Inlägg

När kommunikationen inte funkade så himla bra

Nu ska jag berätta om hur det kan gå när informationstekniken på både det mänskliga och digitala samt automatiska (?) planet fallerar.

Ha tålamod: det här är inte bara ett gnälligt SJ-gnöl.

Första sträckan hemåt från Lund till Eskilstuna häromdagen gick alldeles utmärkt. En stor parentes i sammanhanget är att vi numera måste byta till ett sekruttåg redan i Linköping istället för att sitta kvar på fintåget ända till Norrköping.

Sekrutt-tåget X12.

När mina två basketkolleger och jag skulle kliva av – i just Linköping – sa tågvärden i högtalarsystemet:

– Tåget mot Katrineholm, Eskilstuna och Sala avgår klockan 18:07 från spår 3, alltså samma perrong som vi kommer in på.

Vi klev av, sprang in i en väntkur och stod där och njöt av värmen. Högtalarsystemet inne i kuren var på maxvolym eftersom ingen under högtalarmötet på SJ:s eller Trafikverkets kommunikationsavdelning sa just den här meningen:

– Ska ljudet inne i väntkuren vara lika högt som ute på perrongen, i det fria där tåg och väder samt vind påverkar?

Varje gång något sades i värmekurens högtalare fick vi alltså ta paus i vårt annars oavbrutna prat. Med andra ord hörde vi exakt varenda ord som sades i utropen. Och därför blev vi lite fundersamma när klockan blev 18:09 utan att något tåg hade dykt upp och inget plong om försening hade kommit i mobilen och … och … och … det ju faktiskt på skyltarna inte stod en enda bokstav om något tåg till Eskilstuna.

Jag ryckte åt mig ryggsäcken och sprang som en halt hind nerför trapporna och in i stationshuset. Inget tåg mot Sala syntes på skärmarna. Aha! En tåginformationshjälpare i grön reflexväst! Hallå!

– Ursäkta, tåget mot Eskilstuna?
– Det som gick nyss?
– Som gick nyss?
– Från spår 6.
– Frå…?

Här blev jag väldigt avbruten av en Securitasvakt som stod bredvid den gröna västen. Han ville hemskt gärna ha ett ord med i laget.

– Ja, det gick nyss. Som det skulle, lade han till.
– Vänta ska jag kolla, sa tåginformatören och flipprade på sin telefon.
– Från spåret som ligger allra längst bort, dääär, sa Securitasvakten och pekade synnerligen irriterande bort i fjärran.
– Men vi blev tillsagda att stå vid spår 3! sa jag uppbragt.
– Men tåget till Eskilstuna går alltid från spår 6, sa Securitasvakten.
– Nej, sa tåginformatören, det brukar gå från spår 3. Titta här …

Och så fortsatte hon genom att visa mig hur det hade avgått på korrekt tid från ett helt annat spår än 3. Som det ju alltid brukar avgå från.

Vi tre basketnördar såg nu ut så här.

Vi svalde dock förtreten och satte oss att i lugn och ro invänta tåget som skulle gå en timme senare, som pga. ”den rådande väderleken” (alltså normal svensk vinter) var försenat nästan en timme till 19:50. Vi löste världskrisen och basketpaniken samt diverse knutar och jag svor ve och förbannelse över den trevliga middagen som jag kom att missa.

– Nu tror jag att vi samlar ihop oss, sa jag 19:35. Det står här på appen att tåget ska inkomma 19:40. Vi går och kollar på tavlan.

Vi tre stirrade på tavlan ”ankommande tåg” och hittade inget av värde. Inget tåg inkom 19:40. Men på ”avgående” stod det att vårt tåg (som ju alltså inte någonsin skulle inkomma) skulle avgå kl 19:50. Väntelivänt. Trarajdiraaa. Tickeli-tick sa klockan.

– Näe, sa jag kl 19:49 till mina två basketnördar. Nu går vi fan till perrongen! Spring!

Tre gamla basketspelare sprang på stela knän både nerför och uppför trappor. Framme på ”vår” perrong stod bara ett litet sekrutt-tåg. Skylten sa att det var ett ”ankommande tåg från Kalmar”, som ju inte har något som helst att göra med Sala eller Eskilstuna.

Såhär, fast från Kalmar. (Gammal bild.)

Vi och kanske sex andra perrongförvirrade stod där och sa ”Kalmaaar?” tills jag älgade fram till fel ände av tåget (dysdirektiker Bergman) och stirrade in i en tom förarhytt. Jag vände och sprang till rätt tågände och knackade på fönstret, varpå en förtjusande lokförare i skägg och glasögon tittade ut.

– Förlåt. Vi undrar bara vart du ska åka.
– Sala. Eskilstuna. Västerå…
– Men på skylten står det att du kommer från Kalmar.
– Va? Näe, sa lokföraren och tittade ut mot skyltningen och skrattade.
– När ska tåget avgå mot Sala då?
– Eh. NU. Alltså verkligen nu.
– Åh fan.

Sa jag och sprang mot mina kolleger och de andra som stod och var förvirrade på perrongen.

– DET ÄR TÅGET MOT ESKILSTUNA! Och Sala! Kliv på! Snabbt! Dörrarna stängs!

Schwopp, så var vi på väg hemåt igen.

