som spökar.)

Men när jag gick och haltade och hoppade, hann jag se så fasligt mycket mer än jag brukar när jag hastar, halvspringer och åker tunnelbana eller ersättningsbuss. Jag har sett skolor med bokstäver överallt, sjukhus som är gymnasier och högskolor som är kontorshotell och massa konstverk.

”Styrka båtar föga där vett ej finnes.”

I norra änden av Drottninggatan finns en stackare som har fastnat i en tvättunna. Med armarna utsträckta för att inte tippa omkull men samtidigt dra in magen för att kunna komma loss? Eller är det månne ett återhållet rop på hjälp? Konstnären heter Beth Laurin och jag vill med henne och en svets hjälpa stackarn upp ur tvättunnan! Vad heter statyn som andas trängsel och klister …? Oj, jaså minsann. Så fel jag hade.

bethlaurin2017glad

”Glad” heter konstverket för bövelen! Skratta!

Så vacklar jag vidare. Knät vill inte alls vara med, men precis som i amerikanska krigsfilmer lämnar jag nobody behind.

Vid S:t Eriksplan har en gitarrmakare hittat massa versaler i ett förtjuuusande budskap!

Jag drar mig ännu mer norrut och ser dagens störste kämpe. Här har ni en som inte knäcks av lite stenöken eller skugga!

Men hon har säkerligen inte lika ont i knäna som jag.

Mellan Odenplan och Observatorielunden finns en gata med ett relativt diskret palats. Studentpalatset!

Titta: gubbar på pelare!

– De där gubbarna ser helt klart ut som antikens filosofer eller dramatiker! tänkte jag. Ooooh, hoppas att en av dem är min favorit Aristofanes! Vad kul, en skylt! Läsa läsa, titta titta, muttra och granska. Hm. Det är nåt som är fel.

Från vänster till höger? Men tomten till höger ser verkligen ut som Sokrates!

Längst till höger. Är inte detta Sokrates med potatisnäsan?

Längst till vänster. Är detta inte Sofokles, som ju är mycket mindre jultomte än Sokrates?

Efter att ha försökt acceptera skylten och gubbarna i den ordning som de påstods vara uppsatta på pelarna, kom jag på hur man ju ska titta på dem. Baklänges!

Nu stämmer det! Nu när jag tittar bakom mitt eget huvud, är Sokrates längst till vänster. Puh.

Knävlarna och jag ska nu vila och äta knarkpiller. Det är nämligen meningen att vi ska åka till Oxford i morgon tisdag …

Share
10 juli, 2017/33 Kommentarer/av Lotten Bergman
Bloggen

Umeås Folkets hus revisited

Jag och mitt onda knä klev in i Folkets hus-lokalerna och kände inte igen oss.

– Vad har hänt? sa jag.
– Vi har renoverat! sa arrangören.
– Men här kan jag ju inte trilla! sa jag.

Tanken var nämligen att knät som jag skadade här den 6 november 2012 (se gårdagens inlägg), skulle fås omkull på samma sätt igen, och att knät då på ett magiskt sätt skulle helas ungefär som att minus & minus blir plus.

Föreläsningen inleddes och jag berättade förstås först om det som hände för drygt två år sedan och att allt var ombyggt och att det ju var bra eftersom jag inte gillade det gamla golvet.

Med mig på scenen hade jag två teckentolkare – en som visade svenskt teckenspråk och en som visade TS (tecknad svenska) TSS (tecken som stöd för avläsning). Golvet var nu en parkett och det enda jag kunde hoppas på var att de gröna luddmattorna (se nedan) skulle lägga fälleben för mig eller att teckentolkarna skulle förvirra mig så att jag tog fel på scen och golv.

lotten_teckentolk

Just här tror jag att jag säger ”SEEMIKOLOOON”.

I kaffepausen kom en vaktmästare och väste lite diskret att jag hade sagt fel.

