Inlägg

Knävlarna, rapport 397

Nynna med:

”Huvud, axlar, knä och tå, knä och tå …”

Och så tar vi min version:

”Huvud, axlar, AJ och blånaglar, AJ och blånaglar …”

Förra onsdagen spelade jag basket som vanligt.

damerb

Det kan se ut så här …

fopollsmalvakt

… eller så här.

Hej vad det går – vi lirar på hela planen och det gäller att springa, hoppa, ruscha, ta fart, tvärnita och vända samt hoppa och studsa. Jag far omkring i ett mönster som inte är helt olikt en flipperkulas flipprande i ett flipperspel. De blåa naglarna stör mig inte det minsta – när de börjar lossna från underlaget, tejpar jag fast dem tills de trillar av så att jag kan tillverka halssmycken av dem.

Men när jag vaknade i torsdags morse såg jag ut så här:

russelwestbrook_nba

– AAAJ! MITT SATANS KNÄHELVETE!

I fredags hamnade jag akut hos en ortoped som sa massa dumheter om att basket är dåligt för knäna och att jag skulle vila i ungefär tre veckor samt att jag var väldigt gammal. Det gjorde inte så mycket, för han sa också att jag hade snygga ben och att jag var ovanligt stark för min ålder samt att vi borde gifta oss. Han trollade fram en kortisonspruta och pratade bort mig totalt så att jag inte ens kände att han gav mig injektionen.

Detta berättar jag nu för att ni ska förstå att jag håller på att bli galen av tristess. Jag har förvisso en trevlig familj och sådär va, men HUUUUUUR KAN MAN INTE SPELA BASKET? Hur gör man?

kronblom_431628a

När skrattar man om man inte spelar basket?

Man måste hitta substitut. Schack? Intarsiasnickeri? Trädklättring? Hembränning?

Aha. Sjuminutare. (Meeen så tråkigt det är.)

Nu tog Sextonåringen en förtjusande bild på mig när jag gjorde en sjuminutare nyss, så då får ni också se hur trist det är att inte spela boll.

sjuminutare

Tråååk. (Det här är en av mig påhittad övning eftersom knävlarna inte ska påfrestas.)

– Men vad i hela friden är en sjuminutare? ropar allmänheten.

Jo, det är förstås något jättetrist. Det tar ungefär sju minuter att göra 15-25 repetitioner av de här i tur och ordning:

  1. X-hopp på stället
  2. 90° mot vägg
  3. armhävningar
  4. situps där bara skulderbladen lyfter från marken
  5. kliv upp på stol och ner igen
  6. knäböj
  7. bakåtarmhävningar med en stol
  8. plankan
  9. höga knäuppdragningar, spring på stället
  10. utfall
  11. armhävningar med rotation
  12. sidoplanka

Gäsp. Men …

bird-floor-burn

Kolla här hur Larry Bird spelade basket! Det skulle ju funka perfekt för mig!

Share
/51 Kommentarer/av

Eländes elände

Ibland tänker jag att jag borde ta mig i kragen och vara lite mer seriös. Bli en opinionsbildare, liksom. Använda mitt lilla hörn på jorden till att tänka kloka tankar, sätta dem på pränt och i och med det vips få slut på alla krig i världen.

Men vem ska jag då prata med om mina krämpor? Jag, jag, jag, knäna och fötterna och basket samt trasiga toalettborstar har faktiskt också ett existensberättigande … I alla fall lite? En snabb rekapitulation:

  1. Meniskoperationen i  januari 2013 gjorde att jag fick riktigt ont i vänsterknät och inte kunde gå ordentligt.
  2. Då förtvinade lårmusklerna som behövs när man går och står och spelar basket.
  3. Och då började jag gå snett och vint och lät vänsterfoten ta smällar som den inte var van vid.
  4. Nu har jag hälpaj, vilket inte kan lagas utan måste läkas medelst inlägg, skoinköp och vackra böner.
  5. Jag måste ha nygjutna inlägg i skorna!
fotar

Nu förstår ni varför jag inte kan ha på mig spetsiga pumps: ankfötterna får inte plats.

skooooor

De här skorna blev jag rekommenderad att köpa för 2 000 kr, 1 500 kr och 1 500 kr.

