Loading
Lotten
  • Om mig
  • Föreläsningar & kurser
  • Språkpolis
  • Julkalenderfacit
  • KåseriskafferiHär kan du botanisera bland Lottens kåserier som jag skrev för Sydsvenskan och Hemmets Veckotidning. (Det här är alltså inte en blogg.)
  • Bloggen
  • Bloggarkiv
  • Facebook

Förmodligen? Hmmmm …

Swish: 070-8885542

Payson

Julkalendern 2017

Mejla mig gärna

lotten@bergman.com

Arkiv

Letar du efter något?

Inlägg

Bloggen

Knävelrapport #437

Bekymrade båskommentatorer frågar mig understundom hur det står till med knäna.

Då tar jag på mig tvångströja, munkavle och knäskydd samt våtvärmande omslag och försöker att inte lägga ut texten eftersom den är så jädra trist sedan den där dagen 2012 när jag trillade omkull och pajade menisken på scenen i Folkets hus i Umeå.

– AJ!

Men nu skådar jag en morgondag. Efter operationen den 17 augusti 2017 blev allt bra i ett par veckor, sedan gick allt åt helvete eftersom den bortopererade menisken (till synes) uppstod från de döda. Jag haltade och led. Men … det är inte meniskont egentligen – det är bara en jättestor muskelfästesinflammation som omfamnar en sena på insidan av benet, strax under knät!

Heureka! Hurra! Skål! Pukor och trumpeter! Aj!

Nu går jag hos inte mindre än två olika sjukgymnaster som får rapporter om varandras råd och aktiviteter.

• En är gratis (det är gratis med landstingsanslutna sjukgymnaster och fysioterapeuter i Sörmland), och han rynkar pannan, talar allvar med mig, masserar låret så att jag blir gul och blå, ger mig massa muskelövningar och blir inte alls imponerad när jag gör precis som han säger.
• Den andra behandlar mig med laser som ska ta bort svullnaden och stötvåg som ska minska inflammationen. Hon kostar skjortan, lyssnar tålmodigt på mitt babbel och är glad och nöjd med nästan allt jag gör.

Och så har hon ju den där underbara kinokinetistosiska tejpen som heter nåt helt annat.

Men vad har jag på låret där på bilden ovan? Det ser ju ut som en elchocksapparat! (Allmänheten blir bekymrad och undrar vad det är för stollerier som ska komplettera toklasern och galenskapsstötvågen.)

Det är elektroder som går till en apparat som heter Compex och som till min enorma förvåning används av all världens idrottsatletsproffs. Och mig, dårå.

– Bzzzzzzzz! säger apparaten och ger order till musklerna att spänna sig.
– Ajajajajajajajaj! skriker alla mina smärtreceptorer eftersom de inte alls gillar känslan.
– Moahahahahaaaaaaa, säger jag som skiter fullständigt i all smärta som inte sitter i knäregionen.

Anledningen till att muskelfästes-sens-inflammationen slog till är nämligen att min lårmuskel strax ovanför det onda knät är helt förtvinad; på fem år har jag inte använt den normalt. Vid alla basketövingar, alla promenader och alla dansskuttstillfällen har jag kompenserat med andra benet såpass att det onda benets muskler bara har lagt av. När jag plötsligt efter operationen kunde börja gå normalt igen, sa benet:

– WTF! Vabaha? Sluta! Det här känner jag inte igen! Stå still! Halta som förut! Stopp, annars inflammerar jag dig i ett fäste!

QED.

Share
21 november, 2017/16 Kommentarer/av Lotten Bergman
Bloggen

Jag går som en indian

Plötsligt pratar alla (definitionsfråga förstås) om hur det kommer sig att vi går som vi går.

För så här med hälen pang i marken först, gick vi ju inte alls för 500 år sedan. Ahaaaaa, tänker ni och minns hur jag skrev om de tokiga 100 åren när vi inte hade höger- och vänsterskor; nästan alla skor var då identiska, oavsett vilken fot som skulle i.

