historia

Modebloggen: syfilis

av Lotten Bergman den 23 april 2015

Vi prenumererar fortfarande – i perioder – på papperstidningar. Om kassan är skral, säger vi upp dem alla (utom Illustrerad vetenskap, för den köper Orangeluvan åt oss). Lokaltidningen måste vi ha för att läsa om barnens och spanjorens bedrifter på basketplanerna och de stockholmska ”rikstidningarna” har vi för att … [jag kommer inte riktigt på någon orsak, så ni får hitta på en själva].

En av tidningarna är ”Världens historia”, där det senaste numret har en fantastiskt intressant artikel som handlar om hur syfilis skapade ett mode. Jag är lite extra intresserad av syfilis eftersom jag har en förfader … nej, vi låter 12-åriga Lotten berätta denna pärla till släkthistoria. Så här står det i min dagbok från julafton 1976, när min farbror berättade om lifvet och nyttiga ting att veta:

”Sedan berättade han om en gammal släkting som var veterinär, men blev biten av en ko och fick stelkramp och dog. Flera år senare visade det sig att han hade dött av syfilis, som är en snoppsjukdom.”

Om man inte behandlas för syfilis, får man under de två första åren sår både här och där. Såren i ansiktet är förstås besvärande, men i slutet av 1400-talet sminkade man helt sonika över blemmorna och blåsorna och klistrade på falska födelsemärken på det som inte kunde döljas med vitt puder. Håravfallet dolde man med stora, lockiga mittbene-peruker som ingen någonsin fick lust att sätta upp i hästsvans eller fläta.

peruk_syfilis

Peruker, bleka ansikten och moucher.

Men de allra besvärligaste utslagen satt ju i skrevet: rinnande var, stank, smärta och bedrövligheter. För att den sjuke skulle kunna röra sig bland folk fick hela klabbet packas in i stora bandage och plåster. Hur döljer man detta paket?

blygdkapseln

– Vaffan tittarupå?

Jo, man framhäver det!

Blygdkapseln uppstod alltså för att det var svårt att dölja bänglet i brallan. Henrik VIII av England (1491–1547), han som gifte sig med sex släktingar, var den som gjorde kapseln till en innegrej bland adeln. Vad fruarna (eller andra kvinnor för den delen) ansåg om detta i våra ögon absurda mode, förtäljer inte historien.

Så … här står jag nu och säger att puder, peruker, smink och framhävande av de ädla delarna är absurt? Vad kommer man att säga om vårt moderna mode någon gång i framtiden (när ingen längre kan läsa bokstäver och man på runskriftsvis får chansa lite) när man gör utgrävningar och hittar Damernas Värld från 1957, Vecko-Revyn från 1986, Amelia från 1995 och en och annan blogg från 2015?

Kanske resonerar man i framtiden så här om bilderna nedan!

damernasvarld_1957

1. Damernas Värld 1957: ”Nariga och fläckiga händer gömdes i handskar medan tyget i klänningen med hjälp av flytande kristaller faktiskt anpassade sig som en kameleont efter just utslagen. Den blev helt enkelt prickig.”

innvrevynnr29_1986_lenaph

2. Vecko-Revyn 1986: ”Kvinnor blottade gärna naveln eftersom den var en klassmarkör ungefär som kastmärket i Indien.”

amelia_1998

3. Amelia 1995: ”Män bar kjol under denna tid och kvinnor nästan inga kläder alls eftersom deras ben var för alltid fastlåsta av armarna och benkläder därför inte gick på dem.”

Louis-Vuittondyrbag

4. Modeblogg 2015: ”Louis-Vuittons telefonsladdsryggsäck skapades till de korkskruvslockiga 1500-talsperukernas ära när människor med kontorsjobbsrelaterad muskelbrist inte längre orkade hålla i sina mobiltelefoner.”

Inga_Tidblad_1944

Vecko-Revyn 1944: ”Men ojojoj. Ack. Inga Tidblad i vitt puder, stor peruk och mouche mådde kanske inte så bra?”

