fest

Ett synnerligen oturligt hotell: Scandic Ariadne

av Lotten Bergman den 23 augusti 2015

Jag har ju skrutit härs och tvärs om hur jag var en bland nästan 2 000 andra inbjudna till Sveriges Radios 90-årsfirande.

tent_sr

Middagen avåts i ett jättetält på SR-parkeringen – se skylten.

Seminarier om framtiden (där vi ombads att inte skvallra för konkurrenterna, så ni får inte veta att man ska satsa hårt på sociala medier och att vara ute bland folk så mycket som möjligt för det får jag ju inte tala om) följdes av en hejdundrande fest med en meny som faktiskt var bland det godaste jag har ätit. Va? Ni vill veta vad vi åt? Okej, jag är inte nödbedd. Förrätt, huvudrätt och efterrätt i tur och ordning nu:

forratt

Torskrygg från Skagerrak inkokt med svenskt brännvin och Bjäre fänkål. Serverades med Piteå löjrom, vaktelägg från Ljusterö och mixad dressing av jordärtskocka och Västerbottensost samt smörstekta brödsmulor och salladsskott från Austad gård i Spekeröd. (Vego-variant: Pastej på getost från Österlen med gotländska betor och svartvinbärssötad kräm, semitorkade gula betor i form av friterat fras samt saltrostade solroskärnor från Saltå Kvarn i Järna.)

huvudratt

Hängmörad biff från Mälardalen med ugnsbakade, gotländska rotfrukter, karljohansvampsmajonnäs och norrländska chililingon samt rödvinssky och krämig svamppotatis med rotfruktskrisp. (Vego-variant: Saltbakad sellerirot med stekta, värmländska kantareller och odlad, halländsk svamp som serverades med varm, syrad rosmaringrädde, flagor av bakad Västerbottensost och reduktion av skånsk äpplemust.)

efterratt

Karamelliserad mjölkchoklad med havssalt. Sorbet på havtornsäpple, kolasås sötad med honung från Östgötaslätten och smaksatt med småländsk rosmarin samt puffad mörk choklad. (Att det ser ut som köttfärslimpa och potatis som är på väg in i tekniker-Mickes mun, är helt korrekt.)

Menyn var inte nedskriven eller publicerad någonstans eftersom den skulle vara hemlig in i det sista, men  jag gick under desserten in i köket och hötte lite med nävar och pekfingrar och flirtade med någon som verkade vara lite chefig, även om han inte var menyskaparen Stefan Karlsson (Årets kock 1995).

kockar

Ja, stackarna stod och lagade mat och lade upp mat på 6 000 tallrikar i den här miljön.

styrke_henriksson_marklund

Sedan sjöng och spelade Tove Styrke, Linnea Henriksson och Petra Marklund och överallt var det karaoke till klockan 04 på morgonen.

Men det var faktiskt inte det som var det intressantaste under detta firande.

Det var istället Scandic Ariadnes fantastiskt illa skötta oturliga hantering av de 500 (?) som bodde just där. Nu ska ni få höra!

do-not-disturb-sign-hanging-on-a-hotel-door-handle-3d-illustrationAllas rumsnycklar (magnetkort var det förstås) låg upplagda på ett bord, så det var bara att gå fram och ta sitt lilla kuvert och trampa – som i mitt och min rumskompis fall – nio trappor upp. Jättefiffigt … om det inte vore för den lilla detaljen att det hängde en stör-inte-skylt på dörrtrycket.

Jag knackade först lite försiktigt på dörren och haffade sedan första bästa städerska, som knackade hårdare och när hon inte fick svar, helt resolut öppnade dörren. I vårt rum klev då en förvånad tjej upp ur sängen.

– Förlåtförlåtförlåtförlåt!
– Det här här mitt rum, jag ska bo här i tre nätter …
– Förlåtförlåtförlåtförlåt!

Vi gick ner till foajén igen. Varför åkte vi inte hiss? För att det

  1. är bra med motion
  2. var 30 meter långa köer till hissarna
  3. vi anade att vi skulle få vår beskärda del av köande under kvällens festligheter.
line_radio_ariadne

I hotellreceptionen ställde vi oss i en lång, ständigt påfyllande kö med andra radiomedarbetare som hade problem på något sätt.

