Hoppa till innehåll

Etikett: förvirring

Morgonkaos

Hallsystemet. (Reprisbild från 2006.)

Genom åren har jag då och då beskrivit hall- och frukostkaoset i vårt hus. Men nu har det under flera år varit kolugnt. Alla sköter sig själva och har egna väckarklockor och tar bussar kors och tvärs. Ingen behöver längre blöjor eller vantar som sitter ihop med overallen och nästan alla kan knyta sina skor själva. Ofta kan jag sova ända till åtta! (Förlåt alla ni som inte är egenföretagare och som dessutom har små barn. Förlåt. Men jag lovar att jag lider när jag sitter uppe till två på natten och jobbar.)

Fast i morse var det som på den gamla goda tiden. Förutsättningarna är dessa:

  • Jag ska ta nattåget till Umeå ikväll och är vanligtvis spindeln som äter upp alla i nätet.
  • Artonåringen har två prov, en redovisning och inlämning av gigantisk uppsats idag.
  • Femtonåringen måste ta ledigt från den sista jätteviktiga lektionen idag för att springa och spela match i stadens EEM-cup som pågår hela helgen.
  • Tolvåringen måste springa från skolan för att kasta sig på en buss och hinna till sin första match i samma cup.
  • Tioåringens busskort är försvunnet och hennes cykel har trillat i småbitar, varför hon måste ta en annan, alldeles för stor cykel.
  • Sjuåringen är just sju år och tycker att klockslag är lika nödvändiga som tandborstning, klädpåtagning och läxor – dvs. inte alls.
  • Min djefla man är mer förvirrad än professor Kalkyl.

(Själv är jag förstås alltid ett under av skönhet, begåvning och ordning.) Och detta var vad som hände under 45 minuter:

  • Jag väcktes av Tolvåringen som viskade ”jag hittar bara en basketsko”.
  • Jag sprangs in i en vägg av Artonåringen som inte kunde hitta rätt adapter till sin dator och tydligen hängde hela hans framtid på just denna adapter.
  • Upp från källaren kom en kalsongklädd djefla man med en bukett adaptrar som han slängde ner som konfetti i Artonåringens absurt stora ryggsäck. (Den unge mannen kanske hade packat för en vecka i London och har rymt hemifrån nu?)
  • Tioåringens cyklatillskolankompis ringde från sin mobil två meter utanför vårt hus och tjoade ”jag har väntat i en kvart nu!” och gjorde Tioåringen stressad, nervös och förvirrad eftersom det var fem minuter kvar tills de skulle åka.
  • Sjuåringen dansade sin egen Michael Jackson-dans (inklusive skrevgrepp och falsettpip) för sin grötskål och hade inte en tanke på klocka, läxor, kalsonger eller tandborste.

Sedan ringde Bästisgrannen och bad mig följa med hennes trettonåring till ryggröntgen nu på förmiddagen (nytupptäckt skolios) och så ringde Tolvåringen från skolan och hade glömt sin skåpnyckel och så ringde en karl som vill att jag ska delta i ett jättemegaskumt projekt och så ringde någon från Finland och ville ha en föreläsning om svenska skrivregler, fast helst på finska.

Nåväl. Vi hittade ett annat par basketskor, Bästisgrannen körde skåpnyckeln till Tolvåringen på väg till sitt jobb, jag tillrättavisade cyklatillskolankompisen, Sjuåringen blev klädd före sin far, basketspelarna lyckades få med sig sina matsäckar och alla hann med sina bussar.

Men hoho, vem har tagit min tågbiljett?

Tillägg: Jadå, Bästisgrannens trettonåring fick sällskap. Jag bara glömde att rapportera det. Vill ni se röntgenbilden på ryggraden?

Bästisgrannens dotters skolios.
Share
41 kommentarer

Man kan inte hålla ordning på allt, eller hur?

Man kan inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt. Eller hur, va, snälla, visst håller ni med?