En 1500-talstolla.

Men njae, nu handlar det om hur vi ju inte hade hårda skor med klack förrän på 1500-talet. (Träskor fanns dock i Nederländerna på 1200-talet. I Sverige nämns tollorna inte i tryckta källor förrän 1496.)

En 1700-talssko.

Tänk hur ni går barfota på en grusgång. Aj, aj, aj, säger ni och minns hur ni som småbarn sprang obehindrat på allt, inklusive glödande kol. Men visst sätter ni i ert barfotaminne nu ner fotbladet före hälen? Prova!

[provpaus]

Känner ni er lite fåniga? Som balettdansöser? Yup, så är det. Sådär gick man alltså innan de hårda skorna uppfanns!

Modern barfotasko!

Nu kan ni – om ni är nyfikna eller inte tror mig – kolla på den här videon med kramsande grusgångar och en man iklädd mockasinmjuka skor.

Och nu till mitt (jävla) knä. Jag skrev ju häromdan att det gör mer ont trots operationen. Men vet ni vad som händer om jag trippar omkring som mannen i videon?

– Det gör inte lika ont!

Trippetripp, trippar jag och kan inte fara fram som ett jehu eftersom jag

  • måste koncentrera mig
  • får ont om det går för snabbt
  • vill försöka vara någorlunda gåkonsekvent i en vecka i alla fall
  • har hört av en fysioterapeut att jag har muskelfäste- eller seninflammation och att det här inte alls är en dum idé.

Det här är jag.

Share
14 oktober, 2017/56 Kommentarer/av Lotten Bergman
Bloggen

Knät gör ont

Det nyopererade knät (17/8) gör ont. Mer ont än för två veckor sedan, men mindre ont än före operationen. Jag gör mina fysioterapeutiska övningar som jag ska. Men vaff… jag skulle ju dunka, dansa jitterbugg och stappla upp på Himalaya redan igår, hade jag tänkt.

Så här känner jag mig.

Då kan man förstås påtala att det finns människor som det är mer synd om, vilket ju är en självklarhet som inte piggar upp alls.

Määääh.

Fly mig istället en hovnarr! Berätta en rolig historia! Öppna champagnen! Eller, vänta, här har vi sådant som är uppiggande …

Sådärja. Nu är jag inte riktigt lika bekymrad längre. Jag har nämligen kommit på att jag helt enkelt är Rom. Inte den här:

Nej, just nu är jag som Rom på 200-talet: ledsen över forna stordåd, flödande vin och vita pelare. Jag kravlar förstås i leran, men gör det som soldat Bom med ett leende.

Jag ska fortsätta simma som Doris i Hitta Nemo och tänka som Paul McCartneys pappa: ”Put it there [sträcker fram handen] if it weighs a ton.”

Mitt knä-Colosseum ligger kanske i ruiner, men är vackert i kvällsljus.

Verkmästaren i knät har bara tappat en hammare bakom knäskålen, förlagt förstoringsglaset och råkat ta salt istället för socker i cementblandningen. 

Share
1 oktober, 2017/29 Kommentarer/av Lotten Bergman
Bloggen

Wounded Knee Massacre! Sophiahemmet FTW!

– Bort, fula slemklump! sa Cornwall till Gloucester i King Lear.
– Ja: bort, fula slemklump! sa jag till min satans menisk.

Igår hade jag tydligen 100 % menisk i knäna. Detta trots att kirurgen den 10 januari 2013 sades ha karvat bort de skadade delarna som jag fick när jag trillade omkull på scenen i Umeå 2012. Den mystiska skada som jag utan att känna till det lyckades orsaka nu i somras, var tydligen även den meniskrelaterad. Säg ”menisk” och jag får något mörkt i blicken. (Men kanske säger jag det inte längre.)