Och varför berättar jag detta? Jo, för att vi ju numera är över 50 år, jag och den djefla mannen, och då blir man kontaktad av försäkringsmäklare som vill ordna upp ens ålderdom om det nu skulle råka vara så att våra fem barn inte alls tänker tjäna massa pengar och köpa hus till oss på Maldiverna. Och då måste man tala om hur kurant man är, för om man inte har varit hos doktorn på två år är man jättefrisk och kan köpa en fiffig sjukförsäkring som tryggar ålderdomen. Och jag är sannerligen inte kurant från knäna och nedåt.

– Men jag äter jättebra mat!
– Hm.
– Och tränar mina muskler på gym, känn här!
– Hm.
– Och är utomhus jätteofta!
– Hm.
– Vin! Hurra! Jag dricker ju precis lagom mycket vin!
– Ehrrrm.

Oj, vad jag inte kan köpa den försäkringen. Så nu ska jag sluta tänka på ålderdomen och istället fokusera på att få slut på alla krig i världen.

demonstration

Demonstrera mera kanske?

Share
/63 Kommentarer/av

Knävlarna, kapitel 47

Ni har ju fått se mitt vänsterknä i allsköns utstyrslar och mackapärer under de senaste två åren. Vi tar en snabbrepris:

Fall i Folkets hus i Umeå.

Fall i Folkets hus i Umeå.

Jahaja, väldigt intressant, dääär, fantastiskt starka ledband.

Jahaja, väldigt intressant, dääär, fantastiskt starka ledband.

Normalt slitage, se på fan.

Normalt slitage, se på fan.

Suuuuga, suuuuga lilla knät.

Suuuuga, suuuuga lilla knät.

OPERERERA HÄR!

OPERERERA HÄR!

Jomen. Robocoplotten slår till.

Jomen. Robocoplotten slår till.

Hej akupunktur!

Hej akupunktur!

Eh. Öh. Nej, här är vi inte riktigt än.

Eh. Öh. Nej, här är vi inte riktigt än.

Efter sjuttiosju knäsorger och etthundratusensjuttitre knäbedrövelser fick jag idag från smärtkliniken i Nyköping en ny produkt som heter ”Painmaster – on the spot relief”. Eftersom jag faktiskt bara har ont just on the one spot, kanske detta kan funka? Man sätter fast två mojer på knät och så kopplar man fast en sladdmoj och en blinkmoj så att det ser ut så här medan mikroströmmen far och flyger genom det onda:

PM_PatchSet web

Och så lägger man sig att sova.

Share
/64 Kommentarer/av

Akupunktur

När jag ammade de två förstfödda fick jag mjölkstockningar som (nu blir det lite läskigt) utvecklades till bröstböld, feberfrossa, akut smärta och allmän bedrövelse. Jag fick råd att linda gasbinda runt behagen, att packa in allt med ylleinlägg, att inte gå utomhus, att amma mer, att amma mindre och allt jag ville var faktiskt att slänga alla rådgivare i närmaste gruvhål. (Svårt. Det här hände sig på den tiden som vi bodde i Lund. Inte många gruvor där.)

Så kom en barnmorska och skakade på huvudet och sa:

– Näe, hördudu. Du gör allt rätt. Nu sätter jag nålen i dig.
– SKA DU SÄTTA KNIVEN I MIG? svarade jag som ju ammade med mjölkstockningar ända upp i armhålorna och varken hörde, såg eller tänkte på det klarsynta sätt som jag brukade.
– Nålar. Vi ska testa med akupunktur.
– SKA DU PUNKTERA MIG? svarade den inte så klarsynta tvåbarnsmamman som inte såg ut så här:

Nu är det ju på det viset att jag är synnerligen vetenskapligt lagd och UFO:n, häxor, rosenterapi och akupunktur just då låg i en och samma skräphög i min hjärna – med en stor etikett som det stod HUMBUG på.

– Nejdå, vi sätter nålarna i armvecket.
– AKUPUNKTUR? NÅLAR? I ARMVECKET?
– Du talar väldigt högt.
– Förlåt. Jag … tror inte på akupunktur.
– Sånt trams. Nu sätter jag en nål i vänster armveck.
– Aj.
– Och en nål i höger armveck.
– Aj.

