Jag är väldigt besviken på att Olle inte vet att han är död. Som änka sedan prick två månader har jag fortfarande inte alls förstått hur sånt här går till. Livet. Jag tänker på alla gravstenar där man läsa att ”den andra” i ett äktenskap blott levde i ett halvår till. Kärleken har ingenstans att ta vägen, liksom. Hjärtat brister kanske? Eller var det den som lagade maten som dog, så att den andra helt enkelt svalt ihjäl?
Hur som helst: jag hade bestämt mig för att sluta älta Olle, hans stupande och hjärtat som bara slutade funka mitt i steget. Ältandet, tankarna och drömmarna är ovälkomna; jag vill inte leva i dem. Jag kan inte förmå mig att se bilder och filmer eller höra Olles röst, utan måste gå omkring med mentala skygglappar och en väldigt illa fungerande mental ögonbindel. Förmodligen kämpar jag förgäves, va?
Citat ur den utmärkta Bondfilmen ”Spectre” (2015):
James Bond: Where is he? Mr. White: He is everywhere. He’s everywhere!
Kanske vill ni läsa lite om bokföring och momsredovisning istället? Eller lära er om det digitala verktyget F**tn*x som man måste behärska? Här ser ni hur skärmen ser ut när man får en månadsfaktura av just detta företag. ”Det är bara att klicka för att betala.”
1. Nej, jag vill inte betala som privatperson eftersom det är företaget som ska betala. 2. Jag vill inte bestrida, jag ska ju betala. 3. Nej, jag har inte betalat. 4. Va, vem är min leverantör? 5. Vänta, det är ju F**tn*x som är mottagare, inte Bergmans Bokstäver! Primalskrik!
Dock har revisors-delen löst sig: två av mina basketkompisar satt igår i tre timmar och klickade och skrev och mumlade och var komplett obegripliga.
– 1407.
– 1598.
– Hon måste ha en kåtinja till deklarationen också.
– Mhm. Men vi tar det här först. 1222.
– Men på tvåan.
– Den var ganska hög.
– Ja. Bra. På SKM.
– Den 4 december?
– Mmmm. Nej, jag måste …
– Ja, det är bra. Där. Och där.
– Nu fördelar vi alltså momsbeloppet som ni får tillbaka och resten blir en kostnad.
”Kåtinja” var alltså en deklarationsblankett som heter K10. Som jag måste fylla i, bara.
När jag inte sorterar och röjer samt slänger det som har samlat damm i källaren, promenerar jag med grannen. Igår gick vi en helt lugn och vanlig runda, men när vi bara var 100 meter hemifrån började det flimra framför ögonen och jag blev rysligt yr. Jag följde med grannen hem, satte mig i köket och fick saft och jordnötter. Och andades lugnt. Då såg jag på min fina träningsklocka att pulsen var uppe i 138. Grannen tog fram sin blodtrycksmätare, varpå pulsen gick ner. Värdet var 110/72, vilket tydligen är helt normalt. Efter ungefär 15 minuter mådde jag bra igen och gick hem och sov middag i en dryg timme.
I källaren hittade jag en text som Olle skrev om syskonkärlek i någon tidskrift 2004. (Om ni läser den, ska ni veta att sista meningen slår hårt. Och jag som inte skulle älta.)
Men allt är inte bedrövligt.
Idag hade Olle fyllt 60 år – och det hade han faktiskt inte alls tyckt om eftersom han vid varje jämn födelsedag drabbades av ruelse, ånger och samvetskval över tiden som flytt. Han slipper den siffran, hurra hurra!
(Nej, jag har inte blivit tokig. Jag går förvisso omkring och pratar med Olle, drömmer om honom, och hör vad han nog hade kunnat säga i olika situationer. Men jag vet att han intensivt hade ogillat att få stämpeln ”60 år”. Hurra!)
Igår kväll lagade jag mat i köket. Diverse (vuxna) barn fanns här och där, det var pastagratäng i ugnen och nåt som bubblade på spisen.
– Det luktar bränt! utbrast Moa (24) där hon satt på golvet.
– Ja! Ugnen! Spisen!
– Men … det luktar ju cigarrett! Ytterdörren slogs igen nu!
– Ja. Vad jättkonstigt! I hallen luktar det ju jättemycket …
Vi rotade runt, men hittade inte någonstans något misstänkt bränt. Moa kollade ut mot busshållplatsen, och såg en man som stod på vår bilparkering. Han rökte.
