förvirring

Skatteverket–banken tur och retur

av Lotten Bergman den 26 februari 2015

Intressant kuriosa ur Wikipedia:

Den tidigast födda person som haft personnummer är Johanna Charlotta Johansson f. Lundkvist, som föddes 6 maj 1840 och dog 2 november 1947. När hela svenska befolkningen tilldelades personnummer 1 november 1946, inför införandet 1 januari 1947, fick hon personnumret 400506+140. Plustecknet visar att hon passerat 100 års ålder och att de två första siffrorna därmed avsåg 1840 och inte 1940.

Nu när spanjoren i huset har fått personnummer, finns det så mycket att roa sig med. Man kan

  • kontakta sjukvården angående sin skrällhosta
  • fixa internetbank
  • skaffa legitimation
  • glädjas åt att SJ plötsligt skickar ett prio-kort
  • utnyttja det faktum att man har gratis tandvård tills man fyller 21
  • påbörja sina körlektioner för att kunna låna Bergmans bil istället för tt bli körd överallt.

Men … det är inte alldeles lätt. Allt måste nämligen ske enligt ett schema som balanserar farligt nära moment 22-fällan – och Skatteverket och den lokala banken är inte riktigt samspelta. Detta har vi idag roat oss med!

Skärmavbild 2015-02-26 kl. 16.48.25

Jag ringde till banken för att säkerställa att man inte måste boka tid för detta mickelmackel med internetbanksansökan. Nej, var svaret. Och man måste bara ha med sig ”giltig legitimation” (ergo pass och spanskt leg eftersom man inte kan få svenskt leg förrän man har personnummer).

– Det är bara att komma in till kontoret så hjälper vi er!

rekarne

Vi åkte till banken.

– Hej! Ungdomsbankkortet ska bytas ut mot ett Master Card och internetbank ska ansökas om.
– Då måste han visa upp ett personbevis.
– Oh damn.
– Ja.
– Men Skatteverket ligger ju bara 100 meter härifrån. Vi går dit och fixar ett!
– Ja! sa spanjoren.
– Det är bara att komma tillbaka hit så hjälper vi er! sa banktjänstemannen.

skatteverket

Vi gick till Skatteverket.

– Hej! Vi vill ha ett personbevis för att kunna fixa internetbank nu när den här unge mannen har fått ett svenskt personnummer.
– Det går så bra så. Swiiiiisch, varsågod!

rekarne

Vi gick tillbaka till banken. Väntetiden var ”bara” en halvtimme och när det var vår tur, skakade tjänstemannen på huvudet.

– Nej, vi behöver ett bevis på att spanjoren har bytt från samordningsnummer till personnummer.
– Men hon där borta sa att det var ett personbevis vi skulle fixa.
– Ja, fast utan ett bevis på att han har bytt från sitt samordningsnummer som kontot är registrerat på, kan vi inte göra något.
– Men kan man få det hos Skatteverket?
– Javisst! Ta mitt kort här och så ringer ni direkt till mig när ni kommer tillbaka så hjälper jag er! sa banktjänstemannen.

skatteverket

Vi gick då tillbaka till Skatteverket. Kön ringlade sig lång och personalen sprang omkring och ropade kösiffror och delade ut kölappar under stor förvirring. Vi fick 84.

– Åttitvå! Åttitvå?
– Åttitre! Åttitre! Åttitre! ÅTTITRE!
– Jag har åttio.
– Har du åttio? Du kan inte ha åttio. Jo det har du. Men varfö… okej, följ med här.
– Åttitre! Åttitre!
– JAG HAR ÅTTIFEM!
– Jahaja, kom med här.
– Hrrrm, harrrkel, vi har åttifyra … sa jag.
– Va? Jamen … åh. Ja, kom med här. Nej, åttifem får vänta kvar.

Så fick vi ett bevis med stämpel och allt: nu hade spanjoren svart på vitt att han hade bytt från det ena numret till det andra. Nu var det ont om tid eftersom vi skulle till optikern för att göra ett syntest inför körkortstillståndsförfarandet. Spanjoren fick snabbt syn-MVG (inga problem, 20/20 eller vad det heter).

rekarne

Så då gick vi tillbaka till banken. Jag ringde till banktjänstemannen som avtalat, men hon var på lunch så jag talade in ett meddelande om att vi var tillbaka med spanjoren och väl inne på bankkontoret fick vi av personalen kaffe och en storbilds-tv för att kunna titta på skidstafetten. Och så fick vi förstås väääääänta. Även banktjästemän måste få lunch, gubevars.