{ 86 kommentarer }

Dööööööden

av Lotten Bergman den 3 april 2015

Förra året berättade jag om långfredagstristessen som innebar att vi alla – hur oreligiösa vi än var – skulle lida med Jesus. Men att jag hade kommit ihåg fel.

I år ska vi inte lida, tänkte jag. I år ska vi frossa i döden!

(Jag ber om ursäkt redan i förväg. Bilderna i detta inlägg bör kanske inte granskas vid frukosten eller tillsammans med känsliga tittare. Känsliga läsare varnas också; detta är inte ett inlägg som hanterar döden med silkesvantar. Eller dito strumpor.)

Jag har hittat fantastiska bilder på målningar från 1500–1800-talen, men de hade inte några kommentarer eller bakgrundsfakta. Det var bara en massa anatomi-målningar som jag kände starkt för och ville titta närmare på, vilket är svårt när bilderna faktiskt är komprimerade. Så jag grävde lite.

När jag var i sjuårsåldern satt jag och granskade bilder på eksem, puckelryggar, akromegalidrabbade och polioskadade i en antik läkarbok som mamma och pappa förvarade i min ögonhöjd. Kanske är det denna min morbida sida som jag försöker odla just nu?

Willem van der Meer in Delft | Pieter van Mierevelt

1. Sitter de bakre männen månne bakom ett benrangelsdraperi?

1. Det här är en stor tavla – bred som en basketcenter är lång. (Okejrå, 202 cm.) Det är en avliden fängelsekund som det karvas i och alla män runt kroppen har kunnat identifieras som läkare (främst då Willem van der Meer som håller i skalpellen), studentkompisar och prominenta män från Delft. Att obduktionen sker i skenet av ett stearinljus är säkert mysigt, även om ingen av männen verkar särskilt intresserad eftersom de blåstirrar på målaren Pieter van Mierevelt 1617.

Frederik Ruysch | Jan van Neck

2. Å hu. Ett nyfött barn med moderkaka och allt.

2. Våra moderna ögon värjer sig (i den mån ögon kan det) inför detta motiv. Barn ska inte avbildas så här, säger vi. Men så har det inte alltid varit. Läkaren Frederik Ruysch (mannen som har tagit kommando på bilden) beundrades ofantligt för sitt handlag med döda människor, som han på olika sätt preparerade så att de såg levande ut. Och så hade han förstås ett alldeles eget anatomimuseum. (Jan van Neck målade tavlan någon gång i början av 1700-talet.)

Dr. Nicolaes Tulp | Rembrandt

3. Men ser det inte ut som rabarber, där i peangen?

3. Rembrandts målning av Nicolaes Tulp, som undersöker en anatomiskt sett intressant och helt korrekt arm, visar att man även kunde obducera i hatt år 1632. Tydligen var det verkligen så här; man kallade in alla intresserade till obduktionerna och så poserade man … tills likets förruttnelse väl fick alla att fly? Den enorma boken till höger antas vara ”De humani corporis fabrica” (1543) av Andreas Vesalius. Den döde mannen hette Aris Kindt och hade blivit dömd till döden för väpnat (”armed”) rån.

Dr. Frederik Ruysch | Adriaen Backer

4. Vad gör mannen längst till höger och vad är det mannen längst till vänster opponerar sig mot?

4. Dr Frederik Ruysch med skalpellen (han med anatomimuseet i bild 2) porträtterades 1670 av Adriaen Backer, och även om det inte går att finna en enda kvinna i målningarna av Ruysch, så var han även känd som barnmorskornas bäste vän och utbildare.

