Grekland

Är ni från Sverige?

av Lotten Bergman den 21 juli 2009

Vi satt på en buss och svettades floder – trots att vi hängde ut genom fönstren som hundar – när en typisk grek klev på bussen. Inte en tand i överkäken, släpandes på en massa pryttlar och prylar. (Jajaja, alla som nu känner sig kränkta å typiska grekers med tänderna kvar vägnar kan lugna sig. Läs bara vidare. Och sådana där krångliga meningar som den förrförra ska jag också försöka undvika.) Greken såg sig om och spanade in ett franskt par lite längre fram.

– Är ni från Sverige? sa han till dem på så klockren svenska man kan när man inte har några tänder i överkäken.
– Nej, dom är fransmän! skrek jag när fransmännen inte ens fick ur sig ett excuse-moi. Jag är från Sverige! Kom till oss!

Greken som talade svenska klättrade då över människorna som satt i bussgången. Han hade studerat (och doktorerat) i Sverige 1972–79 (”men det var långt innan du föddes”) och tyckte att Grekland var ett dumt land medan Sverige var ett väloljat maskineri och unikum och himmelriket på jorden och han sa ”varför kan inte resten av världen fungera lika bra som i Sverige?”.

Greken som var lite svensk.

Av allt att döma var detta en man som hade tappat omdömet, konstaterade jag. Grekland är ju underbart och jag var väldigt levande 1972. Men hm. Nu sitter jag här i sängen och tänker på allt som faktiskt funkar i Sverige.

Ja, här sitter jag. (Bilden tog jag inte för att visa min bruna fot utan för att tygtrasorna matchade hudlotionflaskan där borta så bra.)

Och när jag bläddrar bland mina bilder från den senaste veckan, kan jag faktiskt illustrera greksvenskens ilska.

”Allt i Grekland är snett och vint” sa greksvensken. (Kusin Ann på en bänk.)

”Alla i Grekland parkerar som dårar” sa greksvensken. (Parkerad bil sent igår kväll. Trottoarkanterna markerade för tydlighetens skull.)

”Internet och el funkar nästan aldrig”, sa greksvensken.

”Trots att alla tjänar pengar på turisterna, hatar de dem”, sa greksvensken. (Jag vet inte vad det står på skylten som var en av många på stranden, men när jag frågade en grek sa han att det var något otrevligt. Någon som kan översätta?)

”Logistik är ett okänt fenomen här i Grekland”, sa greksvensken. (Bild från en färja, där gående människor och rullande väskor och lastbilar och barnvagnar och personbilar och skrikande poliser och gråtande barn samsades om en och samma flaskhals till utgång.)

– Men maaaten! Maaaten! sa jag uppbragt.
– Ja, jag vet, här finns ingen blodpudding, sa svenskgreken och ryckte på axlarna.

Uppdatering inom parentes:
Sanningen är att greksvensken även drog upp korrumperade politiker och konstiga skolor, lata kontorsarbetare och snarkande siestagreker. Detta hade jag dock inte fotograferat.

{ 19 kommentarer }

Grekiskt strömavbrott

av Lotten Bergman den 20 juli 2009

Äsch, det är ju precis som hemma nu. Strömavbrottet är svart som det ju plägar vara överallt och man oroar sig över sådant som kommer att sätta igång när allt börjar funka igen mitt i natten. Och över allt som man inte kan ladda.

Här sitter jag just nu och skriver. Alla som ser mig tror att jag är en svårmodig författare från Norge, för alla andra här är från Norge. Och när såg vi senast en svårmodig person från Norge?

Här satt jag nyss i 500 musikdecibel och försökte konversera en norsk smärtforskare som skulle jobba på Berkeley i ett år. Tänk ändå vad snygga två fingerflottiga glas kan se ut.

Den här kladdiga mojängen funkar inte alls nu när strömmen har tagit slut. Det är en antiinsektsgrej. Berätta gärna hur den funkar, för det vet inte jag. Man lägger i den blåa tabletten och pluggar in bollen i väggen och så funkar det bra i åtta timmar. Sedan kommer myggorna och flugorna tillbaka. Trolleri!