– Fel?
– Ja, det stämmer inte att …
– Men jag har aldrig fel!
– … att du trillade här. Du trillade på den andra scenen.
– I KNEW IT! Det här är fel scen! YES!
– Oj. Eh.
– TA MIG TILL DEN ANDRA SCENEN!
– Jahaja, jaså, kom den här vägen.

folketshuskulvert

Ojojojoj, så spännande! Scenkulvertar, ett virrvarr av trappor och låsta dörrar! Bruce Willis och jag flyr tillsammans! Explosioner hörs i bakgrunden!

Vi kom slutligen in på den gamla scenen – där jag förstås kände igen mig – och jag vinglade ut på den så ostadigt som jag någonsin kunde och blundade lite så att jag inte skulle se tejpningen på scengolvet.

tejpadmatta

Men en bild var jag ju tvungen att ta, så då öppnade jag ögonen.

Men nej. Inget trill föll sig naturligt, så jag fick gå tillbaka och genomföra föreläsningen som planerat och knät känns precis som vanligt. (Aj.) Dock får jag en ny chans imorrn, när jag står och pratar inför 260 andra åhörare på samma ställe.

Men nu till sedvanlig hotellrapport, eftersom jag bor i ett designat rum. Minns ni dessa tider?

handfatsrum_foto_Robin D_

Handfat på rummet!

Jag vet inte hur de tänkte, de som bestämde sig för att man nu, i dessa moderna tider vill ha handfatet i ett annat rum än toan. Kanske så här?

  • Man vill ju ha miljöombyte efter sittningen.
  • Handtvätt ska inte associeras till kiss & bajs.
  • Ett handfat förgyller ju annars så trista sovrum.
  • Det är inte vilket handfat som helst, det är design!
  • Det här med att ha handfat på rummet kommer att göra succé i sociala medier.
  • Hur ska man annars ha koll på att alla som har varit på toa tvättar händerna som de ska?
hotellhandfat

Handfat på rymmen! (Ni ser väl vad som står längst till vänster på fönsterbrädan? VATTENKOKARE! TEPÅSAR! PRISA GUDARNA OCH HOTELL AVENY!)

handfathotell_close

Ytan är jättehalkig och allt rinner ner i springan mellan vägg och glasskiva. Och stoppluppen i handfatet saknas ju så att designen helt går förlorad! Upprörande! (Nej, inte särskilt.)

Men nu till den allra, allra häftigaste designen i mitt hotellrum – Henrik Dagårds hantlar!

hotellhantlar

På väggen bredvid sängen! En dvd med hantelhanteringstips sitter uppsatt (med en möbeltass), men jag har inte en såpass omodern dator att jag kan stoppa in dylika prylar.

Eftersom det är viktigt med armkraft, har jag gjort stavtagsliknande rörelser under hela detta inläggs tillblivelse.

Share
20 januari, 2015/58 Kommentarer/av Lotten Bergman
Bloggen

Hej, kära knädagbok

knee1Det var ju länge sedan jag berättade om knäna! Och allmänheten sitter ju och vrider sina händer av oro! Hur går det för mig?

(Det är av en speciell anledning som jag tar upp detta just nu – varför kommer ni att få veta strax.)

I morse hoppade kravlade jag ur sängen efter en hel natts sömn, vilket är ovanligt och bara sker om jag knarkar lite innan jag släcker för natten. Det jag bedövar mig med är starka trallalapiller, som om man tar dem i vaket tillstånd orsakar ganska trevlig yrsel … men som man alltså inte alls får njuta av när man sover.

Men man får ju njuta av att sova, förstås.

Sedan hastade jag medelst halkning till sjukhusets simbassäng, där jag varje måndag iklädd Transformersfötter simmar som Usain Bolt springer.

simverktygSedan körde jag som en biltjuv tvärs över stan för att styrketräningssjukgymnastisera med ett gäng som har lika kassa knän som jag, men alla i gruppen är 75–85 år gamla. Alla ger mig – den väldigt unga snärtan – beröm för att jag med deras mått mätt är ett under av fysik, så jag går alltid från dessa sessioner med ett självförtroende som Muhammad Ali. Jag trippade ut, dansade, jabbade, tog några hoppsasteg och flög fram av hybrislycka.