Nu är frågan hur i hela friden alla inne i stationshuset skulle få reda på att det var just deras tåg som

  1. inte hade inkommit
  2. inte annonserades i högtalarna
  3. nyss avgick.

Där står de förmodligen fortfarande och undrar.

Stackars tågvärden kom förstås och kollade våra biljetter (”vi missade vårt tåg för at bla bla bla”) och hon fick just dessa frågor (punkt 1–3 ovan).

Hon såg ut så här när hon sa att vi faktiskt hade fel och att tåget hade skyltats korrekt på perrongen och att allt hade gått rätt till. Mhnpffft.

Slutkläm:
Jag känner mig maktlös och förvirrad. Borde sådant här inte funka bättre och bättre? Vi (jag) har slutat att lita på vårt (mitt) eget omdöme. Med andra ord finns det under en helt normal resa dessa komponenter att inte ta hänsyn till what so ever:

  1. SJ-appen
  2. utrop via högtalare
  3. saknade utrop via högtalare
  4. skärmar inne i stationshuset
  5. skyltar ute på perrongen

Just sayin’.

Share
/48 Kommentarer/av

Den djefla mannen fyller 52 idag

olle_1990

Olle 1990.

Det var länge sedan vi träffades – 1985 – och man skulle ju kunna tro att vi känner varandra utan och innan. Men tänk, jag blir fortfarande storligen förvånad över vad som kan hända när man egentligen bara trampar omkring och tänker frukost, lunch, middag, sova. Gonatt och gomorron. Och så börjar allt om igen.

olleivin

Olle i vin.

En gång glömde han ett barn hemma när vi åkte på utflykt.

En annan gång glömde han vilken dag det var.

Om jag inte är hemma glömmer han bort födelsedagsrutinerna!

Dessutom är han stört omöjligt att ha i möblerade rum på möten.

olleskakafil_7mars2014

Olle i fil.

Idag fyller han år, och då får man önska sig kvällsmaten. ”Spagetti med köttfärssås och sedan semlor”, sa han.

Vi kommer att vara nio runt bordet, så då blir det för dyrt att köpa färdisemlor. Medan jag lagade maten åkte min dyre make och husbonde och handlade med en fin handlingslapp i näven.

  • vispgrädde
  • florsocker
  • mandelmassa
  • vetebullar
  • olivolja

Förmodligen var det olivoljan som ställde till det i handlingsfokuset. Eller det faktum att han pratade i telefon med sin gratulerande mamma. Eller bara hjärnan som hellre fokuserar på slagfält, kungalängder, kemiska formler och orienteringskartor. För han kom nyss hem med detta:

ollehandlar

”Vispgrädde”, florsocker, marsipan och … kanelbullar.

Men ääääääsch! Det blir säkert jättebra!

Olle_Bergman_lowres_1st_selection-10

Olle 2015.

___
Pssst. Förklaring till vinbilden.

Share
/38 Kommentarer/av

Skatteverket–banken tur och retur

Intressant kuriosa ur Wikipedia:

Den tidigast födda person som haft personnummer är Johanna Charlotta Johansson f. Lundkvist, som föddes 6 maj 1840 och dog 2 november 1947. När hela svenska befolkningen tilldelades personnummer 1 november 1946, inför införandet 1 januari 1947, fick hon personnumret 400506+140. Plustecknet visar att hon passerat 100 års ålder och att de två första siffrorna därmed avsåg 1840 och inte 1940.

Nu när spanjoren i huset har fått personnummer, finns det så mycket att roa sig med. Man kan

  • kontakta sjukvården angående sin skrällhosta
  • fixa internetbank
  • skaffa legitimation
  • glädjas åt att SJ plötsligt skickar ett prio-kort
  • utnyttja det faktum att man har gratis tandvård tills man fyller 21
  • påbörja sina körlektioner för att kunna låna Bergmans bil istället för tt bli körd överallt.

Men … det är inte alldeles lätt. Allt måste nämligen ske enligt ett schema som balanserar farligt nära moment 22-fällan – och Skatteverket och den lokala banken är inte riktigt samspelta. Detta har vi idag roat oss med!

Skärmavbild 2015-02-26 kl. 16.48.25

Jag ringde till banken för att säkerställa att man inte måste boka tid för detta mickelmackel med internetbanksansökan. Nej, var svaret. Och man måste bara ha med sig ”giltig legitimation” (ergo pass och spanskt leg eftersom man inte kan få svenskt leg förrän man har personnummer).

– Det är bara att komma in till kontoret så hjälper vi er!

rekarne

Vi åkte till banken.

– Hej! Ungdomsbankkortet ska bytas ut mot ett Master Card och internetbank ska ansökas om.
– Då måste han visa upp ett personbevis.
– Oh damn.
– Ja.
– Men Skatteverket ligger ju bara 100 meter härifrån. Vi går dit och fixar ett!
– Ja! sa spanjoren.
– Det är bara att komma tillbaka hit så hjälper vi er! sa banktjänstemannen.

skatteverket

Vi gick till Skatteverket.

– Hej! Vi vill ha ett personbevis för att kunna fixa internetbank nu när den här unge mannen har fått ett svenskt personnummer.
– Det går så bra så. Swiiiiisch, varsågod!

rekarne

Vi gick tillbaka till banken. Väntetiden var ”bara” en halvtimme och när det var vår tur, skakade tjänstemannen på huvudet.