Alla meniskslamsor fick under onsdagen gå på basketlandskamp och se Sveriges tvåmetersmän vinna – och se här så fint jag (trots menisken) ler i tv-sändningen:

Sverige ledde här med 35-12, vilket var helt sanslöst fantastiskt! (Bilden togs av en tv-tittande basketspelarmamma hemma i Eskilstuna.)

Idag har jag däremot kanske bara 95 % menisk kvar eftersom en superhjälte gick in i knät och såg hur jävla trasig menisken var och därför tog han … zzzzz och zzzzz samt zzzzz. (Han förklarade vad han hade gjort, men jag måste ha slumrat till, för jag minns bara att han var glad, att sjuksköterskan på uppvaket var glad, att gardinerna var så blåa och fina samt att solen lyste både ute och inne.)

Nu följer här en oerhört utförlig rapport. Med en nästan-nakenbild. (Känsliga tittare varnas.) Det kan bero på att jag är påverkad av morfin, men också på att de där bortplockade meniskslamsorna och smärtan har tyngt mig så att jag just nu flyger på små lyckliga endorfinmoln.

I morse vaknade jag med svinto-frisyr hos min mamma på S:t Eriksplan. Man måste tvätta sig noggrant med ett desinfektionsmedel både dan före dan och på operationsdagens morgon – och detta medel funkar lika bra på håret som någonsin sandpapper och ullkarda. Dessutom är det vansinnigt trist att tvätta varenda liten cm² av kroppen.

Jag gick de 31 minuternas gångväg till Sophiahemmet eftersom

  • det kanske var sista gången jag gick en promenad
  • jag kanske skulle komma att vakna med ett amputerat ben
  • narkosen kanske skulle hamna fel så att jag aldrig mer skulle vakna eftersom narkosläkaren kanske var full
  • huvudstaden i solljus klockan 06:45 är alldeles förtjusande!

Gjorde det ont i knät? Ja, som satan. Men, förstår ni, jag var precis som Gunde Svan med sin axel ur led, som Björn Borg med muskelsträckningen i magen och som Anja Pärson med ett störtloppsfall i hela kroppen – bara lite ”äsch, pffft, tssst”.

Jag var även som Butcher 1988.

Under promenaden mötte jag nästan bara morgonjoggare med ryggsäck, en och annan onsdagspubseftersläntrare och hundägare. Cykelställena stod tomma och bilarna var få. ”De överlevande” var som vanligt min första association.

Framme på Sophiahemmet fick jag byta om till JÄTTESTORA, grova trosor med gällivarehäng. I mina ögon var de så fantastiskt roliga och absurda, att jag snabbt konstaterade att jag var ensam i omklädningsrummet och därför borde ta en bild. För att inte bli anklagad för att göra utvik à la Fib Akutellt 1975, har jag kapat bilden upptill och gjort den svart-vit.

Se alltså på bilden som ett semidokumentärt konstverk eller som reklam för lumpenkalsonger 1944.

Iklädd dessa – samt knähöga strumpor och en djupblå pappersmorgonrock – fick jag sedan i en stor sjuksal träffa en himla massa människor som presenterade sig med namn och titel. Alla var så rasande trevliga.

– Hej, det är jag som är narkosläkaren, sa narkosläkaren.
– Hej, är du nykter? svarade jag.
– Det var då en jävla fråga! hörde jag en uppbragt patient säga på andra sidan förhänget.

Narkosläkaren sa att det nog är värre med flygplanspiloter, som gärna slår runt på kvällarna före en flygning. Operationsläkaren, operationssköterskan, operationsundersköterskan och narkossköterskan blev alla mina bästa vänner och jag fick berätta allt jag visste om särskrivningar och sociolekter, som inte räknas som dialekter.

– Sociolekten ”svenska med arabisk brytning” som talas av ungdomar som har svenska som modersmål ger nämligen hög status. Keff och guss och … bla bla bla sa jag.