Sedan föll jag omkull som i en slapstickfilm och slog i rumpan och armen.

lottens_arm

Det här är inte en rumpa.

Nu har jag tagit in på hotell på Arlanda (med te på rummet!) och ligger och jäser i en bred säng som är en sån därn som man vill fotografera.

hotellarlanda

Yepp, sänggaveln är i vitt konstläder.

Jag ska alltså flyga nånstans i arla morgonstund. Och nu till anledningsavslöjandet. Man skulle kunna säga att cirkeln är sluten eftersom hela dagen har gått i fallens och knänas tecken. För att jag i morgon ska …

– trumvirvel –

… föreläsa i Folkets Hus i Umeå där jag så förfärligt föll den 6 november 2012.

lottentrillar_ume

Detta nämligen var knäföljetongens första kapitel.

Hur ska det gå, hur ska det gå?

 

Share
19 januari, 2015/49 Kommentarer/av Lotten Bergman
Bloggen

Är det inte det ena, så är det fan det andra: stötvågsbehandling

robocop1

Robocopbenet, även kallat ortosen.

The never ending story om mina knävlar har härmed fått ett dotterbolag: hälseneknaster. Det dök upp alldeles efter att Robocop gjorde entré i mitt liv, så jag skyller allt på den.

Nu har jag ju haft hälseneproblem förut så jag vet att man ska

  • sätta in kilar i skorna (under hälen)
  • sluta gå långa promenader
  • undvika barfotagång
  • stretcha fötterna före frukost
  • göra tåhävningar i trappa.

Men denna läkning tar evigheters evighet, så jag tog mina samlade besparingar som skulle ha gått till nya löparskor (oh the irony) och uppsökte trollmor som med hjälp av hemliga formler och dekokter skulle skrämma bort smärtan.

Med stötvågsbehandling! Åh, så kul! Nya apparater!

”En kompressorgenererar pneumatisk energi vilken överförs via en löpande kula till ett munstycke (’applikator’) som genererar stötvågor ner i den skadade vävnaden.”

Trollmor verkade inte alls hålla på med hokus pokus utan gjorde ett noggrant ultraljud där man kunde se att jag var jättesvullen i båda hälarna – senan ska i normalfall vara max 3 mm tjock och mina var som sumobrottare hela 8 mm.

ultraljud_heel

Ultraljudsselfie.

Jag låg kvar och lyssnade på sjukgymnasternas mummel om mina hälar och sköt in lite information om knävlarna och alla mina intressanta problem.

– Nu sätter jag igång stötvågorna. Det kommer förmodligen att göra ont.
– Pfftttt, jag har fött fem barn s… IIIIIIIHHHH! AJ!
– Står du ut?
– Pust pust flås flås!
– Är du okej?
– Jag profylaxandas. Pust pust flås flås!

Det kändes som om hon bröt sönder mina hälar i småflisor, nämligen.

heel2

Stötljudsselfie.

Sedan togs trolleriverktygen fram: kinesiotejp. Jag fick välja färg själv, vilket inte var ett dugg svårt i dessa VM-tider.

tejp_kinesio

Kinesiotejpen med ett budskap: heja Sverige!

Och nu till klimax: det funkar. Jag vet inte vad som har hänt, men jag har inte alls lika ont i hälsenorna längre. Så nu kan jag hålla fullt fokus på smärtan i knät igen.

Share
23 maj, 2014/41 Kommentarer/av Lotten Bergman
Bloggen

Knävlarna, kapitel 47

Ni har ju fått se mitt vänsterknä i allsköns utstyrslar och mackapärer under de senaste två åren. Vi tar en snabbrepris:

Fall i Folkets hus i Umeå.