– Välkomna, kom så sätter vi oss här. Nu ska vi se. För att du ska få ett Master Card måste jag klippa ditt gamla ungdomskort. Vill du ha hjälp med att ta ut kontanter så att du överlever helgen?
– Nej, det går bra, jag ska inte köpa något, sa spanjoren utan att ana hur fel han hade.
– Bra. Klippetiklipp. Såja. Och du har svensk legitimation?
– Neeeej, jag har en spansk. Och ett pass.
– Jahaja. Då kan jag inte göra mer nu. Internetbank får du inte förrän du har svensk legitimation.
– Hur får jag det?
– Du ansöker hos Skatteverket. Foto ingår.
– Jaha. Då går vi dit igen?
– Ja just det. När du har fått legitimationen kommer du bara hit igen så hjälper vi dig!

skatteverket

Så då gick vi tillbaka till Skatteverket.

– Hej. Jag ska ansöka om svensk legitimation.
– Jahaja. Och du har betalt?
– Va?
– Du måste först betala in 400 kronor.
– Men banken har nyss klippt mitt kort för att jag ska få nytt …
– Ja, men då kan du betala via internetbanken.
– Men jag kan inte få internetbank förrän jag har svensk legitimation …?
– Ja just det. Här får du ett inbetalningskort som du kan använda på banken. När du har betalat det kommer du hit igen.
– Jag ska gå till banken igen?
– Ja.

Men vi gick inte till banken en gång till eftersom vissa av oss behövde äta mat och jobba, precis som vilken banktjänsteman som helst. Ungefär 35 minuter senare ringde banktjänstemannen.

– Hej. Du har ringt min telefonsvarare?
– Ja, men det var innan – när vi väntade på att du hade lunch. Nu har Skatteverket sagt att vi måste vi betala 400 kr till dig innan vi kan ansöka om svenskt id-kort …
– Ja just det. Det är bara att komma in till kontoret så hjälper vi er!

Sa banktjänstemannen.

Lost and Confused Signpost

{ 105 kommentarer }

Singla slant – krona eller klave?

av Lotten Bergman den 5 februari 2013

Slantsinglingen är verkligen på utdöende.

När jag i förra veckan skulle singla slant i Vi i femman-studion (långt innan jag gjorde fel och alltså fortfarande var på bra humör) för att bestämma vilket lag som skulle börja i buren, hade jag ingen slant. I fickan fann jag däremot min farfars medalj för tapperhet i fält (en lång historia som jag tar en annan gång). Så den singlade vi.

Sten Stenson hette han minsann, farfar.

Sten Stenson hette han minsann, farfar.

– Singla? Vaddå singla? Varför säger man så? undrar allmänheten nu.

”Uppkasta en slant eller dylikt [medalj!] i luften på det sätt, att han hastigt och många hvarf svänger omkring sig sjelf, tills han åter faller ned.” (Textexempel, SAOB, 1854)

Äh, det är inte så intressant, faktiskt. Det kommer av det gamla dialektala ordet svingla, som betyder ”sväva” eller ”segla genom luften och svänga”. Då är det roligare att få veta varför det heter ”krona eller klave” och vilken sida som är vilken. Jag ber om ursäkt, för nu blir det verkligen inte pedagogiskt.

Kronan är framsidan med en bild på regenten. Den sidan kan också kallas för ”gubbe”:

Krona och klave.

Krona (utan krona) och klave (med krona). (Pengen 1976–2000.)

Klaven är baksidan med t.ex. riksvapnet (eller en solnedgång). Den kan oavsett om det finns pilbågar eller pilträd på, kallas för pil.

Krona och klave.

Krona och klave. (Specialmyntet från 2009.)

Men hur funkar det här när vi idag är mer fokuserade på att berätta på Facebook vad det blir för mat, kolla att kalsongerna syns lagom mycket och hela tiden måste leta efter läsglasögonen? Vi tappar förstås tråden och kommer inte ihåg vad som är vad! Men det är då fan inte så konstigt:

Klave och krona. Klavesidan har en krona och kronansidan har det inte. Upprörande!

Klave och krona. Precis som på det gamla myntet är det så att klavesidan har en krona och kronansidan inte har det. Upprörande!

