idrott

Som liten palt i Lund gick jag hos en privat pianolärarinna under två år, men bytte sedan till kommunala musikskolan när vi flyttade till Luleå. Jag var sannerligen inte någon tangenttalang och när väl basketen kom in i mitt liv (relativt sent), blev det allt längre mellan pianospelningarna.

Flera gånger har jag nu sett att Max Martin och alla andra svenska popvidunder som skriver musik till alla stora artister i världen sägs ha sprungit ur kommunala musikskolans sköte. (Hej metafor.)

tuuuut

TUUUUUT!

Det ”svenska musikundret” inkluderar multiindustrier som ABBA, Roxette, The Cardigans, producenter Max Martin eller om gitarristexporter som Georg Wadenius och Yngwie Malmsteen. (Alla som vill att jag också rabblar Ace of Base, Europe, Neneh, Robyn, Tove Lo och Avicii samt Sveriges Musik- och Kulturskoleråd får härmed sin vilja igenom, men jag har inte faktakontrollerat deras musikskolenärvaro eller faktiska påverkan på musikvidundret.)

Av Sveriges 290 kommuner har nästan alla någon form av kommunal kulturskola. Arjeplog, Laxå, Sorsele, Surahammar, Torsås och Överkalix har det inte. Jokkmokk sägs ha startat en musikskola 2013, men jag kan inte hitta någon. (Aha, det finns en kulturskola, får jag lära mig i komentatorsbåset!)

karta_musikskolor

I de fyra jättestora musikskolelösa kommunerna norrut bor 13 950 personer. I de tre södra pyttekommunerna bor 17 450. (Back to nature: flytta norrut!)

Till de kommunala kulturskolorna är 5 000 lärare och 200 000 elever (64 % tjejer, 36 % killar) knutna, och dessa elever betalar 600–1 600 kr per termin (det är dyrare i höginkomstkommuner som Danderyd). Varför har jag snöat in så brutalt på siffror och fakta idag? Hm, jag vet inte – allt fanns liksom så tillgängligt och det blir så tydligt.

Nu kan vi nog enas om att de kommunala musikskolorna har en finfin påverkan på barn och blivande musiker. Även uttalanden som antyder tvärtom finns naturligtvis:

– Nejnejnej, ty de små stöps alla i en och samma form!
– Det är blott de priviligierade som spelar!
– Min son har stått i gitarrkö i tre år!

Well. Alla kan inte vara nöjda med allt.

Musikskolan tillkom någon gång på 1940-talet som en utveckling av ”Hagström Musikskola” (intressant läsning här) och nu tror jag banne mig att jag ska börja propagera för … kommunala idrottsskolor!


Här får ni en pausfågel i form av pingiskvitter.

Ordet ”idrott” inkluderar just här – i min värld – all form av rörelser som påverkar andhämtning och svettkörtlar. Det finns så många barn som slutar idrotta för att det inte finns någon som helst pedagogisk tanke bakom coachandet och tränarna faktiskt inte ser att olika barn är … olika. Alternativet är förstås att tvinga alla ungdomstränare som brinner för sin sport att följa mina råd och skippa kollektiv bestraffning, toppning och utskällningar tills barnen är tillräckligt … fokuserade?

olikastora

Bilden symboliserar ”alla har olika förutsättningar”. (Källa.)

Ja, som ni märker har jag inte tänkt längre än så. Men i min kommunala idrottsskola får man hålla på med massa idrotter och vara hur långsam som helst, bara man vill vara där.

idrottskroppar

Idrott för liten och för stor och för kort och lång från lattjo-bolaget …

Man måste underligt nog inte fokusera på att spela basket, utan kan kanske dela in den kommunala idrottsskolan i (se nu hur jag tittar snett uppåt vänster och hittar på)

  • bollsporter
  • styrkesporter
  • konditionssporter
  • tekniksporter
  • gymnasistiska sporter
  • verktygssporter.