Fall i Folkets hus i Umeå.

Jahaja, väldigt intressant, dääär, fantastiskt starka ledband.

Jahaja, väldigt intressant, dääär, fantastiskt starka ledband.

Normalt slitage, se på fan.

Normalt slitage, se på fan.

Suuuuga, suuuuga lilla knät.

Suuuuga, suuuuga lilla knät.

OPERERERA HÄR!

OPERERERA HÄR!

Jomen. Robocoplotten slår till.

Jomen. Robocoplotten slår till.

Hej akupunktur!

Hej akupunktur!

Eh. Öh. Nej, här är vi inte riktigt än.

Eh. Öh. Nej, här är vi inte riktigt än.

Efter sjuttiosju knäsorger och etthundratusensjuttitre knäbedrövelser fick jag idag från smärtkliniken i Nyköping en ny produkt som heter ”Painmaster – on the spot relief”. Eftersom jag faktiskt bara har ont just on the one spot, kanske detta kan funka? Man sätter fast två mojer på knät och så kopplar man fast en sladdmoj och en blinkmoj så att det ser ut så här medan mikroströmmen far och flyger genom det onda:

PM_PatchSet web

Och så lägger man sig att sova.

Share
15 april, 2014/64 Kommentarer/av Lotten Bergman
Bloggen

När knäartrosen mötte knäortosen

Jag – om några år.

Jag – om några år.

Vad ni inte vet i The Never Ending Knästory, är att jag var och ståröntgade knät för tio dagar sedan. Med belastning, alltså. Därefter skickades röntgenplåtarna till Herr Doktor zom brüter på düska.

– Din kneschkål är inte brra. Du har ont där, ja?
– Nej, jag har inte alls ont i knäskålstrakterna utan här, på sidan.
– Zidan? Jaaa. Där är det inte heller brra. Veldig schliten.

Det mystiska är alltså att jag för två år sedan inte hade mer än normala förslitningar och att jag sedan meniskreparationen för ett år sedan hux flux har utvecklat en sådan grav artros att jag inte sover på nätterna och endast undantagsvis kan låta blir att prata om knäna. Kommer ni ihåg SleepCycle, som jag blev så förtjust i för fyra år sedan? Kolla vilka framsteg jag har gjort på sovfronten sedan dess (de skumögda kan klicka på bilderna för ytterligare info):

sömn17mars2014

 

2SÖMN18MARS2014

Men den här senaste ortopeden sa (när han hade berömt mina fantastiskt starka ledband) att mitt knä kan göra mindre ont om vi gör mig kobent så att belastningen inte ligger på samma onda ställe som idag. Jag ska bara ha på mig en tillrättavisande skena som heter knäortos. Och den ska jag ha på mig så fort jag rör på mig i ungefär två månader – och då kan jag göra allt som jag vill göra så länge det inte gör för ont. Om det hjälper, kan man gå in i knät (iiiih!) och vinkla till kobentheten så att den blir permanent.

 Jag såg detta framför mig och suckade lite.

Jag såg detta framför mig och suckade lite.

– Kan jag spela basket med en sådan där sk…
– Hahahahaaaaaa, hahaaaaaaa, haaahahaaaaaaa, du var mig en rrrolig perrzån, sa läkaren.

Och nu tillbaka till nutiden. Igår vad jag först på artrosträning i en varm bassäng på sjukhuset. Då har jag ett flytetyg och så vandrar och springer jag omkring i vattnet med halta Hasse och lytta Lotta.

Den här sitter alltså på ryggen och knäpps framtill.

Den här sitter alltså på ryggen och knäpps framtill.

Med blött hår och klorsprängda ögon sprintade (eh) jag sedan till ortpedverkstan för att mätas och undersökas.

Sedan fick jag möta min nya vän: Robocop.

Där fick jag möta min nya vän: Robocop.

Där, precis i mitten av det runda sitter det onda.