Okej, kronansidan heter krona för att regenten de facto har en huvudkrona nere i Livrustkammaren. Men klavesidan heter sedan urminnes tider klave för att mynten på baksidan en gång hade en stiliserad sköld som såg ut ungefär så här:

Men det här är inte en sköld (den hade funkat dåligt i så fall) utan en kreatursklave – som man hängde runt halsen på kreatur.

Men det här är inte en sköld (den hade funkat dåligt i så fall) utan en kreatursklave – som man hängde runt halsen på kreatur.

Så. För att förvirra ytterligare tar vi väl in gubbe och pil också?

Pil och gubb… eh?

Pil och gubb… eh?

{ 55 kommentarer }

Gene Kelly fyller år idag

av Lotten Bergman den 23 augusti 2012

Idag fyller Gene Kelly 100 år. Visserligen är han död, men vaffan. Jag njuter fortfarande så vansinnigt av hans regndans i Singin’ in the rain att jag måste titta på snutten lite då och då. Faktum är att just den här scenen var en av de första som löste problemet med att en skådespelare plötsligt avbryter dialogen för att sjunga och dansa (gärna till orkestermusik) – det gjordes i denna scen liiite naturligare i och med att Gene Kelly börjar med att överlyckligt och nyförälskat nynna melodin där han går på trottoaren.


Gene Kelly var sjuk och hade hög feber när scenen spelades in. Hans kostym var av ylle – som krympte av vattnet. 

Debbie Reynolds som han pussar var förresten bara 18 år här. Sedermera blev hon äldre och mamma till Carrie Fisher (prinsessan Leia i Star Wars). Och om man tittar på Gene Kellys karriär, så har han jobbat med precis alla; en av de första var Mary Martin, som var den än en gång tv-aktuelle Larry Hagmans mamma.

Gene Kelly och Fred Astaire var inte konkurrenter som man kan tro, utan mer som kompisar som hoppade in för varandra när det behövdes. När Gene Kelly skulle spela huvudrollen i Easter Parade, råkade han bryta benet – så då hoppade Fred Astaire in trots att deras stilar var väldigt olika. Gene Kelly sa i detta ämne så här:

”I work bigger. Fred’s style is more intimate. I’m very jealous of that when I see him on the small screen. Fred looks so great on TV. I’d love to put on a white tie and tails and look as thin as him and glide as smoothly. But I’m built like a blocking tackle.”

Och nu ska ni få höra hur underligt det blir i mitt huvud när jag tänker på Gene Kelly. Blicken försvinner i fjärran och i tankarna går jag omedelbart till Clark Gable och vidare till Cary Grant för att sedan stanna till vid Gary Cooper och slutligen landa hos Grace Kelly, som inte alls var släkt med Gene.

Gene Kelly.

Gene Kelly (1912–1996).

Clark Gable.

Clark Gable (1901–1960).

Cary Grant (I Was a Male War Bride).

Cary Grant, 1904–1986 (i filmen I Was a Male War Bride som måste ha inspirerat 2012 års svenska filmskapare).

Gary Cooper.

Gary Cooper (1901–1961).

Grace Kelly.

Grace Kelly (1929–1982).

Och när jag väl har kommit dit måste jag fundera på prinsessan Graces livsöde i Monaco och vips är jag inne på Björn Borg och associerar vidare till Wimbledon och Mats Wilander som vann Franska Öppnas juniortävling några månader innan U137 gick på grund i Hårsfjärden Gåsefjärden.

Jag hade behövt hängmappar i hjärnan, så är det.

Uppdatering
Om jag hade haft bättre ordning på kontoret, hade jag inte förväxlat ”grundstötningen i Gåsefjärden” med ”ubåtsjakten i Hårsfjärden”. Wikipedia har förstås en rejäl utredning här.

{ 77 kommentarer }

Kommunikation i en förvirrad familj

av Lotten Bergman den 24 januari 2012

Ni vet hur man i en familj eller i ett äktenskap inte längre behöver kommunicera särskilt tydligt och kan börja fylla i varandras meningar eftersom alla ändå fattar vad man menar eftersom man är en gammal hund som aldrig förnyar sig?

Well. Så är det inte riktigt hos oss.

Sjuttonåringen till sin far, aka min djefla man:

– Kom nu ihåg att du ska ringa till optikern.
– Japp! Vänta, vaddå, varför ska jag det?
– De tog för mycket betalt, bågarna skulle kosta 500.
– Ok! Vilka bågar?

