kåseri

Trasor (publ. i Hemmets Veckotidning 2004-06-01)

av Lotten Bergman den 12 april 2014

Jag köper alltid blåa disktrasor för att de ska gå bra ihop med mitt blåa kakel och förundras i affären över att det finns gula disktrasor. Hur många har idag gult kakel? tänker jag … och är hur dum som helst.

För det första: många har faktiskt gult kakel.
För det andra: trasorna ska inte matcha kaklet!
För det tredje: man ska ha tre olikfärgade trasor för tre olika syften. Förstås!

– Gul trasa är för torkning av matbordet, grön trasa är för torkning av diskbänk, blå trasa är för torkning av eventuellt spill på golvet – även om det ju inte är så ofta man spiller på golvet!

Den som undervisar mig på detta sätt är en vän till familjen, en vän som jag trodde var min jämlike i både ålder och livssyn. Hon håller pedagogiskt upp de olika trasorna framför mig. De är – precis som ägarinnan – hygieniska, luftigt fräscha och diskret parfymerade.

– På samma sätt är det med diskhanddukarna! Glashandduk, porslinshandduk, grythandduk och handhandduk när man torkar disk eller torkar händerna efter handtvätt, säger min vän och håller upp olika handdukar. Med pressveck.

Då tänker jag på min generations förfall. Eller om det kanske bara är mitt förfall. Jag har en disktrasa. Den matchar visserligen kaklet, men är ack så äcklig redan på tredje dagen. Hemma hos mig torkas nämligen ALLT med denna enda, och inte sköljer jag den i kallt vatten som jag borde, nej. Istället dränker jag den i varmvatten som får alla bakterier att fyllas av vårkänslor och hålla orgier i trasans trådtrassel.

Jag har fyrahundrafjorton diskhanddukar med broderat monogram som jag köpt på auktion. Men jag skurar lika gärna golvet med dem som använder dem som grytlappar (som ju har brunnit upp). Jag torkar smutsiga barnmunnar med precis vad som helst och jag spiller på golvet hela tiden. Jag spiller VERKLIGEN på golvet. En gång hade vi en trevlig trasmatta längs med diskbänken. Den fungerade som en silduk, fast särskilt trevlig var den inte efter en vecka. Då drabbades den av klåda och tarmvred och gick ut av sig själv. Eller om det var mattans datummärkning som gick ut. Den var i alla fall bäst före ankomsten till oss, och har inte setts till sedan den försvann.

– Men … vad menar du, spiller du inte på golvet? säger jag försiktigt till min vän.
– Man spiller inte om man är koncentrerad, svarar den prudentliga vännen.

Och så leeeer hon mot mig med huvudet på sned. Så kan man väl inte göra; man kan väl inte påstå att jag är okoncentrerad! Man kan inte kritisera min koncentrationsförmåga! Jag är ju Quinnan Med Tusen Järn i Elden!

– Ja, det har du rätt i – jag är ju rätt okoncentrerad, säger min mun plötsligt.
– Men så har du ju fem barn också, säger min vän, som återigen uttrycker sig så förlåtande som en vän ska.
– Och så har jag ju så ont om pengar, så jag har inte riktigt råd att köpa så många disktrasor, försöker jag resonera – och är helt ute och cyklar igen.
– Men om du alltid har lock på kastrullen och inte häller bort det varma diskvattnet och badvattnet förrän det kallnat så sparar du massa energi och då är en eller annan slant sparad. Många bäckar små! säger min så kallade vän och lägger huvudet så där förskräckligt irriterande på sned igen.

Jag biter mig nu hårt i tungan. Tyvärr är jag inte beredd på det eftersom det helt och fullt är ett misstag som effektivt hindrar mig från att på plats och ställe skälla ut min förnumstiga vän.

– Ajjj! Pungan! La heeet bej i pungan!
– Oj, ta en isbit! säger min vän och öppnar snabbt min oavfrostade frys.
– Kack, säger jag och suger på isbiten.
– Men du ska i alla fall ha beröm för att du har fyllt frysen med rester och köpt köttfärs i storpack! säger vännen trösterikt till mig och nickar åt frysen.
– Mhm. Mhm. Maa, svarar jag.

