förvirring

Singla slant – krona eller klave?

av Lotten Bergman den 5 februari 2013

Slantsinglingen är verkligen på utdöende.

När jag i förra veckan skulle singla slant i Vi i femman-studion (långt innan jag gjorde fel och alltså fortfarande var på bra humör) för att bestämma vilket lag som skulle börja i buren, hade jag ingen slant. I fickan fann jag däremot min farfars medalj för tapperhet i fält (en lång historia som jag tar en annan gång). Så den singlade vi.

Sten Stenson hette han minsann, farfar.

Sten Stenson hette han minsann, farfar.

– Singla? Vaddå singla? Varför säger man så? undrar allmänheten nu.

”Uppkasta en slant eller dylikt [medalj!] i luften på det sätt, att han hastigt och många hvarf svänger omkring sig sjelf, tills han åter faller ned.” (Textexempel, SAOB, 1854)

Äh, det är inte så intressant, faktiskt. Det kommer av det gamla dialektala ordet svingla, som betyder ”sväva” eller ”segla genom luften och svänga”. Då är det roligare att få veta varför det heter ”krona eller klave” och vilken sida som är vilken. Jag ber om ursäkt, för nu blir det verkligen inte pedagogiskt.

Kronan är framsidan med en bild på regenten. Den sidan kan också kallas för ”gubbe”:

Krona och klave.

Krona (utan krona) och klave (med krona). (Pengen 1976–2000.)

Klaven är baksidan med t.ex. riksvapnet (eller en solnedgång). Den kan oavsett om det finns pilbågar eller pilträd på, kallas för pil.

Krona och klave.

Krona och klave. (Specialmyntet från 2009.)

Men hur funkar det här när vi idag är mer fokuserade på att berätta på Facebook vad det blir för mat, kolla att kalsongerna syns lagom mycket och hela tiden måste leta efter läsglasögonen? Vi tappar förstås tråden och kommer inte ihåg vad som är vad! Men det är då fan inte så konstigt:

Klave och krona. Klavesidan har en krona och kronansidan har det inte. Upprörande!

Klave och krona. Precis som på det gamla myntet är det så att klavesidan har en krona och kronansidan inte har det. Upprörande!

Okej, kronansidan heter krona för att regenten de facto har en huvudkrona nere i Livrustkammaren. Men klavesidan heter sedan urminnes tider klave för att mynten på baksidan en gång hade en stiliserad sköld som såg ut ungefär så här:

Men det här är inte en sköld (den hade funkat dåligt i så fall) utan en kreatursklave – som man hängde runt halsen på kreatur.

Men det här är inte en sköld (den hade funkat dåligt i så fall) utan en kreatursklave – som man hängde runt halsen på kreatur.

Så. För att förvirra ytterligare tar vi väl in gubbe och pil också?

Pil och gubb… eh?

Pil och gubb… eh?

{ 55 kommentarer }

Gene Kelly fyller år idag

av Lotten Bergman den 23 augusti 2012

Idag fyller Gene Kelly 100 år. Visserligen är han död, men vaffan. Jag njuter fortfarande så vansinnigt av hans regndans i Singin’ in the rain att jag måste titta på snutten lite då och då. Faktum är att just den här scenen var en av de första som löste problemet med att en skådespelare plötsligt avbryter dialogen för att sjunga och dansa (gärna till orkestermusik) – det gjordes i denna scen liiite naturligare i och med att Gene Kelly börjar med att överlyckligt och nyförälskat nynna melodin där han går på trottoaren.


Gene Kelly var sjuk och hade hög feber när scenen spelades in. Hans kostym var av ylle – som krympte av vattnet. 

Debbie Reynolds som han pussar var förresten bara 18 år här. Sedermera blev hon äldre och mamma till Carrie Fisher (prinsessan Leia i Star Wars). Och om man tittar på Gene Kellys karriär, så har han jobbat med precis alla; en av de första var Mary Martin, som var den än en gång tv-aktuelle Larry Hagmans mamma.

Gene Kelly och Fred Astaire var inte konkurrenter som man kan tro, utan mer som kompisar som hoppade in för varandra när det behövdes. När Gene Kelly skulle spela huvudrollen i Easter Parade, råkade han bryta benet – så då hoppade Fred Astaire in trots att deras stilar var väldigt olika. Gene Kelly sa i detta ämne så här:

”I work bigger. Fred’s style is more intimate. I’m very jealous of that when I see him on the small screen. Fred looks so great on TV. I’d love to put on a white tie and tails and look as thin as him and glide as smoothly. But I’m built like a blocking tackle.”

