idrott

Hade ni också delad gympa?

av Lotten Bergman den 12 oktober 2014

Visserligen heter skolämnet inte gympa längre utan idrott och visserligen kan orden ”delad gympa” missförstås komplett, men nu måste vi utreda något här:

– Hade ni gemensam gympa med killar och tjejer huller om buller i skolan?

Gymnastik

Förra sekelskiftet, väl?

Jag hade gympa tillsammans med killarna i klassen till och med sexan. Ludde sparkade en fotboll hårt i ansiktet på mig och Annie blev alltid vald sist och man fick inte ha de röda, gröna och gula banden (som visade vilket lag man tillhörde) knutet som ett pannband. Men så länge man kunde gömma sig i den hoprullade, långa, gråa mattan var jag nöjd eftersom gympa var sååååååå ointressant.

gympa_1953

Tjejgympa 1953.

Men så hände något. Jag började spela basket och fann att det här med att vinna var min grej. Detta sammanföll med att vi i sjuan (1977) hade tjejgympa respektive killgympa. Ibland var vi på varsin sida om den nedfällbara väggen mitt i gympasalen (som var jättestor) eller så var ena gänget ute medan det andra var inne. Det funkade fint för alla – utom mig och en kompis, som absolut ville ha gympa med killarna.

Så vi (och alla andra som ville, men det var bara vi) fick dispens! En gång gjorde jag mål på Micke Fant i handboll och en annan gång klättrade jag snabbare än Janne uppför linorna upp till taket. Det var jättekul! Ibland fick vi inte vara med killarna (oklart varför) och istället ha gympa med tjejerna. I dagboken står det att det var ”JÄTTETRÅÅÅÅKIGT”, men ärligt talat minns jag inte varför det var tråkigt. Uteblev tävlingsmomentet? Blev vi inte svettiga? Fanns det inga skratt? Hm.

I gymnasiet (1980) samlades alla till gemensam gympa igen, men i de båda skolor som jag gick i då, var gympaläraren bara en lekledare. De lät oss elever bestämma vad vi skulle göra och om det blev fotboll, fick fotbollspelarna i klassen sköta ”undervisningen”. Det var bedrövligt, stökigt, trist och på inga sätt något som lärde oss annat än att gympalärarna faktiskt inte kunde något.

gymnastik (1)

Sockiplast och balettdräkter på 1970-talet.

Jag undrar nu: fick alla skolor göra som de ville eller utgick ett påbud om separata gympa- eller idrottslektioner? Och hur är det idag? Finns det någon idrottslärare bland läsarna eller ska vi rota fram läroplanen? Duschade ni? (Det gör inte mina barn längre eftersom ”det inte behövs” och ingen kan tvinga dem och alla är rädda för att bli fotograferade i duschen …)

{ 78 kommentarer }

Basketmatch: förlust

av Lotten Bergman den 30 mars 2014

Vi spelade så bra, så bra.

Det är förstås bara för att jag har så ont i knät (se pilar) som jag just i detta ögonblick dribblar alldeles på tok för högt.

Det är förstås bara för att jag har så ont i knät (se pilar) som jag just i detta ögonblick dribblar alldeles på tok för högt.

Vi sprang, vi höll humöret uppe och vi kämpade som blådårar och gjorde allt rätt eftersom vi

  • kastade oss på golvet efter förlupna bollar
  • inte klagade på domslut (ibland klagar man bara för klagandets skull, vilket är dumt)
  • sprang på egna returer (= man skjuter och springer in och tar returen själv istället för att stå kvar och beundra sitt skott)
  • sprang tillbaka i försvar när vi egentligen inte orkade
  • log mot alla och envar
  • lyckades jobba ikapp ett underläge.

Vid full tid (efter 4 X 10 minuter effektiv tid, vilket innebär ungefär 90 minuter efter matchstart) stod det 63–63, vilket är ganska många poäng för att vara en division 3-match. Men ingen basketmatch på elitnivå (hrm) får sluta oavgjort, varför det blir 5 minuters förlängning. (Det kan alltså om det vill sig illa bli tio förlängningar – man fortsätter tills något lag har vunnit.) Vi pratade ihop oss och beslutade oss för att vinna.

Pang, tjoff, bom, foul, trill, gnissel, duns (inte dunk), KÄMPA PÅ och massa satta straffar!