Det är förstås färgmedel i vattnet. Som grekerna sedan häller i alla drinkar och i alla målarpytsar.

Ny upptäckt på stranden idag: potatis, frigolit och petflaska.

Jahaja. Det är 14 minuter kvar av batteritiden och jag har ju inte ens hunnit berätta om havsvattnet som var så varmt att det brände, om solnedgången som drunknade i ett dismoln, om att man alltid bör hälla citron över sina pommes och om apotekaren som är läkare samt de två poliserna som började slåss. Ah well.

I övermorgon ska vi sova i Aten. Är det något jag bör tänka på, äta upp eller snabbkolla under tisdagskvällen i denna världsmetropol?

{ 19 kommentarer }

Captain, my captain, let go of my hand!

av Lotten Bergman den 19 juli 2009

Likstel fisk i kaptenens mun.

Sladdriga bläckfiskar som numera ligger i min mage.

– Tycker du om calamari? sa kaptenen på båten (som vi med 30 andra turister skulle åka på i en hel dag) medan han greppade min ena hand och klappade skeppshunden med den andra.
– Jovars, hörru, det är väl gott, sa jag.

(Allt var på engelska. Bruten engelska. Om jag tar fram brittiska skolengelskan eller breda Dallas-amerikanskan som ligger bättre i munnen, fattar inte grekerna vad jag säger.)

– Jaharu, då snorklar vi på nästa stopp. Hänger du med? sa kaptenen bestämt och höll fast i min hand.
– Javisst! Snorkla bläckfisk! Vad kul! sa jag, och försökte återfå min hand.

(Hur gör man när man snorklar? Man har väl cyklop? Haha, cyklop här i Kykladerna! Snorkel? Ptjaaa, då gäller det väl bara att inte få in vatten i röret? Undrar om jag ska be någon om råd? Äsch, hej och hå, nu ska jag fånga bläckfisk!)

– But we will only catch some sea urchins. No octopus, sa handtjuven och skakade på både huvudet och min hand som var fångad i hans.
– Sea churches? How interesting.

Havskyrkor? Sjökyrkor? Vattenkyrkor? Klosterhav? Att det handlade om sjöborrar anade jag inte. Men nu ska jag berätta hur det är att snorkla för alla som inte har gjort det. (Och ni som har gjort det, borde faktiskt se till att alla lär sig i alla fall grunderna ungefär som att man bör veta hur man gör konstgjord andning. Vilket jag under den följande halvtimmen faktiskt hade behövt ett par gånger.)

  • Man ska inte använda näsan, för om man gör det verkar det per automatik komma vatten in i ögonen. (Intellektuellt förstår jag vad som händer. Men inte intuitivt.)
  • Man ska andas lugnt genom munnen, för den är ju via ett rör förbunden med syret ovanför vattenytan. Syre är bra.
  • Om röret hamnar under vattenytan kommer det saltvatten ner i lungorna, och allt börjar gurgla. Öronen gurglar, huvudet gurglar, fiskarna gurglar och kaptenen drar en i handen och säger ”you ok?”. Då skrattar man och säger ”jahadå, tjenamoss”.
  • Om kaptenen som envisas med att hålla en i handen plötsligt dyker fem meter rakt ner till havsbotten för att skära loss en sjöborre, ska man inte följa med. För det går inte att andas där nere.
  • Man ska inte kämpa emot och försöka ligga längre ner i vattnet än man gör: rumpan som plötslig verkar vara fylld med helium kan få sticka upp ut vattnet bäst den vill.

Vi fångade sjöborrar i en halvtimme, den där handhållande kaptenen och jag. Sedan åkte vi alla med båten till en öde ö, varför jag nu helt sanningsenligt kan berätta vad jag skulle vilja ta med mig till en öde ö.