För några år sedan hände detta:

Min djefla man satt som vanligt i sitt arbetsrum här hemma och skrev om en marin gråsugga som äter upp tungan på en kalifornisk saltvattensfisk. Klockan kvart över tre kom han på att barnen skulle ha hämtats på dagis för en kvart sedan. ”Nu får jag bannor av personalen, det gäller att ställa in sig lite” tänkte han och rafsade runt på skrivbordet för att hitta telefonen. Han ringde till dagis, men kom bara fram till telefonsvararen. Efter pipet presenterade han sig och sa:

– Hej, jag har blivit lite fördröjd men jag kommer alldeles strax och hämtar barnen!

Men så tystnade han. Den djefla mannen slogs plötsligt av hur det stod till egentligen. Och så svalde han, medan hjärnan gick som en centrifug. Hur skulle han nu trassla sig ur denna situation? Ah, bäst att säga sanningen.

– Öh … fortsatte han till telefonsvararen, öh … ja … nu kommer ni att skratta när ni hör detta meddelande. I morgon alltså. Hrrrm. Jag kom just på att ni inte är på dagis idag. Att dagiset är stängt på söndagar. Barnen är här hemma. Och … hm … det har dom ju varit hela dagen … Vi ses i morgon!

I morse var en liknande, men annorlunda dag eftersom

  • endast Femtonåringen hade normal skoldag – med sin nygipsade arm
  • Artonåringen skulle gå endast på eftermiddagen
  • Tolvåringen skulle gå endast på förmiddagen
  • Tioåringen hade studiedag
  • Sjuåringen hade studiedag.

Men det var mysigt – barn överallt, även Bästisgrannens son som även han hade studiedag. Tolvåringen ringde plötsligt i panik från bussen eftersom han hade glömt skåpnyckeln och var rädd för bannor, så jag kastade mig i bilen för att curla honom fri från denna nyckelågren. Precis när jag kom hem igen, ringde telefonen från Sjuåringens skola. De undrade nämligen var han var – eftersom han inte alls hade studiedag …

Alltså: man kan visst då inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt? Eller hur, va, visst håller ni med?

Share
32 kommentarer

Glöm ingenting på tåget! (uppdat.)

– Glöm ingenting på tåget!

Jo, så säger de ofta i högtalarna vid stationsuppehållen. Dumt av mig då att i onsdags inte lyda och faktiskt glömma kvar en hel rullväska som dessutom var full med de böcker som jag släpar med mig på föreläsningarna, bl.a.:

  • Svenska skrivregler
  • SAOL
  • 7 st Skriv för webben
  • Grallimatik
  • Språkläran
  • Bevingade ord
  • Att skriva i tjänsten
  • TNC:s skrivregler
  • nyköpta Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien
  • 15 skavda ex av min egen kåserisamling från 2001.

Tåget och väskan åkte mot Arboga och vände, så en stund efter att jag gick av stod jag i full snöstorm på stationen igen och inväntade tåget för att hoppa på och eventuellt norpa åt mig väskan. Tyvärr var  tåget då en timme försenat … och ingen väska syntes till.

Jag har ringt till stationernas caféer eftersom SJ rådde mig att göra det. Sedan kan SJ inte göra mycket mer eftersom det inte är SJ:s ansvar längre, detta med förvirrade, halvsovande passagerare, som störtar av tågen utan sina persedlar. Då ska man vända sig till Bagport (coolt namn, mindre coolt vad gäller funktionalitet) – det företag som hanterar kvarglömda effekter. Och så ska man söka bland glasögonfodral och köttsågar och handskar hääääär. Hittar man något som låter bra (travel effects bag kabin) så klickar man på den raden och får upp …

… väskans färg. Men inte mer. Jo, öppettider och telefonnummer. Men vad händer när man klickar på den röda rutan som heter ”request info”? Nada. Nothing. Ingenting. (Klicka om ni vill se hur lite det finns att se.)

När man ringer till Bagport under de fantastiska öppettiderna, säger en automatisk röst att det är så många som ringer och att jag måste försöka senare. (Det är faktiskt inte så konstigt att många ringer om man bara får ringa 08-501 255 90 mellan 12 och 16 må–fr.)

När man mejlar till Bagport, får man per automatik veta att de snart (inom 48 timmar) ska svara. Vilket de inte har gjort på *räkna räkna* snart 120 timmar.

