historia

Amerikansk politik: Alexander Hamilton

by Lotten Bergman on 18 augusti 2016

Amerikansk politik är ju 2016 som ett Kalle Anka-avsnitt eller en spring-i-dörrarna-förvecklingsfars på Intiman. Men så har det inte alltid varit; på t.ex. 1960-talet var amerikansk politik mer som Morden i Midsomer.

Och så har vi 1700-talet, när de amerikanska politikerna kämpade med intriger, förvecklingar, lömska älskarinnor och duellerande – som i en musikalsuccé! Nu ska ni få läsa lite om den förmodat förträfflige Alexander Hamilton – mannen på 10-dollarsedeln och USA:s första finansminister (1789–95) när George Washington var president.

hamilton

Men. Alexander ser ju ut som …

clint

… Clintan?

Alexander Hamilton (född förmodligen 1775 1755, död 1804) lyckades som en av the founding fathers med så imponerande mycket att till och dagens mångsysslare [kommer inte på någon vettig och kan därför inte nämna några namn] bleknar i jämförelse. Han började utbilda sig till advokat, blev officer under Amerikanska frihetskriget, fortsatte sedan utbildningen och

  • 1778 blev han bästis med George Washington
  • 1784 grundade han The Bank of New York
  • 1785 grundade han med 31 kompisar The New York Society for Promoting the Manumission of Slaves
  • 1787 skrev han 51 av 85 essäer i The Federalist Papers
  • 1789 försökte han intensivt att organisera den kaotiska amerikanska ekonomin, samla information, ställa upp regler och förordningar och i största allmänhet få USA, som då var nära bankrutt, på fötter
  • 1792 grundade han United States Mint (myntverket)
  • 1801 grundade han en tidning – The N.Y. Post.

Men det hände lite i periferin några andra saker i hans liv. Vid flera presidentval var han med och tyckte till och påverkade utgången – särskilt motarbetade han en kandidat vid namn Aaron Burr som han tyckte illa om – och precis som i vilken dokusåpa som helst pratade och skrev alla skit om alla.

Burr

Den där ryslige Aaron Burr.

Men vi tar det hela lite kronologiskt igen. Från början!

Alexanders mamma råkade när han föddes vara gift med en annan man än Hamiltons pappa, och kanske var det dessutom en tredje man (en granne) som de facto var Alexanders far. Mamman blev plötsligt febersjuk och dog, så en kusin adopterade hennes två söner. Kusinen begick strax därefter självmord och vips, hamnade bröderna i två olika hem.

Allt detta hände i Västindien, där en vansinnig storm drog fram och ödelade omgivningarna när Alexander var i tonåren. Synnerligen upprörd skrev han text om hur regeringen borde skicka stöd och hjälp till de drabbade.

– Nämen det här var ju välskrivet och trevligt, vi skickar genast massa pengar! sa regeringen.
– JÖSSES, grabben är ett geni, sa ortsbefolkningen och samlade ihop massa pengar för att skicka iväg unge Alexander till en fin skola.

När han väl kom till USA för att plugga (och kriga), skaffade han sig både vänner och ovänner och la på ett ganska trevligt sätt näsan i blöt både här och där. Han gifte sig med Eliza Schuyler, som på 19 år födde åtta barn – varav både den första och sista fick heta Philip. (Mer om det strax.)

Elizabeth_Schuyler_Hamilton

Så här såg Eliza ut när hon inte var gravid 1787.

Under 1790-talet blev Alexander bekant med Maria Reynolds, vars listige make var en skitstövel. Alexander inledde ett förhållande med Maria medan Eliza var hemma och födde en massa barn. När listige herr Reynolds upptäckte hur det var fatt, roffade han åt sig en farlig massa pengar genom utpressning. Alexander Hamilton betalade för att allt skulle hyssjas ner – men ryktet gick och han fick slutligen krypa till korset och erkänna.

Och som han erkände! Han var ingen Bill Clinton, inte – han delade till och med med sig av kärleksbrev som publicerades i tidningarna och stod rakryggad och berättade hur han hade farit med osanning till höger och vänster. Och – sägs det – gick för alltid miste om chansen att bli president. (Vilket enligt alla tidsresenärer annars hade hänt.)