Inte talar jag om att det är tomma lådor som ligger i frysen för att de inte får plats i skåpen! Inte heller att det stora röda inte är köttfärs utan en kofta som har fått tuggummi på hela sig. Någon stolthet har man väl.

©Lotten Bergman 2004

{ 10 kommentarer }

Kass på pengar (publ. i Banktidningen i november 2006)

av Lotten Bergman den 20 november 2006

När jag var 8 år sålde jag majblommor för att samla pengar till scouterna. Det hela skedde i stor förtvivlan medelst klagosång och djupa suckar eftersom jag redan som barn var en bedrövlig försäljare.

– Snälla köp en av dom största för den kostar mycket mer än dom små! sa jag.
– Nejmen, lilla vän, jag vill ha sju stycken av de små med nål, sa granntanten.
– Snälla köp sju av dom stora istället för dom kostar mycket mer och då får jag mer pengar fortare, sa jag.

Efter ett par timmars vandrande från hus till hus låg ett par tjugofemöringar och skramlade under blommorna. Växelkassa? Nej, det hade ingen lärt mig att man kunde ha. När det var dags att redovisa, fick mina föräldrar köpa 23 stora majblommor som de satte fast på vår blåa folkabubbla som under några veckor skapade stor munterhet bland husen i det inte alls hippiemässiga villaområdet.  (Behöver jag tala om att mitt ekonomiska sinne ligger i generna?)

Under de följande barndomsåren sålde jag kokosbollar, DHR-rosor, kokosbollar, hemsydda tehuvor, kokosbollar, jultidningar, kokosbollar och ännu fler kokosbollar. Och alltid med samma skrala resultat. Ibland fick mina föräldrar knorrande lägga till pengar som ”bara försvann” och ibland fick de köpa tolv paket kokosbollar. Man kan lugnt säga att min inställning till pengar är … som min inställning till en surrande fluga på kvällen när jag ska sova.

– En fluga, en fluga! Den ska bort! Bort! Här kan den inte vara! Jag vet hur vi kan bli av med den!

Å andra sidan är min inställning till slösandet och sparandet av pengar ungefär som den för flugornas fortplantningssystem.

– Jaja, det går bra vad som än händer, tjolahopp, tralllala.

Nu har vi alltså fastställt att jag

  1. inte är en duktig försäljare
  2. kan göra av med pengar på ett osentimentalt och snabbt sätt
  3. sparar eller slösar lite som andan faller på utan planer eller avsikter.

Visserligen har vi klarat oss alldeles utmärkt i livet på detta oansvariga och obekymrade sätt – men min farmor hade inte gillat det.

– Man ska ha en månadslön i plånboken och en årslön på banken! sa hon, som inte hade ett korvöre – varken här eller där.
– Take care of the pennies. The pounds will take care of themselves, sa min mans gammelmormor på smålandsbruten engelska när hon vek ihop smörpapperet för återanvändning.

Jag tror att de hade rätt. Jag slarvar med ekonomin. När en av mig alldeles nyinköpt finsko gick sönder, satte jag den högt upp på en hylla för att den skulle dö de bortglömda skornas död. I förrgår hittade jag 2 kg läbbig köttfärs som av misstag hade placerats långt bak i kylskåpet för en vecka sedan och 2 kg stenhård potatis som av misstag hade placerats långt bak i frysen. På mina barns lilla lågstadieskola samlades på en termin åtta sopsäckar med bortglömda kläder ihop – alltså hela, rena och lagom stora kläder som ingen kändes vid längre. Åtta sopsäckar.

Men nu ska jag ta mig själv lite i kragen och sätta på både proper livrem och snygga hängslen. Vi kommer dock inte att äta mer nässelsoppa än vi gör och jag kommer inte att börja stoppa trasiga nylonstrumpor. Fast jag ska bli noggrannare med namnlappar i kläder som vill gå på rymmen och omedelbart byta saker jag köpt som inte fungerar: tiopack tubsockor med sömmar korvigare än kinesiska muren, plastpåsar med hål i bägge ändar och värmeljus utan veke. Jag ska dessutom be mjölkproducenterna att sälja 20-litersdunkar med mjölk och skaffa mig brödprenumeration från ett bageri.

