historia

Vem var Jeanne Margaine-Lacroix?

by Lotten Bergman on 5 februari 2016

Jeanne Margaine-Lacroix (1868–1930) var en fransk kläddesigner, och sådana kommer det ju tretton på dussinet. Jättetrist, verkligen.

Men det här är en som vi faktiskt borde kunna namnet på – ungefär som vi kan rabbla de andra design-tjommarna. (Och nu googlar jag de andra som jag borde kunna rabbla. Och fastnar på en fransk ingenjör som uppf… nej, det var inte honom vi skulle prata om nu.)

Genom tiderna har vi människor spökat ut oss i buktande blygdkapslar, silkiga strumpor, pudrade peruker, krångliga korsetter och prasslande pipkragar.

Nicolaes_Maes_pipkrage

Den pipkrage som kallades kvarnhjul.

I modern tid har vi på 100 år gått från att till vardags inte visa ett enda dugg av kvinnokroppen till att gå på galafest i kortkort med magen bar. Eller så här avklätt, fast med tyg:

jenniferlopez

Jennifer Lopez 2000.

beyonce2015

Béyonce 2015.

En av framtidstänkarna runt förra sekelskiftet var nyss nämnda Jeanne Margaine-Lacroix, som hade tröttnat på (eller kanske bara hade fått en rolig idé?) de tunga, stora, långa, pyntade schabraken till klänningar som särskilt de övre klasserna klädde sig i. Så här såg man ut på gatan 1906 i …

britt_1906

… Storbritannien …

frankr_1906

… och Frankrike.

Men designern Jeanne Margaine-Lacroix hade börjat experimentera med tunnare och mer elastiska tyger och korsetter som inte var så bängliga. Den 15 maj 1908 anlitade hon tre mannekänger, som fick uppdraget att gå på promenad i de nydesignade underverken.

1908

– Men dom är ju halvnakna! Och visar nästan brösten! Monstruöst är vad det är! sa tydligen människorna runt de tre kvinnorna. (Skrev i alla fall tidningarna, som naturligtvis rapporterade om skandalen.)

Klänningarna ovan, som var blåa, vita och bruna, skapade kaos på Longchamps kapplöpningsbana där kvinnorna promenerade fram och tillbaka under flera timmar.

Men … hade jag sett bilden utan att veta vad det handlade om, hade jag faktiskt inte sett något annorlunda med mitt relativt otränade modeöga. Vad det förvånade folket i Paris såg denna vårdag, var att det ju inte fanns plats till underkläder! I alla fall inte underkläder som de var vana vid: bastant korsett, underkjol och särk (nästan som ett nattlinne). I ett huj satte alla kläddesignerna i Paris igång att skapa det ena moderna plagget efter det andra. Kvinnorna blev överlyckliga och sades ha längtat efter ett nytt mode i flera årtionden.

1908designerunknown

Senare under 1908, men på samma kapplöpningsbana: brallor! På kvinnor! (Man vet dock inte vem som har designat dem.)

1910

Margaine-Lacroix-modeller i Parc de Vincennes (mars 1910), iklädda ”jupe-culotte” – alltså nästan långbyxor.

En brittisk klädhistoriker vid namn Susie Ralph har gett sig sjutton på att Jeanne Margaine-Lacroix ska få beröm och ära för det hon lyckades med – att få bort det viktorianska tramset och komma fram till det finfina flappermodet på 1920-talet.

1924

Jeanne Margaine-Lacroix i Sydfrankrike med sina två barnbarn 1924.

Nu har jag läst på lite eftersom jag ju tycker att det ser ut att sitta en timglasformande korsett under de där revolutionerande klänningarna från 1908 – och jodå, något slags hopdragande funktion hade de. Men de var mycket, mycket mindre åtsittande än de tidigare korsetterna, som förutom revben, tarmar och lungor även klämde in massa underkläder. Poängen med de ”nya” klänningarna var att de skulle

  • vara bekvämare
  • inte markera midjan lika mycket
  • låta höfter och rumpa puta mindre
  • vara hypersexiga.