Där, precis i mitten av det runda sitter det onda.

Coolhetsfaktorn slog i taket, jag började yra om Ironman och Arnold och trippade omkring i ortopedlokalerna som ett litet poliobarn på grönbete. (Även om jag inte kände minsta lilla skillnad. Men jag var ju coolast i stan.)

Tyvärr var mina knän inte alls så muskulösa (eller svullna) som jag trodde, så jag måste vänta i  två veckor på att storlek small ska levereras. Small. Mina ben är i storlek small. Hej muskelträning, här kommer jag!

Share
18 mars, 2014/52 Kommentarer/av Lotten Bergman
Bloggen

Efterlysning: ortopedisk trollkarl

Det onda knät är som en mjölkstockning, som en bruten tå, som en spik i pannloben och som en skottskada på nyckelbenet.

Och jag är inte Bruce Willis. Jag är mer som Woody Allen.

Eller som lejonet i Trollkarlen från Oz.

(Man behöver bara titta från 1,21 till 1,26.)

Precis så här sitter jag just nu. (Vilket betyder att jag skriver på tangentbordet med tårna.)

Precis så här sitter jag just nu. (Vilket betyder att jag skriver på tangentbordet med tårna.)

Moment 22 à la Bergman:

  • Jag kan inte ta mina starka morfintabletter för då blir det snurrigt, konstigt och sömnigt och då kan jag ju inte korrläsa och skriva den där artikeln till Språktidningen.
  • Jag har så ont i knät att all min kunskap ordföljd om och, kommattering samt; stavande och ordböjelser försvinner i en pipeline som leder ner till smärtcentrum.
  • Förlåt, upp till smärtcentrum. Och nu vet jag inte ens hur man gör en korrekt punktlista.
  • Smärtkliniksdoktorn säger att jag ska röra på mig och inte ha kryckor men jag har så ont i knät att jag inte kan röra på mig utan kryckor.
  • Alla andra i Sörmland har lika ont som jag och ringer samtidigt som jag till smärtkliniken så att ingen av oss kommer fram under den korta timme som man får ringa och tala om att man har ont.

Jag må ha artros, men att ha oavbruten punktsmärta på ett så här konstigt sätt tror jag beror på något annat. Nu ska jag trippa på lätta fjät ner till stan och köpa mig en knäprotes.

Tiddeldooo!

Share
29 januari, 2014/73 Kommentarer/av Lotten Bergman
Bloggen

Primalskrik: knädiagnos!

The never ending story om mina knän. Extremt kort sammanfattning:

Jag bestämde mig 2012 för att undersöka varför mina sedan 30 år svullna, värkande knän inte var vackra som på retuscherade bilder.
Kortison insprutades.
Jag föll omkull på en scen i Folkets Hus i Umeå.
Jag opererades i vänsterknät – trasig menisk och vilsna broskbitar togs bort.
Jag fick överjävligt ont och började tablettknapra.
Jag fick en kortisonspruta som visste var den tog.
Jag fick ännu en kortisonspruta och meddelades att på magnetröntgen syns ingenting.
Jag blev remitterad till smärtkliniken i Nyköping, där man tar hand om människor som har oförklarligt ont.

Nu är det så att vägen till Nyköping på kartan må se ut så här.

Nu är det så att vägen till Nyköping på kartan må se ut så här.

Men i verkligheten ser den ut så här.

Men i verkligheten ser den ut så här.

Och lite så här när det snöar.

Och lite så här när det snöar.

Därför bestämde jag mig för att ta buss till Nyköping – en resa på drygt 90 minuter med säkerhetsbälte och internetvågor samt möjlighet till tupplur.

Så länge varken Keanu eller Sandra är inblandade i bussresor, brukar det ju gå bra.

Så länge varken Keanu eller Sandra är inblandade i bussresor, brukar det ju gå bra.