Dessutom berättade jag för säkerhets skull att jag en gång vaknade efter narkosen och hade tio sjukvårdare som skrattande hängde över mig eftersom jag under narkosens inflytande hade berättat om min dröm – en lång och ingående samt av detaljer fylld fantasi där jag kysste Johnny Depp.

Istället för att räkna ner från tio strax innan narkosen tog mig till drömlandet med Hollywoodskådespelare, sa jag:

– Särskrivningar som är roliga, är t.ex. ”färsk kyckling lever” och ”drages i vått till stånd” och det påminner mig om … sju öl. Sex öl. Nej, åtta öl och nzzzzzzzzzz …

Sedan drömde jag om landskampen.

Drömmen såg ut precis så här. (Basketspanjoren och svärsonen Julian, basketspelarna Ramon och Emma samt baskettanten Lotten.)

Klockan 09:45 blev jag väckt av uppvakets sjuksköterska, som hette precis som min Broder Jakob. Han frågade om jag hade ont, och ville veta på en skala till 10 hur ont jag i så fall hade. ”Sju eller åtta, satan vad ont det gör!” tänkte jag och svarade käckt:

– Ptja, fem … sex kanske.

Då fick jag en rosa-brun morfindos och kände strax att jag skulle kunna gå upp och dunka med herrboll uppe på 3,05 meters korghöjd.

– Har du väckt mig före 09:45? sa jag nyfiket till uppvakets anfader: Syster Jakob.
– Javisst, klockan halv tio pratade du en himla massa om särskrivningar och att du inte hade kysst Johnny Depp samt att du var besviken över det.
– Oj, förlåt, sa jag, för Syster Jakob kunde ju inte veta vad det var jag hade babblat om i operationsrummet.

Sedan fortsatte jag glatt att babbla och gav massa boktips – och drog det där om sociolekter igen. Varefter jag helt utan smärta trippade in på toa, träffade kirurgen (fast inte inne på toa) och försökte att låta bli att kyssa honom i brist på Johnny Depp.

Det är så hälsosamt och stärkande på sjukhus!

– Berätta om operationen! sa jag.
– Jag skulle precis säga att jag nu tänkte berätta om operationen, sa kirurgen.
– Sorry.
– Det här kommer att bli bra. Vi gick in här på insidan av knät och såg precis vad det var som har gjort så ont. Då reagerade du kraftigt med höjd puls och blodtryck – du kände alltså ingenting under narkos, men då hade du ont. Rejält ont.

Aha, tänkte jag och kom ihåg den överraskande stora mängden salt som jag nyss hade gnuggat bort ur ögonvrårna.

– Vi kollade också på utsidan av knät, men kunde inte se att någon del av menisken saknades. Detta är underligt med tanke på din tidigare operation, där en del av menisken ju skulle ha tagits bort.
– Men vaff…?
– Ja, men nu är det fixat. Du har lite flikar i brosket och du är lite skrovlig bakom knäskålen, men någon grav artros såg vi inte. Mild artros, javisst. Men sannerligen inte ”grav” som det stod i en av dina tidigare journaler.

Än en gång fick jag motstå impulsen att kasta mig om halsen på Johnny Depp. Eh, kirurgen.

Och så fick jag svar på varför man inte sätter in menisk-implantat när man ju fyller all världens byster med hur mycket som helst.

Oerhört läckert meniskimplantat om ni frågar mig.

Man pluttar ofta in meniskimplantat i Belgien, men 6–7 % av patienterna drabbas sedan av infektioner. Detta är inte tillräckligt låga procent för Sverige, vilket jag måste hålla med om … nu när jag är fixad.

Här ligger jag horisontell och hög hemma hos mamma.