Men nu tillbaka till Aaron, dumme Aaron Burr. Han och Alexander Hamilton var som sagt inte såta vänner – enligt Hamilton berodde hans starka aversion på att Burr var en mespotta till kappvändare som aldrig tog ställning och därför fick massa kappvändare till mespottor att rösta fram honom till höga, politiska poster. När Burr 1804 var vicepresident (under Thomas Jefferson), var de såpass oense om allt att Burr utmanade Hamilton på duell.

Pistolduell. År 1804. Mellan vicepresidenten och Hamilton. Klara färdiga gå!

PANG, så sköt Hamilton ett skott i luften, såsom kutymen var och som han hade gjort många gånger tidigare när han hade utmanats på duell.
PANG, så sköt vicepresidentenen Burr åttabarnspappan Hamilton i magen så att han dog.

hamilton burr duel

Till historien hör nu att Hamilton var åttabarnsfar, för 1801 hade hans äldste son Philip på exakt samma plats skjutits till döds under en duell som han själv hade tagit initiativet till när en ung advokat hade talat illa om pappa Alexander.

Eliza_Hamilton_age_94

Eliza Hamilton vid 94 års ålder.

Stackars Eliza var alltså plötsligt änka med sju levande barn (den son som föddes 1802 fick samma namn som sin döde storebror) och helt utblottad satt hon och vred händerna i ett stort hus. Det mesta ordnade dock upp sig eftersom hon var driftig och inte gav sig i första taget – och hon dog relativt nöjd i en ålder av 97 år.

(Att jag skriver om Alexander Hamilton beror på att Sextonåringen här hemma har blivit intresserad av honom efter att ha lyssnat på musiken till musikalen ”Hamilton”.)

{ 50 comments }

Vem var Elizabeth Cochrane?

by Lotten Bergman on 16 juni 2016

Om man tar en nypa Phileas Fogg, en skvätt Günter Wallraff och lagom mycket Anna Odell, så har man Elizabeth Cochrane (1864–1922) eftersom hon låtsades vara galen, skrev om det och sedan åkte jorden runt. Om henne finns mycket att läsa, men årtal och detaljuppgifter varierar i alla källor – så läs med en nypa salt till hands.

Nellie_Bly_2

Och så här såg hon ut: Elizabeth Cochran(e).

Det är så trevligt med företagsamma människor. Jag samlar på dem i minnet och kan säkert räkna upp … en … eller två. Elizabeth Cochrane, som hade tio halvsyskon och ungefär fyra helditon och som var så försigkommen sååå redan som liten, borde faktiskt vara kändare än hon är.

Hennes pappa (som var far till alla ungefär 15 ungarna) dog när Elizabeth var sex år och för att kunna försörja sina barn, gifte den unga änkan om sig med en skitstövel. Tvärtemot dåtidens seder och bruk, ansökte mamman efter några år om skilsmässa och för att den skulle godkännas fick barnen vittna om skitstövelns skräckvälde.

– My stepfather has been generally drunk since he married my mother. When drunk he is very cross and cross when sober, förklarade Elizabeth i rätten.

blyyoung

Elizabeth i 17-årsåldern.

Efter den beviljade skilsmässan kämpade mamman för att hålla liv i sin familj och Elizabeth bestämde sig snabbt för att utbilda sig till lärare för att kunna bidra lite –för det var ett av de yrken som man som kvinna faktiskt kunde utbilda sig till. Men något annat kom i vägen: brist på pengar och en påtvingad flytt.

År 1885 publicerade en lokaltidning en artikel (”What girls are good for”) om hur kvinnans plats var i hemmet, gärna stående vid spisen födandes barn. Elizabeth Cochrane blev vansinnesarg och skrev under pseudonymen ”Lonely Orphan Girl” ett ilsket brev till tidningen – vilket förändrade hennes liv. Chefredaktören efterlyste henne med en annons i tidningen och vips, gav hon sig tillkänna och pang, fick hon pga. sin drivna stil jobb som journalist under namnet Nellie Bly (nu nickar ni kanske igenkännande). Och swooosch, så gjorde hon sig ett namn som kvinnokämpe när hon skrev om orättvisor, diskriminering och fördomar. Som av redaktören plötsligt sattes att skriva om klänningar och blommor.