Sjöborrarna kämpade först för sitt liv i en låda och dekapiterades sedan med en sockertång, varefter de sköljdes rena från grus och åts upp av oss. Det smakade inte alls kyckling utan bara kräfta.

Vi åt upp alla sjöborrar med bröd, fyllde på med souvlaki, grillad fisk, grekisk sallad och hur mycket grillad bläckfisk som helst där i paradiset – och avslutade besöket med att skriva något i gästboken. Som var stor som ett blädderblock.

Kusin Ann skriver något. (Jag skrev också något.)

Diskmaskinen funkade bra.

Hela vägen hem skulle jag köra båten, sa min kapten och tog mig i handen.

– Men captain, my captain, sa jag – jag kan varken snorkla eller köra båt.
– Styr bara rakt fram, sa han och var sedan ganska nöjd med mitt zick-zackande över det blåa havet medan han själv drack en öl eller tre.

Utan att hålla mig i handen. Pfuh.

Där inne står jag ensam och styr mellan grekiska öar utan att de andra passagerarna har en aning om i vems händer deras liv vilar. Foto: Kusin Ann.

Två hundar i ett klick.

{ 15 kommentarer }

Tio kilometer är ju bara 61 minuter

av Lotten Bergman den 18 juli 2009

Enmilaskorna.

För nytillkomna tittare: jag är på semester i Grekland och blev för några dagar sedan övertalad att delta i ett 10 km-lopp. Jag? Jag, som faktiskt tycker riktigt illa om att jogga utan boll? Jag, som bara har med mig ett par skor som var ok för tre år sedan? Ja.

Jag på startlinjen. Ptja, linje och linje, förresten. I startkaoset.
Foto: Kusin Ann.

När vi samlades för start, stod alla som skulle springa 10 km och alla som skulle springa 2 km och alla som skulle springa utklädda och alla som bara ville titta på och den enarmade mannen som verkade vara chef och alla andra i en enda röra. Den enarmade skrek så högt han kunde och de tio närmast honom hörde honom nog jättebra. Först kom en fem minuter lång grekisk harang med tjugo insprängda pauser för skratt. Sedan kom instruktionerna på engelska:

– We chav water in the bekinning ant in the end! Please be safe and not sick! Go!

Hoppsan hejsan, var vi iväg.

Nya erfarenheter:

  • När man redan efter 200 meter behöver knyta vänster skosnöre, är det bra att göra det lite åt sidan och då passa på att knyta även höger eftersom det är svårt att göra det när det går upp under upploppet.
  • När man blir kissnödig redan efter 4 km, är det svårt att bli utbytt för att gå på toa.
  • När man häller vatten över sig och har solglasögon, känns vindrutetorkare som en plötslig nödvändighet.

Inte alls nya erfarenheter:

  • Det är inte kul att springa utan boll.
  • Det är helt ok att springa i gamla, trasiga och hårda skor.
  • Jag är bättre på att springa uppför än nerför.

Jag sprang bakom en hjulbent kille och en kobent tjej och började fundera på parenteser. Redan efter ett par hundra meter fick jag en långskånk bakom mig. Han huffade och han puffade och han stönade, harklade och spottade och snöt sig. Jag sneglade lite bakåt, men såg bara att han var lång och inte Tom Hanks. Efter halva loppet sprang han om mig, men höll fortfarande mitt tempo.

– Aha! tänkte jag. Han lät mig dra första halvan och nu drar han. Coolt. Men vänta. Nu springer han lite för fort. Ojoj, måste öka takten. Gubbfan, du kan ju inte bara springa ifrån mig, vi är ju kompisar! Måste ikapp, huff, huff. Hm. Han har ju basketben. Vänta, han är lång och har basketben. Banne mig har han inte basketshorts också. Vad som än händer, kan jag inte släppa honom ur sikte! Basket! Huff huff!

Jag lyckades hålla mig kvar i hans kölvatten, och när det var 2 km kvar, vände han sig om och tittade på mig och stönade lidande fram:

– I’m only still running because you are, you know!
– Dito! Are you by any chance a basketball player?
– I was. In Switzerland. How did you ..?
– I know everything.