”Vi avvaktar därför något med att svara på frågor om förlorat gods med det i åtanke.” En e-post. Jaså minsann. (Klicka för mer läsbar storlek.)

Jag har med ett fantastiskt tålamod pratat lugnt och försiktigt med SJ:s kundtjänst och påtalat bristerna i detta system och jag har pejlat läget via SJ_AB på Twitter och jag har fått tips och hjälp av Twitterfolket, men faktum kvarstår: det är svårt att komma i kontakt med Bagport. Och det är ett sanslöst dumt system som gör att ingen vet

  • om min väska är upphittad någonstans
  • när SJ (se, där har de i alla fall ansvar!) skickar väskan till Bagport
  • hur lång tid det tar innan jag och Bagport upprättar kontakt när väskan väl är hos Bagport.

Väskan är inte låst och det finns kontaktuppgifter lite här och där i den och innehållet är inte stöldbegärligt annat än för lingvistnördar och envisa språkpoliser. Jag är ju dessutom beredd att köra flera timmar i snöstorm (hinner inte ta tåget) för att plocka upp väskan! Ge mig ett telefonnummer bara!

______
Puh. Nu har jag pratat med Bagport. De har inte fått in någon väska med böcker, säger datorn. Men en väska som är full med kryddor och böcker av Paolo Roberto, vill jag kanske ha den istället?

Computer says no.

Uppdatering:
Plötsligt får jag ett svar på ett mejl som jag skickade idag. Det mejl som jag skickade för fem dagar sedan har jag inte fått svar på. Jag blir väähäääldigt Niad:

”Hej!
Med anledning av Er förfrågan vill vi härmed meddela att vi tyvärr inte har fått in den väska Ni söker hit till hittegodsavdelningen.

Det kan ta ca två veckor innan vi får in allt hittegods. Om Ni önskar upprepa Er förfrågan angående ovannämnda gods om ca en vecka eller liknande, så ber vi er bifoga tidigare korrespondens (dvs nedanstående e-mail)! För att underlätta vid en förnyad förfrågan, vänligen komplettera med: vilket märke det är på väskan, namn på böckerna, finns det någonting annat i väskan än böcker, finns Era namn/adressuppgifter på eller i väskan.

Med vänlig hälsning
Carina Leek”

Jag svarar väl med en länk hit?
____
Uppdatering 2/2:
Jag svarade igår med en utförlig lista på boktitlar och väskmärke samt särskilda kännetecken på väskan. Nu kom detta från Bagport:

”Hej!
För att kunna konstatera om vi fått in väskan Ni söker, skulle det underlätta om Ni kunde återkomma med kompletterande uppgifter.

Vad är det för slags böcker i den?
Bifoga även gärna tidigare korrespondens (dvs. nedanstående e-post)!

Med vänlig hälsning
Maria Nyhlén

Jag svarar väl med en utförlig lista på boktitlar och väskmärke samt särskilda kännetecken på väskan … igen?

Share
40 kommentarer

Bildsafari från en nervös torsdag

Jag sitter just nu i en gigantisk föreläsningslokal (Conventum) i Örebro och försöker hitta tangenterna. Är ju nämligen beroende av att kunna se knapparna för att kunna stava rätt. Den allra nyaste MacBook Pro har självlysande tangenter. Hm. Hallå, psst, alla tjuvar, jag ställer datorn här och går på toa nu.

Men det var inte Örebro jag skulle redovisa, utan gårdagen i Stockholm. Klockan 20:20 skulle jag som sagt ställa mig på en scen på Berns och prata till 20 egna bilder som visas blott 20 sekunder i stöten. Det bli sex minuter och fyrtio sekunder. En baggis. Pah, att prata i åtta timmar kräver inga förberedelser medan sju minuters tal tar en vecka att planera.

Alltså var jag nästan inte kontaktbar, där min djefla man och jag vandrade omkring i Stockholm och besökte intressanta människor. Jag – som aldrig är nervös – var nervös på gränsen till sammanbrott.