På eget initiativ – så att hon skulle slippa klänningarna och blommorna – åkte hon till Mexico för att skriva om förhållandena där, vilket hon gjorde såpass effektivt att hon blev utvisad. Väl hemma igen fick hon bara skriva om blommor och klänningar igen, så hon lämnade en liten lapp på chefredaktörens skrivbord (”I’m off for New York. Look out for me. /Bly”) och inledde sitt nästa projekt: att i N.Y. spela galen för att bli arresterad och inspärrad på mentalsjukhus.

nellipractiseHon lyckades, och fick sedan skriva spaltmeter om sin upplevelse och det tio dagar långa experimentet med hårt stryk och isbad samt tvångsmatning med skämt smör, vidrig buljong, ruttet kött och bröd som var som torkad deg och vatten som luktade skunk.madgirl

På liknande sätt tog hon sig in i ett kvinnofängelse och i en textilfabrik med barnarbetare – för att skriva om det och förhoppningsvis initiera förändringstankar.

År 1872 kom Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar”, och inspirerad av den gjorde Elizabeth Cochrane 1889 en jordenruntresa på 72 dagar via bl.a. båt, tåg, ballong och åsneskjuts.

Nellie_Bly_journalist

Strax före avfärden fotograferades hon. Ingen rullväska här inte.

Privat var hon tydligen impulsiv – som 30-åring träffade hon en 73-årig industriman som drev många olika företag och som gärna gifte sig med henne utan betänketid. När han dog nio år senare, drev hon företagen som ingen annan hade gjort före henne – arbetarna fick bra betalt och förmåner som utbildning, hälsovård och bibliotek på arbetsplatsen.foretag_bly
Tyvärr hjälpte det inte det minsta – några anställda försnillade pengar så att företaget gick i konkurs. Andra anställda stämde henne och hon flydde till Wien. När hon kom tillbaka till USA, hade hennes mor och syskon bosatt sig i hennes hus och vägrade flytta därifrån, så hon fick stämma dem för att få bo i sitt hem igen … 

Och så tog hela det företagsamma lifvet slut när Elizabeth som 57-åring – precis när hon hade adopterat ett barn – dog i lunginflammation.

nellie-bly-us-postal-service

Men 2002 uppmärksammades hon igen, när hon blev frimärke precis som Zlatan och Foppa.

När jag själv har varit osedvanligt företagsam, har det faktiskt skett med enorm hjälp av slumpen. Jag råkade skriva brev till Nationalencyklopedin om min egen förträfflighet och förmodad kompetens som redaktör, jag råkade träffa min blifvande djefla man och vi råkade köpa ett stort hus 60 mil från vårt hus i Skåne, jag råkade bli kåsör och sedan råkade jag föda fem barn.

Nej, förresten. Det där sista var en lögn: de fyra första barnen kom till ytterst målmedvetet. Det femte var däremot ren slump – vi misstänker att storken var inblandad.

Hej kära slumpen! Jag skulle vilja åka runt utomlands och hålla en herrans massa föreläsningar inför utlandssvenskar. Eller åka jorden runt på 180 dagar (varför hasta?). Eller bli basketproffs i en pensionärsliga. Okej?

{ 15 comments }

Vem var Jeanne Margaine-Lacroix?

by Lotten Bergman on 5 februari 2016

Jeanne Margaine-Lacroix (1868–1930) var en fransk kläddesigner, och sådana kommer det ju tretton på dussinet. Jättetrist, verkligen.

Men det här är en som vi faktiskt borde kunna namnet på – ungefär som vi kan rabbla de andra design-tjommarna. (Och nu googlar jag de andra som jag borde kunna rabbla. Och fastnar på en fransk ingenjör som uppf… nej, det var inte honom vi skulle prata om nu.)

Genom tiderna har vi människor spökat ut oss i buktande blygdkapslar, silkiga strumpor, pudrade peruker, krångliga korsetter och prasslande pipkragar.

Nicolaes_Maes_pipkrage

Den pipkrage som kallades kvarnhjul.