Flåsande enades vi om att det är idiotiskt att springa i grekisk hetta och att man inte skrattar lika mycket på millopp som under en basketmatch. Efter 61 minuter gick vi i mål – tillsammans med en vilt främmande kvinna som plötsligt trängde sig mellan oss och höll i våra händer.

Såja. Det var det. Tom Hanks? Näpp, han kom aldrig till start. Mespropp. Men han bor på samma ställe som min schweiziske basketspelare, som imorrn ska skälla ut honom å mina vägnar.

Nu till dagens fråga: hade jag sprungit milen om jag inte hade kunnat skryta (blogga) om det efteråt? Det tror jag inte. Jag tror banne mig inte att jag hade kommit iväg till Grekland om jag inte hade fått skriva om det. Nu till dagens andra fråga, som kommer från mig: finns det någon som har skrivit en roman om enbart upplevelsen att skriva en mil? Ni förstår … jag är helt hög. Endorfinerna har gjort mig galen. Jag ser allt med nya ögon – allt är vackert och underbart! Jag vill berätta om den underbara milen!

Vänta, jag är i Grekland där allt är just det. Vackert och underbart. Men ”Den vackra milen” med Tom Hanks i en biroll, låter inte det bra?

Denne man sprang tydligen hela 2 km i foppatofflor.

{ 16 kommentarer }

”Kan du inte lägga ut en bild på dig själv i bikini?”

juli 17, 2009

Frågelådan är öppen! (Det är inget hittepå – jag har fått frågorna via mejl. I alla fall en av dem.) ”Har du ätit något läbbigt?” Förutom levern häromdagen (som jag ju inte åt), har jag ätit små bläckfiskar. Men de var verkligen inte läbbiga utan krispiga, salta och citroniga. Smakar som kyckling. De där två […]

Läs hela alltet →

Tio kilometer är väl ingenting

juli 16, 2009

Det hör alls inte hit, men vilket coolt sätt att lämna notan på, va? Jag sitter ute i hotellträdgården och tittar på Tant Brun, förklädd till palm. I hennes hår sitter en fullständigt rabiat duva och hoar. – Hoho. Hohooooo! Ho [hulk] hooo! Hohooo! Nej, inte rabiat. Desperat, menar jag. (Jag har på fyra dagar […]

Läs hela alltet →

En bil, några djur och ett brott

juli 14, 2009

För några år sedan åkte jag till min kusin i Ditchling, England. Där hyrde jag bil och körde omkring på vänster sida och till och med växlade med vänster hand utan att krocka en enda gång. Idag var jag och samma kusin på Paros och körde bil. Hon tog körkort i England och är alltså […]

Läs hela alltet →

Jädra kamera

juli 13, 2009

Samma gamla sol som på alla andra bilder av solnedgångar. Men min sol bär i alla fall gröngölingsmössa. Det kom en man och satte sig några bord från mig och min kusin. Vi satt på café och drack beskt kaffe som jag av misstag hade kryddat med lite salt. Min kusin berättade om när hon […]

Läs hela alltet →

På plats

juli 12, 2009

Båten som tog mig från Paros till Antiparos som trots namnet är väldigt positivt. Om man reser konstant i 28 timmar, kommer man bra långt. Jorden runt på 28 timmar kanske rent av skulle vara en avslappnande upplevelse? Men om man som jag igår och idag reser i 28 timmar och då spenderar hur många […]

Läs hela alltet →

Uppraggad

juli 11, 2009

Jag stod framför automat med en skylt som skrek att endast kontanter accepterades och att biljetten med gula tåget till Arlanda kostade skjortan. – Kontanter? sa jag högt till ingen. Kontanter? En minut senare stannade jag till framför en fullständigt fantastisk plats. En raggningsruta. Gula tågen har installerat en raggningsruta eftersom det kostar nästan lika […]

Läs hela alltet →