Problemen hopade sig bland hotellgästerna, som gick i trappor och åkte upp och ner och upp och ner i hissarna. Några hade kort som inte funkade, några hade inte hittat sina nycklar, några hade fått enkelrum fast de var två, några hade liksom vi hittat främmande på rummet – om jag nu låter antyda att kaos rådde, är det helt korrekt. Vi fick efter 45 minuter ett nytt rum och installerade oss snabbt för att byta om och på den lilla stund som fanns kvar göra oss lite vackrare.

minsang

Gissa vilken säng som är min.

En av männen på köbilden ovan fick först ett kort som inte funkade, så det är därför han står i klagokön. Då fick han ett nytt rum, men när han kom in i det, låg massa saker utspridda i rummet: en portfölj, en resväska, några klädesplagg, en necessär. Han blev förbannad och gick ner igen och med klampande steg fram till receptionisten, där han påminde om Guldlocks björnar när han röt:

– Det är någon som bor i mitt rum!!!
– Nej, han har checkat ut.
– NEJ. Det har han inte.
– Jooo …
– Vems saker ligger i mitt rum då?
– Han måste ha lämnat kvar sina grejj… Vi fixar det!

Hotellstädaren skred på order från högre ort raskt till verket och tog bort den främmande, tydligen slarvige mannens prylar och placerade allt i ett hörn i receptionen. Radiomannen installerade sig och började byta om till festen medan vi andra fortfarande stod i kö. Då klickade det till i låset och in i radiomannens rum klev … en mycket förbryllad hotellgäst som bara en halvtimme tidigare hade installerat sig i ”sitt” rum för att sedan gå ner och ta en snabb drink i hotellbaren.

– Men … har jag kommit f… Var är min…? Här bor ju jag …?
– Nej, inte längre, sa radiomannen, varpå den förbryllade mannen försvann ner till receptionen och inte sågs till mer den kvällen.

När vi kom hem på natten fallerade korten igen; vissa funkade en gång men inte två, andra funkade tre gånger men inte fyra. Personalen bad om ursäkt så ofta de kunde, men irritationen från alla SR-medarbetare var påtaglig.

Själv gillade jag kalabaliken: det är ju så roligt när det blir fel.

Fanns det vattenkokare och te samt badrumsmatta i vårt rum, undrar ni väl nu? Neeeej – men en jättehögljudd fläkt som nog bidrog till att vi sov så gott.

fotograf_trummis

Bonusbild: Kvällens (mingel)fotograf till vänster hade samma frisyr som Linnea Henrikssons trummis.

{ 53 kommentarer }

Finfina fester

av Lotten Bergman den 7 juni 2015

Som jag har berättat förut, har jag ju basketfest i huset en gång per år. I år var temat ”återvinning”, så vi serverade gamla rester, drog fram gammalt festpynt och hade pysselstund med gamla toarullar. (Exempel på andra fester: sällskapsresan, Oscar, schlager, sjukhus, basket.)

huset_festen2015

Man pyntar då huset med matchdräkter, rullar ut den röda mattan och sätter en tidningshatt på den årligen återkommande papier maché-grisen och låter deltagarna (iklädda återvinningsplastpåsekjolar) gå tipsrundan

lottenprotokoll

Jag återvann min utklädsel som basketprotokoll.

pysselbasketkorg

Pysselstundstävlingen vanns förstås av gruppen som gjorde en basketkorg.

I lördags var jag på en helt annan fest – en ta-studenten-mottagning. Det är svårt att få folk till sådana eftersom alla utgångna studenter ju firar sin bedrift (harrrkl) på samma dag och på liknande sätt och alla far omkring som rön för vinden och ingen stannar särskilt länge någonstans.

Utom jag och några till.

Jag hamnade nämligen i en så trevlig trädgård med så roligt folk att det var komplett omöjligt att ta sig därifrån. Än en gång var det basketspelare (18–53 år) och i en så salig blandning att trivseln bara kokade. Vi spelade musik på farlig dB-nivå, dansade i våra bekväma skor och orkade precis hur mycket skutt som helst eftersom vi är så ohyggligt vältränade och inte alls har ont i knäna, nej.

taltetblaser

Till saken hör att det var ett sånt jävla skitväder att partytältet höll på att fara all världens väg (här surras det fast), alla vackra klänningar doldes av filtar och hoodies och att säkert en liter bubbel per timme spilldes ut av vinden. Men så länge vi dansade var det varmt.