I detta läge hade jag för en månad sedan ropat på min då lefvande djefla man Olle, och bett honom att prata lite med den cigarrettrökande mannen. Men istället fick jag ta mig i kragen och öppna dörren mot gatan och fråga den främmande mannen vad i allsin dar han hade gjort i vår hall alldeles nyss.
Tisdagen den 12 december 2023 var en helt vanlig dag. Olle sa förtjust att vårt hus var som ett slott och att vi ju måste gå in i alla rummen varje dag och prata lite så att de inte kände sig så ensamma. Han ringde till tolv fotvårdare i Helsingborgstrakten för att hitta någon som kunde ta emot hans mamma, skickade massa mejl, skrev några rader på boken om informationsteknik, lade ut en blänkare i vårt bostadsområdes Facebookgrupp, där han bjöd in alla till en liten löprunda med startpunkt vid en bekant mötesplats. Vi konstaterade att bilen var död och dessutom hade punka, och att vi saknade kakelugnen som också var död. (Eldningsförbud sedan två veckor tillbaka.)
– Nu ger jag mig ut! deklarerade Olle strax före 18.
– Mhmmm, i mörkret, muttrade jag, som tycker att det ju är trevligare att vara utomhus när det är ljust.
– Japp! 1-2-3 pussel!
– 1-2-3 pussel!
Det där var vår hejdåfras som satt i sedan 1985.
Jag skrev sedan några meningar på datorn och gjorde därefter kvällsmat. Ungefär samtidigt tog Olle sitt livs sista selfie.
Så lycklig. Löprunda stundar i lagomt vinterväder. Ingen annan kom till mötesplatsen, så Olle vet att han kommer att springa ensam i sin älskade skog och snart komma hem och få äta.
Jag åt ensam, för Olle kunde ibland vara ute och springa i två timmar. Hans mat ställde jag på värmning på spisen. När klockan var strax efter åtta, kollade jag på FindMyIphone-funktionen var han var, och såg att han stod stilla strax bredvid två hus som ligger ganska ensligt till i skogsbrynet. Naturligtvis stod han där och snackade med någon. Jag skrev ett larvigt sms om att det var en väldigt lång runda han sprang: ”Har du månne brutit foten?” När han inte skrev något svar, ringde jag. När han inte svarade, plingade jag med Findmyiphone-funktionen – men inte heller då hände något.
Först då blev jag orolig. Jag ringde och ringde, plingade och plingade. Eftersom bilen var död, bad jag Ida (29) och spanjoren om hjälp. De bytte om till löparkläder och var beredda på att leta reda på en eventuellt tappad mobiltelefon eller pulsa i snö om Olle hade ramlat omkull med sin brutna fot i ett dike. Jag satte en lapp på dörren:
”Olle! Jag är ute och letar efter dig!”
Spanjoren kom med bilen och plockade upp mig precis när någon svarade i Olles telefon.
– Hallå … sa denna någon.
– Hallå? Vem är du? sa jag, förvånad över att någon hade hittat Olles telefon.
– Jag är ambulanssjuksköterska.
– Vad har hänt? Var är Olle?
– Är Olle din man?
– Ja.
– Han har hittats ute i skogen. Är du ensam?
– Nej, jag är med min svärson. Varför har han hittats, han har ju inte varit borta?
– Du bör ta dig till akuten meddetsamma.
– Okej.
Spanjoren körde till akuten medan jag var helt fokuserad på att Olle hade ”hittats” fastän han inte hade varit försvunnen. Under tiden ringde Ida först till Erik (31) och bad om råd, därefter till kompisen Emma som kunde vara barnvakt om Ida också skulle åka till akuten.
Det som hade hänt var att Olle sprang i minst 45 minuter. Efter att ha tagit sin selfie ovan råkade han nämligen sätta på videofilmning innan han tryckte ner mobilen i fickan. Den spelade in honom, lufsande i snö, tills den helt enkelt stängde av sig pga. minnesbrist. Kanske sprang han i ytterligare en halvtimme, kanske inte.
Han stupade förmodligen av plötsligt och oförklarligt hjärtstopp och dog på fläcken. Vältränad, frisk och 59 år gammal föll han framlänges utan att ta emot sig. På en av de allra vackraste platserna i våra skogar låg han med ansiktet och orienteringslampan nedåt i snön.
Så här ser ”Pappas plats” ut i dagsljus. (Ja, så kallar vi platsen just nu i alla fall.)