Oj, hoppsan, vad de överlappar varandra. Alla som tycker om idrott men inte kan röra på sig, kan välja teoretisk idrottsutbildning som inbegriper hur man t.ex. är

  • funktionär
  • klubbledare (Lotten Bergman gästföreläser om kommunikation)
  • coach
  • specialist på skador & kost.


En annan pausfågel: Lisa Nordén.

Inte nog med att man bygger upp de unga – avdankade elitidrottare kan ju specialdrillas i pedagogik och bli lärare! Kommunala idrottsskolan go-go-go!!!

Förtydligande!
Min kommunala idrottsskola ska inte ersätta de befintliga klubbarna utan vara ett komplement som på sikt gör att fler ungdomar idrottar och att idrottsklubbarna blir lika stora som de fordom var.

{ 50 comments }

Mina två passioner: bokstäver och idrott

by Lotten Bergman on 7 januari 2015

Jag har under årets första vecka fått hjärtsnörp av massa nya och gamla länkar till undersökningar om hur vi ligger till på olika områden, och då mest hur vi i Sverige ligger efter när det gäller matematik och läsförståelse. Men att vi samtidigt är kungar vad gäller ”problemlösning” … som, ehum, alltså inte inbegriper siffror eller bokstäver?

lasutveckl_norden

En av våra bästa kompisar som jobbar väldigt mycket med studenter utomlands – i all världens hörn – har berättat att när det vankas grupparbete, är svenskarna de allra bästa att ha i sin grupp. Inte för att svenskar är bäst på att samarbeta eller för att svenskar tar kommando och delegerar uppgifterna till hela gruppen, utan för att de vet precis vad som behöver göras; svenskarna tar kommando och gör hela uppgiften på egen hand.

grupparbete

(Det underliga är att alla som jag har pratat med om skolans ständiga grupparbeten, berättar samma sak: att just de var de enda som gjorde något. Alla andra i gruppen bara slöade, blev sjuka och led av scenskräck.)

Apropå läsningen: Tjugotvååringen i Lund håller på att bli färdig civilingenjör samtidigt som han är kemisektionens återvalde ordförande. (De har alltså samma ordförande två år i rad, vilket i LTH:s historia aldrig har hänt – ett faktum som den stolta modern inte försitter ett tillfälle att berätta.) Han pluggar just nu inför en ekonomitenta (ty även kemister studerar ekonomi), vilket grabben inte alls är förtjust i. Jag försöker förstå hans aversion, varför han skickade dessa tre textexempel från en gammal tenta som han använder:


 

ekonomitenta

ytterliggare_comicsans

bindestreck

(Klicka så blir bilderna större. Men inte bättre.)


Eftersom jag även får hjärtsnörp av saknade eller extrainsatta mellanslag och citatteckensslöseri samt andra petitesser som stavning, hade jag inte varit i närheten av att klara en sådan tenta. Samtidigt förstår jag ju nu larmrapporterna om att studenterna vid landets universitet inte begriper vad lärarna skriver … Hrrrm.

Samtidigt i en helt annan värld, visar det sig än en gång att för få barn idrottar eller rör ens på sig och att de slutar trots att de egentligen inte vill sluta och att den stora boven är elitsatsningen. Eftersom jag får hjärtsnörp även av sådana nyheter och (som väl nästan alla andra) anser att alla barn och ungdomar borde få idrotta om de vill utan att slås ut för att de t.ex. är kortväxta, storväxta, inte har bollsinne, inte har koordinationen eller finmotoriken eller nåt annat som inte gör dem till vinnare från dag ett, har jag nu kommit på att mitt mål under 2015 är att ge mig ut och debattera

  • bokstavsglädje
  • idrottsglädje.

Okej? (Ooooh, all the really lukrativa idéer som jag kommer med gör vår revisor tokig.)

John Wooden hade många kloka saker att säga om att vinna eller inte vinna.