Och så förlorade vi ändå med 74–72. Tandagnisslan, buttra miner, svordomar och stamp i golvet följdes av matchanalys, duschprat, omklädningsrumsältning och det gemensamma glädjebeskedet att vi vann de inbördes mötena med 6 poäng. Ha! Pukor och trumpeter, fanfarer och serpentiner!

– Ses imorrn på träningen!

Men varför berättar jag detta? Jo för att mitt i allt förfärliga med en fotbollssupporters död i Helsingborg, så fortsätter idrotten att glädja, förbrödra, utbilda och skapa gemenskap. Jag är liksom alla andra förskräckt och bedrövad efter att ha följt det alldeles förfärliga som hände för att två idrottslag ska leka tävling med en boll – men det är inte idrottens fel.

Låtom oss fortsätta jaga bollar och glida omkring på snö och hoppa långt eller högt på det mest larviga sätt och på något vis sprida glädje omkring oss – och därmed sabotera för rötäggen som nog egentligen faktiskt inte bryr sig om idrotten utan bara vill bråka.

{ 38 kommentarer }

Vem var Mona-Lisa Englund?

november 4, 2013

Jag är förbryllad. I en Se-tidning från april 1950 står det om en 17-åring som heter Mona-Lisa Englund (1933–99). Hon var ett fullständigt unikum vad gäller idrott – och jag har mig veterligen aldrig hört talas om henne. Det här med att visa upp idrottare med full insyn i skrevet är inget nytt. Vad jag kan […]

Read the full article →

Nämen om vi skulle starta lite upplopp, hörni?

maj 27, 2013

Spring ut på planen! Släng lite eld på någon! Sedan åker vi till en förort där vi inte bor och tuttar på en bil! Eller en förskola! Ja! För vi har ingen lokaaaaaal! Och om inte vi får ha någon lokaaaaaaal, så ska banne mig inte småungarna ha nån lokaaaal! Förlåt, nu förflyttades jag minsann […]

Read the full article →

Maratonloppet i OS 1904

januari 21, 2013

Japp, sorry, nu måste vi prata lite sport igen. Det är nämligen så att alla faktiskt måste känna till vad som hände i maratonloppet i OS 1904. På dammiga vägar i högsommarvärme, upp- och nerför sju branta backar i olämplig utrustning är till och med jag benägen att förstå att de 32 startande gjorde allt […]

Read the full article →

På tåg mot Malmö funderar jag på schackboxning

oktober 10, 2012

Pliong! – … bla bla … tög mot Malme … bla bla … byte mot Hyltsfrid … bla bla. Här sitter jag på tåget och lyssnar på en av 317 skånska dialekter. Det är varmt och skönt och jag har te. Visserligen är den frukost jag just nu äter torr och fadd, men ingen snarkar […]

Read the full article →

Mitt bollsinne och ”Bragden”

augusti 22, 2012

Jag har inge vidare bollsinne. Det jag kan göra med en boll, har jag tränat upp under 35 års basketspelande. Jag ser inte klok ut om jag försöker slå till en tennisboll med ett brännbollsträ som är mindre än en stekpanna eller tjongar till en volleyboll utan touch-feeling – och jag kan inte på några […]

Read the full article →

Saker man säger

juli 31, 2012

En gång i veckan pratar jag i P4 om talesätt, ordspråk, etymologier och annat språkligt som är intressant. I morse försökte jag hålla mig till sportrelaterade ting på grund av OS, som upptar en stor del av min vakna tid – vilket omgivningen inte bara finner underligt utan även en smula fel och rentav onyttigt. […]

Read the full article →

Panelhönan Bergman gör en insats för Eskilstuna

maj 9, 2012

Igår deltog jag i en paneldebatt som försiggick i fåtöljer som vore det ”Här är ditt liv”. Jag hade tyvärr på mig en såpass kort kjol att en lätt bakåtlutad stil påtvangs mig för att insynen skulle bli så liten som möjligt. Debatten handlade om att stadens sporthall (byggd 1956) och badhus (byggt 1933) äntligen […]

Read the full article →

Jag missionerar om motion

januari 31, 2012

Jag har precis kommit hem från basketträningen och är rödrosig om kinderna, trött i hälsporren och lite hungrig. Det nytvättade håret blev till istappar på den lilla stund det tog att gå mellan bilen och ytterdörren eftersom en ordningsam djefla man hade låst mig ute och jag råkade ha lagt nycklarna inne i en basketsko. […]

Read the full article →