Men hur ska jag göra med alla som vid vår dörr vill sälja jultidningar och kokosbollar?

©Lotten Bergman 2006

{ 2 kommentarer }

Allmänt obildad (publ. i Hemmets Veckotidning 2006-07-06)

juli 6, 2006

– Stopp! Stannaaaaa! Det var 1975. Pappa körde vår gula VW Variant 411. Mamma skrek order till honom från passagerarsätet och vi tre barn låg på det nedfällda baksätet. I framsätet (på parketten liksom), hade man säkerhetsbälte så när pappa tvärnitade hände det inte så mycket. Vi där bak (på tredje raden liksom), for däremot […]

Read the full article →

Lindgrenskt (publ. i Hemmets Veckotidning 2005-12-10)

december 10, 2005

Vårt hus är insvept i monsterstora lakan. Byggställningarna påminner om tandställning och vår gamla panel kan liknas vid tänder på en luffare som aldrig har sett en tandborste. Fem snickare far fram som Super Mario Bros upp och ner, fram och tillbaka, upp och ner. De är alltid på plats och jobbar i svinottan så […]

Read the full article →

Borttappade barn (Publ. i Hemmets Veckotidning 2004-03-18)

mars 18, 2004

Ibland tappar man bort sina barn. Visst då? Visst? Eller hur? (Ni som nu skakar på huvudet och mumlar ”Ansvar!” och ”Har man satt dem till världen får man ju …” ska nog inte fortsätta läsa.) Det har hänt att vi med alla fem barnen har gått in i en djurpark och bara kommit ut […]

Read the full article →

Cyklar jag minns (Sydsvenskan 2003-09-25)

september 25, 2003

När jag tänker på mig själv för nästan 30 år sedan blir jag alldeles gråtmild. Ensam i världen utan cykel men med stor packning. Bombis hade jag skrapsår på knäna också. Och tandställning. Stopp och belägg, nu skenar fantasin iväg. Så här var det. Min första tvåhjuliga cykel inköptes hos polisen i Lund 1971. Den […]

Read the full article →

Post scriptum (Publ. i Sydsvenskan 2003-03-20)

mars 20, 2003

Jag står på en kulle på Romeleåsen mellan Dörröd och Veberöd och ser mig om – kontrollerar så att ingen är i närheten. Jag sätter händerna till munnen som en tratt, och sedan vrålar jag: – Det var bättre förr!!! För jag har just varit på ”Posten” och skickat iväg en liten bok till min […]

Read the full article →

Julgranen

december 27, 2001

Granen står så grön och grann och barrar. Det spelar inte någon roll om jag gör ny snittyta eller häller magnecyl och socker i det ljumma vattnet till vår julgran –– den börjar ändå barra så fort jag närmar mig med en julgranskula. Det lilla, lilla snöret trär jag på en grentopp – och så […]

Read the full article →

Meditation (publ. i Sydsvenskan 2001-11-15)

november 15, 2001

Meditation. Yoga. Retreat. Tai-chi. Alla ger mig råd om hur jag ska kunna bli en lugnare människa. Bara för att jag snubblar in i dörrkarmar och spiller vällingpulver och vill frosta av frysen klockan elva på kvällen. Nu går jag därför på en kurs i meditation. Vi sitter på golvet med benen i kors och […]

Read the full article →

Hinderlöpning (Sydsvenskan 2001-08-30)

augusti 30, 2001

Jag kan springa 3 000 meter hinder. Smidigt som vilken Baumgartl som helst. Längst ner i källaren, med huvudet i en låda med både gummistövlar i storlek 22-31 och onödiga kökspryttlar, slog det mig att klockan borde vara något. – Men jag har inte hittat den där rosa stöveln som har sin maka uppe i […]

Read the full article →