Sebastiaen Egbertsz | Nicolaes Eliaszoon Pickenoy

5. Goddag, goddag – är du skelettet Åke?

5. Här håller Sebastiaen Egbertsz en osteologilektion medan han står modell för  … en konstnär … 1619. I källan där jag hittade tavlorna står det att konstnären är Nicolaes Eliaszoon Pickenoy, vilket verkar vara helt fel och lite påhittat av Dickens. I senare källor står det att målaren är Thomas de Keyser. Sedan fann jag detta klargörande:

”From 1746 until 1983, the painting was thought to be the earliest work by Thomas de Keyser, son of the town architect and sculptor Hendrick de Keyser. In a recent article, however, Pieter van Thiel has removed it, with convincing arguments, from de Keyser’s work and assigned it tentatively to Werner van den Valckert.”

Hur som helst hade jag gärna sett fler män i kruskrage.

Willem Röell | Cornelis Troost

6. – Flytta på liket, jag vill sitta här på kanten som en cool majje i ”Lära för livet”.

 6. Jaså, 1728 var de där i medicinska sammanhang synnerligen opraktiska perukerna och blanka silkesstrumpor högsta mode. Då målade konstnären/skådespelaren Cornelis Troost av den blott 28-årige läkaren Willem Röell … som verkar ha samma handlag som min knäläkare. Mannen strax bakom honom hette Pieter Clevering och var övervakande apotekare.

Jan Deyman | Rembrandt

7. Det här ser ut att vara en illa photoshoppad bild.

 7. Rembrandt gjorde 1656 en stor tavla som dock nästan brann upp 1723 (eller mycket tidigare, källorna är inte eniga). Därför ser den konstig ut; man har helt enkelt klippt bort det förkolnade. Den döde 22-åringen Joris Fonteijns hjärna undersöks eftersom han var en seriemördare (kallad ”Black Jack”) som hade hängts tidigare samma dag, och man ville se om hans beteende kunde förklaras i hjärnvindlingarna. Rembrandts målning ser ju nästan tredimensionell ut med den dödes fötter rakt upp i åskådarens ansikte.

Heart’s Anatomy | Enrique Simonet

8. Ska bara kolla mina sms.

8. Enrique Simonets tavla (1890) med mannen som står med ett hjärta i handen (nej, inte en mobil) har analyserats och analyserats.

  • Varför ser läkaren beundrande på hjärtat som han har skurit ut?
  • Är det ens en läkare, såsom han är klädd?
  • Handlar det om ren och skär socialrealism?
  • Har han inte bara bokstavligt utan även bildligt slitit hjärtat ur henne?

Jag vill tillägga: är det en svamp där på bordet?

Glad långfredag på er alla!


Uppdatering
Jag måste dra upp Ökenråttans kommentar – med tanke på vad barn kan fascineras av:

Poeten Harriet Löwenhjelm och hennes lillebror Crispin hörde talas om likvax  och blev alldeles till sej; det måste dom se. Och slutligen kom det en förnöjd notering  i Harriets dagbok: ”Såg likvaxet!” Drömmen uppfylld.

{ 57 kommentarer }

Kalsong på er, grevar och baroner!

av Lotten Bergman den 23 mars 2015

ljungberg_2004I min värld är underkläder inte så intressanta. I ett hushåll på sju personer där alla idrottar på något sätt, är underkläder mest någonting som man hanterar i en oändlig ström i tvättstugan. Boooooring, helt enkelt.

Fredrik Ljungberg här till vänster poserade så vackert 2004 att han blev kallad ”farlig” eftersom alla som såg honom blev alldeles till sig i trasorna.

Pfft.

Då är det ju i jämförelse fullständigt livsfarligt med gammal reklam för kalsonger! Se här en annons från 1951 …

kalsipper_1954

De två männen umgås i underkläder och ballerinaskor samt morgontofflor. Förmodligen är det inte en kärvänlig klapp på kinden där utan ett tändande av cigg. Så sött. Men farligt: man måste ju sätta sig med lupp att granska alla detaljer. Inget blir gjort resten av dagen, man googlar ”Chilprufe” för att finna en vettig etymologi och man tänker att det var då fasiken vad man fick ta ut svängarna roligare i forna tiders kalsongannonser.