– Nej, vi behöver ett bevis på att spanjoren har bytt från samordningsnummer till personnummer.
– Men hon där borta sa att det var ett personbevis vi skulle fixa.
– Ja, fast utan ett bevis på att han har bytt från sitt samordningsnummer som kontot är registrerat på, kan vi inte göra något.
– Men kan man få det hos Skatteverket?
– Javisst! Ta mitt kort här och så ringer ni direkt till mig när ni kommer tillbaka så hjälper jag er! sa banktjänstemannen.

skatteverket

Vi gick då tillbaka till Skatteverket. Kön ringlade sig lång och personalen sprang omkring och ropade kösiffror och delade ut kölappar under stor förvirring. Vi fick 84.

– Åttitvå! Åttitvå?
– Åttitre! Åttitre! Åttitre! ÅTTITRE!
– Jag har åttio.
– Har du åttio? Du kan inte ha åttio. Jo det har du. Men varfö… okej, följ med här.
– Åttitre! Åttitre!
– JAG HAR ÅTTIFEM!
– Jahaja, kom med här.
– Hrrrm, harrrkel, vi har åttifyra … sa jag.
– Va? Jamen … åh. Ja, kom med här. Nej, åttifem får vänta kvar.

Så fick vi ett bevis med stämpel och allt: nu hade spanjoren svart på vitt att han hade bytt från det ena numret till det andra. Nu var det ont om tid eftersom vi skulle till optikern för att göra ett syntest inför körkortstillståndsförfarandet. Spanjoren fick snabbt syn-MVG (inga problem, 20/20 eller vad det heter).

rekarne

Så då gick vi tillbaka till banken. Jag ringde till banktjänstemannen som avtalat, men hon var på lunch så jag talade in ett meddelande om att vi var tillbaka med spanjoren och väl inne på bankkontoret fick vi av personalen kaffe och en storbilds-tv för att kunna titta på skidstafetten. Och så fick vi förstås väääääänta. Även banktjänstemän måste få lunch, gubevars.

– Välkomna, kom så sätter vi oss här. Nu ska vi se. För att du ska få ett Master Card måste jag klippa ditt gamla ungdomskort. Vill du ha hjälp med att ta ut kontanter så att du överlever helgen?
– Nej, det går bra, jag ska inte köpa något, sa spanjoren utan att ana hur fel han hade.
– Bra. Klippetiklipp. Såja. Och du har svensk legitimation?
– Neeeej, jag har en spansk. Och ett pass.
– Jahaja. Då kan jag inte göra mer nu. Internetbank får du inte förrän du har svensk legitimation.
– Hur får jag det?
– Du ansöker hos Skatteverket. Foto ingår.
– Jaha. Då går vi dit igen?
– Ja just det. När du har fått legitimationen kommer du bara hit igen så hjälper vi dig!

skatteverket

Så då gick vi tillbaka till Skatteverket.

– Hej. Jag ska ansöka om svensk legitimation.
– Jahaja. Och du har betalt?
– Va?
– Du måste först betala in 400 kronor.
– Men banken har nyss klippt mitt kort för att jag ska få nytt …
– Ja, men då kan du betala via internetbanken.
– Men jag kan inte få internetbank förrän jag har svensk legitimation …?
– Ja just det. Här får du ett inbetalningskort som du kan använda på banken. När du har betalat det kommer du hit igen.
– Jag ska gå till banken igen?
– Ja.

Men vi gick inte till banken en gång till eftersom vissa av oss behövde äta mat och jobba, precis som vilken banktjänsteman som helst. Ungefär 35 minuter senare ringde banktjänstemannen.

– Hej. Du har ringt min telefonsvarare?
– Ja, men det var innan – när vi väntade på att du hade lunch. Nu har Skatteverket sagt att vi måste vi betala 400 kr till dig innan vi kan ansöka om svenskt id-kort …
– Ja just det. Det är bara att komma in till kontoret så hjälper vi er!

Sa banktjänstemannen.

Lost and Confused Signpost

Share
/108 Kommentarer/av

Singla slant – krona eller klave?

Slantsinglingen är verkligen på utdöende.

När jag i förra veckan skulle singla slant i Vi i femman-studion (långt innan jag gjorde fel och alltså fortfarande var på bra humör) för att bestämma vilket lag som skulle börja i buren, hade jag ingen slant. I fickan fann jag däremot min farfars medalj för tapperhet i fält (en lång historia som jag tar en annan gång). Så den singlade vi.

Sten Stenson hette han minsann, farfar.

Sten Stenson hette han minsann, farfar.

– Singla? Vaddå singla? Varför säger man så? undrar allmänheten nu.

”Uppkasta en slant eller dylikt [medalj!] i luften på det sätt, att han hastigt och många hvarf svänger omkring sig sjelf, tills han åter faller ned.” (Textexempel, SAOB, 1854)

Äh, det är inte så intressant, faktiskt. Det kommer av det gamla dialektala ordet svingla, som betyder ”sväva” eller ”segla genom luften och svänga”. Då är det roligare att få veta varför det heter ”krona eller klave” och vilken sida som är vilken. Jag ber om ursäkt, för nu blir det verkligen inte pedagogiskt.