I modern tid har vi på 100 år gått från att till vardags inte visa ett enda dugg av kvinnokroppen till att gå på galafest i kortkort med magen bar. Eller så här avklätt, fast med tyg:

jenniferlopez

Jennifer Lopez 2000.

beyonce2015

Béyonce 2015.

En av framtidstänkarna runt förra sekelskiftet var nyss nämnda Jeanne Margaine-Lacroix, som hade tröttnat på (eller kanske bara hade fått en rolig idé?) de tunga, stora, långa, pyntade schabraken till klänningar som särskilt de övre klasserna klädde sig i. Så här såg man ut på gatan 1906 i …

britt_1906

… Storbritannien …

frankr_1906

… och Frankrike.

Men designern Jeanne Margaine-Lacroix hade börjat experimentera med tunnare och mer elastiska tyger och korsetter som inte var så bängliga. Den 15 maj 1908 anlitade hon tre mannekänger, som fick uppdraget att gå på promenad i de nydesignade underverken.

1908

– Men dom är ju halvnakna! Och visar nästan brösten! Monstruöst är vad det är! sa tydligen människorna runt de tre kvinnorna. (Skrev i alla fall tidningarna, som naturligtvis rapporterade om skandalen.)

Klänningarna ovan, som var blåa, vita och bruna, skapade kaos på Longchamps kapplöpningsbana där kvinnorna promenerade fram och tillbaka under flera timmar.

Men … hade jag sett bilden utan att veta vad det handlade om, hade jag faktiskt inte sett något annorlunda med mitt relativt otränade modeöga. Vad det förvånade folket i Paris såg denna vårdag, var att det ju inte fanns plats till underkläder! I alla fall inte underkläder som de var vana vid: bastant korsett, underkjol och särk (nästan som ett nattlinne). I ett huj satte alla kläddesignerna i Paris igång att skapa det ena moderna plagget efter det andra. Kvinnorna blev överlyckliga och sades ha längtat efter ett nytt mode i flera årtionden.

1908designerunknown

Senare under 1908, men på samma kapplöpningsbana: brallor! På kvinnor! (Man vet dock inte vem som har designat dem.)

1910

Margaine-Lacroix-modeller i Parc de Vincennes (mars 1910), iklädda ”jupe-culotte” – alltså nästan långbyxor.

En brittisk klädhistoriker vid namn Susie Ralph har gett sig sjutton på att Jeanne Margaine-Lacroix ska få beröm och ära för det hon lyckades med – att få bort det viktorianska tramset och komma fram till det finfina flappermodet på 1920-talet.

1924

Jeanne Margaine-Lacroix i Sydfrankrike med sina två barnbarn 1924.

Nu har jag läst på lite eftersom jag ju tycker att det ser ut att sitta en timglasformande korsett under de där revolutionerande klänningarna från 1908 – och jodå, något slags hopdragande funktion hade de. Men de var mycket, mycket mindre åtsittande än de tidigare korsetterna, som förutom revben, tarmar och lungor även klämde in massa underkläder. Poängen med de ”nya” klänningarna var att de skulle

  • vara bekvämare
  • inte markera midjan lika mycket
  • låta höfter och rumpa puta mindre
  • vara hypersexiga.

Ni som är intresserade av fler bilder, kan googla på Susie Ralph och Jeanne Margaine-Lacroix. Äh, jag gör det åt er: klicka!

1909

 

{ 29 comments }

Från stockvedsbrasa till LED

by Lotten Bergman on 14 januari 2016

Min pappa brukar berätta om när hans släkting Anders var en liten, liten palt som nyss hade börjat prata treordsmeningar.

Anders låg och sov i sin säng en morgon när min pappa med syskon och föräldrar kom och hälsade på Skön-Ingeborg, som var Anders mamma och pappas kusin. De fick i uppdrag att gå in och väcka den lille. När de tände lampan och hälsade gomorron svarade han glatt:

– Nu kommer släkten!

Alla blev förstås vederbörligen imponerade. Dock visade det sig att det handlade om lampknappen, som han omväxlande kallade för ”tänden” och ”släckten”.