Olle hittades av en kvinna som bor i ett av de två husen som har denna vackra utsikt. Hon ringde 112 och fick order om att påbörja hjärt-lungräddning, men orkade inte vända på Olle, så hon hämtade sin granne. Tillsammans fick de igång HLR, och så anlände efter en stund ambulans, brandkår och polis samt en brandman som kom springande för att han bodde i närheten.
Under tiden hade jag inte ens börjat fundera på om Olle hade varit borta för länge. Kanske spelade jag WordFeud, kanske skrev jag några meningar till Hemlisbloggaren i Julkalendern. Kanske hängde jag en tvätt.
På akuten blev jag och spanjoren infösta i ett stort rum med säkert 15 personer som stod runt Olle. Han var klädd i sina orienteringskläder (uppklippta framtill), skitiga och slitna dobbskor, han hade ett tjockt rör nedstucket i halsen och blåa läppar.
– Är detta din man?
– Ja, men han har ju ett skrapsår i pannan och på näsan. Och hakan.
– Vad heter din man?
– Olle Bergman. Men han hade ju inga sår när han …
Sjuksköterskan Irene höll mig i händerna. När hon var tvungen att gå iväg en stund, höll jag i spanjoren istället, som då sa att jag förmodligen skulle få träningsvärk som jag klämde till om hans händer. Massa människor pratade med mig, ställde konstiga frågor om mediciner, gav mig Festis och förklarade att det nog skulle bli ett polisärende eftersom det inte fanns några vittnen.
– Vittnen till vaddå? sa jag.
Eftersom Olles temperatur var nere i 33 °C, förklarade Irene, fanns en chans att han skulle reagera på behandlingen som han fick. Bara tempen gick upp. Var tionde minut stängde sjukhuspersonalen av alla maskiner och kollade om Olles hjärta hade svarat på något av allt som gjordes med honom. Plötsligt hörde jag någon säga ”vi kör bara tio minuter till”, och jag blev förtvivlad:
– Men inte än! Ida är inte här! Ni måste vänta tills Ida kommer!
Tydligen hade jag alltså redan då förstått att Olle inte skulle vakna mer. Jag blev inte förtvivlad för att Olle var borta för alltid, utan för att Ida inte hade hunnit komma.
– Okej, sa Irene. Vi kör i 20 minuter till.
Ida kom – och hann se hur upplivningsförsöken såg ut. Olle dödförklarades. Alla i rummet tog av sig förkläden och handskar. Irene föste ut oss till ett anhörigrum med leksaker på golvet. Spanjoren ringde till Erik, Moa och Sigge i Lund. Jag ringde till Oskar på Gotland. De fem barnen var plötsligt faderslösa. In i rummet klev samtidigt två poliser. Jag ville så förtvivlat gärna göra dem på bra humör och skoja om Kling & Klang, men orden som jag tänkte ut var så platta och intetsägande.
– Hur överlever jag detta? sa jag istället till Irene.
– Du tar fem minuter i taget. Fem minuter i taget.
– Fem minuter. Okej. Fem minuter.
– Olle ligger i rummet här intill. Vill ni se honom nu?
Den fem barnen, andra släktingar samt massa, massa kompisar har bäddat in mig i bomull och tagit hand om mig.
Idag är det den 12 januari, och jag har varit trasig i en månad. Om prick en månad fyller Olle 60 år, men då har han redan hunnit vara död i två månader.
I nästa blogginlägg kommer jag att berätta mer om vad vi har upplevt, vi som fortfarande lever fastän Olle dog.
Här ligger jag på ”Pappas plats” med Ida. När vi reste oss upp, märkte vi att kläderna hade frusit fast lite i marken. Kanske var det därför Olle var så svår att vända; han var kanske också fastfrusen?
Som jag har berättatförut, har vi ju en spanjor i huset. Det är Tjugoåringens stora kärlek och jag är förälskad i deras förälskelse. Eftersom huset vi bor i är stort, får de unga tu plats utan problem. Vi är stökiga, de är stökiga, alla spelar vi basket och det gäller att njuta medan tid är; snart flyger de säkert ur boet. Om jag inte kedjar fast dem, vill säga.
I artikeln ovan stod det förutom allt annat fullständigt oviktigt det som måste lyftas upp:
Så ni förstår att jag uppskattar hans närvaro? När blev jag senast kallad basketstjärna?
Julián är alltså basketspelare och numera även en mycket uppskattad lärarvikarie. Trots 2,5 år i Sverige har han dock inte fått personnummer än, för det får man inte om man
inte har jobbat på ett ställe sex månader i sträck
inte har 125 000 kr på banken.