NewBritainUnderwearWashingDirections_1915

Nu måste vi hoppa lite i kronologin – redan 1913 kom nämligen denna tvättinstruktion för underkläder. Eller som de tydligen hette: ”New Britain Standard Hygienic Underwear”. Som var alldeles fantastiska eftersom de var gjorda av bomull och därför kunde tvättas hemma och inte behövde skickas iväg!

Blöt plaggen noga i såpvatten som ska vara så varmt som möjligt. Tillsätt lite ammoniak. Skölj två gånger i rent vatten som är lika varmt. Krama ur vattnet med en vridmaskin (en mangel med valsar som rullar mot varandra) – gör det inte för hand. Att tvätta snabbt och stryka när plaggen fortfarande är fuktiga rekommenderas varmt eftersom det förhindrar krympning.

Den där urvridaren låter intressant … googl… Ah!

urvridare

En mekanisk tvättmaskin med urvridare på toppen! (Källa.)

Oj! Måste ju hänga tvätt! Gotta go!

Säg gärna till om ni hittar roliga underkläder eller annonser om dem! (Inte för att jag ska skriva en avhandling om den eller vill dregla över halvnakna män [för det hade ju inte varit genuskorrekt utan snarast kränkande och kroppsfixerat och så kan vi ju inte ha det] utan bara för att det är kul!)

Uppdatering!
Karin delade med sig av detta underklädesrelaterade minne:

”Jag brukade hjälpa en äldre granntant att hänga tvätt, för mycket, mycket länge sedan. Det var bland annat trosor, eller underbyxor snarare, för de hade ben. Granntanten chockades svårt när jag hängde upp dem utbredda till allmän beskådan. Hon slet snabbt ner dem och visade hur jag skulle vika dem, liksom sidledes och sedan hänga upp dem. ’Nu’, sa hon belåtet, ’nu kan ingen ana att det är underbyxor!’ Jag var tydligen stor nog hålla inne med min undran vad det skulle göra om någon anade det. Inte heller invände jag att det bara var älgar och rådjur som brukade gå förbi där bakom hennes hus i skogen och de skulle nog ändå inte förstå sig på finessen.”

{ 41 kommentarer }

Mike Malloy – irländaren som nästan inte kunde dö

av Lotten Bergman den 11 mars 2015

Det var en gång en irländare som hamnade i New York. Han hette Mike Malloy och jobbade när han inte var redlöst berusad som brandman och mekaniker. Tyvärr var han så svår på spriten att han aldrig fick behålla sina jobb utan helt enkelt fick hanka sig fram så gott han kunde på ströjobb som att sopa gator och putsa likkistor. Han hade inte någon familj och – vad det verkar som – inte några verkliga vänner.

Detta hände när arbetslösheten i USA låg på runt 50 % och lönnkrogarna och hembränning och andra förfärligheter definierade den stora depressionen, som sägs ha nått sin absoluta botten precis när Mike Malloy hade som svårast att dö: under det första kvartalet 1933.

speakeasy_malloy

Det här var Mike Malloys favoritlönnkrog.

Denne Mike Malloy var 50–60 år och mycket sliten. Han hade ett grått, fårat ansikte, små, rödsprängda ögon, illasittande och smutsiga kläder – men var en glad gamäng när han väl fick ett par supar i sig. När han en gång satt på krogen (eller en s.k. speakeasy som var en illegal krog som från gatan bara såg ut som en stängd affärslokal) och sånär trillade ner på golvet eftersom någon hade spritförbarmat sig över honom, kom fyra andra dryckesbröder på en lysande idé.

De fyra – som hette Marino (ägaren till krogen), Pasqua, Kreisberg och Murphy – skulle köpa tre olika livförsäkringar på Mike Malloy och snabbt se till att han söp ihjäl sig så att de kunde utkvittera pengarna från försäkringsbolaget. Hälsoundersökningen gjordes på en frisk stand-in, eftersom Malloy ju oftast inte kunde stå på egna ben och inget försäkringsbolag hade velat försäkra honom i egen hög person.

malloy

Det här är Anthony Marino, men i väldigt många källor står det att det är Mike Malloy himself. Det kan det inte vara (som ni strax ska förstå) eftersom bilden togs den 12 maj 1933.