Jag funkade helt enkelt inte.

Den djefla mannen driver ett mystiskt filmprojekt med sin lumparkompis Stig Bergqvist. Snart kommer förlåten att dras undan, sedan tilldelas han förstås en Oscar. (I vanliga fall hade jag tagit en bild på the storyboard och afrofrisyren som låg i en bokhylla istället för den här tråkiga vyn.)

I Gamla Stan gick vi förbi de här roliga stolarna. (I vanliga fall hade jag beställt ett glas vin och inspekterat hur pallarna var gjorda istället för att bara fotografera från magen utan att stanna. Man får vara glad att jag tog av linsskyddet i alla fall.)

Vi åt på en restaurang i Gamla Stan – i en källarlokal från medeltiden eller om det var 1970-talet. I vanliga fall hade jag fotograferat alla livsfarliga sladdar som hängde nakna från taket och sedan ringt upp tjifen och frågat hur han tänkte. Nu har jag bara ett vagt minne av att lokalen var orange. Eller blå.

Utanför Berns var det otroligt nog tjockt med folk och kändisar. Alla var förstås där för att se mig prata i 6,40 minuter: Loa Falkman, Christine Meltzer, alla i Let’s Dance, alla som någonsin har spelat mot Mikael Persbrandt samt alla som på sin tid blev intervjuade av Hagge Geigert.

Babsan kom trippande med hårsprejen sprutande hela vägen mot entrén. (I vanliga fall hade jag tagit en närbild på skorna.)

Aha. Det är tvåååå tillställningar på Berns, konstaterade jag och klämde av en bild på den stora skylten. (I vanliga fall hade jag faktiskt zoomat in på Lill-Babs skor och frågat henne om hälsenorna.)

Titta! Tumba! TUMBA! (I vanliga fall hade jag lagt märke till att han barskt stod och diskuterade något med Arne Weise, som ju här på bilden ser riktigt levande ut.)

Så tog jag mig då in i ”min” lokal – baren i källaren. Där såg jag till att bana vägen fram till baren så att alla skulle få i sig så mycket som möjligt innan jag ställde mig framför dem.

I vanliga fall hade jag faktiskt inte fotograferat publiken.

Jag ställde mig på scenen, sa vad jag skulle säga och kom varken av mig eller trillade av pinn. Det hela var mycket annorlunda, intressant och givande. Efteråt kom helt okända arkitekter i drivor och ville prata med mig om … vårt fula hus. Ingen av dem ville dock köpa våra blommiga plastmattor. Slutsats: Pecha Kucha är ju kul!

När det hela var över och jag stod där med en japansk öl i handen, återvände livsandarna. Jag vände mig mot Den djefla mannen och sa:

– Det gick ju bra! Tog du många bilder?
– Jättebra! Fantastiskt! Va? Bilder?
– Du har ju kameran runt halsen.
– Va? Har jag? Oj!
– Men …
– Men det gick ju jättebra!
– Fast har jag verkligen gjort det? Nu finns det ju inga bevis! Finns ett träd som brakar i skogen?
– Så heter det inte, det hete…
– Snyft. Jag finns inte.

På väg mot Centralen började jag tänka som vanligt igen. Trappan ner mot tunnelbanan hade en i mina ögon välfungerande reklam för Superstars på TV3: påklistrade löparbanor! Jättekul ju!

Men när såg man en löparbana med mattveck? (Puckot som har klistrat ska ha stort tack, annars hade jag inte kommit mig för att ta en bild.)

Nä, nu står min pappa på scenen framför mig och påstår att man ska säga ”e-post” istället för ”mejl”. Ursäkta, måste gå fram och protestera.

Share
16 kommentarer

Mitt konstiga yrke: ”vare sig” och ”antingen eller”

Nu ska vi prata jobb. Pengarna till familjen drar jag in via föreläsningar – när jag jobbar som vanligt folk och åker iväg med pärmar, dator, mappar och pennor och kommer hem som ett utsketet äpplamos i kvällningen. Men vad jag gör resten av tiden är skumt, mycket skumt.