(Att det är han och inte jag eller Sjuttonåringen som ska ringa beror på vem som känner vem mest hos optikern … och på att vissa i familjen älskar att prata i telefon medan andra inte gör det.)

En stund senare plingar det till i min mobil och jag och sjuttonåringen kommunicerar så här:

Vad som hände sedan är typiskt. Den djefla mannen ringer till optikern och pratar en stund, men kommer sedan på att han inte har den blekaste aning om varför han skulle ringa. Han avslutar samtalet. Sedan kommer jag med knäckebröd i munnen:

*svälj* Ringde du optikern?
– Japp! Åh, får jag smaka? *krask*

Både jag och den djefla mannen är nöjda. Mission accomplished. Jag gör te i köket och skriver en halv artikel. Men sedan sms:ar Sjuttonåringen till mig och frågar hur det var med betalningen. Jag frågar min djefla man:

– Vad sa optikern?
– Va? Vem? Kolla, jag har skrivit tre artiklar på tre timmar! Vet du vad amylas är?
– Japp, la det i Word Feud nyss. Optikern?
– Javisst, nej, de visste inte varför jag ringde.
– Nämen alltså. Pengarna … hade vi fått fel räkning?
– Javisstja! Nej, det vet jag inte. Jag ringer igen!

Observera gärna att allt sådant här sker på ett rasande glatt humör utan någon som helst irritation så länge inte SJ:s biljettköpssystem är inblandat. Måtte bara vår förvirring hålla jämna steg resten av livet. (Vi hade faktiskt fått fel räkning och är plötsligt 1 000 kronor rikare än nyss!)

Vänta nu. Var lade jag knäckemackan?

{ 49 kommentarer }

Stockholmare, 08:or – och ostockholmare

juli 21, 2011

Det pågår en otroligt fjölig diskussion om vilka som är riktiga nolåttor ”nollåttor”, vilka som är ”stockholmare” och vad som dessutom kännetecknar dessa respektive personer. Och alla på Hawaii har bastkjol. Jag kan istället som service åt er definiera ostockholmarens kännetecken. Jag må vara född på Danderyds sjukhus, ha bott i Solna, Täby och på […]

Läs hela alltet →

En jättefull vargmåne (uppdat.)

januari 19, 2011

Klockan 22:22 ikväll står jag förmodligen och duschar efter basketträningen. Jag ska då till vargmånens ära yla mot duschens strålar så att vattnet gurglar sig i halsen som en sprittande och livlig symbol för den magiska januarimånaden när man ska tänka positiva tankar och (tydligen) tända rökelse, klä sig i skyddsamuletter och affirmera diverse strunt. […]

Läs hela alltet →

Att köra 60 mil på en dag eller att twittra, mejla och blogga bort tiden istället

maj 3, 2010

Tillägg: Idag (tisdag) ramlar det in mejl och kommentarer från dels några som bittert har insett att de läste detta för sent, dels några som är tacksamma för att de läste bloggen före midnatt. Rotavdraget och dess ansökan som inte måste skickas till Västervik engagerar mer än jag någonsin hade kunnat ana. Ok, nu kan […]

Läs hela alltet →

På spaning efter det plommonstop som flytt

april 30, 2010

Rubriken här har Översättarhelena hittat på — men det måste lyftas upp ur kommentatorsbåsets mörker nu när plommonstopet ju är så borta, så borta. Först måste jag klargöra för nytillkomna tittare: jag har i min ägo min morfars plommonstop från förra sekelskiftet. Plommonstopet är numera sprucket, slitet och faktiskt om jag ska vara ärlig … […]

Läs hela alltet →

Morgonkaos

april 23, 2010

Genom åren har jag då och då beskrivit hall- och frukostkaoset i vårt hus. Men nu har det under flera år varit kolugnt. Alla sköter sig själva och har egna väckarklockor och tar bussar kors och tvärs. Ingen behöver längre blöjor eller vantar som sitter ihop med overallen och nästan alla kan knyta sina skor […]

Läs hela alltet →

Man kan inte hålla ordning på allt, eller hur?

mars 15, 2010

Man kan inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt. Eller hur, va, snälla, visst håller ni med? För några år sedan hände detta: Min djefla man satt som vanligt i sitt arbetsrum här hemma och skrev om en marin gråsugga som äter upp tungan på en kalifornisk saltvattensfisk. Klockan kvart över tre […]

Läs hela alltet →