Och nu ska ni få höra hur underligt det blir i mitt huvud när jag tänker på Gene Kelly. Blicken försvinner i fjärran och i tankarna går jag omedelbart till Clark Gable och vidare till Cary Grant för att sedan stanna till vid Gary Cooper och slutligen landa hos Grace Kelly, som inte alls var släkt med Gene.

Gene Kelly.

Gene Kelly (1912–1996).

Clark Gable.

Clark Gable (1901–1960).

Cary Grant (I Was a Male War Bride).

Cary Grant, 1904–1986 (i filmen I Was a Male War Bride som måste ha inspirerat 2012 års svenska filmskapare).

Gary Cooper.

Gary Cooper (1901–1961).

Grace Kelly.

Grace Kelly (1929–1982).

Och när jag väl har kommit dit måste jag fundera på prinsessan Graces livsöde i Monaco och vips är jag inne på Björn Borg och associerar vidare till Wimbledon och Mats Wilander som vann Franska Öppnas juniortävling några månader innan U137 gick på grund i Hårsfjärden Gåsefjärden.

Jag hade behövt hängmappar i hjärnan, så är det.

Uppdatering
Om jag hade haft bättre ordning på kontoret, hade jag inte förväxlat ”grundstötningen i Gåsefjärden” med ”ubåtsjakten i Hårsfjärden”. Wikipedia har förstås en rejäl utredning här.

{ 77 kommentarer }

Kommunikation i en förvirrad familj

av Lotten Bergman den 24 januari 2012

Ni vet hur man i en familj eller i ett äktenskap inte längre behöver kommunicera särskilt tydligt och kan börja fylla i varandras meningar eftersom alla ändå fattar vad man menar eftersom man är en gammal hund som aldrig förnyar sig?

Well. Så är det inte riktigt hos oss.

Sjuttonåringen till sin far, aka min djefla man:

– Kom nu ihåg att du ska ringa till optikern.
– Japp! Vänta, vaddå, varför ska jag det?
– De tog för mycket betalt, bågarna skulle kosta 500.
– Ok! Vilka bågar?

(Att det är han och inte jag eller Sjuttonåringen som ska ringa beror på vem som känner vem mest hos optikern … och på att vissa i familjen älskar att prata i telefon medan andra inte gör det.)

En stund senare plingar det till i min mobil och jag och sjuttonåringen kommunicerar så här:

Vad som hände sedan är typiskt. Den djefla mannen ringer till optikern och pratar en stund, men kommer sedan på att han inte har den blekaste aning om varför han skulle ringa. Han avslutar samtalet. Sedan kommer jag med knäckebröd i munnen:

*svälj* Ringde du optikern?
– Japp! Åh, får jag smaka? *krask*

Både jag och den djefla mannen är nöjda. Mission accomplished. Jag gör te i köket och skriver en halv artikel. Men sedan sms:ar Sjuttonåringen till mig och frågar hur det var med betalningen. Jag frågar min djefla man:

– Vad sa optikern?
– Va? Vem? Kolla, jag har skrivit tre artiklar på tre timmar! Vet du vad amylas är?
– Japp, la det i Word Feud nyss. Optikern?
– Javisst, nej, de visste inte varför jag ringde.
– Nämen alltså. Pengarna … hade vi fått fel räkning?
– Javisstja! Nej, det vet jag inte. Jag ringer igen!

Observera gärna att allt sådant här sker på ett rasande glatt humör utan någon som helst irritation så länge inte SJ:s biljettköpssystem är inblandat. Måtte bara vår förvirring hålla jämna steg resten av livet. (Vi hade faktiskt fått fel räkning och är plötsligt 1 000 kronor rikare än nyss!)

Vänta nu. Var lade jag knäckemackan?

{ 49 kommentarer }

Stockholmare, 08:or – och ostockholmare

av Lotten Bergman den 21 juli 2011

Det pågår en otroligt fjölig diskussion om vilka som är riktiga nolåttor ”nollåttor”, vilka som är ”stockholmare” och vad som dessutom kännetecknar dessa respektive personer. Och alla på Hawaii har bastkjol.