Nyss dök en av våra tre favorithantverkare upp. Vi gillar dem, men … de är precis som alla andra hantverkare och

  • måste plötsligt åka iväg och hämta verktyg
  • inväntar ständigt ”stabilt” väder, vilket är synnerligen svårdefinierat
  • kommer tillbaka på tisdag, vilket betyder fredag
  • är färdiga vecka 37, vilken infaller i mitten av december
  • föreslår större åtgärder än vad som sagts från början.

Men annars gör de ett himla bra jobb och tar dessutom betalt med kvitto, vilket är ett krav från Min djefla ärliga, ofuskande man. Dessutom är de lysande konversatörer – man vill liksom aldrig sluta prata för det är ju så trevligt. (Och hur ska man hinna jobba då?)

– Vad gör du idag då? sa hantverkarn.
– Idag svarar jag mest på mejlfrågor om skrivregler, svarade jag.
– Va?
– Ja, om hur man ska skriva om man vill följa de skrivregler som finns.
– Men VEM ställer såna frågor?
– Du skulle bara veta. Jättemå…
– Och vem skickar man fakturan till sen då? sa hantverkarn, vilket man får säga är en befogad fråga.
– Ja, det går ju inte – men jag tycker om att svara, och så lär jag mig själv saker på kuppen. Häromd…
– Äh, jag tycker att du ska hitta på svar som ”man ska säga si eller så bara för att det var någon gammal kung som bestämde det nån gång” och så räcker det med det!
– Ja, så bygger man ju verkligen upp ett förtroende! sa jag och så skrattade vi gott.

(Jag borde kanske inte vara övertydlig nu, men är det i alla fall: ni ser parallellerna, va?)

Taket i detta nu. Stort symbolvärde i bilden.

Så vilka är så himla knasiga att de bryr sig om skrivregler såpass att de mejlar mig, slår upp dem själva eller ringer till Språkrådet? Jag vet inte, men jag tycker om det och dem. Sedan finns det ju de som är precis tvärt om.

– Jag måste göra något, vare sig jag vill eller inte, sa en av mina kompisar.
– Ja, men det är ju svårt att veta vad som är rätt. Vet du förresten att gränsen mellan vare sig och antingen eller håller på att suddas ut? sa jag. (Och det med extra len röst eftersom jag ju vet att det är lika känsligt att prata om språk som att diskutera saltmängden i en nyss svårsvald potatisgratängstugga.)
– Va? Vaddå? Vad sa jag? sa min kompis.
– Vare sig, men det är ok, man får fa…
– Ååååååååååh, vad jag bryr mig.
– Aha. Ironi. Men vill du inte lära dig hur d…
– Nej.

Gulp. Ska vi ta en långsökt parallell?

– Jag ser att du sågar.
– Ja, jag håller på med golvlisterna.
– Fast du gör lite fel. Om du gör sådär kommer vinklarna inte att passa så bra med varandra.
– Va?
– Tänk så här istället, vrid den där 45° sådär, och …
– Ååååååååååh, vad jag bryr mig.
– Men det blir bättre då!
– Jag vill inte lära mig.

Så. Jag har ett konstigt yrke som efterfrågas av en relativt många, jag har kunskaper som är så attraktiva att vissa är beredda att betala för dem. Men jag är för de allra flesta så vansinnigt irriterande att jag faktiskt borde dra något gammalt över mig och sedan slänga mig i väggen.

Men jag ska nog få er på andra tankar, antingen ni vill eller inte. Vare sig kompisar eller hantverkare kommer att kunna stå emot mig! (Antingen kompisarna eller hantverkarna kommer att säga upp bekantskapen först.)

Fotnot från Språkrådet

Vare sig du kommer eller inte? Antingen du kommer eller inte?