Vad som hände sedan var inget mindre än ett mirakel. Eller … helt enkelt oxytocin som utsöndras från hypofysen när smärtan från nålarna ger signaler till hjärnan att agera. Pfoffpsssss sa det och så släppte mjölkstockningarna och jag blev normal på nästan ingen tid alls.

Allt detta var jag tvungen att berätta för att jag idag – 20 år senare – fick akupunktur igen. Gissa var!

I det onda knät!

I det onda knät! Som på bilden påminner om en vetebrödsdeg!

Snacka om att jag nu får valuta för mina skattepengar. På 15 månader har jag

  • opererats
  • köpt ut ohemula mängder morfinbaserade tabletter
  • pytsats full med kortison
  • simmat sjukgymnastik i varm bassäng en gång i veckan
  • knaprat allehanda inflammationsdämpande medicin
  • röntgats fram och baklänges
  • utrustats med en knäortos som skrämmer gamla tanter från vettet.

Och nu dessutom: 45 minuters stilla kontemplation under det att akupunkturnålarna gör underverk. (Som man inte känner av förrän efter ett par, tre, kanske fyra–sju, tio gånger.)

Yin och yang på er alla!

Share
/77 Kommentarer/av

Efterlysning: ortopedisk trollkarl

Det onda knät är som en mjölkstockning, som en bruten tå, som en spik i pannloben och som en skottskada på nyckelbenet.

Och jag är inte Bruce Willis. Jag är mer som Woody Allen.

Eller som lejonet i Trollkarlen från Oz.

(Man behöver bara titta från 1,21 till 1,26.)

Precis så här sitter jag just nu. (Vilket betyder att jag skriver på tangentbordet med tårna.)

Precis så här sitter jag just nu. (Vilket betyder att jag skriver på tangentbordet med tårna.)

Moment 22 à la Bergman:

  • Jag kan inte ta mina starka morfintabletter för då blir det snurrigt, konstigt och sömnigt och då kan jag ju inte korrläsa och skriva den där artikeln till Språktidningen.
  • Jag har så ont i knät att all min kunskap ordföljd om och, kommattering samt; stavande och ordböjelser försvinner i en pipeline som leder ner till smärtcentrum.
  • Förlåt, upp till smärtcentrum. Och nu vet jag inte ens hur man gör en korrekt punktlista.
  • Smärtkliniksdoktorn säger att jag ska röra på mig och inte ha kryckor men jag har så ont i knät att jag inte kan röra på mig utan kryckor.
  • Alla andra i Sörmland har lika ont som jag och ringer samtidigt som jag till smärtkliniken så att ingen av oss kommer fram under den korta timme som man får ringa och tala om att man har ont.

Jag må ha artros, men att ha oavbruten punktsmärta på ett så här konstigt sätt tror jag beror på något annat. Nu ska jag trippa på lätta fjät ner till stan och köpa mig en knäprotes.

Tiddeldooo!

Share
/73 Kommentarer/av

Det känns som om jag borde knärapportera

I förra avsnittet:

Lotten har haft lite ont i knäna sedan 18-årsåldern.
Lotten tänkte att det var dags att kolla upp knäsmärtan.
Lotten föll omkull på scen i Folkets hus i Umeå.
Lotten opererades av en förmodligen tafflig läkare.
Lotten letade med ljus och lykta efter läkaren som nästan gick under jorden.
Lotten fick en helvetes jävla hemsk kortisonspruta rakt i den onda operationsskadan.
Lotten kände sig plötsligt lite bättre.
Lotten kände sig sedan som en 95-åring och började använda kryckor.

Idag (på en lördag eftersom både jag och den nya läkaren som är samma som han som gav mig den hemska sprutan för två månader sedan kunde då) fick jag ännu en kortisonspruta i den hemska smärtpunkten som enligt nye läkaren är en skada sedan den där förbannade operationen i januari.

knee1Oj, skulle jag ha varnat för bilden kanske? Okej, men det är inte mitt knä – och inte ens min skada – utan handlar om ett nytt, synnerligen intressant ligament som man har hittat. Och som tydligen måste illustreras av ett knä på ett sedan tre månader ruttnande lik.

