död

Min moster Kickan

by Lotten Bergman on 6 juni 2016

Jag borde egentligen skriva om det underliga i att Björn Borg som nyss var 17 år idag fyller 60 eller att nationaldagen i gulblåa kläder avlöpte utan problem samt att jag fortfarande gläder mig åt gårdagens vinst i träningsmatchen mot Wales (herrfopoll). Men istället tänker jag berätta att min moster Kickan är död, vilket är helt naturligt eftersom hon var gammal och skruttig på slutet – men hon gjorde ett stort intryck på mig. Hon var så raaaasande rolig, nämligen.

Nu ska ni få se på Kickan! (Som egentligen hette Dagmar, men det struntade jag blankt i.)

kickan1956

Kickan spisar musik och röker pipa i jungfrukammaren i mormors lägenhet 1956.

Kickan var en jäkel på att ge födelsedagspresenter. Så här står det allra först i min allra första dagbok:

”Denna dagbok fick jag av Kickan fredagen den andra februari 1973 då mitt kalas blev förstört av Martin Davidson som är den sötaste killen i min klass och min lillebror Jakob. Dom slängde Jakobs jättestora nalle som han fick av moster Kickan upp i luften och till varandra tills den tappade huvudet. Det var halm inuti.”

Ni ser – två av hennes presenter till oss nämns direkt.

Jag åkte ofta till Kickan i Stockholm – både när vi bodde i Lund och när vi bodde i Luleå. Mamma och pappa satte mig helt sonika på tåget, and off I went. Ingen oro där, inte!

kickancigg

Kickan med cigg.

Kickan serverade aldrig hemgjord mat utan blott färdigköpt, fryst och uppvärmd – en som hette persiljehjärpar var min favorit. Och så rökte hon. Jösses vad hon rökte – när jag nu tänker på henne ser jag henne framför mig i ett rökmoln. Grönsaker var det aldrig tal om att ställa fram, och allt hemma hos Kickan var så annorlunda jämfört med hemma hos mina föräldrar att jag häpnade. Och skrattade. Och skrattade. Och skrattade lite till.

Så mycket skrattade jag åt allt hon sa, att jag när hon skulle gifta sig 1971 krävde att få vara med. Neeej, sa mina föräldrar och lämnade mig kvar hemma i Lund. Detta accepterade jag inte (förmodligen tjatade jag hål i huvudet på någon), så vips hade jag övertalat den som bestämde så att jag fick ta tåget åka upp till Stockholm och vara med på bröllopet.

lottensmormor

Lilla Lotten och mormor Birgit på Kickans bröllop 1971. Klänningen var av ett märke som hette ”Hans & Greta” och jag hade flera stycken i samma design.

Dagboken igen, när vi bodde i Luleå och jag fick åka liggvagn med fem främmande personer i kupén:

”Fredag 24 oktober 1975. Nu sitter jag på tåget till Stockholm till moster Kickan. Jag ska bo hos dom i nästan en vecka. Mamma har gjort en stor matsäck till mig, fast inte i en säck utan i en påse.”

Jag har kvar alla Kickans fiffiga födelsedagspresenter och en farlig massa vackra, svartvita foton … men jag minns inte vad vi skrattade åt. Inte en enda replik kan jag komma på!

– Rätt åt dig! hade Kickan kunnat säga åt mig just nu, och så hade hon blåst rök i ansiktet på mig och så hade hon skrattat ett rått, hest, mörkt, bullrande skratt och så hade vi skrattat på det sättet åt varandra i säkert en kvart.

{ 82 comments }

Det här med Muhammad Ali …

by Lotten Bergman on 4 juni 2016

Jag gillar som bekant the bad boys inom idrott. Frank Andersson som varvade nacksving med nattklubbsdans, Patrik Sjöberg som rökte och drack öl, Zlatan som säger vad han vill (oh vad vi kommer att sakna honom). Men jösses vad de ligger i lä bakom Muhammad Ali (1942–2016).

ap-ali-birthday-boxing-beatles

Han var faktiskt 191 cm lång, Muhammad Ali. Beatlarna var lite mindre.