Kronan är framsidan med en bild på regenten. Den sidan kan också kallas för ”gubbe”:

Krona och klave.

Krona (utan krona) och klave (med krona). (Pengen 1976–2000.)

Klaven är baksidan med t.ex. riksvapnet (eller en solnedgång). Den kan oavsett om det finns pilbågar eller pilträd på, kallas för pil.

Krona och klave.

Krona och klave. (Specialmyntet från 2009.)

Men hur funkar det här när vi idag är mer fokuserade på att berätta på Facebook vad det blir för mat, kolla att kalsongerna syns lagom mycket och hela tiden måste leta efter läsglasögonen? Vi tappar förstås tråden och kommer inte ihåg vad som är vad! Men det är då fan inte så konstigt:

Klave och krona. Klavesidan har en krona och kronansidan har det inte. Upprörande!

Klave och krona. Precis som på det gamla myntet är det så att klavesidan har en krona och kronansidan inte har det. Upprörande!

Okej, kronansidan heter krona för att regenten de facto har en huvudkrona nere i Livrustkammaren. Men klavesidan heter sedan urminnes tider klave för att mynten på baksidan en gång hade en stiliserad sköld som såg ut ungefär så här:

Men det här är inte en sköld (den hade funkat dåligt i så fall) utan en kreatursklave – som man hängde runt halsen på kreatur.

Men det här är inte en sköld (den hade funkat dåligt i så fall) utan en kreatursklave – som man hängde runt halsen på kreatur.

Så. För att förvirra ytterligare tar vi väl in gubbe och pil också?

Pil och gubb… eh?

Pil och gubb… eh?

Share
/60 Kommentarer/av

Gene Kelly fyller år idag

Idag fyller Gene Kelly 100 år. Visserligen är han död, men vaffan. Jag njuter fortfarande så vansinnigt av hans regndans i Singin’ in the rain att jag måste titta på snutten lite då och då. Faktum är att just den här scenen var en av de första som löste problemet med att en skådespelare plötsligt avbryter dialogen för att sjunga och dansa (gärna till orkestermusik) – det gjordes i denna scen liiite naturligare i och med att Gene Kelly börjar med att överlyckligt och nyförälskat nynna melodin där han går på trottoaren.


Gene Kelly var sjuk och hade hög feber när scenen spelades in. Hans kostym var av ylle – som krympte av vattnet. 

Debbie Reynolds som han pussar var förresten bara 18 år här. Sedermera blev hon äldre och mamma till Carrie Fisher (prinsessan Leia i Star Wars). Och om man tittar på Gene Kellys karriär, så har han jobbat med precis alla; en av de första var Mary Martin, som var den än en gång tv-aktuelle Larry Hagmans mamma.

Gene Kelly och Fred Astaire var inte konkurrenter som man kan tro, utan mer som kompisar som hoppade in för varandra när det behövdes. När Gene Kelly skulle spela huvudrollen i Easter Parade, råkade han bryta benet – så då hoppade Fred Astaire in trots att deras stilar var väldigt olika. Gene Kelly sa i detta ämne så här:

”I work bigger. Fred’s style is more intimate. I’m very jealous of that when I see him on the small screen. Fred looks so great on TV. I’d love to put on a white tie and tails and look as thin as him and glide as smoothly. But I’m built like a blocking tackle.”

Och nu ska ni få höra hur underligt det blir i mitt huvud när jag tänker på Gene Kelly. Blicken försvinner i fjärran och i tankarna går jag omedelbart till Clark Gable och vidare till Cary Grant för att sedan stanna till vid Gary Cooper och slutligen landa hos Grace Kelly, som inte alls var släkt med Gene.

Gene Kelly.

Gene Kelly (1912–1996).

Clark Gable.

Clark Gable (1901–1960).

Cary Grant (I Was a Male War Bride).

Cary Grant, 1904–1986 (i filmen I Was a Male War Bride som måste ha inspirerat 2012 års svenska filmskapare).

Gary Cooper.

Gary Cooper (1901–1961).

Grace Kelly.

Grace Kelly (1929–1982).

Och när jag väl har kommit dit måste jag fundera på prinsessan Graces livsöde i Monaco och vips är jag inne på Björn Borg och associerar vidare till Wimbledon och Mats Wilander som vann Franska Öppnas juniortävling några månader innan U137 gick på grund i Hårsfjärden Gåsefjärden.

Jag hade behövt hängmappar i hjärnan, så är det.

Uppdatering
Om jag hade haft bättre ordning på kontoret, hade jag inte förväxlat ”grundstötningen i Gåsefjärden” med ”ubåtsjakten i Hårsfjärden”. Wikipedia har förstås en rejäl utredning här.

Share
/77 Kommentarer/av

Kommunikation i en förvirrad familj

Ni vet hur man i en familj eller i ett äktenskap inte längre behöver kommunicera särskilt tydligt och kan börja fylla i varandras meningar eftersom alla ändå fattar vad man menar eftersom man är en gammal hund som aldrig förnyar sig?

Well. Så är det inte riktigt hos oss.

Sjuttonåringen till sin far, aka min djefla man:

– Kom nu ihåg att du ska ringa till optikern.
– Japp! Vänta, vaddå, varför ska jag det?
– De tog för mycket betalt, bågarna skulle kosta 500.
– Ok! Vilka bågar?