Men det var ju inte det jag ville skriva om, utan om ”belysning genom tiderna”. Det låter sig inte göras i en handvändning, så här har det minsann googlats. Om vi tar det från stenåldern, ser belysningslistan ut så här:

  • Stockvedsbrasor lyste upp och värmde så länge elden inte släcktes.
  • Mindre skålformade stenar (och liknande) agerade eldhållare.
  • Det som vi idag kallar stearinljus uppfanns, även om de då var mer av vax eller talg. (3000 f.Kr.)
  • Ett slags fotogenlampa med valfett som bränsle såg dagens ljus. (800-talet)

Och så famlade vi oss fram i halvdunkel och valde att sova när det faktiskt var nattsvart eftersom det var mer praktiskt så. (Förutom att vi under en period tydligen var vakna ett par timmar mitt i mörkret.)

Man satt på 1700-talet i oljelampans skumrask tills William Murdoch (som inte verkar vara släkt med Jerry Halls blivande man Rupert) 1792 uppfann gaslampor, som jag inte har någon annan relation till än att det ju var fasligt synd om Ingrid Bergman i den där filmen.

Gaslight_1944

Ingrid är rädd i ”Gasljus” (1944).

Så kom då 1800-talet, när uppfinnarna sprang ett uppfinnarlopp som vore det finalen på 1 500 meter i OS 1984.

– Jag har uppfunnit världens bästa fotogenlampa!
– Nähe, för jag var först!
– Nu tar jag patent på den här glasbubblan som man kan kalla ”bulb”!
– Jag med! Min är annorlunda och bättre!
– Hellooo, jag heter Edison och jag har uppfunnit glödlampan i detta nådens år 1879.
– Men näää, jag då! Jag har förbättrat fotogenlampan!
– Ursäkta, men här kommer jag och är längre än allihop och smartare än alla och jag kan uppfinna vad som helst, även internet. Kalla mig Tesla. Som bilen dårå.

(Eventuella anakronismprotester emottages i tre exemplar uppe vid stora eken kl. 00:25.)

Thomas Edison, Nikola Tesla och George Westinghouse hette de tre främsta lamp- och elektricitetsgubbarna i slutet av 1800-talet och det är väl ungefär som det alltid är: konkurrens och tävlan skapar stordåd. (Microsoft mot Apple, USA mot Sovjet, basket mot handbo… nej, kanske inte det, nä.)

(Intressant dokumentär om filmskapande. Jag har ställt in så att filmen startar på ett roligt ställe, ni behöver bara titta i en halvminut.)

Så kom 1900-talet och teatrarna och gatorna och hemmen utrustades alltmer med elektricitet och glödlampor i rummen. Chaplin använde ”kalkljus” när han filmade, som jag tyvärr inte heller har någon relation till. Huga, det verkar krångligt: osläckt kalk upphettas i knallgaslåga och ger ett kraftigt sken. Mer information:

”Kalkljusapparaten bestod av en med eter fylld lampa som var kopplad till en syrgassäck och en kalkljusbrännare. Genom korta gummislangar förenades lampan med syrgaskranen på kalkljusbrännaren och med syrgassäcken. Kalkljuslampan krävde en noggrann tillsyn och passning, trycket på syrgassäcken måste vara konstant. […] Kalkljuslampans kranar fordrade en säker manipulation vid tändningen och släckningen av lampan. Särskilt då ljuset släcktes uppstod lätt smällar och oljud, en knallgas som inte sällan skrämde publiken. Knallgasen var ofarlig. Det var kalkljuslampan för övrigt inte, lika litet som acetylengasapparaten. Etervätskan var mycket eldfarlig och borde därför endast påfyllas vid dagsljus.”

Jättejobbigt ju.

Här hemma i det gula, fula huset, har vi i nästan sex år fortsatt med glödlamporna; efter att Stadshotellet i Eskilstuna brann lyckades jag köpa hotellets samlade lamplager.

glodlampor

En hel flyttkartong var det!