Bägge uttryckssätten är numer korrekta. Bruket av antingen-varianten i konstruktioner av denna typ sågs förr som talspråkligt. Redan i Svensk handordbok (1966) behandlas dock uttrycken som synonymer utan att några särskilda stilkommentarer ges. Det är alltså i betydelsen ’oavsett om’ (man kunde ju också skriva ’Oavsett om du kommer eller inte, så vill jag att du hör av dig’) som de två uttrycken är utbytbara. Det finns dock sammanhang där uttrycken vare sig … eller och antingen … eller inte kan ersätta varandra. I betydelsen ’ettdera’ är exempelvis bara antingen … eller möjligt: ’Antingen får Larsson eller Olsson ta sig an utredningen’. Och i en nekad sats är bara vare sig … eller möjligt: ’Utredningen kunde inte genomföras av vare sig Larsson eller Olsson’.

Ärligt talat, nu har jag läst ”vare sig” och ”antingen … eller” så många gånger att jag helt har tappat känslan för vad orden betyder. Ettdera, endera, någondera, oavsett och utan hänsyn till kanske är bättre ordval? (Känner ni att kommentatorsbåset är öppet för allt mellan hantverkarfrågor och ordval?)

Share
24 kommentarer

Namnrabbel

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump.

Denna fråga ställde Pseudonaja i kommentatorsbåset igår:

”Jag har ’bara’ två barn och jag rör ihop deras namn. Hur funkar det med fem barn? Säger du Rüdiger till Hans-Dietrich och Wibke till Heidi?”

Jawohl, det skulle man ju kunna tänka sig om mina barn t.ex. hade deltagit i tyska juniormästerskapen i badminton runt 1952.

Men ja, jo, visst och alltid: barnen som jag (med viss hjälp) har satt till världen och känner utan och innan, kan jag tydligen inte alls namnen på. Deras namn är tvåstaviga och enkla och (vilket jag tackar mig själv och min namnfantasi för varje dag) låter olika när man ropar på dem samtidigt som t.ex. en mistlur ljuder. Vokalerna i namnen här i familjen låter nämligen så här olika:

Den djefla mannen: oo-e! (Olle)
Jag: åå-e! (Lotten)
Sjuttonåringen: ee-i!
Fjortonåringen: ii-a!
Elvaåringen: åå-a!
Nioåringen: oo-a!
Sexåringen: ii-e!

(Tyvärr heter släktens alla kvinnliga kusiner och min syster också ii-a!, men det är smällar man får ta i dimman.) Enkla, praktiska och – skulle man kunna tro – lätta namn att minnas? Icke då. Så här kan det låta när jag ska ropa ner Elvaåringen från ett träd:

– Ee-i, nej, Ii-a, öh, Ii-e, nämen vah … Oo-a, öh, Åå-a! Puh.

Eftersom förvirringen är total och vi behöver bena upp detta, listar jag här några olika sätt att irra sig bort i namndjungeln.

1.
Om jag tänker på Sexåringens mössa och samtidigt pratar med Fjortonåringen, kommer förstås Sexåringens namn ur munnen även om jag egentligen vill säga min farmors namn. Inte så svårt att förstå p.g.a. de dominerande associationsbanorna.

2.
Däremot är det svårt att förstå hur jag kan tappa bort Nioåringens namn när jag

  • pratar med Nioåringen
  • är totalt fokuserad på Nioåringen och hennes borttappade glasögon (en inte helt ovanlig situation)
  • bara ska säga Nioåringens namn och ingen annans.

Jag måste rabbla upp halva släkten inklusive faster Ulla innan jag träffar rätt.

3.
Då är det mer praktiskt i den djefla mannens familj: där heter nästan alla utom han Karl eller Johan eller helt crazy både Karl och Johan. Man behöver inte tänka utan kan prata relativt avslappnat, för förr eller senare blir det ju namnbingo.

4.
För att inte tala om det praktiska i att min pappa och svärfar har samma förnamn! Eller kanske inte, förresten – det är väldigt sällan jag kallar min pappa annat än just pappa. Äsch.

5.
Släkten är full av barn som har uppkallats efter en trevlig moster/faster och morbror/farbror. Utan undantag får dessa barn prefixet ”Lill-” som de sedan som tvåmeterskarlar och hundrakiloskvinnor får leva med. Själv höll jag på att bli en Lill-Lilly innan någon sansade sig och gav mig Charlotte som förstanamn. Ett namn som jag för övrigt inte har lystrat till sedan 1972.