Ni som är intresserade av fler bilder, kan googla på Susie Ralph och Jeanne Margaine-Lacroix. Äh, jag gör det åt er: klicka!

1909

 

{ 29 comments }

Från stockvedsbrasa till LED

by Lotten Bergman on 14 januari 2016

Min pappa brukar berätta om när hans släkting Anders var en liten, liten palt som nyss hade börjat prata treordsmeningar.

Anders låg och sov i sin säng en morgon när min pappa med syskon och föräldrar kom och hälsade på Skön-Ingeborg, som var Anders mamma och pappas kusin. De fick i uppdrag att gå in och väcka den lille. När de tände lampan och hälsade gomorron svarade han glatt:

– Nu kommer släkten!

Alla blev förstås vederbörligen imponerade. Dock visade det sig att det handlade om lampknappen, som han omväxlande kallade för ”tänden” och ”släckten”.

Men det var ju inte det jag ville skriva om, utan om ”belysning genom tiderna”. Det låter sig inte göras i en handvändning, så här har det minsann googlats. Om vi tar det från stenåldern, ser belysningslistan ut så här:

  • Stockvedsbrasor lyste upp och värmde så länge elden inte släcktes.
  • Mindre skålformade stenar (och liknande) agerade eldhållare.
  • Det som vi idag kallar stearinljus uppfanns, även om de då var mer av vax eller talg. (3000 f.Kr.)
  • Ett slags fotogenlampa med valfett som bränsle såg dagens ljus. (800-talet)

Och så famlade vi oss fram i halvdunkel och valde att sova när det faktiskt var nattsvart eftersom det var mer praktiskt så. (Förutom att vi under en period tydligen var vakna ett par timmar mitt i mörkret.)

Man satt på 1700-talet i oljelampans skumrask tills William Murdoch (som inte verkar vara släkt med Jerry Halls blivande man Rupert) 1792 uppfann gaslampor, som jag inte har någon annan relation till än att det ju var fasligt synd om Ingrid Bergman i den där filmen.

Gaslight_1944

Ingrid är rädd i ”Gasljus” (1944).

Så kom då 1800-talet, när uppfinnarna sprang ett uppfinnarlopp som vore det finalen på 1 500 meter i OS 1984.

– Jag har uppfunnit världens bästa fotogenlampa!
– Nähe, för jag var först!
– Nu tar jag patent på den här glasbubblan som man kan kalla ”bulb”!
– Jag med! Min är annorlunda och bättre!
– Hellooo, jag heter Edison och jag har uppfunnit glödlampan i detta nådens år 1879.
– Men näää, jag då! Jag har förbättrat fotogenlampan!
– Ursäkta, men här kommer jag och är längre än allihop och smartare än alla och jag kan uppfinna vad som helst, även internet. Kalla mig Tesla. Som bilen dårå.

(Eventuella anakronismprotester emottages i tre exemplar uppe vid stora eken kl. 00:25.)

Thomas Edison, Nikola Tesla och George Westinghouse hette de tre främsta lamp- och elektricitetsgubbarna i slutet av 1800-talet och det är väl ungefär som det alltid är: konkurrens och tävlan skapar stordåd. (Microsoft mot Apple, USA mot Sovjet, basket mot handbo… nej, kanske inte det, nä.)

(Intressant dokumentär om filmskapande. Jag har ställt in så att filmen startar på ett roligt ställe, ni behöver bara titta i en halvminut.)

Så kom 1900-talet och teatrarna och gatorna och hemmen utrustades alltmer med elektricitet och glödlampor i rummen. Chaplin använde ”kalkljus” när han filmade, som jag tyvärr inte heller har någon relation till. Huga, det verkar krångligt: osläckt kalk upphettas i knallgaslåga och ger ett kraftigt sken. Mer information:

”Kalkljusapparaten bestod av en med eter fylld lampa som var kopplad till en syrgassäck och en kalkljusbrännare. Genom korta gummislangar förenades lampan med syrgaskranen på kalkljusbrännaren och med syrgassäcken. Kalkljuslampan krävde en noggrann tillsyn och passning, trycket på syrgassäcken måste vara konstant. […] Kalkljuslampans kranar fordrade en säker manipulation vid tändningen och släckningen av lampan. Särskilt då ljuset släcktes uppstod lätt smällar och oljud, en knallgas som inte sällan skrämde publiken. Knallgasen var ofarlig. Det var kalkljuslampan för övrigt inte, lika litet som acetylengasapparaten. Etervätskan var mycket eldfarlig och borde därför endast påfyllas vid dagsljus.”