Men bussar går ju inte lika ofta eller lika snabbt som ens egen bil, så min lilla utflykt till Nyköping och 45 minuters läkarbesök tog sammanlagt sex timmar. Med internet? Säkerhetsbälte? Tupplur?

JA! (Ni trodde bombis att allt skulle gå åt skogen, men icke denna gång.)

Men hur är det nu med knät fråm hell? Varför måste jag halta, äta piller, gå med kryckor och sova ytterst sparsamt istället för att hoppa, skutta, springa och sova som vanligt folk? Enligt ortopediska idrottsläkaren med landslagsmeriter som gav mig kortison i höstas ”syns det ingenting på magnetröntgen” och smärtan beror på ”en operationsskada”.

Visst är det då lite underligt att smärtkliniksläkaren igår kunde ta fram magnetröntgenläkarens journal från i somras, där det står:

• I leden finns ökad mängd vätska. Det finns ett litet meniskganglion. Intill kanten av semimembranosus finns en oval vätskeansamling med en tunn kapsel. Den har en längd på 2,7 cm och en maximal bredd på 1,3 cm.
• Ingen ruptur av korsbanden eller meniskerna. I den mediala meniskens mellersta del finns lite diffusa signalförändringar utan påvisad rupturspalt [inte trasigt alltså].
• Medialt finns kraftig artros med långa, djupa broskdefekter i femurkondylen. Ingen artros lateralt. I patellaleden finns höggradig artros med kraftig broskdestruktion på patellan [knäskålen] och femur.

”På magnetröntgen syns ingenting” sa ortopedidrottsläkaren med landslagsmeriter, jahaja.

damon-angry

Okej, nu är jag artrospatient som ska rehabträna, äta antiinflammatoriska piller och sätta smärtplåster på det onda. Vad kul! Hur mycket basket tror ni ingår i artrosträningen?

Share
24 januari, 2014/65 Kommentarer/av Lotten Bergman
Bloggen

Härmed meddelas

Jag stod i vardagsrummet och tittade lite slött på en bunt med böcker som skulle flyttas från golvet till hyllan med de allra vackraste böckerna (röda och guldiga). På ovanvåningen. Gah.

Jag tittade på böckerna och tänkte ”nämen de här har ju legat här i en halv evighet, det är väl jättedumt”. Och inget grovsoprum har vi.

Jag tog sedan ett bestämt steg framåt och den stora bunten i famnen och så sprang jag på relativt lätta ben uppför den mångfärgade trappan och satte in de vackra böckerna i rätt bokhylla.

Sedan stannade jag till. Tittade på böckerna och tänkte ”jaha”. Tittade på mina egna fötter och tänkte ”jaha?”. Lyfte blicken och såg det halvmålade taket och sa högt:

– VA?

För halvsprinten uppför trappan hade jag ju genomfört utan större problem. Knävlarna som har hindrat mig sedan i april 2012 och som fick mig att storgråta så sent som för en dryg vecka sedan … gjorde inte jätteont.

Så. Nu ber jag er alla att säga peppar peppar och knacka er själva i huvudet eller annan lämplig träyta. Det här med knäna kanske kommer att ordna sig trots allt.

artroslotten

Share
5 oktober, 2013/56 Kommentarer/av Lotten Bergman
Sida 1 av 212

Förmodligen? Hmmmm …

Swish: 070-8885542

Payson

Julkalendern 2017

Mejla mig gärna

lotten@bergman.com

Arkiv

Letar du efter något?

De fem senaste

  • VARNING! sa passkontrollen … 19 april, 2018
  • Ögonöppnande operation 15 april, 2018
  • Den nya dataskyddslagen – GDPR 10 april, 2018
  • Akademiens Kjell & Company och Clas Ohlson 7 april, 2018
  • Biografmaskinist Bergman 5 april, 2018

I källaren

april 2018
M T O T F L S
« Mar    
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
30  

Arkiv

©Lotten Bergman - Enfold Theme by Kriesi
Scroll to top