Share
17 augusti, 2017/59 Kommentarer/av Lotten Bergman
Bloggen

Menisk-slask

Efter att i början av juli först blivit nästan enbent av knäsmärta och sedan fått trippla röntgenundersökningar på både härsan, tvärsan och baklänges, kom så svaret via telefon:

– Din menisk är ju sprucken på både längden och tvären. Det är inte konstigt att du har fått så ont.
– Va? Menisken! Det hade jag ingen aning om!
– Nämen det kan du inte veta, lilla gumman. Vad söt du är – du kan inte veta det eftersom även vi har svårt att sätta en diagnos. Men din menisk är verkligen i småbitar.

Men så här kunde jag ju lira senast i maj! (Det är vänstran som är kass, men för balansens skull har båda knäna knäskydd.)

Här måste vi ta en kränkthetspaus. Blev jag fly förbannad över det där lilla gummandet. Blev jag arg av söthetskommentaren? Nej, inte alls. Inte det minsta lilla. Jag är ju nästan som en liten gumma som är väldigt söt när jag inte förstår. Dessutom var läkaren villig att omedelbart sätta upp mig på en operationslista. HEUREKA!

Nu till en förklarande bild, som inledningsvis inte alls ser särskilt förklarande ut eftersom jag trodde att det där mitt i bilden var en rumpa och att guldpengen satt i någons höftled. Men nej, det här är ett muskulöst lår med högerknä på väg mot höger bildkant.

”Meniskerna är två halvmåneformade broskskivor som sitter mellan lårben och underben. En menisk på knäts insida och en på knäts utsida. Dess uppgift i knät är att vara stötdämpande, att tryckutjämna belastningen och bidra till stabiliteten i knät.” Men jävlar vad snygg han är, menisken!

Och swooooooooooosch flyger vi i tiden 2012, när jag blev lika glad, men den operationen faktiskt gjorde allt mycket värre. Men det är inte

  • samma skada
  • samma knäsmärta
  • samma läkare.

– Nu jädrar ska jag bli världens bästa knäoperationspatient! sa jag till läkaren och slog näven i bordet så att temuggen skvimpade omkull.

I tre veckor har jag tränat styrketräning i minst en timme per dag. Jag har även motionscyklat i källaren varje dag och dessutom köpt en apparat med muskelstimulerande elektroder som man sätter på låren om man inte kan använda knäna som normalt folk.

Men inte märker jag av nån skillnad, inte. (Tålamod är inte min bästa gren.)

På torsdag den 17 augusti kl 07:30 ska jag infinna mig jättenyduschad på Sophiahemmet i Stockholm. Jag ska vara renast i stan och håret kommer att se ut som ett penntroll med svintohår och de knälånga, vita strumporna ska vara mina bästa vänner.

Utan balsam försmäktar jag så här på torsdag.

Om jag så vaknar med hela vänsterbenet amputerat, så ska jag hålla humöret, tänker jag. Sådant jag med galghumorn sprittande kan säga är t.ex. ”spik i fooooten” och ”det man inte har i benen får man ha i njurarna” och så kan jag skriva grötrim där menisk får rimma på anemisk och ekumenisk samt sjunga en trudelutt om hur jag inte längre kan ha foten i en potta.

Men kan någon förklara för mig varför det inte är vanligare att man pluttar in en konstgjord silikon-menisk? Jag hade ju mycket hellre haft implantat där än på andra, putande ställen.

Putande penntrollet Lotten i lila stass.

Share
12 augusti, 2017/30 Kommentarer/av Lotten Bergman
Bloggen

Knävlarna, rapport 397

Nynna med:

”Huvud, axlar, knä och tå, knä och tå …”

Och så tar vi min version:

”Huvud, axlar, AJ och blånaglar, AJ och blånaglar …”

Förra onsdagen spelade jag basket som vanligt.

damerb

Det kan se ut så här …

fopollsmalvakt

… eller så här.

Hej vad det går – vi lirar på hela planen och det gäller att springa, hoppa, ruscha, ta fart, tvärnita och vända samt hoppa och studsa. Jag far omkring i ett mönster som inte är helt olikt en flipperkulas flipprande i ett flipperspel. De blåa naglarna stör mig inte det minsta – när de börjar lossna från underlaget, tejpar jag fast dem tills de trillar av så att jag kan tillverka halssmycken av dem.