Jag fick sprutan i förmiddags medan jag profylaxandades, åkte buss hem med kryckorna som life support, satte mig ner i soffan och har bara lyft på rumpan för att gå på toa och hämta te. (In, ut, in, ut liksom.)

Det gör så ont.

Men nog om detta! Nu ska vi se på Doctor Who och hans 50-årsjubileum på BBC, som man når genom att ladda ner t.ex. Netshade. Geronimo!

 

Share
/61 Kommentarer/av

Wounded Knee

Jag kan direkt säga att jag inte är först med den rubriken till en text som handlar om ett skadat knä. Men jag är kanske först med att illustrera med två indianknän?

(Nejnej, jag försöker på intet sätt skoja bort den vanvettiga massakern 1890 – den kan jag skriva om en annan dag.)

Men mitt knä ser inte riktigt ut sådär. Utan så här:

Den här bilden togs för snart en vecka sedan – och de enda slutsatserna man kan dra av denna illustration är att rätt knä opererades (se pil), att allt är jättesvullet samt att jag har på mig Hello Kitty-strumpor.

Den här bilden togs för snart en vecka sedan – och de enda slutsatserna man kan dra av denna illustration är att rätt knä opererades (se pil), hyn ser jätteskum ut, att allt är jättesvullet samt att jag har på mig Hello Kitty-strumpor.

När jag vaknade ur narkosen, var det särskilt tre saker som jag lade på minnet. Eller, det var nog blott tre saker jag lade på minnet, resten försvann i dimman:

  1. Jag ska ta det lugnt i fem dagar och sedan ta bort bandaget.
  2. Läkaren ringer in ett recept på smärtstillande.
  3. Jag kommer att få remiss till en sjukgymnast.

Men sedan pratade jag med knäkliniken för att tala om att de smärtstillande tabletterna inte hade ringts in. Då fick jag veta att

  1. Jag ska ta det lugnt i sju dagar och sedan ta bort bandaget.
  2. Läkaren glömde att ringa in ett recept på smärtstillande.
  3. Jag kommer inte att få remiss till en sjukgymnast.

Aha. Men hur känns det i knät? Väldigt bra, faktiskt. Jag kan visserligen inte börja det mer än i en rät vinkel (90° för er som vill ha extra koll), alla musklerna har flyttat till andra låret och trappor är långa, branta och besvärliga. Men ont har jag inte. På basketträningen ligger jag som en säl vid sidlinjen och sparkar och sprattlar medan de andra har roligt.

Min utsikt på senaste träningen.

Min utsikt på senaste träningen.

Samtidigt har jag under denna vila tittat på alla roliga program på hela internet och dessutom läst böcker om alla intressanta människor i hela världen. Det jag har lärt mig är att

  • i USA är många upprörda och ängsliga över att dejtingkulturen håller på att dö ut
  • i Sverige dör vägg- och halltelefoner ut, men folk säger inte upp sina abonnemang
  • Hugh Lauries mamma tyckte inte om honom och sa upp bekantskapen med honom när han gifte sig med en tjej som hon inte gillade
  • Alan Aldas pappa var berömd skådespelare
  • Emma Thompsons egenhändigt skrivna manusbearbetning till Förnuft och känsla (som hon fick en Oscar för) räddades från en datorkrasch av Stephen Fry (som slet i åtta timmar med manuset).

Så … imorrn ska bandaget bort. Om det ser hemskt ut, lägger jag ut en bild här. Annars kan ni bara titta på indianknäna där uppe.

Share
/50 Kommentarer/av

Realtidsrapportering under en halvtimme med Citodon

Nuuu klockan 18:01 tar jag två Citodon. Det är smärtstillande brustabletter och jag löser upp dem i alldeles för mycket vatten så att jag måste dricka på tok för mycket äckelpäckelsmakande, vilket påminner mig om när jag 1978 drack maskrosvin som smakade marsvin. Jag håller för näsan när jag dricker och får naturligtvis lock för öronen när jag sväljer.