(Att det är han och inte jag eller Sjuttonåringen som ska ringa beror på vem som känner vem mest hos optikern … och på att vissa i familjen älskar att prata i telefon medan andra inte gör det.)

En stund senare plingar det till i min mobil och jag och sjuttonåringen kommunicerar så här:

Vad som hände sedan är typiskt. Den djefla mannen ringer till optikern och pratar en stund, men kommer sedan på att han inte har den blekaste aning om varför han skulle ringa. Han avslutar samtalet. Sedan kommer jag med knäckebröd i munnen:

– *svälj* Ringde du optikern?
– Japp! Åh, får jag smaka? *krask*

Både jag och den djefla mannen är nöjda. Mission accomplished. Jag gör te i köket och skriver en halv artikel. Men sedan sms:ar Sjuttonåringen till mig och frågar hur det var med betalningen. Jag frågar min djefla man:

– Vad sa optikern?
– Va? Vem? Kolla, jag har skrivit tre artiklar på tre timmar! Vet du vad amylas är?
– Japp, la det i Word Feud nyss. Optikern?
– Javisst, nej, de visste inte varför jag ringde.
– Nämen alltså. Pengarna … hade vi fått fel räkning?
– Javisstja! Nej, det vet jag inte. Jag ringer igen!

Observera gärna att allt sådant här sker på ett rasande glatt humör utan någon som helst irritation så länge inte SJ:s biljettköpssystem är inblandat. Måtte bara vår förvirring hålla jämna steg resten av livet. (Vi hade faktiskt fått fel räkning och är plötsligt 1 000 kronor rikare än nyss!)

Vänta nu. Var lade jag knäckemackan?

Share
/49 Kommentarer/av

Stockholmare, 08:or – och ostockholmare

Det pågår en otroligt fjölig diskussion om vilka som är riktiga nolåttor ”nollåttor”, vilka som är ”stockholmare” och vad som dessutom kännetecknar dessa respektive personer. Och alla på Hawaii har bastkjol.

Jag kan istället som service åt er definiera ostockholmarens kännetecken. Jag må vara född på Danderyds sjukhus, ha bott i Solna, Täby och på Söder, men hur man än räknar så har jag inte bott i Stockholm i mer än fem år. (Att jämföra med t.ex. 23 år i Lund.) Jag är inte stockholmare och vet därmed vad jag talar om, så det så.

1.
Ostockholmaren kör vilse och fel samt onödigt långt.

Med illgrön penna har jag på kartan till vänster ritat in hur gps:en föreslog att vi skulle ta oss av motorvägen för att ta oss till Bandhagen. På kartan till höger har jag ritat in hur jag i verkligheten körde eftersom vi skulle ha legat i vänsterfil för att komma till höger och istället låg i högerfil och hamnade till vänster: på Stora Essingen. Vägen tillbaka upp på stora vägen var avstängd och efter ett turistiskt snurrande på Essingarna fick vi rådet att köra över Lilla Essingen och tråckla oss ut den vägen. Vi fick uppleva trafikstockning, julirusning, broöppning och vansinnigt många karlar som var klädda som på stranden: i bara shorts och sandaler. De var väl 08:or, kantänka.

2.
Ostockholmaren pratar med okända människor på bussen.

Tunnelbanan är på lagning, och då får man åka buss istället. Det är helt ok – men vansinnigt trångt. Någonstans i södra förorterna klev en gravid tjej med blod på tröjan på buss nummer 19. Jag fick obehagliga associationer och ville ropa på kokande vatten och sterila handdukar, men hejdade mig när jag såg hennes karl.

För han, han blödde överallt! På händerna, på magen, på näsan – och då såg jag dessutom att den gravida tjejen hade ett skrapsår på ena benet, stort som en tallrik med spagetti och köttfärssås. Karlen satte sig mödosamt ner på en plats som var full av grönsaker medan den blödande, gravida tjejen stod upp. Jag sa f’låt och ’schäkta och tog mig fram till dem och frågade hur det var fatt – som vore jag en utomsocknes fembarnsmamma.

– Det har ju varit bättre.
– Men vad har hänt?
– Vi har råkat ut för en olycka.
– Olycka … bilolycka? Cykel?
– Moppe. Kolla hans sår.

Karlns sår var ett hål Ett blödande hål i magen. Jag drog efter andan.

– Men ni måste ju till sjukhuset!
– Vi är på väg.
– Per buss?
– Ja, vad ska man göra? sa tjejen och tog fram en cigg och en tändare som om det var 1920 och man fick röka överallt.
– Jag måste röka. Nu. Ge hit, sa karlen och sträckte sina blodiga händer mot tjejen.

Sedan tog det tvärt slut: de beslutade sig för att gå av bussen och röka lite. Jag sa ”men” och ”skaninte” samt ”kanjahjä”, men vips var de borta. Och då satte de andra passagerarna igång att prata – de som inte hade reagerat alls nyss, de som satt kvar på sina platser och inte reste sig för en blödande, gravid kvinna – och de var upprörda. Men de pratade inte med varandra utan bara rakt ut i luften ungefär som när man sår gräsfrön.