Men när jag vaknade i torsdags morse såg jag ut så här:

russelwestbrook_nba

– AAAJ! MITT SATANS KNÄHELVETE!

I fredags hamnade jag akut hos en ortoped som sa massa dumheter om att basket är dåligt för knäna och att jag skulle vila i ungefär tre veckor samt att jag var väldigt gammal. Det gjorde inte så mycket, för han sa också att jag hade snygga ben och att jag var ovanligt stark för min ålder samt att vi borde gifta oss. Han trollade fram en kortisonspruta och pratade bort mig totalt så att jag inte ens kände att han gav mig injektionen.

Detta berättar jag nu för att ni ska förstå att jag håller på att bli galen av tristess. Jag har förvisso en trevlig familj och sådär va, men HUUUUUUR KAN MAN INTE SPELA BASKET? Hur gör man?

kronblom_431628a

När skrattar man om man inte spelar basket?

Man måste hitta substitut. Schack? Intarsiasnickeri? Trädklättring? Hembränning?

Aha. Sjuminutare. (Meeen så tråkigt det är.)

Nu tog Sextonåringen en förtjusande bild på mig när jag gjorde en sjuminutare nyss, så då får ni också se hur trist det är att inte spela boll.

sjuminutare

Tråååk. (Det här är en av mig påhittad övning eftersom knävlarna inte ska påfrestas.)

– Men vad i hela friden är en sjuminutare? ropar allmänheten.

Jo, det är förstås något jättetrist. Det tar ungefär sju minuter att göra 15-25 repetitioner av de här i tur och ordning:

  1. X-hopp på stället
  2. 90° mot vägg
  3. armhävningar
  4. situps där bara skulderbladen lyfter från marken
  5. kliv upp på stol och ner igen
  6. knäböj
  7. bakåtarmhävningar med en stol
  8. plankan
  9. höga knäuppdragningar, spring på stället
  10. utfall
  11. armhävningar med rotation
  12. sidoplanka

Gäsp. Men …

bird-floor-burn

Kolla här hur Larry Bird spelade basket! Det skulle ju funka perfekt för mig!

Share
7 november, 2016/52 Kommentarer/av Lotten Bergman
Bloggen

Eländes elände

Ibland tänker jag att jag borde ta mig i kragen och vara lite mer seriös. Bli en opinionsbildare, liksom. Använda mitt lilla hörn på jorden till att tänka kloka tankar, sätta dem på pränt och i och med det vips få slut på alla krig i världen.

Men vem ska jag då prata med om mina krämpor? Jag, jag, jag, knäna och fötterna och basket samt trasiga toalettborstar har faktiskt också ett existensberättigande … I alla fall lite? En snabb rekapitulation:

  1. Meniskoperationen i  januari 2013 gjorde att jag fick riktigt ont i vänsterknät och inte kunde gå ordentligt.
  2. Då förtvinade lårmusklerna som behövs när man går och står och spelar basket.
  3. Och då började jag gå snett och vint och lät vänsterfoten ta smällar som den inte var van vid.
  4. Nu har jag hälpaj, vilket inte kan lagas utan måste läkas medelst inlägg, skoinköp och vackra böner.
  5. Jag måste ha nygjutna inlägg i skorna!
fotar

Nu förstår ni varför jag inte kan ha på mig spetsiga pumps: ankfötterna får inte plats.

skooooor

De här skorna blev jag rekommenderad att köpa för 2 000 kr, 1 500 kr och 1 500 kr.

Och varför berättar jag detta? Jo, för att vi ju numera är över 50 år, jag och den djefla mannen, och då blir man kontaktad av försäkringsmäklare som vill ordna upp ens ålderdom om det nu skulle råka vara så att våra fem barn inte alls tänker tjäna massa pengar och köpa hus till oss på Maldiverna. Och då måste man tala om hur kurant man är, för om man inte har varit hos doktorn på två år är man jättefrisk och kan köpa en fiffig sjukförsäkring som tryggar ålderdomen. Och jag är sannerligen inte kurant från knäna och nedåt.