Jag tänkte simultanrapportera hur det känns att ta sådan här stark medicin som jag inte är van vid. Egentligen skulle jag ha fått andra trallalapiller, men receptet har inte ringts in och läkaren går inte att nå och min knäkliniks telefontider stämmer inte alls överens med mina vakentider.

(För nytillkomna tittare: jag opererade menisk och brosk och flyttade knäskålen lite igår eftermiddag och har ett ännu ofotograferat bandage på knät och väldigt ont när jag känner efter.) 

Hoppsan, nu skulle jag leta efter en kamera och tappade tråden. Klockan är 18:09 och jag är snurrig som efter två klunkar vin på fastande mage. Den kanske behagligaste känslan när det kommer till vinintag? (Min djefla man – nykterist sedan barnsben – håller inte alls med. Han drack två klunkar champagne 1997 och tyckte att det där lilla behaglighetssnurret kändes som att falla utför ett stup mot döden. Han drack inte en droppe till och var bakfull och oanvändbar dagen efter.)

Hjärtat slår lite snabbare plötsligt – klockan är 18:15. Jag ligger på rygg i en säng och borde inte ha så här snabb puls ens när jag går på en lay up på basketträningen. Det känns lite som när någon (ni vet vem) i den där filmen (ni vet vilken) plötsligt tar sig åt hjärtat och man anar att en hjärtattack är på ingående och i normala fall hade jag absolut definitivt kommit på vad den där filmen och den där skådesp…  var det Jack Nicholson? (Procentuellt sett är ju den gissningen inte helt fel eftersom han statistiskt sett borde ha spelat åtminstonde … så stavar man inte … åtminstone en hjärtsjuk man i sitt ögonbrynsliv. Jag kan googla.)

Tänk på detta som en stream of consciousness som är en inre monolog som jag inte behåller inom mig utan lägger ut här. Klockan är nu 18:21 och jag har lite ont i huvudet och ont i knät. Vad gör Citodonskvalpet nu i kroppen om det inte har tagit bort smärtan utan tillsatt en ny och dessutom gjort mig lite dåsigt förvirrad? Det här går långsamt. Klockan är redan 18:22.

Nu kom den febersjuke Tioåringen och lade sig på mina fötter och somnade på två sekunder. Det känns som om jag borde flytta på antingen honom eller mina fötter, men jag vet inte riktigt i vilken ordning. Den ena foten är kall, den andra varm och hans panna är varmast av dem alla. Klockan är plötsligt 18:30!

Nu ska jag leta fram en passande bild. Men den är ju så suddig.

Uppdatering kl 01:20
Jaha, där försvann den kvällen! Oj, vad jag sov. Måtte jag nu hinna bli tillvand innan jag ska sluta med tabletterna, så att jag får vara lite vaken under ruset.

Share
/36 Kommentarer/av

Operation Knee

Operation Knee … with a Vengeance. Secret mission … catch the villain … little did they know … DEATH!

Äsch, jag försöker bara vara lite amerikanskt filmtrailerlik. Om en liten stund ska jag infinna mig på knäkliniken (nej, inte ett sjukhus) och iklädas konstiga kläder, långa strumpor och hur renskrubbad jag än är, kommer läkaren bombis att ta mig i handen och besudla mina bakteriefria händer med dödens pest.

Sanningen är att jag lider så extremt lite av bacillskräck att jag skrattade högt åt tunnelbanereklamen som jag såg igår. Ett företag som sålde handdesinfektionsmedel hade på väggen vid rulltrappan satt upp denna text (citerat ut minnet och säkert helt fel):

– Håller du i ledaren nu? Ah, då behöver du nog vår produkt.

Ledaren (gummibandet som man håller i när man åker rulltrappa) må vara smutsig och äcklig, men det är inget som jag någonsin har tänkt på. Jag äter mat från golvet, använder vilken tandborste som helst, torkar aldrig någonsin av läskburkar trots att jag dricker direkt ur dem och glömmer alltid att frukten ju måste tvättas av. När jag obduceras kommer detektiverna att säga att någon har förgiftat mig, sanna mina ord.