Det finns andra krav som att man
är sambo med en svensk(a)
har en garant som står för eventuella kostnader (herr och fru Bergman)
kan bevisa att man inte längre är skriven i Spanien.
(Check, check, check.)
Så länge han inte har personnummer, kan han inte t.ex. köpa försäkring eller skaffa körkort. Vi har ansökt om detta personnummer ett antal gånger och besvikelsen är lika stor varje gång.
Nej, inte personnummer denna gång heller.
Men det var faktiskt inte detta jag skulle gnöla om. Nej, nu ska jag visa vad Tjugoåringen har skrivit till honom. Hon har gett mig tillåtelse att publicera och jag är stolt som en tupp och har vrålat DET ÄR MINA GENER så att alla är trötta på mig.
Jag tittar på honom när han sover.
Egentligen får man kanske inte göra det, men det är svårt att låta bli när han ser ut som han gör. Hans ryckande ögonlock och de mjukt viftande ögonfransarna som liksom långsamt flaxar som en fågels vingslag. Hans vackert utkarvade sydeuropeiska läppar som ligger lätt på gavel och den ljumma luften som strömmar genom den smala strimman. Det är så obegripligt och rentav upprörande vackert, jag grips av en sakta spridande panik och undrar vad jag har gjort för att förtjäna detta: detta under av skönhet och kärlek.
Hans långsamma rörelser försvinner när hans dröm tar slut och han placerar sina armar kring min midja och han drar mig närmare. Jag följer motståndslöst efter och låter hela hans doft fylla mina lungor, mitt blod och mina tankar. Stilla ligger jag så nära hans hud jag någonsin kommit och andas honom, dricker honom, lever honom.
Jag har blivit välsignad att hitta mitt livs kärlek vid min unga ålder, och paniken blandas med oro glädje lycka förvirring vidskepelse hunger panik panik panik.
Lugnet sänker sig över hans bröst och jag somnar tätt intill. Jag somnar bredvid denna förkroppsligade kärlek och vaknar inte förrän han tittar på mig.
Eftersom jag och min djefla man träffades redan 1985, har mina fingrar inte darrande av rusande känslor och klappande hjärta öppnat månget kärleksbrev. Det första halvåret som vi kände varandra bodde vi på 60 mils avstånd och vi skickade visserligen kärleksbrev – men de handlade inte så mycket om kärlek. Han ritade snuskiga bilder och jag skrev (vad jag trodde var) roliga rim.
Jag hittade nyss en sajt som inleds med ett citat av Francois de la Rochefoucauld:
”Av alla brev är kärleksbrev de lättaste att skriva: det enda som krävs är kärlek.”
Sedan följer helt logiskt 300 tips på hur man skriver kärleksbrev.
När jag var 15 år och bodde i Luleå, brevväxlade jag med en 17-årig basketspelare i Stockholm. Breven som han skickade (som jag har knutit ett rött sidenband om eftersom jag har sett att man ju gör det på film) är alldeles fantastiskt romantiska och fyllda av längtan och saknad. Jag kan inte tänka mig att jag var lika romantisk – förmodligen redogjorde jag på mitt håll för stukade basketfingrar och antal satta straffar på senaste träningen.
Det var en ytterst underlig kärlekshistoria; vi hade nämligen aldrig träffats. Jag föll pladask för honom på en basketmatch, sprang fram och tog en bild på honom och lyckades på omvägar och via ombud få kontakt. Och han visste precis vem jag var. Det hela tog slut när vi började umgås på riktigt.
Poeterna Edgar Allan Poe och Frances Sargent Osgood skickade kärleksbrev till varandra, och det här är ett i min smak – från honom till henne:
For her this rhyme is penned, whose luminous eyes,
Brightly expressive as the twins of Leda,
Shall find her own sweet name, that nestling lies
Upon the page, enwrapped from every reader.
Search narrowly the lines! they hold a treasure
Devine – a talisman-an amulet
That must be worn at heart. Search well the measure –
The words – the syllables! Do not forget
The trivialest point, or you may lose your labor
And yet there is in this no Gordian knot
Which one might not undo without a sabre,
If one could merely comprehend the plot.
Enwritten upon the leaf where now are peering
Eyes scintillating soul, there lie perdus
Three eloquent words oft uttered in the hearing
Of poets, by poets – as the name is a poet’s, too,
Its letters, although naturally lying
Like the knight Pinto-Mendez Ferdinando-
Still form a synonym for Truth – Cease trying!