– Men jag äter jättebra mat!
– Hm.
– Och tränar mina muskler på gym, känn här!
– Hm.
– Och är utomhus jätteofta!
– Hm.
– Vin! Hurra! Jag dricker ju precis lagom mycket vin!
– Ehrrrm.

Oj, vad jag inte kan köpa den försäkringen. Så nu ska jag sluta tänka på ålderdomen och istället fokusera på att få slut på alla krig i världen.

demonstration

Demonstrera mera kanske?

Share
7 september, 2015/63 Kommentarer/av Lotten Bergman
Bloggen

Knävlarna, kapitel 47

Ni har ju fått se mitt vänsterknä i allsköns utstyrslar och mackapärer under de senaste två åren. Vi tar en snabbrepris:

Fall i Folkets hus i Umeå.

Fall i Folkets hus i Umeå.

Jahaja, väldigt intressant, dääär, fantastiskt starka ledband.

Jahaja, väldigt intressant, dääär, fantastiskt starka ledband.

Normalt slitage, se på fan.

Normalt slitage, se på fan.

Suuuuga, suuuuga lilla knät.

Suuuuga, suuuuga lilla knät.

OPERERERA HÄR!

OPERERERA HÄR!

Jomen. Robocoplotten slår till.

Jomen. Robocoplotten slår till.

Hej akupunktur!

Hej akupunktur!

Eh. Öh. Nej, här är vi inte riktigt än.

Eh. Öh. Nej, här är vi inte riktigt än.

Efter sjuttiosju knäsorger och etthundratusensjuttitre knäbedrövelser fick jag idag från smärtkliniken i Nyköping en ny produkt som heter ”Painmaster – on the spot relief”. Eftersom jag faktiskt bara har ont just on the one spot, kanske detta kan funka? Man sätter fast två mojer på knät och så kopplar man fast en sladdmoj och en blinkmoj så att det ser ut så här medan mikroströmmen far och flyger genom det onda:

PM_PatchSet web

Och så lägger man sig att sova.

Share
15 april, 2014/64 Kommentarer/av Lotten Bergman
Bloggen

Akupunktur

När jag ammade de två förstfödda fick jag mjölkstockningar som (nu blir det lite läskigt) utvecklades till bröstböld, feberfrossa, akut smärta och allmän bedrövelse. Jag fick råd att linda gasbinda runt behagen, att packa in allt med ylleinlägg, att inte gå utomhus, att amma mer, att amma mindre och allt jag ville var faktiskt att slänga alla rådgivare i närmaste gruvhål. (Svårt. Det här hände sig på den tiden som vi bodde i Lund. Inte många gruvor där.)

Så kom en barnmorska och skakade på huvudet och sa:

– Näe, hördudu. Du gör allt rätt. Nu sätter jag nålen i dig.
– SKA DU SÄTTA KNIVEN I MIG? svarade jag som ju ammade med mjölkstockningar ända upp i armhålorna och varken hörde, såg eller tänkte på det klarsynta sätt som jag brukade.
– Nålar. Vi ska testa med akupunktur.
– SKA DU PUNKTERA MIG? svarade den inte så klarsynta tvåbarnsmamman som inte såg ut så här:

Nu är det ju på det viset att jag är synnerligen vetenskapligt lagd och UFO:n, häxor, rosenterapi och akupunktur just då låg i en och samma skräphög i min hjärna – med en stor etikett som det stod HUMBUG på.

– Nejdå, vi sätter nålarna i armvecket.
– AKUPUNKTUR? NÅLAR? I ARMVECKET?
– Du talar väldigt högt.
– Förlåt. Jag … tror inte på akupunktur.
– Sånt trams. Nu sätter jag en nål i vänster armveck.
– Aj.
– Och en nål i höger armveck.
– Aj.