– De var påtända.
– Det var ingen olycka.
– Har dom knarkat får de skylla sig själva.
– Röka och vara gravid och knarka och allt på en gång! Tsk!

Eh.

3.
Ostockholmarna står gärna i tunnelbanan.

När jag och Sjuttonåringen idag såg två drygt 100-åriga tanter kliva på tunnelbanan och med vitnande knogar klamra sig fast vid varsin tunnebanevagnsstolpe, reste vi oss upp. Jag till och med förvånade mig själv med att nia dem, men kom sedan på att de ju var gamlingar i plural och att det ju måste ha varit den egentliga orsaken till niandet.

– Vill ni hellre sitta? Vi står gärna för vi har suttit hela dagen och det är ju lite kul att öva på att hålla balansen när tåget kränger.
– Oh, tack, knarrade tanterna och satte sig ner.

Eller, rättare sagt: en av dem satte sig ner. För den andra hann inte – en tjej i 15-årsåldern som måste ha lekt stolleken på livets alla barnkalas, kastade sig fram och snodde platsen som jag lämnade. Sedan satt hon kvar där med musik i öronen när jag gestikulerade till henne att det var bättre att den 150-åriga tanten fick sitta.

4.
Ostockholmare äter sushi helt orutinerat precis i dörröppningar och inte lite diskret bakom en pelare.

Japp, vi går i vägen, står stilla på fel sida i rulltrappan och krockar i dörröppningar och stannar plötsligt och står stilla mitt på trottoaren utan förvarning. Och det står vi för.

5.
Ostockholmare rör sig gärna i 100-personersflockar och tittar upp mot hus som sägs ha intressant arkitektur.

Detta kvartershörn är intressant för att husen är av helt olika stil.

Detta kvartershörn är intressant för att husen är av helt olika stil. Och alla människorna på bilden ingår i mitt sällskap – en liten smidig församling.

6.
Ostockholmare stirrar och tappar hakan och pekar och säger KOLLA! precis hela tiden.

Ser ni mitt nöjda leende: vi satt på rad 0!

Ser ni mitt nöjda leende: vi satt på rad 0! (Noll!) Strax pekar jag och ropar ”kolla!”.

Pjäsen som vi såg på Dramaten (för det är där jag ler som mest, i alla fall utanför basketplanen) var ”Doktor Glas” med Krister Henriksson i den enda rollen. Under de stående ovationerna busvisslade jag så att mina bänkgrannar tog sig åt hjärtat och Krister Henriksson ryckte till och log mot mig – så stort och brett log han att jag tog mig åt hjärtat.

Här höll jag på att dra till med att ”ostockholmare busvisslar på finteater”, men enligt sufflösen som nästan satt i knät på oss, gör folk det hela tiden. Äsch. Aldrig får man vara riktigt nöjd med sina fördomar och sin förmåga att dra folk över en kam.

Men alla på Hawaii har bastkjol.

Share
/46 Kommentarer/av

En jättefull vargmåne (uppdat.)

Klockan 22:22 ikväll står jag förmodligen och duschar efter basketträningen. Jag ska då till vargmånens ära yla mot duschens strålar så att vattnet gurglar sig i halsen som en sprittande och livlig symbol för den magiska januarimånaden när man ska tänka positiva tankar och (tydligen) tända rökelse, klä sig i skyddsamuletter och affirmera diverse strunt.

För det är vargmåne i natt, särskilt klockan 22:22. En jättebamsing till måne! Störst på hela året!

Faktum är att det verkligen är fullmåne och att fullmånen i januari verkligen sedan urminnes tider (i alla fall sedan indianerna regerade i det som blev USA) kallas vargmåne. Månens ellipsbordsformade väg runt jorden gör att månen just nu är som närmast oss – vilket kallas perigeum. (Motsatta punkten kallas apogeum.)

Däremot vet vi inte om månen verkligen påverkar oss som det sägs ibland eller om monster och varulvar blir till under fullmånen eller om de då bara av praktiska skäl kryper fram ur sina hålor – det ju blir så himla ljust utomhus när det är fullmåne. Vi vet heller inte om vi verkligen blir galna av fullmånen eller om vi sover ovanligt oroligt och ligger vakna och funderar på lifvet hela natten. Jag kan kanske dricka en potta espresso vid elvasnåret ikväll för att i morgon kunna berätta hur förfärligt dåligt jag sov? Eller hur absurt romantisk jag plötsligt kände mig?

Faktum är i alla fall att om man blir inspirerad av vargmånen (wolf moon) och känner för att skriva en bok, en dikt, en låt och ett eller annat filmmanus kan räkna med att det och alla andra konstverk i sammanhanget redan är gjorda. Här har ni min om än långsökta men i alla fall alldeles egna vinkling:

Ser ni? Det är ju Wolffs måne.

Ser ni? Det är ju Wolffs måne.

_______

Uppdatering strax efter 22:22!

Nä, så himla stor var den inte. När jag gick ut och kollade såg jag bara detta:

Måne. Bara som en blek basketboll liksom.

Måne. Bara som en blek basketboll liksom.

Min djefla man påstod att han såg Orions bälte:


Men så zoomade jag lite och stödde kameran mot en stege så här:

Med spettet där bakom hackar vi bort is överallt.

Med spettet där bakom hackar vi bort is överallt.