Men nu är frågan: vad gör en fest rolig/bra/svettig/svår att lämna?

  1. God mat, jovisst.
  2. Bubbel i långa banor, jodå.
  3. Musik, jaaaaa.
  4. Jag gillar tipsrundor och roliga tal, men det gör ju inte alla.
  5. Att Champions League-finalen kunde tittas på i inte bara ett utan två rum var ju fantastisk lyx.

Men till syvende och sist kanske det är en magisk faktor som man inte riktigt kan sätta fingret på? Om man googlar som en klant, kan man hitta tips som att

  • ha LSD till gästerna i en låda på toa
  • sätta upp tydliga förbudsskyltar mot urinering i krukväxterna
  • hänga upp rena handdukar på toa (samma prioritet som LSD)
  • spela trallvänlig och populär musik, men för guds skull inte jazz
  • inleda all dans med jazz
  • se till att ”alla har det trevligt hela tiden”.

Mina egna banala tips är att alla ska vara bekvämt klädda, kunna hitta sköna och tysta hörn att dra sig undan till och att värden ska slappna av och låta folk göra som de vill. Utom kanske att klättra upp på hustaket och gå vilse i källaren samt urinera i krukväxterna.

En ohyggligt pedagogisk tipsfilm med stort fokus på ”fun” (tio minuter lång – jösses vad de hade tålamod förr i tiden):


”We have to feed the men!”

{ 41 kommentarer }

Tåget som gick för tidigt

av Lotten Bergman den 15 juni 2014

De senaste dygnen har varit fyllda av åtaganden, händelser, ting och snubbeltrådar – ungefär som när man ska hacka hasselnötter: hack, rull, pjiong, flupp, trill, näää. För att göra trettiosju långa historier till en kort, hoppar jag över nästan allt och fokuserar på ett missat tåg.

Igår var jag nämligen på ett hejdundrande födelsedags- och bröllopskalas i Nacka. Först glömde jag att kliva av bussen dit, men det gör jag ganska ofta och det brukar bara resultera i trevliga promenader och nya upplevelser – till exempel …

setterwallska_villan

Setterwallska villan, som verkade så öde att jag vågade mig fram för att ta en bild på ytterdörren från 1896.

Väl framme på festen hälsade alla så väluppfostrat på varandra. Jag lade som vanligt fullt fokus på mitt eget namn och ett trevligt handslag och inte alls på de andra gästernas namn. Midsommarlöfte: eliminera denna ovana, Lotten.

Sedan var det en väldigt mystisk, polsk välkomstdrink som inte skämdes för sitt ursprung, om man så säger.

villkommendringen

Man ser det inte på bilden, men alkoholhalten är faktiskt 100 %. Jomen.

Sedan pratade jag non stop i kanske en timme med fantastiska människor och så höll jag ett tal och så tittade jag på klockan, som till min stora förvåning var inte ungefär 20:32, som jag trodde.

– Satan, vårt tåg går om 11 minuter! sa jag till en kompis som skulle ta samma tåg.
– Va? sa hon.
– Klockan är 23:14!
– Va?
– Om vi tar en taxi … näe. Om vi … Hm. Kansk…
– VAAA?

Det är för oss fullständigt obegripligt hur vi kunde vara så klantiga. Jag hade ju till och med köpt biljett! Jag ville verkligen vakna hemma! Jag hade inte alls lust att sova på en soffa!

– Tåget gick helt enkelt för tidigt, sa jag uppgivet.
– Ja. Ett par timmar för tidigt. Men. Vi kan kanske sova på en soffa i nåt hörn här?

Kvällen slutade inte alls i en soffa … Det nygifta paret upplät nämligen så chevalereskt sin äktenskapliga säng till två klantiga tidsoptimister som sov kort, men intensivt efter att tillsammans med ett gäng andra gäster klockan 03 ha försökt ta en vacker bild på utsikten från 13:e våningen. Alla använde min kamera och alla ändrade inställningarna på den så att kameran drabbades av akut identitetskris.

utsikt_nacka

En av 100 kassa bilder på utsikten.