Muhammad Ali sa bland annat:

– I’m young; I’m handsome; I’m fast. I can’t possibly be beat.

– It’s hard to be humble when you’re as great as I am.

– If you even dream of beating me you’d better wake up and apologize.

– I’m so mean, I make medicine sick.

– How tall are you? So I can know in advance how far to step back when you fall down!

Muhammad Ali har som bekant inte varit sig själv på många år. Kanske hade han drabbats av Parkinson även utan sin boxningskarriär, kanske inte. Hur som helst är han faktiskt den enda boxare som jag kan titta på in action utan att må illa av våldet – han dansade och duckade och dängde sedan endast till motståndarna när han var säker på att träffa. Hårt.

Kolla här (stäng av ljudet, musiken i klippet är helt onödig):

Mina egna erfarenheter av boxning är oerhört begränsade. Rocky och andra filmer har jag förstås sett, men när de ska till att slåss, blundar jag. Det närmaste en boxningsring jag har kommit var när jag var redaktör på Nationalencyklopedin och fick ansvar för ämnet ”idrott” (jag hade geografi, drama, dans, teater och litteratur sedan tidigare). Plötsligt kom ett brev från den jättearge boxningsexperten O. Johansson, som hade hittat en massa fel i en artikel som han hade skrivit och en tidigare reaktör redigerat. Han skrev ord som ”klåpare” och ”skandal” samt ”okunnig” och ”idioter”. Jag skrev ett svar (på korrespondenskort av hård papp med ”Nationalecyklopedin” i relieftryck):

Hej!

Det här måste förstås utredas. När jag hittar den skyldige, är det bara helt sonika en rak höger från mig som gäller.

/Lotten Bergman, nypåstigen redaktör

Det fick ett par dagar (postgången, ni vet). Så kom ett kort svar:

Vasst och juste svar. I like.

/O.J.

I mina Aktuellt-årsböcker står det spaltmeter om Ali, och de är särskilt intressanta eftersom artiklarna är från den tiden. Han var i början av 1960-talet inte alls särskilt populär, bl.a. eftersom han bara babblade om hur fantastisk han var och inte skrädde orden och alltid (på gott och ont) sa precis vad han tyckte. Hans namnbyte (från Cassius Clay 1964) förvirrade journalisterna i flera år.

mohammed clay

Artikel från 1965.

claytyst

Men all heder åt Muhammad Ali, som hårdnackat vägrade åka till Vietnam. Hans straff blev bl.a. avstängning från boxningen och utfrysning från alla medier, vilket hade kunnat vara slutet på karriären … Men kolla här hur han uttrycker sig – han är jättearg:

(Spola till 1:54 om ni är stressade.)

{ 58 comments }

Bort gå de …

by Lotten Bergman on 22 mars 2016

Jösses vad de dör, kulturpersonligheterna. Idag var det mannen med de tudelade glasögonen: Jan-Öjvind Swahn. Och att jag väljer att hänga upp ett blogginlägg här och nu bara för hans skull, kommer ni att förstå strax.

js

Så här satt han hela tiden med massa, massa uppslagna böcker.

Pappa Sven-Öjvind fick med sin fru Anna fick fyra barn, som i tur och ordning hette

  • Jan-Öjvind
  • Cajsa-Lena
  • Sven Christer
  • Bo.

– Sven-Öjvind! Jag är på det viset igen!
– Det var då själva … var det inte tillräckligt med tre barn? Vad ska vi ta för namn till den då? Jag orkar inte!
– Lugn, kära du. Jag ordnar det.