Vad som hände sedan var inget mindre än ett mirakel. Eller … helt enkelt oxytocin som utsöndras från hypofysen när smärtan från nålarna ger signaler till hjärnan att agera. Pfoffpsssss sa det och så släppte mjölkstockningarna och jag blev normal på nästan ingen tid alls.

Allt detta var jag tvungen att berätta för att jag idag – 20 år senare – fick akupunktur igen. Gissa var!

I det onda knät!

I det onda knät! Som på bilden påminner om en vetebrödsdeg!

Snacka om att jag nu får valuta för mina skattepengar. På 15 månader har jag

  • opererats
  • köpt ut ohemula mängder morfinbaserade tabletter
  • pytsats full med kortison
  • simmat sjukgymnastik i varm bassäng en gång i veckan
  • knaprat allehanda inflammationsdämpande medicin
  • röntgats fram och baklänges
  • utrustats med en knäortos som skrämmer gamla tanter från vettet.

Och nu dessutom: 45 minuters stilla kontemplation under det att akupunkturnålarna gör underverk. (Som man inte känner av förrän efter ett par, tre, kanske fyra–sju, tio gånger.)

Yin och yang på er alla!

Share
7 april, 2014/77 Kommentarer/av Lotten Bergman
Bloggen

Efterlysning: ortopedisk trollkarl

Det onda knät är som en mjölkstockning, som en bruten tå, som en spik i pannloben och som en skottskada på nyckelbenet.

Och jag är inte Bruce Willis. Jag är mer som Woody Allen.

Eller som lejonet i Trollkarlen från Oz.

(Man behöver bara titta från 1,21 till 1,26.)

Precis så här sitter jag just nu. (Vilket betyder att jag skriver på tangentbordet med tårna.)

Precis så här sitter jag just nu. (Vilket betyder att jag skriver på tangentbordet med tårna.)

Moment 22 à la Bergman:

  • Jag kan inte ta mina starka morfintabletter för då blir det snurrigt, konstigt och sömnigt och då kan jag ju inte korrläsa och skriva den där artikeln till Språktidningen.
  • Jag har så ont i knät att all min kunskap ordföljd om och, kommattering samt; stavande och ordböjelser försvinner i en pipeline som leder ner till smärtcentrum.
  • Förlåt, upp till smärtcentrum. Och nu vet jag inte ens hur man gör en korrekt punktlista.
  • Smärtkliniksdoktorn säger att jag ska röra på mig och inte ha kryckor men jag har så ont i knät att jag inte kan röra på mig utan kryckor.
  • Alla andra i Sörmland har lika ont som jag och ringer samtidigt som jag till smärtkliniken så att ingen av oss kommer fram under den korta timme som man får ringa och tala om att man har ont.

Jag må ha artros, men att ha oavbruten punktsmärta på ett så här konstigt sätt tror jag beror på något annat. Nu ska jag trippa på lätta fjät ner till stan och köpa mig en knäprotes.

Tiddeldooo!

Share
29 januari, 2014/73 Kommentarer/av Lotten Bergman
Sida 1 av 212

Förmodligen? Hmmmm …

Swish: 070-8885542

Payson

Julkalendern 2017

Mejla mig gärna

lotten@bergman.com

Arkiv

Letar du efter något?

De fem senaste

  • VARNING! sa passkontrollen … 19 april, 2018
  • Ögonöppnande operation 15 april, 2018
  • Den nya dataskyddslagen – GDPR 10 april, 2018
  • Akademiens Kjell & Company och Clas Ohlson 7 april, 2018
  • Biografmaskinist Bergman 5 april, 2018

I källaren

april 2018
M T O T F L S
« Mar    
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
30  

Arkiv

©Lotten Bergman - Enfold Theme by Kriesi
Scroll to top