Och då! Då vaknade månlandskapet till liv!

Kolla, det är ju rena rama Las Vegas där uppe!

Kolla, det är ju rena rama Las Vegas där uppe!

_____
Uppdatering igen:

En av kommentatorerna heter Lupus Lupus. En annan heter Luna. När de kommenterar strax efter och före varandra står det som Lupus nyss påpekade:

Luna Lupus

Lattjo!

Share
/27 Kommentarer/av

Att köra 60 mil på en dag eller att twittra, mejla och blogga bort tiden istället

Tillägg:
Idag (tisdag) ramlar det in mejl och kommentarer från dels några som bittert har insett att de läste detta för sent, dels några som är tacksamma för att de läste bloggen före midnatt. Rotavdraget och dess ansökan som inte måste skickas till Västervik engagerar mer än jag någonsin hade kunnat ana. Ok, nu kan ni läsa från början:

______________

Sent igår kom ett mejl från en kompis som just hade insett att måndagen (idag) hade en ny upplevelse att erbjuda: en 30 mil lång bilresa till Västervik och en 30 mil lång resa hem igen. Och hon ville ha ressällskap.

Jag är inte den som är den – det kan ju hända en himla massa spännande saker på 60 mil! Så jag bestämde mig för att hänga på eftersom inga deadlinar störde sikten. Däremot blev jag lite osäker på anledningen till resan: ett besök på Skattekontoret i Västervik. När det finns slott och skärgård? Vabaha?

Roten till det onda var gårdagens radioprogram ”Plånboken”, där de sa att om man har rot-avdrag från första halvåret 2009 så måste det vara inne hos skattekontoret i Västervik måndagen den 3/5. Så här lät det (jag har filmat datorskärmen för att, hm, spara tid):

”Det måste till Västervik. Det finns ingen återvändo där, va!”

– Näääää, tänkte jag. I dessa tider? När man nästan kan snida en träskulptur och komma halvvägs till månen om man bara har en dator?

Även på själva blanketten står det att den måste till Västervik.

–Näääe, tänkte jag igen.

Jag slängde snabbt ut en fråga på Twitter – men förväntade mig inte något eftersom jag är en bedrövlig twittrare som bara skriver fel saker och inte får respons på nästan något. Men si! Tack Pipopp!

Då försökte jag kolla på Skatteverket.se, men fann ingen aktuell information. Jag skickade några mejl, och fick snabbt svar:

”Vi har mottagit ditt e-brev och kommer att svara på din fråga/behandla ditt ärende inom ca 5 arbetsdagar.”

– Nääääe, tänkte jag ännu en gång, medan min stackars kompis förberedde sig för 60 mils bilfärd.

Och så ringde jag lite hit och dit och hittade rätt – och fick rätt. Jag bad om ett bekräftande mejl från Skatteverket, vilket kom omedelbart:

”Hej!
Ansökan om SKV4501 Ansökan om skattereduktion kan lämnas på närmaste Skattekontor under dagen. Ansökan anses då ha inkommit till Skatteverket den 3 maj 2010 trots att den skall handläggas i Västervik. Skatteverket kommer att stämpla den som ankommen och vidarebefordra den till Skattekontoret i Västervik för handläggning.

Med vänlig hälsning
Maria Persson ”

Då skrev jag till Sveriges Radio (som borde stå i skamvrån för en hel del, bl.a. att de inte vill heta SR längre) och frågade varför Björne Sjökvist sa som han sa i klippet ovan:

”Se till att den [blanketten] är i Västervik senast den 3 maj. Där finns det inga anståndsmöjligheter eller nånting. Skicka in den!”

Han mejlade till sitt försvar:

”Jag har lyssnat och det vi säger kan missuppfattas. Bakom mitt uttalande (och förmodligen också Annikas) låg att det kan vara ’risk’ med att lämna ansökan tillsammans med deklarationen eftersom det tar ta tid innan alla papper är sorterade. Jobbet ska ändå göras i Västervik och det här kan bli ’eftersläntrare’. Någon risk för att man inte ska få sina pengar finns emellertid inte om ansökan har kommit in till något av våra kontor i rätt tid. Det är alltid bra om ärenden av olika slag hamnar på rätt ställe från början.

Björne”

Ungefär samtidigt fick jag ännu ett mejl från Skatteverket eftersom jag ju hade använt mig av alla kanaler jag hittade, då när jag nu inte hade tid att vänta i fem eller fler arbetsdagar:

”Hej!

Självklart ska hon inte åka till Västervik. Det räcker att hon lämnar in
den på ett skattekontor. Det spelar ingen roll vilket. Hon har alltså på
sig fram till 24.00 idag den 3 maj att lämna i ansökan SKV 4501.

Vänligen
Henrik B Jönsson”

Och så engagerade sig fler twittrare:

Tack Bengoboy, PK och Yttergren!

Och vart vill jag nu komma med allt detta?

Jo, att det här faktiskt är ett problem i informationssamhället – som ju skapar så mycket möjligheter att vi inte ser möjligheterna på grund av alla möjligheter.