Jättejobbigt ju.

Här hemma i det gula, fula huset, har vi i nästan sex år fortsatt med glödlamporna; efter att Stadshotellet i Eskilstuna brann lyckades jag köpa hotellets samlade lamplager.

glodlampor

En hel flyttkartong var det!

Efter glödlamporna kom ju halogenlamporna som ersattes av energilamporna som var små lysrör, som nu har blivit obsoleta eftersom elektronikexperterna har fått upp ögonen för LED, alltså lysdioder. Och vi ska mäta ljusflödet i lumen (lm). Men jag kan inte låta bli att tänka i watt! Jag är en gammal hund som inte kan sitta! Vaddå 15 W = 90 lm, 60W = 720 lm och 100W = 1 300 lm? Å ja ba:

– Alla dom där enheterna får inte plats i huvudet! Dessutom är det ju fel: billiga lampor lyser svagare oavsett siffrorna på lådan och så surrar dom och jag vill inte köpa dyra lampor, uhuuuu!

lilla lamplagret

Och här är vårt glödlampslager idag …

Japp. Vi har vant av oss med att köpa lampor och ryser av obehag nu när de går sönder eftersom en LED-lampsinvestering kostar mer än skjortor på H&M. Dessutom varierar kvaliteten – de dyra lamporna (t.ex. Osrams) ger mer ljus per enhet och de surrar inte. De billiga lamporna (t.ex. Icas, Ikeas och Clas Ohlsons egna märken) är svagare, surrigare och går sönder snabbare. Men de äääär ju så billiga!

IMG_1445

Här har vi PH-lamporna i köket, som kräver enorma mängder watt. Den där durkslagslampan däremot lyser alldeles för starkt. (Det är bara att byta, jag vet. Ska göra det. Imorrn.)

Så var det ju även en fransk, en tysk och en italienare som (utan Bellman) gav namn åt volt, ampere och ohm, men dem får jag berätta om en annan dag. Tills vidare kan ni alla läsa om glödlampans återkomst! Yay!

{ 49 comments }

En teatral krigshjälte

by Lotten Bergman on 22 november 2015

Någon sa:

– Det är bra med krig med jämna mellanrum. Då får man veta att man lever, och slutar gnälla över trivialiteter.

Må så vara, men krig vill vi ändå inte ha. Fast att läsa om forna tiders krig kan för en pacifist som en annan ju vara alldeles förfärligt trist och tråkigt (Napoleons slagfältsstrategier: gäsp) – eller alldeles, alldeles underbart.

Om det amerikanska inbördeskriget 1861–65 vet vi att Patrick Swayze sprang ut och in genom hus och råkade ut för trista killar som vill skjuta honom medan Clark Gable grälade med Vivien Leigh och Matthew Broderick fick basa över det första regementet med killar som Denzel Washington och Morgan Freeman.Skärmavbild 2015-11-22 kl. 05.10.21

John_B_Magruder-197x300Men det hände sig vid den här tiden också att en tiljornas man – general John Bankhead Magruder – fick användning för sina talanger på ett … ovanligt sätt.

Nordstaternas arme på nästan 70 000 man marscherade mot Richmond i Virginia och skulle bara klampa över halvön mellan floderna York och James, var det tänkt. Men det var där, på The Virginia Peninsula som Magruder höll till – med sina blott 13 000 soldater.

