död

Pausmus …

av Lotten Bergman den 4 april 2014

(Känsliga läsare varnas. Här följer ond, bråd död och bilder därpå. Men i morgon är en annan dag.)

Jag är inte rädd för

  • spöken
  • ormar
  • mörker
  • döden
  • clowner
  • misslyckanden
  • cocktailpartyn.

Jag är helt enkelt en orädd person. Som är lite skraj för telefoner, men den rädslan är så liten numera att den går att jämföra med rädslan för leverpaté. Så länge telefonsamtalen eller levern inte hugger mig i strupen, står jag ut. Men vad hände igår?

Jag blev rädd för en död mus.

Av alla löjliga saker att bli rädd för, måste ju den döda musen vara bland de löjligaste.

Av alla löjliga saker att bli rädd för, måste ju den döda musen vara bland de löjligaste.

Kommer den att attackera mig? Kommer den att smitta mig med pest och orsaka ett snabbt frånfälle? Låtsas den att den är död bara för att om en sekund sprätta till och … [okända följder som jag inte ens kan hitta på – så rädd jag är].

– Baaaaaarnen! Det är en grej [gulp] jag måste visa er!
– Igår vad det en LP-spelare. Vad är det idag? sa den luttrade Sextonåringen.
– Tårta? sa Fjortonåringen.
– Är Julian här? sa Elvaåringen, som längtar innerligt efter sin blivande svåger (som alltså är förlovad med Nittonåringen).
– Nej. Det är en död mus som jag har fångat i musfällan här [gulp], i den gamla modellen som funkar [andas!] till skillnad från den moderna och humana [suck] som [påklistrat leende applicerat] inte funkar.
– Hur ser du logiken i det du nyss sa? sa den logiske Sextonåringen.
– Du har just agerat bödel och kallar det humant? sa Fjortonåringen upprört.
– Jag är dööööööööden, sa Elvaåringen, som vet vem Max von Sydow är.
– Här har ni handskar. Ta på och lyft på fällorna och gå ut och lägg dem på kullen i trädgårn. Jag står här så länge, med kameran.

På något hjältemodigt sätt fick jag barnen att ta hand om inte en död mus utan två.

Fjortonåringens sansade, vetenskapliga granskande av musen.

Fjortonåringens sansade, vetenskapliga granskande av musen.

Elvaåringens inte lika stillsamma kontemplation och Sextonåringens försök till förståelse.

Elvaåringens inte lika stillsamma kontemplation och Sextonåringens försök till förståelse.

Mössen placerades bredvid varandra som så här … och var puts väck, försvunna bara tre timmar senare.

Mössen placerades bredvid varandra som så här … och var puts väck, försvunna bara tre timmar senare.

{ 65 kommentarer }

Att fara omkring med ett lik i bilen

av Lotten Bergman den 25 augusti 2013

I Weekend at Bernie’s släpar två killar omkring på ett lik som av någon filmatisk anledning inte faller i bitar eller ens läcker. I Ett päron till farsa dör tant Edna så olämpligt att Chevy Chase måste ha med henne på semestern. Och nu är vi med i släpapådöing-klubben.

Igår morse inleddes vår spontanresa till Skåne med att Trettonåringen på vår busshållplats (som ligger 90 cm från huset) hittade en liten ärtsångare som hade siktat fel och flugit ihjäl sig med ett förmodat pfffff. (Not with a bang, but a whimper.)

Hon heter Jane Doe och ser lika vacker ut i döden som hon guldkvinnan (Jill Masterson) i James Bondrullen "Goldfinger".

Hon heter Jane Doe och ser lika vacker ut i döden som hon guldkvinnan (Jill Masterson) i James Bondrullen ”Goldfinger”.

Snabbt uppstod diskussionen med temat ”VAD GÖRA?” med förslagen

  • stoppa in i frysen
  • släng i soptunnan
  • gräv ner i komposten
  • ta med i bilen och begrava om ett par timmar.

Vi tog med den. Den var relativt nydöd (tror vi) och med en tilltagande rigor mortis (tror vi). Vi bestämde oss för att begrava Jane vid Vreta klosterruin, som ligger strax utanför Linköping.

I två timmar satt Trettonåringen på det här viset och memorerade alla drag eftersom hon tänker rita av den senare.

I två timmar satt Trettonåringen på det här viset och memorerade alla drag eftersom hon tänker rita av Jane Doe senare.

Strax före begravningen placerades Jane på lit de parade och vi defilerade sakta förbi Trettonåringen som fortfarande var trollbunden av skönheten i döden.

Strax före begravningen lades Jane på lit de parade och vi defilerade sakta förbi Trettonåringen som fortfarande var trollbunden av skönheten i döden.