Detta namnrabbelbabbel kallas på engelska name chain och ibland på svenska för namn-kedja. Eller metonymiska namnfel. Jag undrar nu om felnamnade personer ingår i denna kedja. Jag känner nämligen

  • en Inger som borde heta Kerstin
  • en Kerstin som borde heta Inger
  • en Stefan som borde heta Gunnar
  • en Gunnar som borde heta Stefan.

Dessa fyra personer lystrar inte alls till Keringer och Gusten, har min undersökning gett vid handen.

Metonymi i NE.

Ok. Berätta nu om när ni liksom jag har ropat på er lärare eller chef så här:

Paaaappa! Nej maaamm… nej … *ryyys* äh, det var inget.

___________
Uppdatering:
Kolla vad Stationsvakt har hittat: en namnblandare!

Share
41 kommentarer

Total förvirring

1. Jag ska bara sätta upp den där brandspr… nej, skumsläck… Man sprutar ju inte eld och man släcker inte skum. Men den är röd. Då passar den bra dääär, jag ska bara hämta skruvdr…

2. Kolla, där ligger ju boken om Dave Allen, den ska jag läsa. Men först måste jag köpa ett dammsugarmunstycke ity det gamla har tatt slut. Materialtrötthet tror jag att det heter. Jag känner mig som ett dammsugarmunstycke.

3. Alla fem barnen har plötsligt växtvärk. Båda mina cykelnycklar har rymt hemifrån. Tur att det inte är tvärtom.

4. Ingen vet var allting ligger och äpplena drösslar hela gräsmattan full.

5. Jag har fått ett nytt uppdrag: jag ska vara spökskrivare åt en spökskrivare. Vänta, jag måste ju köpa en ny skolväska åt någon, men vem?

6. Se här hur man kan ställa upp ett innehåll i punktform för att ge en falsk känsla av ordning och reda samt trygghet. Inget hänger ihop med något och allt är en röd tråd som snirklar sig fram. Nu måste jag bara fästa tråden i någon ände så att jag kan dra till och räta ut. Annars kommer jag att falla som när jag står på en lång matta som någon drar i. Se, inte ens den bilden håller: en icke fastsatt matta är i alla fall inte snirklig.

Share
21 kommentarer

Liksom en dagbok på nätet: min måndag

Jahapp. Nu ska jag berätta vad jag gjorde igår.

Först insåg jag mitt i snöyran att juleljusen utomhus sitter kvar. I en grangirland, längsmed verandan och i ett par buskar. Är jag nu ensam i grannskapet om denna försummelse, denna synd och detta slarv? Men icke! Femton hus längre ner har Perssons kvar ett par lampor.

Sedan skickade jag iväg min djefla man med de tre minsta barnen på tåg till Skåne. Detta ivägskickande sker med jämna mellanrum och slutar alltid med att jag blir sjuk och alls inte hinner måla trappan, städa ur källaren, hinna ikapp tvättsorteringen eller sätta in foton i plastfickor. Något skumt har dessutom hänt med X2000-tågen, för Olle kan inte längre läsa och jobba åkandes i dem utan att bli åksjuk. Detta är frustrerande. Men det kunde ju vara värre, har det visat sig. Jag ringde när de hade kommit in i Småland.

– Hur har ni det? sa jag.
– Sjuåringen kräktes i mittgången för en kvart sedan. Nioåringen kräktes över hela sig för två minuter sed… vänta. Fyraåringen behöver kiss… oj. Nu behöver han inte kissa längre. Jag ringer senare!

På tåget fanns det inte en enda tvåldroppe – inte ens i restaurangvagnen. Ett par timmar senare satt de alla hemma hos farmor & farfar och åt köttbullsmackor med frisk aptit.

Nu kände jag mig lite illamående jag också, sådär av sympati. Men gick vidare med agendan.

I slutet av januari läste jag in texter på Sveriges Radio, vilket jag har gjort i ett par år. (Man kan lyssna här.) I en av texterna – den om semlor – skulle jag säga:

– Har ni hört att man kan dryga ut grädden med uppvispad äggvita? sa moster Kickan, vilket satte igång en het diskussion.