400px-Virginia-peninsulaDen oerhört teaterintresserade Magruder var en rolig fyllbult som läspade (utom när han sjöng) och som sluddrade ut konstiga order som ”gå omkring i en cirkel därborta, ni 200” och ”ro hit med 100 frivilliga som kan kasta stenar och tjoa och skrika och föra så mycket oväsen som möjligt”. Hans mannar lydde, men skrev i sina dagböcker att det här med att kriga inte alls var som de hade trott att det skulle vara.

– Men ska vi inte i alla fall sikta på nordstatarna som hukar därborta?
– NEJ! Panga hej vilt som om vårt ammunitionsförråd är obegränsat och se till att köra omkring med hästarna och vagnarna så att gruset yr. Vråla för era lungors fulla kraft!
– Men …
– Tyst, soldat! Hugg ner de där stora träden där borta och lägg dem med tio meters mellanrum i en vid cirkel däääär!

Det visade sig så småningom att Magruder redan på ett tidigt stadium hade förstått att han inte skulle ha en chans mot nordstatarna och att förstärkningen som han hade skickat bud efter inte skulle hinna komma innan han och hans armé var ett minne blott.

Så han använde sin fantasi.

kanoner_wood

De stora träden höggs ner och karvades samt målades till att likna kanoner …

soldat_wood_kanon

… och hans män fick order som: ”Ställ dig där och se ut som om du vet vad du gör!”

Och det funkade! Sydstatarna med teater-Magruder lyckade hålla nordstatarna på avstånd i väntan på förstärkning i en hel månad! 

generaler

Den enda bilden på sydstatarnas generaler, tagen 1869 när de hade en reunion. Magruder är den allra suddigaste; förmodligen hade han mer än bara handen innanför västen.

 

{ 44 comments }

Damsalong, rökrum och tyst avdelning

by Lotten Bergman on 12 november 2015

Skärmavbild 2015-11-12 kl. 23.02.20När jag häromdagen i kommentatorsbåset skröt med att jag åt mat på en gammal båt, läste vi oss till att denna gamla båt hade en damsalong. Vips, fastnade jag i damträsket och letade reda på allt som gick att hitta om damers behov förr i tiden. Vi behövde nämligen inte bara salonger till vår sherry, utan även

  • damblusar, som har kommit att spela en mycket stor roll i den nutida kvinnodräkten, där hygienen fordrar att den som bär en ylledräkt eller ylleklänning därunder som komplement har en enkelt sydd blus i t.ex. linnevistra, bomullstyg, viyella eller fasta rayontyger
  • damhattar, som faktiskt är kvinnomodets mest inspirerande inslag, gärna av hårfilt (hare, kanin, bäver), ull, tyg eller strå
  • damkappor i högklassigt ylletyg eller annat tåligt material som står emot de påfrestningar som vår moderna livsföring utsätter det för
  • damunderkläder i helt nya material som har revolutionerat särskilt korsetten, även om benkäderna, damlinnena och underklänningarna även de har blivit allt mer lättskötta i fråga om tvätt och strykning.

damkapporJa, jag har lusläst Husmorslexikon från 1949. Se bara:

”En illasittande bysthållare och en dåligt anpassad korsett medverkar till både hängbröst och hängbuk.”

Eftersom alfabetet fungerar som det gör, lyckades jag naturligtvis även fastna i långa beskrivningar av damasker, damastdukar, damejeanner och dammhanddukar (som, förstår ni, bör vara 40 × 40 cm stora).

Och så var det då båtarnas damsalonger. Tydligen placerades de lämpligen i fören, medan röksalongen för herrarna fick vara i baki aktern. Man undrar ju om de även utrustades med vattentäta skott för att förhindra vilsegång och lössläppthet.

ROSLAGENmed damsalong

År 1884 gled M/S Roslagen ut på sin jungfrutur. Hon renoverades och byggdes om flera gånger, bl.a. när damsalongen installerades 1908.

Men ack, stackars båten på bilden. Strax före kl. 07:00 på morgonen 30 augusti 1951 grundstötte Roslagen med damsalong och allt mellan Norra Stafsudda och Ytterö brygga.