När de fyra männen hade fått Malloy att skriva under försäkringspappren (precis som de gör i filmer genom att först dricka massa dålig sprit och sedan hålla för texten och påstå att det han skriver under är något helt annat än det är), satte de igång att ta livet av honom.

Men det var inte så lätt.

Efter en månads supande, kände de fyra att det kostade lite väl mycket att hålla Mike Malloys takt. Dels mådde de inte bra av det, dels var det dyrt – hur kass spriten än var. Mike Malloy mådde däremot som en prins; han hade fått rosor på kinderna och solsken i blick och eftersom han hade fått tillgång till en madrass i ett hörn inne på krogen, sov han bättre än på flera år.

De blivande försäkringsbedragarna beslutade sig för att skynda på processen och började ge Mike Malloy mat, som t.ex.

  • dåliga ostron som restauranger hade ratat
  • ruttna sardinmackor
  • smörgåsar med järnfilspån i
  • matportioner med glasbitar i.

(Eftersom jag har en kompis som är rättsmedicinare, vet jag att berätta att de ju skulle ha spetsat Mike Malloys mat med hårstrån i små, små bitar. De perforerar snabbt tarmarna så att man dör av inre blödningar.)

Det som hände då, var att Mike Malloy gick upp i vikt. Han älskade maten och sina nya vänner och bad bara om påfyllning och rekommenderade dem till och med att öppna restaurang och där servera dessa delikatesser. Efter ytterligare några veckor försökte de fyra allt mer frustrerade männen ta livet av Mike Malloy genom att supa honom full, placera honom naken utomhus en fryskall natt, hälla fem liter vatten över honom, täcka honom med snö och lämna honom där för att dö. Mike Malloy vaknade i gryningen, ruskade av sig istäcket och snön och begav sig till krogen.

– Ni anar inte vad som hände inatt! Jag vet inte hur det gick till, men jag blev av med alla mina kläder! En whisky, tack!

Han blev inte ens förkyld. Däremot fick han tydligen en gammal kostym av en dam som inte tyckte att det var lämpligt att han vandrade omkring alldeles naken mitt i vintern.

Då tog de frustrerade männen till drastiska metoder och införskaffade kylarvätska, som de kallade ”en ny sorts drink”. Malloy svepte glaset, föll ihop medvetslös, men vaknade en timme senare och bad om mer. Det fick han. Under de följande dagarna fick han så mycket kylarvätska han ville – och dessutom terpentin och hästliniment kryddat med råttgift.

En annan listig plan var att låta en taxichaufför köra över Mike. Det funkade bra … efter ett par försök där Malloy lyckades hoppa undan. Han föll slutligen i gatan, backades för säkerhets skull över av taxichauffören, fick hjärnskakning och bröt ett nyckelben och hittades strax därpå av en polis som körde honom till sjukhuset, där han plåstrades om så att han ett par veckor senare kunde gå hem till krogen igen.

Så äntligen – två månader efter att mordförsöket hade inletts – lyckades Marino, Pasqua, Kreisberg och Murphy; de hällde Mike Malloy full med träsprit och när han var medvetslös släpade de in honom i ett rum (som de hade hyrt just för detta ändamål) där de gasade ihjäl honom med en gummislang från ett gasrör i väggen.

mikemalloysdeathroom

”Gasljusröret” är markerat med en pil. Och ja, det här är verkligen en bild på rummet där Mike Malloy till slut dog.

Efter att ha fixat så att en läkare skrev ”alkoholförgiftning” på dödsattesten, såg Marino till att Malloy snabbt begravdes. Försäkringsbolagen misstänkte inget utan betalade ut pengarna, men började fatta misstankar när de med ljus och lykta fick leta efter de fyra männen när en extrautbetalning skulle göras och det visade sig att två av fyra satt i fängelse för ett annat (misslyckat) försäkringsbedrägeri.