You will not read the riddle, though you do the
best you can do.
Ni ser de fetstilsmarkerade bokstäverna? Så fint. Men jag måste säga att stackars Edgar Allan Poe påminner lite om Fredrik I:s uppstoppade lejon på Gripsholm:
Men nu tillbaka till kärleksbreven.
Sid Vicious gjorde det enklare för sig när han förklarade sin kärlek till Nancy Spungen (som han förmodligen mördade en tid senare enligt hennes mammas bok som förresten är mycket bra). Han gjorde en lista utan rim och hemliga bokstäver:
Och slutligen det kärleksbrev som jag minns bäst och än idag kan citera. Jag fick det av en kille i Dallas (high school igen, ja) under en study hall/detention-sittning.
(Detta tarvar förklaring. Study hall var en ”lektion” där man satt och pluggade för att man inte hade någon lärarledd lektion just då. Håltimmar existerade inte: var det ett hål i schemat, gick man till ett av lärare bevakat klassrum och pluggade. Men där satt även busarna som hade fått detention – kvarsittning. Det innebar att alla som ville plugga stördes av alla som inte ville plugga. På ett väldigt diskret sätt. Annars fick man ju ännu mer detention.)
Så här satt vi inte.
Där satt jag tyst och läste ”The Scarlet Letter” när ett handskrivet brev landade på bänken. Jag tittade upp och rakt i ögonen på en kille som liksom jag var utlänning. Han pekade på brevet och på sig själv. Jag öppnade brevet medan killen med ett jättestort leende tittade på mig. Där stod på knagglig engelska:
”I love you like death and I want to be with you forever. You must love me too. If you don’t love me you are like a stone who has no feelings and I will hate you and never speak again.”
När jag tittade upp igen, log killen fortfarande mot mig. Men så satte han pekfingret över läpparna och formade dem till ett sssccchhh. Det ruskiga är att jag inte har något som helst minne av hur jag löste detta problem eller om han någonsin talade igen.
I ettan och tvåan var alla tjejer i klassen kära i Martin D. som sprang så himla fort. Vi gick på Svenshögskolan i Lund, men jag pussade cykelsadeln på den cykel vars ägare jag för tillfället gillade mest – Stefan som bodde på nr 18. (Han var till och med två år äldre!) För att smälta in, låtsades jag samtidigt att det var Martin D. som var min favorit.
I trean flyttade vi till Luleå, och i min klass gick Stenis.
Klass 4b på Bergviksskolan 1975.
Bilden är från i fyran, när jag fortfarande var kär i Stenis. Han kunde spela fiol och vi hade likadant bänkpapper med tvättbjörnar på och han jagade mig på rasterna och jag blev skolans lucia och ibland fick jag vänta på bussen utanför Stenis hus och livet var på det hela taget underbart. När jag lekte med Lisbet (som bodde ganska nära Stenis), gick vi hemåt tillsammans med honom. Stenis hyste inte alls samma känslor till mig, men det gjorde ingenting.
Och det är dit jag vill komma. Jag har varit obesvarat kär tusen och en gång (nej, egentligen om man hårdrar det bara fyra gånger), men inte olyckligt kär. Jag har suttit hemma och ritat Stenis, Mats och Stefan i röda hjärtan och jag har smugit utanför deras hus och jag har tjuvringt till dem och pussat cykelsadlar … men inte varit ett dugg ledsen. Bästisgrannen har jag tvingat med mig på diverse spionuppdrag och ”jag bara råkade vara där samtidigt-ruscher”. Hela basketlaget tvingade coachen att göra en omväg genom Gammelstad för att jag ville se ett visst hus.
Men hela tiden bara med ett lyckligt pirr i magen.
Min djefla man, däremot! Han, han skrev brutala poem om tjejerna, han grät och led, han nästan dog för sina kärlekar som inte brydde sig om honom – och inte kunde han äta heller. Hm. Olycklig kärlek är bra mycket mer dokumenterad än den lyckliga – men obesvarade.
(På bilden – som praktiskt nog togs så att alla har solen i ögonen – är det Stenis som står tvåa från vänster i mittenraden, bredvid majjen. Jag står i blå kofta som trea från höger i mittenraden. Jag kan rabbla för- och efternamn på allihop och minns födelsedagarna för ungefär hälften, trots att jag i femman bytte skola. Stenis har jag inte träffat sedan dess.)