Efter glödlamporna kom ju halogenlamporna som ersattes av energilamporna som var små lysrör, som nu har blivit obsoleta eftersom elektronikexperterna har fått upp ögonen för LED, alltså lysdioder. Och vi ska mäta ljusflödet i lumen (lm). Men jag kan inte låta bli att tänka i watt! Jag är en gammal hund som inte kan sitta! Vaddå 15 W = 90 lm, 60W = 720 lm och 100W = 1 300 lm? Å ja ba:

– Alla dom där enheterna får inte plats i huvudet! Dessutom är det ju fel: billiga lampor lyser svagare oavsett siffrorna på lådan och så surrar dom och jag vill inte köpa dyra lampor, uhuuuu!

lilla lamplagret

Och här är vårt glödlampslager idag …

Japp. Vi har vant av oss med att köpa lampor och ryser av obehag nu när de går sönder eftersom en LED-lampsinvestering kostar mer än skjortor på H&M. Dessutom varierar kvaliteten – de dyra lamporna (t.ex. Osrams) ger mer ljus per enhet och de surrar inte. De billiga lamporna (t.ex. Icas, Ikeas och Clas Ohlsons egna märken) är svagare, surrigare och går sönder snabbare. Men de äääär ju så billiga!

IMG_1445

Här har vi PH-lamporna i köket, som kräver enorma mängder watt. Den där durkslagslampan däremot lyser alldeles för starkt. (Det är bara att byta, jag vet. Ska göra det. Imorrn.)

Så var det ju även en fransk, en tysk och en italienare som (utan Bellman) gav namn åt volt, ampere och ohm, men dem får jag berätta om en annan dag. Tills vidare kan ni alla läsa om glödlampans återkomst! Yay!

{ 49 comments }

En teatral krigshjälte

november 22, 2015

Någon sa: – Det är bra med krig med jämna mellanrum. Då får man veta att man lever, och slutar gnälla över trivialiteter. Må så vara, men krig vill vi ändå inte ha. Fast att läsa om forna tiders krig kan för en pacifist som en annan ju vara alldeles förfärligt trist och tråkigt (Napoleons slagfältsstrategier: […]

Läs hela alltet →

Damsalong, rökrum och tyst avdelning

november 12, 2015

När jag häromdagen i kommentatorsbåset skröt med att jag åt mat på en gammal båt, läste vi oss till att denna gamla båt hade en damsalong. Vips, fastnade jag i damträsket och letade reda på allt som gick att hitta om damers behov förr i tiden. Vi behövde nämligen inte bara salonger till vår sherry, utan […]

Läs hela alltet →

Filmrekommendation: ”Mannen som räddade världen” (2014)

oktober 6, 2015

En knapp halvtimme in i filmen studsar jag till och tänker ungefär ”nä nu!” och börjar googla på vad tusan det är jag tittar på. Detta eftersom jag inte läste på i förväg; jag bara klickade på en länk och satte mig att titta samtidigt som jag med halva hjärnan gjorde andra ting. Det som fick […]

Läs hela alltet →

Modebloggen: syfilis

april 23, 2015

Vi prenumererar fortfarande – i perioder – på papperstidningar. Om kassan är skral, säger vi upp dem alla (utom Illustrerad vetenskap, för den köper Orangeluvan åt oss). Lokaltidningen måste vi ha för att läsa om barnens och spanjorens bedrifter på basketplanerna och de stockholmska ”rikstidningarna” har vi för att … [jag kommer inte riktigt på någon […]

Läs hela alltet →

Dööööööden

april 3, 2015

Förra året berättade jag om långfredagstristessen som innebar att vi alla – hur oreligiösa vi än var – skulle lida med Jesus. Men att jag hade kommit ihåg fel. I år ska vi inte lida, tänkte jag. I år ska vi frossa i döden! (Jag ber om ursäkt redan i förväg. Bilderna i detta inlägg […]

Läs hela alltet →

Kalsong på er, grevar och baroner!

mars 23, 2015

I min värld är underkläder inte så intressanta. I ett hushåll på sju personer där alla idrottar på något sätt, är underkläder mest någonting som man hanterar i en oändlig ström i tvättstugan. Boooooring, helt enkelt. Fredrik Ljungberg här till vänster poserade så vackert 2004 att han blev kallad ”farlig” eftersom alla som såg honom […]

Läs hela alltet →