Sedan sjöng vi en stump medan Trettonåringen och Tioåringen grävde en grop åt fågeln. I brist på psalmkunskaper sjöng vi en vaggvisa i moll:

Tula hem och tula vall,
tula långt åt måsen.
Kål fick jag när jag kom hem,
kål fick jag i påsen.
Mjölken var båd gul och blå,
osten såg jag lite å,
smöret smakte jag aldrig.

Shakespeare (mjukis-surikat som inköptes i Brighton) inspekterar och godkänner gravsmyckningen.

Shakespeare (mjukis-surikat som inköptes i Brighton) inspekterar och godkänner gravsmyckningen.

Vi är lite känsliga när det gäller fågeldöd, serni. Fågelinkompatibla. Husdjursinkompetenta. Min lillasyster Orangeluvan har under åren förärat oss inte mindre än två (2) undulater som vi lyckades ha ihjäl på bara några veckor. Det är en gåta, för vi gjorde precis som man skulle. Tror vi.

Däremot är vi ena hejare på fågelbegravningar!

{ 30 kommentarer }

När jag äter antiinflammatorisk medicin blir jag lite personlighetsförändrad

juli 31, 2013

Förändringen består i att jag i allt högre grad håller intervjumonologer med mig själv. Det är inget nytt i och för sig, men nu är jag väldigt fokuserad på meningen med livet varför just jag finns att det ju regnar hela tiden att jag aldrig, aldrig ska få amma ett litet barn igen att pfah, det är […]

Read the full article →

Hur vill ni begravas?

mars 28, 2013

När jag dör har jag egentligen bara en önskan: begrav mig inte levande. Fru Decibel berättade häromdagen om en avlägsen släkting, vars tioårige son nyss dog i cancer. Jag kan inte ens ana vidden av denna hemskhet, men av begravningsförberedelserna kan man se att föräldrarna nog gör det bästa av situationen. De ber om ursäkt […]

Read the full article →

Här är det rätt dött

juli 21, 2012

Egentligen skulle jag kunna blogga så här, bara: Välkomna! Vad har ni gjort idag? Jag har kört traktor. Och så skulle alla kommentatorer rusa in i kommentatorsbåset och så skulle vi liksom sutte vi runt en lägereld bara ha jämfört de senaste rapporterna om våra kära fiskgjusar, som gör att denna vädermässigt bedrövliga sommar faktiskt […]

Read the full article →

Dööööööden

februari 23, 2012

Jag är uppe mitt i natten (vid halv två-snåret) och läser tidningarna. Förr satte jag mig vid köksbordet, prasslade med jättestora tidningssidor och frös om fötterna, tofflade omkring lite här och där, kokade lite mjölk och tittade i taket. Numera slår jag bara upp datorn och ligger kvar i sängen och fryser inte någonstans – […]

Read the full article →

Vad kommer jag att ångra i dödsögonblicket?

januari 26, 2012

Jag kan svara på det omedelbart: jag kommer inte att ångra ett endaste dugg när jag dör, för jag kommer att bli senil i 72-årsåldern och då glömma oförrätter, bittra gräl, långsinthet och felval. Jag kommer att flirta med personalen på mitt boende och lägga ut olämpliga nakenbilder på min blogg samt fara ut mot […]

Read the full article →

När jag går på promenad …

oktober 10, 2011

… tar jag en farlig massa bilder. Som jag inte gör något med. De bara lägger sig tillrätta inne i datorn och där ligger de till döddagar. Jag tittar inte på dem, manipulerar dem inte och skickar dem ingenstans. Kameran som jag så fiffigt lagade, har gått sönder igen – så nu är det mobilkameran […]

Read the full article →

Genitivapostrofen förenar dagens män: Tomas Tranströmer och Steve Jobs

oktober 6, 2011

Den förste: Att Tomas Tranströmer – vår poet som förlorade sitt talspråk 1990 – får Nobelpriset i litteratur är precis som det ska vara. För honom har jag stått nära. Det var  när Hans Pålsson på en Studentafton spelade fyrhändigt med Tomas Tranströmer 1988 och den djefla mannen var den som kom på idén och arrangerade hela […]

Read the full article →

”Varför ska man leva när man ändå dör till slut?”

juli 25, 2011

Man kan inte skydda sina barn från vettvillingar med skjutvapen – hur mycket man än tvingar dem att cykla med hjälm, varnar dem för att äta rutten leverpastej eller lär dem att inte gå ensamma på Sicilien efter mörkrets utbrott. Det som hände i Oslo och på Utøya är så otroligt osannolikt att man – […]

Read the full article →