Dessutom var ju den här historien om den oövervinnlige Mike Malloy så bra att rykten om honom och de fyra började gå. Polisen blev intresserad, liket grävdes upp och undersöktes och fanns vara i fantastiskt gott skick trots att flera veckor hade gått sedan begravningen. (Koloxiden fungerade tydligen lite konserverande.) Och den här otroliga historien fick ett (för amerikaner i alla fall) logiskt slut.

Trots att de fyra mördarna både skyllde på varandra och andra och inte riktigt mindes hur det hela hade gått till, befanns de skyldiga till mordet på ”Mike the Durable”och dömdes till döden.
[feel free to insert ett antal olika olämpliga skämt om hur detta trots allt lyckades på första försöket och så vidare]

spritbrunn

Spritförbudet illustrerat av ett helt fantastiskt foto.

Här är historien, lite komprimerad och berättad av Stephen Fry i QI 2011:

{ 58 kommentarer }

Det här med högertrafikomläggningen

januari 28, 2015

Ni kan förmodligen allt om högertrafikomläggningen redan. Ni vet att det var den 3 september 1967 och att dagen när det skedde kallades dagen H (jämför med den inte alls relaterade dagen D). Alla har vi (som är så gamla att vi bryr oss) sett bilderna på Kungsgatan i Stockholm, som togs ungefär 04:55 på […]

Läs hela alltet →

Kunskap som går förlorad

januari 13, 2015

Med döden (ett ord som ska uttalas som Astrid Lindgren uttalade det: tre gånger) försvinner inte bara t.ex. rösten, stegen och snarkningarna utan även alla erfarenheter och all kunskap som har inhämtats under ett helt liv. Ja, ni får gärna hojta ”floskelvarning!” eftersom jag påpekar självklarheter – men visst är det bedrövligt? Min pappa intervjuade […]

Läs hela alltet →

Grattis på födelsedagen, världens alla kundvagnar

juni 4, 2014

Ja, det är verkligen fem i tolv och alldeles för sent – men vi höjer väl ett glas för vår vän kundvagnen? I 22-årsåldern skrev jag till faktiskt ett ångest-kåseri som handlade om att jag nu hade kommit i den åldern när man började handla med kundvagn istället för korg. För det är ju så vuxet. […]

Läs hela alltet →

Semlor och färs

mars 4, 2014

Inte vet jag hur eller när ni äter era semlor, men idag är ju den underbara tisdagen med stort F. Jag planerar enligt denna fina tradition: Och nu måste vi associera vilt här. Carl Larsson grundade tillsammans med bl.a. Richard Bergh, Ernst Josephson och Bruno Liljefors konstnärsgruppen Opponenterna, som fajtades mot Konstakademien eftersom de kämpade […]

Läs hela alltet →

Uppror, upplopp och en Greta (samt lite, liiiiite OS)

februari 14, 2014

Igår kväll var jag i Stockholm och lyssnade på en man som berättade vad det stod i en avhandling som han hade skrivit. Mitt sällskap somnade, föreläsaren drog över tiden och sammanfattande punktlistor prydde powerpointpresentationen. Detta till trots lärde jag mig vad Potatisupproret 1867 och Hungerupproret 1917 var. Nu har det visat sig att jag […]

Läs hela alltet →

Bensindunk!

februari 3, 2014

Idag ska vi prata lite om en uppfinning. I största allmänhet önskar jag att någon kunde uppfinna en ”laga-dig-själv-apparat”. Bara sådär. Några exempel: Växelspaken på bilen har pajat – men då tar man bara ”laga-dig-själv-apparaten” och låter den stå och mullra under natten tills det säger PLING när det har lagats färdigt. Smarta telefonens dumma glas […]

Läs hela alltet →