Jag kan istället som service åt er definiera ostockholmarens kännetecken. Jag må vara född på Danderyds sjukhus, ha bott i Solna, Täby och på Söder, men hur man än räknar så har jag inte bott i Stockholm i mer än fem år. (Att jämföra med t.ex. 23 år i Lund.) Jag är inte stockholmare och vet därmed vad jag talar om, så det så.

1.
Ostockholmaren kör vilse och fel samt onödigt långt.

Med illgrön penna har jag på kartan till vänster ritat in hur gps:en föreslog att vi skulle ta oss av motorvägen för att ta oss till Bandhagen. På kartan till höger har jag ritat in hur jag i verkligheten körde eftersom vi skulle ha legat i vänsterfil för att komma till höger och istället låg i högerfil och hamnade till vänster: på Stora Essingen. Vägen tillbaka upp på stora vägen var avstängd och efter ett turistiskt snurrande på Essingarna fick vi rådet att köra över Lilla Essingen och tråckla oss ut den vägen. Vi fick uppleva trafikstockning, julirusning, broöppning och vansinnigt många karlar som var klädda som på stranden: i bara shorts och sandaler. De var väl 08:or, kantänka.

2.
Ostockholmaren pratar med okända människor på bussen.

Tunnelbanan är på lagning, och då får man åka buss istället. Det är helt ok – men vansinnigt trångt. Någonstans i södra förorterna klev en gravid tjej med blod på tröjan på buss nummer 19. Jag fick obehagliga associationer och ville ropa på kokande vatten och sterila handdukar, men hejdade mig när jag såg hennes karl.

För han, han blödde överallt! På händerna, på magen, på näsan – och då såg jag dessutom att den gravida tjejen hade ett skrapsår på ena benet, stort som en tallrik med spagetti och köttfärssås. Karlen satte sig mödosamt ner på en plats som var full av grönsaker medan den blödande, gravida tjejen stod upp. Jag sa f’låt och ’schäkta och tog mig fram till dem och frågade hur det var fatt – som vore jag en utomsocknes fembarnsmamma.

– Det har ju varit bättre.
– Men vad har hänt?
– Vi har råkat ut för en olycka.
– Olycka … bilolycka? Cykel?
– Moppe. Kolla hans sår.

Karlns sår var ett hål Ett blödande hål i magen. Jag drog efter andan.

– Men ni måste ju till sjukhuset!
– Vi är på väg.
– Per buss?
– Ja, vad ska man göra? sa tjejen och tog fram en cigg och en tändare som om det var 1920 och man fick röka överallt.
– Jag måste röka. Nu. Ge hit, sa karlen och sträckte sina blodiga händer mot tjejen.

Sedan tog det tvärt slut: de beslutade sig för att gå av bussen och röka lite. Jag sa ”men” och ”skaninte” samt ”kanjahjä”, men vips var de borta. Och då satte de andra passagerarna igång att prata – de som inte hade reagerat alls nyss, de som satt kvar på sina platser och inte reste sig för en blödande, gravid kvinna – och de var upprörda. Men de pratade inte med varandra utan bara rakt ut i luften ungefär som när man sår gräsfrön.

– De var påtända.
– Det var ingen olycka.
– Har dom knarkat får de skylla sig själva.
– Röka och vara gravid och knarka och allt på en gång! Tsk!

Eh.

3.
Ostockholmarna står gärna i tunnelbanan.

När jag och Sjuttonåringen idag såg två drygt 100-åriga tanter kliva på tunnelbanan och med vitnande knogar klamra sig fast vid varsin tunnebanevagnsstolpe, reste vi oss upp. Jag till och med förvånade mig själv med att nia dem, men kom sedan på att de ju var gamlingar i plural och att det ju måste ha varit den egentliga orsaken till niandet.

– Vill ni hellre sitta? Vi står gärna för vi har suttit hela dagen och det är ju lite kul att öva på att hålla balansen när tåget kränger.
– Oh, tack, knarrade tanterna och satte sig ner.

Eller, rättare sagt: en av dem satte sig ner. För den andra hann inte – en tjej i 15-årsåldern som måste ha lekt stolleken på livets alla barnkalas, kastade sig fram och snodde platsen som jag lämnade. Sedan satt hon kvar där med musik i öronen när jag gestikulerade till henne att det var bättre att den 150-åriga tanten fick sitta.