Men nu har jag verkligen följt instruktionerna till punkt och pricka och inte ätit eller druckit (eller snusat trots att jag fick det, men det kändes onödigt att börja) och skrubbat mig med Descutan både igår och idag. (Länken där går till en instruktionsfilm som gav mig ryggtvättsångest. Kom jag verkligen åt överallt?)

Decutanskräp. Man måste till och med stoppa fetvadd i öronen eftersom hårmedlet kan orsaka dövhet.

Descutanskräp. Man måste till och med stoppa fetvadd i öronen eftersom hårmedlet kan orsaka dövhet.

Efter tvättningen får man inte använda balsam, varför jag just nu ser ut så här. (Det stela leendet beror på att jag fokuserade mer på avtryckarknappen än på skönheten.)

Efter tvättningen får man inte använda balsam, varför jag just nu ser ut så här. (Det stela leendet beror på att jag fokuserade mer på avtryckarknappen än på skönheten.)

Det svåraste är egentligen inte att jag inte får äta, dricka, borsta håret med balsam eller ha på mig smutsiga strumpor utan att jag inte som vanligt får smörja in ansiktet med handkräm. Det drar och sliter i hyn och jag känner mig lite så här:

Släpp!

Släpp!

Kommentatorn PK skrev nyss:

”Jag tror att Lottens operation är en sån där man börjar med att sprätta upp från armhålan ner till fotknölen. Sedan plockar man ut allt hårt som finns innanför och byter ut det mot reservdelar i kolfiber, rostfritt stål och plast i moderiktiga färger. Sedan tråcklas man ihop med björntråd och efter en kvart på uppvaket så får man gå hem. Som bedövning får man en sup och en pinne att bita i.”

Låtom oss hoppas att han har rätt; vad ska jag annars berätta om?

Uppdatering efter ingreppet!

(Skrivet i sköldpaddstakt under the influence of droger.)

Precis som jag hade hört innan, fick jag smärtstillande tabletter före operationen – som skulle sväljas med ett glas vatten. Å ja ba:

– Men jag fastar ju sedan midnatt! Ska jag sabba det med att dricka vatten nu en kvart före operationen?

Beundra resåren.

Beundra resåren.

En sådan lättnad – det var verkligen fråga om Wounded Knee och inte inbillning! (Jag har alltså sprungit hos läkare med knäna i en evighet, men bara fått höra att de bara är lite slitna eftersom jag är ”till åldern kommen” och har spelat så mycket basket.) Det som fixades var

  1. en trasig menisk, som kapades, filades och flyttades och som har orsakat smärta på insidan sedan minst tre år
  2. trasigt brosk vid knäskålen, som har orsakat smärta på utsidan sedan minst tre år.

– Eftersom du är så ung … sa läkaren, men hejdade sig så att jag fick skratta färdigt och hämta andan.
– Eftersom du är så ung, fortsatte läkaren, kommer det här nog att ordna sig. Men du måste underkasta dig mycket träning.
– Träning! Muskler! Mina ben ska få muskler igen!
– Sakta i backarna. Det handlar om sjukgymnastik.
– MUSKLER!!!

Jag fick naturligtvis inte ha med mig anteckningsmaterial och ingen i personalen kunde fokusera på att fotografera mig under operationen. Men jag tror att det såg ut såhär.

Och så här föreställer jag mig att personalen ojade sig när jag yrade om fjärilar och kall öl strax innan jag sövdes.

Och så här föreställer jag mig att personalen ojade sig när jag yrade om fjärilar och kall öl strax innan jag sövdes.

Jag vaknade av att någon drog ut en kalebass ur halsen på mig och kunde inte förstå hur det inte alls var en kalebass utan ett smalt rör. Sedan serverades jag te och macka, varefter jag hoppade ur sängen och tog mig hem. Halv tre haltade jag in genom dörrarna, halv fem haltade jag ut.

Nu ska jag snart ta ett morfinliknande preparat som min djefla mannen hämtar ut på apoteket – för att kunna sova hela natten utan att ha ont. Sova? SOVA? Jag har ju knävlar i mig inte gjort annat det senaste dygnet.

Uppdatering igen

Aha. Inget recept med morfinliknande yr-medicin har ringts in. Aha. Hm. Men så bra, då slipper jag ju fundera över sömnen.

Share
/48 Kommentarer/av