{ 69 comments }

Hade ni också delad gympa?

by Lotten Bergman on 12 oktober 2014

Visserligen heter skolämnet inte gympa längre utan idrott och visserligen kan orden ”delad gympa” missförstås komplett, men nu måste vi utreda något här:

– Hade ni gemensam gympa med killar och tjejer huller om buller i skolan?

Gymnastik

Förra sekelskiftet, väl?

Jag hade gympa tillsammans med killarna i klassen till och med sexan. Ludde sparkade en fotboll hårt i ansiktet på mig och Annie blev alltid vald sist och man fick inte ha de röda, gröna och gula banden (som visade vilket lag man tillhörde) knutet som ett pannband. Men så länge man kunde gömma sig i den hoprullade, långa, gråa mattan var jag nöjd eftersom gympa var sååååååå ointressant.

gympa_1953

Tjejgympa 1953.

Men så hände något. Jag började spela basket och fann att det här med att vinna var min grej. Detta sammanföll med att vi i sjuan (1977) hade tjejgympa respektive killgympa. Ibland var vi på varsin sida om den nedfällbara väggen mitt i gympasalen (som var jättestor) eller så var ena gänget ute medan det andra var inne. Det funkade fint för alla – utom mig och en kompis, som absolut ville ha gympa med killarna.

Så vi (och alla andra som ville, men det var bara vi) fick dispens! En gång gjorde jag mål på Micke Fant i handboll och en annan gång klättrade jag snabbare än Janne uppför linorna upp till taket. Det var jättekul! Ibland fick vi inte vara med killarna (oklart varför) och istället ha gympa med tjejerna. I dagboken står det att det var ”JÄTTETRÅÅÅÅKIGT”, men ärligt talat minns jag inte varför det var tråkigt. Uteblev tävlingsmomentet? Blev vi inte svettiga? Fanns det inga skratt? Hm.

I gymnasiet (1980) samlades alla till gemensam gympa igen, men i de båda skolor som jag gick i då, var gympaläraren bara en lekledare. De lät oss elever bestämma vad vi skulle göra och om det blev fotboll, fick fotbollspelarna i klassen sköta ”undervisningen”. Det var bedrövligt, stökigt, trist och på inga sätt något som lärde oss annat än att gympalärarna faktiskt inte kunde något.

gymnastik (1)

Sockiplast och balettdräkter på 1970-talet.

Jag undrar nu: fick alla skolor göra som de ville eller utgick ett påbud om separata gympa- eller idrottslektioner? Och hur är det idag? Finns det någon idrottslärare bland läsarna eller ska vi rota fram läroplanen? Duschade ni? (Det gör inte mina barn längre eftersom ”det inte behövs” och ingen kan tvinga dem och alla är rädda för att bli fotograferade i duschen …)

{ 78 comments }

Basketmatch: förlust

by Lotten Bergman on 30 mars 2014

Vi spelade så bra, så bra.

Det är förstås bara för att jag har så ont i knät (se pilar) som jag just i detta ögonblick dribblar alldeles på tok för högt.

Det är förstås bara för att jag har så ont i knät (se pilar) som jag just i detta ögonblick dribblar alldeles på tok för högt.

Vi sprang, vi höll humöret uppe och vi kämpade som blådårar och gjorde allt rätt eftersom vi

  • kastade oss på golvet efter förlupna bollar
  • inte klagade på domslut (ibland klagar man bara för klagandets skull, vilket är dumt)
  • sprang på egna returer (= man skjuter och springer in och tar returen själv istället för att stå kvar och beundra sitt skott)
  • sprang tillbaka i försvar när vi egentligen inte orkade
  • log mot alla och envar
  • lyckades jobba ikapp ett underläge.

Vid full tid (efter 4 X 10 minuter effektiv tid, vilket innebär ungefär 90 minuter efter matchstart) stod det 63–63, vilket är ganska många poäng för att vara en division 3-match. Men ingen basketmatch på elitnivå (hrm) får sluta oavgjort, varför det blir 5 minuters förlängning. (Det kan alltså om det vill sig illa bli tio förlängningar – man fortsätter tills något lag har vunnit.) Vi pratade ihop oss och beslutade oss för att vinna.