När vi hade sovit en finsängen en stund, trippade vi i arla morgonstund med skorna i händerna ut ur den solbelysta lägenheten med musiken fortfarande spelande. Andra gäster låg i soffor och bänkar och tre män snarkade ute på balkongen.

Se, det var ett party, det!

blommorcentralen

Hela Centralen var denna söndagmorgon pyntad i gult och blått. Även blommorna mellan spåren var nationalistiska.

paperrongen

Kaffe och croissant, sittplats i solen på perrongen, bleka ben och svarta ringar under ögonen.

Tolv timmar senare än planerat var jag hemma igen, iklädd gårdagens inte längre så fräscha festkläder. När jag blir rik och berömd ska jag köpa mig ett privattåg som jag kan anropa och kalla fram när jag så behöver. Som John Travolta ska jag förresten också skaffa loklicens och köra tåget själv. Tuuuuut!

{ 110 kommentarer }

Basketspelare på Oscar-fest

av Lotten Bergman den 25 maj 2014

Temafesten för mitt basketlag är en årlig tradition sedan år 2000. Vi har alltid ett tema, men det är frivilligt att klä ut sig. Ibland har vi upptåg och lekar, alltid har vi en tipsrunda, alltid pyntas huset med något temarelaterat och varje år är jag lite för sen med planering och städning. Igår glömde jag att byta handdukarna på toa, jag glömde filmmusiken som skulle spleas hela kvällen och jag glömde bort att sätta på tv:n där en och annan Oscarvinnare skulle spelas. Dessutom glömde jag helt bort 20 berömda tacktal som jag hade förberett och som vi skulle leka med. Som Marlon Brandos:

968full-sacheen-littlefeather

Sacheen Littlefeather sa: ”Marlon Brando has asked me to tell you, in a very long speech which I cannot share with you presently-because of time-but I will be glad to share with the press afterward, that he must very regretfully cannot accept this very generous award. And the reason for this being are the treatment of American Indians today by the film industry … excuse me … and on television in movie re-runs, and also the recent happenings at Wounded Knee. I beg at this time that I have not intruded upon this evening and that we will, in the future …our hearts and our understanding will meet with love and generosity. Thank you on behalf of Marlon Brando.”

klippa barbieMen en sak kom jag i alla fall ihåg – att dela ut Oscarsstatyetter til alla som hade spelat match under säsongen 2013/14 eftersom det var en synnerligen knäpp säsong med snöoväder, skador och domare som satte käppar i vinnarhjulen. Men hur får man tag i statyetter?

Man köper barbiedockor på loppis förstås. Sedan gör man om dem lite.

1. Lej minsta barnet (utan varma barbiekänslor) att klippa av allt hår på dockorna.

barbieundressed

2. Klä av dem.

barbiegold

3. Lägg dem att sola en liten stund.

För en dryg månad sedan blev jag kontaktad av en kvinna som sa att jag, om jag ville, skulle kunna få ett paket mat och en karaokemaskin. Avsändare var Gala.se och för en gångs skull tackade jag ja. (Förmodligen för att kvinnan gav bloggen och kommentatorsbåset så rart beröm.) Paketet skulle innehålla ”mat och annat som passar till en Euroviosionsschlager-fest”. Men paketet kom på avvägar, åkte vilse, hamnade på helt fel postkontor, forslades vidare till rätt postkontor och två veckor efter ESC-finalen kom paketet fram till mig.

matboxen

Jag tror att Karl-Bertil Jonsson har inspirerat.

Perfekt tajming … not. Mat? Well, det var med tanke på tiden det tog bara bra att det inte var ”mat” i paketet.

innehallpaket

Men även på en Oscarsgalefest kan man ju äta chips.

Här följer nu en liten festbildsrapport utan att mina ickebloggande lagkompisar avslöjas.

american pie

Maten var genomgående paj.

trebjork

Tre av oss kom på exakt samma idé. (Min svan är en omsydd gosedjursdelfin.)

damerb_oscar

Andra kom som presentatörer, olika kändisar, Braveheart och Julia Roberts.