Jan-Öjvind var en av några män som läste allt som skrevs till Nationalencyklopedins 20 band 1989–1996. Jag var redaktör för drama, teater, dans, geografi, litteratur och idrott och bestämde vilka uppslagsord som skulle vara med, hur långa artiklarna skulle vara och vem som skulle skriva dem samt vilka som skulle granska dem innan jag själv redigerade ihop alla åsikter och rättelser. Sedan skickades de förhoppningsvis korrekta och välskrivna artiklarna i ett stort, tjockt kuvert till bl.a. Jan-Öjvind Swahn. Han korrade alla artiklar med grön penna och en väldigt yvig, spretig stil.

Och han var inte mild och fin i sina kommentarer. Ofta strök han hela stycken och skrev interjektioner med utropstecken i kanten med sin gröna penna. När jag var alldeles nybliven redaktör inom ämnet geografi, fick jag tillbaka en artikel som var mer grön än vit som pappret den var skriven på. Längst ner stod det:

VAD ÄR DET FÖR JÄVLA KLÅPARE TILL REDAKTÖR
SOM HAR REDIGERAT DEN HÄR SKITEN?

Den artikeln satte jag upp på anslagstavlan så att jag kunde läsa versalerna varenda, vareviga dag.

Men skriva om allt det som han kunde, det kunde han – trots att NE:s redaktionshandbok, formatet och det begränsade utrymmet inte tillät några som helst utsvävningar. Uppslagsordet ”dröm” i NE avslutas Jan-Öjvindskt på detta stiliga vis:

”Rörande den medeltida tron på djävlars agerande som förförare i fromma människors erotiska drömmar, se incubus och succubus.”

Och så har vi ju alla finesserna i Bra Böckers gröna lexikon …

nosparning

Bildtexten i Bra Böckers gröna lexikon, uppslagsordet är ”parning”.

{ 48 comments }

George Martin (1926–2016) och munspelet

by Lotten Bergman on 10 mars 2016

Stackars Pete Best som inte var bäst, som blev kickad ur Beatles, och som inte ens fick bli kallad ”den femte Beatlen” eftersom George Martin ju av förklarliga skäl fick den titeln. Mackan (kallar jag plötsligt Paul som vore vi polare) och Ringo har inte ens förklarat för honom vad det var som egentligen bidde fel. Men sanna mina ord – hans tid kommer.

BEATLES-1961

Paul, John, Pete och George 1961. När Pete Best är den ende kvar i livet och vi har skrivit runor över de numera kvarvarande två, kommer Pete att bli ett hett villebråd för alla journalister.

Men nu till George Martin som dog igår. Och som (hörni ungdomar) inte är författaren till Game of Thrones, även om just den George Martin ju ”är gammal och tjock och kan dö när som helst”, som ett av mina barn sa nyss.

Love Me Do was the best song they were able to offer”, säger George Martin i klippet ovan och förklarar att han inte alls var nöjd med den eftersom han ville ha en riktig hitlåt …

Det finns många böcker som analyserar Beatles’ musik och som oerhört noggrant redogör för vem som sa vad under inspelningarna – den bok som jag har läst heter ”Revolution in the Head”. Och nu blire musik!

The-Beatles-1963

Beatles våren 1963 – Johns glasögon sitter inte där de borde eftersom de inte ingick i hans image. (Och apropå glasögon: här är Pauls.)

När Beatlarna kom till Abbey Road-studion den 5 mars 1963, hade Paul och John med sig ett skrynkligt papper med en idé till en kort låt som de kallade From Me to You. George Martin lyssnade tålmodigt när de spelade låten fyra gånger, och sa sedan att den ju var både kort och väldigt enformig, men att han skulle kunna trixa och fixa lite.

Han sa åt dem att inleda med da-da-da, da-da, dun dun da och munspelstut, oooo:a lite, sjunga lite i falsett och stoppade på ett ställe (efter en minut) in en lång paus mellan orden ”from me” och ”to you” och lät John spela munspel där och vips, hade låtfragmentet blivit hela två (2!) minuter långt och en färdig produkt. (I mono. Man ska lyssna på Beatles i mono. Munspelet är bara med i monoversionerna. Mono. Och därmed basta.)