  • Vi kan läsa på rotavdragsblanketten att den ska till Västervik, men inte att man kan lämna den i Stockholm, Arjeplog eller Åseda.
  • Vi hör klart och tydligt på radio att blanketten ska till Västervik och ingen annanstans än Västervik. Man kan helt enkelt inte låta bli att lämna den i Västervik, hörni!
  • Vi kan på Skatteverkets sajt inte läsa oss till något annat än att blanketten ska till Västervik.
  • Vi kan skicka tusen och åter tusen mejl och engagera statsanställda och radioanställda och fan och hans moster så att deras arbetstid far åt pepparn och så har min kompis möjligtvis sparat en lång bilresa men samtidigt har hon ju begärt ledigt från jobbet idag och ställt in sina möten och skjutit på deadlinarna för att hon ju skulle åka till Västervik.
  • Vi kan blogga om det och slösa bort ännu mer tid hos er som har orkat läsa ända hit.

Hade min farmor levt, hade hon trott på det hon läste, trott på det hon hörde och satt sig i en bil och kört till Västervik även om det var 60 mil dit. Det lustiga är att en modern människa som är van vid internet och verkligen gör sitt bästa för att finna nödvändig information också kan fatta beslutet att det ska åkas till Västervik.

Heja teknikens framsteg och hurra samt tutelitut vad kul vi har med ajfånar och paddor och appar och bloggar och twittrar och sajtkompisar! Men … om tio år kommer vi att titta tillbaka på den här fullständigt galna tiden som en enda tidsslukande Jätten Glufs-Glufs.

_______
Uppdatering
Jag har verkligen sinkat hela Skatteverket denna tillräckligt stressiga dag. Nu fick jag ännu ett svar:

”Hej!
Blanketten kan lämnas separat till ett Skattekontor eller ett Servicekontor (inte tillsammans med Inkomstdeklarationen). Inlämnas senast idag den 3 maj senast kl 24:00. Postat och poststämplat den 3 maj räcker inte. Ansökan går inte heller att faxa, skanna in eller skicka med e-post.

Med vänliga hälsningar
Lars Moberg”

Förmodligen finns jag på en svart lista över besvärliga personer nu. Personer vars deklaration bör granskas extra noga, kanske?

_______
Uppdatering onsdagen den 5 maj:

Hej Lotten!
Tack för dina mejl som gjorde oss uppmärksamma på detta!
Vi hade en rättelse i slutet av dagens program också angående detta och beklagar än en gång.
Mvh,
Redaktionen för Plånboken

Hihi, hej alla som behöver lära sig kommunikation! Jag heter Lotten och jag är inte bara bloggare – jag håller kurser!

Share
/39 Kommentarer/av

På spaning efter det plommonstop som flytt

Rubriken här har Översättarhelena hittat på — men det måste lyftas upp ur kommentatorsbåsets mörker nu när plommonstopet ju är så borta, så borta.

Först måste jag klargöra för nytillkomna tittare: jag har i min ägo min morfars plommonstop från förra sekelskiftet.

Morfar föddes 1878, var 24 år äldre än min mormor och dog följaktligen som en gammal man innan jag föddes.

Plommonstopet är numera sprucket, slitet och faktiskt om jag ska vara ärlig … förstört. Men det finns, och ur just detta plommonstop drar jag vinnarna i Julkalendern varje december.

Karlskrona Hattfabriks AB och Militär Ekiperings AB (MEA) i Stockholm. ”Extra lätt” – var det för små män med svag nacke?

Men jag har även en mer användarvänlig plommonstopskopia. Den går jag på disco i, den åker jag till föreläsningar i och i den har jag kul. När den senast satt på mitt huvud såg den ut så här:

I Sundsvalls stadshusfoajé den 17 april. (Foto: Tomas Öhrn.)

I vintras tappade jag fuskhatten i Malmö. Den hittades snabbt som ögat och skickades ihopknölad i ett vadderat kuvert till mig. Malmöbor kan man lita på. Det är värre med Sundsvallsborna.

Någon har hittat hatten och … och … kanske lagt den bredvid min stora rullväska med 35 kilo böcker? (Den försvann bort i fjärran på ett tomt tåg den 27 januari. Upphittaravdelningen som heter Bagport har inget att tillägga i frågan. Ni som gillar sökmotorer: kolla på Bagports och tala om för mig om det går att söka på ”svart, hård rullväska full med böcker”.)

Nu är jag ju en sådan som snubblar, slarvar, tappar, glömmer och fladdrar – så det är inte första gången jag tappar bort mig eller andra synnerligen viktiga ting. Och inte vänjer jag mig vid det heller. Se vilket minne jag har av några borttappade persedlar:

  • vit Crescentcykel, olåst (förvirrad skolavslutning, 1974)
  • cykelknippa i strypkoppelkedja (i Eva Selins föräldrars bil, 1977)
  • två par antika, blåa Converse (”försvann” i flytten till Stockholm 1982)
  • grön Monarkcykel, olåst (regn och en minusgrad på Delphi i Lund, 1986)
  • filmrulle (med bilder på första sonens födelse, 1992)
  • kamera på Philadelphias flygplats (på toa, 2007)
  • kamera hemma i huset (tjuvgäster på besök, 2007)
  • hela jävla ryggsäcken med dator, kamera, plånbok, mobil (rån, 2008).

Däremot har jag aldrig tappat ett paraply. Det kan ha att göra med att mitt hår blir så vackert lockigt av regn.

Share
/26 Kommentarer/av