Två av dem femton spelarna tog med sig sina två nyföddingar och plötsligt satt jag där vid pajbordet och drog en vagn med ena handen och en vagn med den andra. Jag säger ju det: jag är som gjord för att ta hand om tvillingar och andras barn och kommer förmodligen att bli galen om mina egna barn envisas med att vilja ta hand om sina avkommor istället för att lämna dem hemma hos mig.

twovagnar

”… ja, och sedan gick skottet och DÅ blåste domaren och fastän poängen skulle ha räknats sa han att det intre gjorde det för att han hade bedömt det annorlunda och jag anser att …”

Alla på festen fick varsin ”goodie bag” med en Oscarvinnande film påklistrad – My Left Foot på min påse här nedan ska förstås läsas som My Left Knee. I påsarna hade vi lagt ner vattenflaskor, pruttkuddar, godis, smycken, pennor, block, rakhyvlar, plåster, lindor till vrickade fötter och massa annat småkrafs. Den riktiga Oscargalans godispåse sägs innehålla saker till ett värde av 500 000 kr. Per påse.

bild

En bråkdel av det digra innehållet.

Nu sitter jag på tåget mot Lund för att i morgon gå på Readme – en konferens om läsande. Någon som vill att jag rapporterar lite? (Annars kanske jag bara skriver mer om festliga basketspelare.)

{ 15 kommentarer }

Partydags!

maj 14, 2014

Om tio dagar ska det vara party här hemma: årets basketfest med tema ”Oscarsgalan”. Naturligtvis blir det ”champagne” stjärnor i alla de former fotografering röd matta frågetävlingar filmrelaterad mat tipsrunda presenter till alla tacktal. Men nu tänkte jag använda mig av den samlade intelligentian i kommentatorsbåset. Berätta för alla om synnerligen och särskilt lyckade tilltag […]

Läs hela alltet →

Dagen efter

februari 9, 2014

Dagen efter öppethusfesten – som var ett socialt experiment där långväga gamla kompisar (Petter från Lund) blandades med halvlångväga nybekantingar (Brid från Uppsala), överraskningar (Johan, Egil, Hjalmar) och grannar, bloggkompisar, jobbkompisar, helt vanliga kompisar och släkt blandades huller om buller med halva kommentatorsbåset – är alla rörande överens: – DET VAR ENA JÄVLA GODA ÄLGFÄRSBIFFAR! […]

Läs hela alltet →

Igår var dagen när kommentatorsbåset kom hem till mig

augusti 17, 2013

Visserligen har ödets tvära kast placerat mig på ett hotellrum i Sigtuna, där jag om några minuter ska prata litteratur, vara kulturell och klok samt välformulerad, men jag måste ju tala om vad som upphittats i Gula Huset sedan sist. Upphittat efter båskalaset! En sång till Imse Vimses melodi, skaldad av hakke på 1,3 sekunder: […]

Läs hela alltet →

Idag är dagen när kommentatorsbåset kommer hem till mig

augusti 16, 2013

Det finns de som inte läser kommentarerna utan bara ser att det har skrivits 37 stycken och då tänker ”Men gu va jobbigt!” och sedan går vidare till nästa blogg att läsa. Det finns de som läser allt och som inte kan hålla tyst och kommenterar allt – och gärna sådant som inlägget inte alls […]

Läs hela alltet →

Rapport från en räkbåt

augusti 11, 2013

Igår klev jag och mina syskon samt kusiner ombord på en räkbåt. Det går förstås inte att säga räkbåt utan att tänka på Forrest Gumps löfte till Bubba, så nu har jag tänkt på det. Men den här räkbåten är ju bara en båt som man äter räkor på, inte en som halar upp räkor […]

Läs hela alltet →

När jag hamnade på bal x 2

juni 4, 2013

Igår trodde jag i min enfald att jag skulle vara vakt på niornas avslutningsbal. Jag såg mig själv – den engagerade föräldern – med armarna i kors och rynkad panna, sägandes: – NEJ. Det blev inte riktigt så. Och det är nu jag tackar min lyckliga stjärna för en felhörning 1982, när jag skulle gå […]

Läs hela alltet →