”Hon går flott från grundet, men körs med full fart upp mot land och säkras med ett flertal vajrar. Tallarna som vajrarna är fästa i slits dock upp med rötter och allt och fartyget kantrar och sjunker. Passagerare och gods evakueras med livbåtar och fiskebåtar till Ytterö brygga där sjöbussen Sandö hämtar upp de 40 passagerarna vid 09:00-tiden. Godset får vänta på en annan båt då kapaciteten på sjöbussen inte räcker till. Orsaken till grundstötningen var extremt lågt vattenstånd och en outmärkt grynna. Blir efter olyckan den enda Waxholmsbåt som är utmärkt på ett sjökort.”

roslagensjunker

Det sjunkna vraket såldes 1952 för 5 700 kr till Carl Emil Eriksson, som dock inte hade resurser att bärga fartyget själv; han lät det helt sonika ligga kvar där det låg. År 1957 bärgades Roslagen äntligen och fördes sedan till skrotning. Det var slutet för den damsalongen.

Och nu en hyllning till moderna tiders salonger: de tysta avdelningarna på tåg. När tågen inte går eller kommer fram som de ska, kan man i den tysta avdelningen sitta och fantisera om forna tiders sherry och njuta av stillheten. Ibland kommer några rötägg och saboterar med mobilprat, fast de faller oftast döda ner av mina mördande blickar.

Men när kommer damsalongerna till Finlandsfärjorna?

{ 32 comments }

Filmrekommendation: ”Mannen som räddade världen” (2014)

oktober 6, 2015

En knapp halvtimme in i filmen studsar jag till och tänker ungefär ”nä nu!” och börjar googla på vad tusan det är jag tittar på. Detta eftersom jag inte läste på i förväg; jag bara klickade på en länk och satte mig att titta samtidigt som jag med halva hjärnan gjorde andra ting. Det som fick […]

Läs hela alltet →

Modebloggen: syfilis

april 23, 2015

Vi prenumererar fortfarande – i perioder – på papperstidningar. Om kassan är skral, säger vi upp dem alla (utom Illustrerad vetenskap, för den köper Orangeluvan åt oss). Lokaltidningen måste vi ha för att läsa om barnens och spanjorens bedrifter på basketplanerna och de stockholmska ”rikstidningarna” har vi för att … [jag kommer inte riktigt på någon […]

Läs hela alltet →

Dööööööden

april 3, 2015

Förra året berättade jag om långfredagstristessen som innebar att vi alla – hur oreligiösa vi än var – skulle lida med Jesus. Men att jag hade kommit ihåg fel. I år ska vi inte lida, tänkte jag. I år ska vi frossa i döden! (Jag ber om ursäkt redan i förväg. Bilderna i detta inlägg […]

Läs hela alltet →

Kalsong på er, grevar och baroner!

mars 23, 2015

I min värld är underkläder inte så intressanta. I ett hushåll på sju personer där alla idrottar på något sätt, är underkläder mest någonting som man hanterar i en oändlig ström i tvättstugan. Boooooring, helt enkelt. Fredrik Ljungberg här till vänster poserade så vackert 2004 att han blev kallad ”farlig” eftersom alla som såg honom […]

Läs hela alltet →

Mike Malloy – irländaren som nästan inte kunde dö

mars 11, 2015

Det var en gång en irländare som hamnade i New York. Han hette Mike Malloy och jobbade när han inte var redlöst berusad som brandman och mekaniker. Tyvärr var han så svår på spriten att han aldrig fick behålla sina jobb utan helt enkelt fick hanka sig fram så gott han kunde på ströjobb som att […]

Läs hela alltet →

Det här med högertrafikomläggningen

januari 28, 2015

Ni kan förmodligen allt om högertrafikomläggningen redan. Ni vet att det var den 3 september 1967 och att dagen när det skedde kallades dagen H (jämför med den inte alls relaterade dagen D). Alla har vi (som är så gamla att vi bryr oss) sett bilderna på Kungsgatan i Stockholm, som togs ungefär 04:55 på […]

Läs hela alltet →