Pang, tjoff, bom, foul, trill, gnissel, duns (inte dunk), KÄMPA PÅ och massa satta straffar!

Och så förlorade vi ändå med 74–72. Tandagnisslan, buttra miner, svordomar och stamp i golvet följdes av matchanalys, duschprat, omklädningsrumsältning och det gemensamma glädjebeskedet att vi vann de inbördes mötena med 6 poäng. Ha! Pukor och trumpeter, fanfarer och serpentiner!

– Ses imorrn på träningen!

Men varför berättar jag detta? Jo för att mitt i allt förfärliga med en fotbollssupporters död i Helsingborg, så fortsätter idrotten att glädja, förbrödra, utbilda och skapa gemenskap. Jag är liksom alla andra förskräckt och bedrövad efter att ha följt det alldeles förfärliga som hände för att två idrottslag ska leka tävling med en boll – men det är inte idrottens fel.

Låtom oss fortsätta jaga bollar och glida omkring på snö och hoppa långt eller högt på det mest larviga sätt och på något vis sprida glädje omkring oss – och därmed sabotera för rötäggen som nog egentligen faktiskt inte bryr sig om idrotten utan bara vill bråka.

{ 38 comments }

Vem var Mona-Lisa Englund?

november 4, 2013

Jag är förbryllad. I en Se-tidning från april 1950 står det om en 17-åring som heter Mona-Lisa Englund (1933–99). Hon var ett fullständigt unikum vad gäller idrott – och jag har mig veterligen aldrig hört talas om henne. Det här med att visa upp idrottare med full insyn i skrevet är inget nytt. Vad jag kan […]

Läs hela alltet →

Nämen om vi skulle starta lite upplopp, hörni?

maj 27, 2013

Spring ut på planen! Släng lite eld på någon! Sedan åker vi till en förort där vi inte bor och tuttar på en bil! Eller en förskola! Ja! För vi har ingen lokaaaaaal! Och om inte vi får ha någon lokaaaaaaal, så ska banne mig inte småungarna ha nån lokaaaal! Förlåt, nu förflyttades jag minsann […]

Läs hela alltet →

Maratonloppet i OS 1904

januari 21, 2013

Japp, sorry, nu måste vi prata lite sport igen. Det är nämligen så att alla faktiskt måste känna till vad som hände i maratonloppet i OS 1904. På dammiga vägar i högsommarvärme, upp- och nerför sju branta backar i olämplig utrustning är till och med jag benägen att förstå att de 32 startande gjorde allt […]

Läs hela alltet →

På tåg mot Malmö funderar jag på schackboxning

oktober 10, 2012

Pliong! – … bla bla … tög mot Malme … bla bla … byte mot Hyltsfrid … bla bla. Här sitter jag på tåget och lyssnar på en av 317 skånska dialekter. Det är varmt och skönt och jag har te. Visserligen är den frukost jag just nu äter torr och fadd, men ingen snarkar […]

Läs hela alltet →

Mitt bollsinne och ”Bragden”

augusti 22, 2012

Jag har inge vidare bollsinne. Det jag kan göra med en boll, har jag tränat upp under 35 års basketspelande. Jag ser inte klok ut om jag försöker slå till en tennisboll med ett brännbollsträ som är mindre än en stekpanna eller tjongar till en volleyboll utan touch-feeling – och jag kan inte på några […]

Läs hela alltet →

Saker man säger

juli 31, 2012

En gång i veckan pratar jag i P4 om talesätt, ordspråk, etymologier och annat språkligt som är intressant. I morse försökte jag hålla mig till sportrelaterade ting på grund av OS, som upptar en stor del av min vakna tid – vilket omgivningen inte bara finner underligt utan även en smula fel och rentav onyttigt. […]

Läs hela alltet →