En annan version från Anthology.
En live-version utan munspel.
En liten snutt som jämför introt i mono med det i stereo.

För övrigt satt lilla Lotten redan i fyraårsåldern och övade på engelska – förmodligen pga. en japansk men engelskspråkig barnflicka.

takako_watanabe

Här står jag med Takako Watanabe från Yokohama.

Jag räknade då till elva på det här sättet:

  1. one
  2. two
  3. three
  4. four
  5. five
  6. six
  7. tin
  8. ton
  9. aj
  10. dont
  11. no

De här raderna i From Me to You översatte jag också:

I’ve got arms that long to hold you = ”Jag har armar som är så långa att dom kan hålla i dig”

Det funkade jättebra. Tills jag kom till

I’ve got lips that long to kiss you …

Då fick jag gå och fråga någon hur långa läppar funkade.

georgejobbartepaus http://www.thebeatles.com/photo-album/working-george-martin

Tepaus i kostym och slips den 5 mars 1963. John, Ringo, George H., Paul och George M.

George Martin var en musik-redaktör. Om texter finge bearbetas som musik med månadslånga manglingar och snillrikt samarbete, hade en annan sorts texter skapats än de texter vi oftast läser idag.

Bonus
Rolig läsning om ett möte med George Martin.

{ 70 comments }

Var var du när …

februari 28, 2016

… du fick reda på XX:s död, när du fick reda på att World Trade Cent…? Ja, ni förstår: ”flashbulb memory”. Idag måste vi än en gång rekapitulera vad vi gjorde när vi fick reda på att Olof Palme hade blivit skjuten. Dels för att jag är så intresserad av min egen historia, dels för […]

Läs hela alltet →

Harper Lee and Umberto Eco just met for the first time

februari 20, 2016

– Hello … I’m Harper. – How are you? I’m Umberto. I can’t believe we’ve never met! – Well, I never meet anybody but my sister and some close friends. – Let’s see … We should talk about something interesting. Many people would expect us to be exhilarated and … – Do I look exhilarated? […]

Läs hela alltet →

David Bowie och hans Life on Mars

januari 11, 2016

Trettonåringen här hemma har snöat in helt på ”R.I.P”, som han säger så fort något tar slut, går sönder eller i största allmänhet inte funkar. Idag fick han användning av de tre bokstäverna på fullt allvar, när alla i familjen fick en bekymrad rynka i pannan och försiktigt sneglade mot sin far, aka DDM, som obekymrat […]

Läs hela alltet →

Lennart rimmar på allt

november 26, 2015

Lennart Hellsing (1919–2015) och jag var ju gamla kompisar. Ehum. Jag ljuger så att jag tror mig själv, förstås. Sanningen är att jag har fotograferat honom på Bokmässan och att jag 2011 ingick i ett gäng som skulle nominera årets nyord, där även Lennart ingick. Förvisso har jag under åren beundrat Ingemar Stenmark och Björn Borg […]

Läs hela alltet →

Robban Broberg 1940–2015

juli 21, 2015

allt är en dröm som en poet ställer jag dikt mot verklig-het och varm är du i fantasin här i min skrivmaskin bär mej poste restante air mail bort ifrån jante par avion med denna sång! vill jag skicka dej ett brev men tyvärr så har jag inget kuvert adressboken har kommit bort å jag […]

Läs hela alltet →

Mike Malloy – irländaren som nästan inte kunde dö

mars 11, 2015

Det var en gång en irländare som hamnade i New York. Han hette Mike Malloy och jobbade när han inte var redlöst berusad som brandman och mekaniker. Tyvärr var han så svår på spriten att han aldrig fick behålla sina jobb utan helt enkelt fick hanka sig fram så gott han kunde på ströjobb som att […]

Läs hela alltet →