4.
Ostockholmare äter sushi helt orutinerat precis i dörröppningar och inte lite diskret bakom en pelare.

Japp, vi går i vägen, står stilla på fel sida i rulltrappan och krockar i dörröppningar och stannar plötsligt och står stilla mitt på trottoaren utan förvarning. Och det står vi för.

5.
Ostockholmare rör sig gärna i 100-personersflockar och tittar upp mot hus som sägs ha intressant arkitektur.

Detta kvartershörn är intressant för att husen är av helt olika stil.

Detta kvartershörn är intressant för att husen är av helt olika stil. Och alla människorna på bilden ingår i mitt sällskap – en liten smidig församling.

6.
Ostockholmare stirrar och tappar hakan och pekar och säger KOLLA! precis hela tiden.

Ser ni mitt nöjda leende: vi satt på rad 0!

Ser ni mitt nöjda leende: vi satt på rad 0! (Noll!) Strax pekar jag och ropar ”kolla!”.

Pjäsen som vi såg på Dramaten (för det är där jag ler som mest, i alla fall utanför basketplanen) var ”Doktor Glas” med Krister Henriksson i den enda rollen. Under de stående ovationerna busvisslade jag så att mina bänkgrannar tog sig åt hjärtat och Krister Henriksson ryckte till och log mot mig – så stort och brett log han att jag tog mig åt hjärtat.

Här höll jag på att dra till med att ”ostockholmare busvisslar på finteater”, men enligt sufflösen som nästan satt i knät på oss, gör folk det hela tiden. Äsch. Aldrig får man vara riktigt nöjd med sina fördomar och sin förmåga att dra folk över en kam.

Men alla på Hawaii har bastkjol.

{ 46 kommentarer }

En jättefull vargmåne (uppdat.)

januari 19, 2011

Klockan 22:22 ikväll står jag förmodligen och duschar efter basketträningen. Jag ska då till vargmånens ära yla mot duschens strålar så att vattnet gurglar sig i halsen som en sprittande och livlig symbol för den magiska januarimånaden när man ska tänka positiva tankar och (tydligen) tända rökelse, klä sig i skyddsamuletter och affirmera diverse strunt. […]

Läs hela alltet →

Att köra 60 mil på en dag eller att twittra, mejla och blogga bort tiden istället

maj 3, 2010

Tillägg: Idag (tisdag) ramlar det in mejl och kommentarer från dels några som bittert har insett att de läste detta för sent, dels några som är tacksamma för att de läste bloggen före midnatt. Rotavdraget och dess ansökan som inte måste skickas till Västervik engagerar mer än jag någonsin hade kunnat ana. Ok, nu kan […]

Läs hela alltet →

På spaning efter det plommonstop som flytt

april 30, 2010

Rubriken här har Översättarhelena hittat på — men det måste lyftas upp ur kommentatorsbåsets mörker nu när plommonstopet ju är så borta, så borta. Först måste jag klargöra för nytillkomna tittare: jag har i min ägo min morfars plommonstop från förra sekelskiftet. Plommonstopet är numera sprucket, slitet och faktiskt om jag ska vara ärlig … […]

Läs hela alltet →

Morgonkaos

april 23, 2010

Genom åren har jag då och då beskrivit hall- och frukostkaoset i vårt hus. Men nu har det under flera år varit kolugnt. Alla sköter sig själva och har egna väckarklockor och tar bussar kors och tvärs. Ingen behöver längre blöjor eller vantar som sitter ihop med overallen och nästan alla kan knyta sina skor […]

Läs hela alltet →

Man kan inte hålla ordning på allt, eller hur?

mars 15, 2010

Man kan inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt. Eller hur, va, snälla, visst håller ni med? För några år sedan hände detta: Min djefla man satt som vanligt i sitt arbetsrum här hemma och skrev om en marin gråsugga som äter upp tungan på en kalifornisk saltvattensfisk. Klockan kvart över tre […]

Läs hela alltet →

Glöm ingenting på tåget! (uppdat.)

februari 1, 2010

Jo, så säger de ofta i högtalarna vid stationsuppehållen. Dumt av mig då att i onsdags inte lyda och faktiskt glömma kvar en hel rullväska som dessutom var full med de böcker som jag släpar med mig på föreläsningarna, bl.a.: Svenska skrivregler SAOL 7 st Skriv för webben Grallimatik Språkläran Bevingade ord Att skriva i […]

Läs hela alltet →