Men istället för att säga äggvita sade jag – två gånger till och med – gräddvita. Utan att själv höra det. Teknikern fick ringa hem och ge mig bakläxa, även om han först frågade om det verkligen skulle vara så där … Visserligen är jag inte riktigt rätt funtad, men någon måtta får det ju vara på förvirring. Därför var jag igår även på radion och gjorde en nyinläsning.
Det ser ut så här och är väldigt datoriserat. Jag pratar och pratar och markerar om jag läser fel och tar om och swåpp, är det färdigt.

Coolt, va, precis som en gammal kassettbandspelare? Man trycker ner (=klickar på) play och record samtidigt.

Ja, sedan spelade jag på kvällen basket med min onda, lilla stackars vrickade fot och var så himla kass på att passa, skjuta, springa och hoppa att jag till slut fick be om ursäkt för min närvaro.

Nu ska jag äta glass i sängen! (Som i den där filmen, ni vet?)

Share
29 kommentarer

Att föreläsa

Som jag har berättat förut, är föreläsningar numera mitt huvudsakliga yrke. Jag berättar om hur man skriver korrekt svenska, jag berättar om skrivregler och jag drar månget dråpligt exempel på när det faktiskt har blivit riktigt fel för att språket inte funkar. Ibland föreläser jag om andra ämnen, men det är framför allt skrivreglerna som roar mig. Och åhörarna förstås.

(För er som gillar textanalys: fiffig mening den där sista, nu vet ni inte om det är jag som roas av åhörarna eller åhörarna som roas av skrivreglerna.)

Efter en dags föreläsning är jag komplett slut i rutan. Det är som efter ett matteprov, som efter en analys av grammatik ur ett kontrastivt perspektiv eller som efter en orienteringstävling där man har sprungit i cirklar i två timmar och alla andra kom i mål efter 18 minuter. Detta fenomen har jag även sett på min pappa, som i 30 år har kuskat runt precis som jag och pratat svenska.

(För er som gillar textanalys: jahaja, ”pratat svenska” … vad kul att vara mångtydig sådär snofsigt)

Nu slutar det ju inte med pappa – även min djefla man är föreläsare. Vi drar våra rullväskor fulla med böcker mellan föreläsningslokalerna och samlar kraft på tågen. SJ, SJ, gamle vän. Igår var Olle borta i Göteborg, men väntades hem runt tiosnåret på kvällen. (Det är en bra tid att komma hem – när man är helt slut i rutan – eftersom alla de frågvisa barnen då sover och någon har hunnit städa köket.)

Men klockan blev tio. Ingen Olle. Klockan blev kvart över tio. Ingen Olle. Klockan blev halv elva. Ingen Olle.

(För er som gillar textanalys: ja, här har vi en snygg stilfigur. Men den är ett påhitt och inte med sanningen överensstämmande eftersom den antyder att jag oroligt vankade fram och åter, vridandes mina händer medan moraklockan tickade olycksbådande. I själva verket satt jag i sängen och skrev och hade inte en aning om vad klockan var och inte äger vi en moraklocka heller.)

Telefonen ringde.

– Hej, det är jag, sa Olle. (En annan dag kan vi ju analysera hur det kommer sig att man säger just så.)
– Hej … jag hör din rullväska i bakgrunden, var är du?
– Jag är i Borsökna. Jag glömde att gå av bussen.

(Borsökna ligger 3 km från vårt hus.)

– Sov du?
– Nej, jag bara glömde. Jag kommer snart hem. Vad bra, nu får jag ju dagens motion!

Foten i kläm, jajamensan! Nu ska jag hasta iväg och föreläsa på Sundbyholms slott hela dagen! (Och där kommer jag att stå och vara sur prick kl. 13 när de talar om vem som får Nobelpriset i litteratur och jag inte kan lyssna.) Dagens hetaste föreläsningsämne är förresten valet mellan e-mail, e-post, e-brev, mail och mejl. (Och jag har facit. Som jag naturligtvis har hittat på helt själv. Kanske är det e-pistel?)

Share
30 kommentarer