död

Robban Broberg 1940–2015

av Lotten Bergman den 21 juli 2015

robbanbrobreg

Med penna i hand.

allt är en dröm
som en poet
ställer jag dikt
mot verklig-het och varm
är du i fantasin
här i min skrivmaskin
bär mej
poste restante
air mail
bort ifrån jante
par avion
med denna sång!
vill jag skicka dej ett brev men tyvärr
så har jag inget kuvert
adressboken har kommit bort å
jag har inget porto
varje gång som jag telefonerar
så får jag höra att du inte existerar

Ni vet hur man blir ledsen när de begåvade dör iväg med tidens hastighet och man har glömt att hylla dem? Så är det inte med Robert Karl Oskar Broberg – här i bloggen har han nämnts flera gånger under åren.

När budet med frånfället nådde hela Sverige i förmiddags var de blixtsnabba på SVT: redan strax efter tio kördes ett minnesprogram igång. Lite haltande på sina ställen med kvickt uppringda Robbanspecialister.

– Hej Stefan Sundström! Berätta hur du lärde känna Robban Broberg!
– Va? Känner? Jag kände inte honom, inte ett dugg. I så fall har ni ringt till helt fel person. Jag gillar’n bara.

Boken ”Robert Brobergs galleri finns det inga galler i” från 1992 ligger uppslagen framför mig. Det är 1,2 kg teckningar och handskriven text som är ganska svårläst och i långa stycken riktigt trist. Men så kommer ett gäng självporträtt som går från bl.a. Wilhelm Tellporträtt via Gotohellporträtt, Mjällporträtt, Senkvällporträtt och Shellporträtt till …

tratt_robban

… självpåträtt tratt …

I långa partier fantiserar han om hur han åker vespa med Chagall, Picasso och van Gogh och vad de hittar på och hur de river av en och annan låt mellan varven och så avslutar han allt med att detta hans påhittade möte inspirerade honom precis lika mycket som om det hade skett i verkligheten. Idéerna bara sprutar ur honom och någonstans har han en drivkraft att faktiskt genomföra sina planer och hugskott.

Den där vespan som han åker på (och som även nämns efter 25 minuter här), har en egen historia. Det var dans i Blå salen, och bland inträdesbiljetterna lottades en vespa ut. Robban och hans kompisar beslutade sig för att när vinnarlotten ropades ut, skulle han och polarna tjoa och skrika som om det var de som hade vunnit. Sagt och gjort – ”vinnare är 394!” följdes av ett himla hurra-ropande med unge Broberg i spetsen. Plötsligt kallades Robban upp på scenen för att ta emot vespan. Skamsen, men fylld av en euforisk buskänsla, lydde han – och fick order att ta fram sin entrébiljett … som visade sig vara just 394.

På väg upp på scenen sprack hans byxor och succén var ett faktum. ”Jag gjordes till åtlöjje [sic] och tappade ansiktet, men hellre det än att visa rumpan.”

vilkarattar_broberg

”Kill your darlings” hade en nutida redaktör muttrat här.

Som bekant hade Robban Broberg genom åren som flera andra artister olika egon:
1957–1968 Robban
1968–1974 Robert Karl-Oskar
1974–1982 Zero
1982–2015 Robert Broberg

Men vad ligger bakom den här artikeln om ”Roban”?

robbanbrobergtidning

Och så till min egen jagmöttelassierobban-upplevelse. För 1985 uppvisningsbuggade jag inför massa folk på KTH. Hedersgäst denna kväll var Robert Broberg, som hade synts på bilden nedan om …

robbanbroberg

… jag (till höger) inte hade haft en sån jättestor rosett i håret.

Enligt boken som jag fortfarande sitter och bläddrar i, har vi teckningslärarinnan Lilian Anselm att tacka för att det verkligen blev nåt av Robban Broberg. Innan hon kom in i hans liv ”funkade inte skolan för mej”, skriver han.

”I början var jag nog ett sorglöst och lydigt barn – men sen när man började bli medveten om skolans krav, puberteten, det s.k. yrkesvalet m.m. Då började jag känna mej väldigt osäker, vilsen, stängd, hindrad och inlåst.”

Men så kom Lilian och sa att det var okej att vara vänsterhänt och spretig, musiker i ena stunden och konstnär i nästa. Robban frågar sig:

”Vad hade (vänster-)hänt om dom hade tvingat mig att spela med höger? Hade det blivit några låtar då?”

Låtom oss skicka en tacksamhetens tanke till alla lärare som förstår att se begåvningarna när de står där och spretar.

Sista ordet får Robban själv – sista uppslaget i boken.

hejnurobban


 

Fast nu kom jag på att jag inte kan undanhålla er länken till The Pling Plong Show. Baowaoing!

{ 39 kommentarer }

Mike Malloy – irländaren som nästan inte kunde dö

av Lotten Bergman den 11 mars 2015

Det var en gång en irländare som hamnade i New York. Han hette Mike Malloy och jobbade när han inte var redlöst berusad som brandman och mekaniker. Tyvärr var han så svår på spriten att han aldrig fick behålla sina jobb utan helt enkelt fick hanka sig fram så gott han kunde på ströjobb som att sopa gator och putsa likkistor. Han hade inte någon familj och – vad det verkar som – inte några verkliga vänner.

Detta hände när arbetslösheten i USA låg på runt 50 % och lönnkrogarna och hembränning och andra förfärligheter definierade den stora depressionen, som sägs ha nått sin absoluta botten precis när Mike Malloy hade som svårast att dö: under det första kvartalet 1933.

speakeasy_malloy

Det här var Mike Malloys favoritlönnkrog.

Denne Mike Malloy var 50–60 år och mycket sliten. Han hade ett grått, fårat ansikte, små, rödsprängda ögon, illasittande och smutsiga kläder – men var en glad gamäng när han väl fick ett par supar i sig. När han en gång satt på krogen (eller en s.k. speakeasy som var en illegal krog som från gatan bara såg ut som en stängd affärslokal) och sånär trillade ner på golvet eftersom någon hade spritförbarmat sig över honom, kom fyra andra dryckesbröder på en lysande idé.

De fyra – som hette Marino (ägaren till krogen), Pasqua, Kreisberg och Murphy – skulle köpa tre olika livförsäkringar på Mike Malloy och snabbt se till att han söp ihjäl sig så att de kunde utkvittera pengarna från försäkringsbolaget. Hälsoundersökningen gjordes på en frisk stand-in, eftersom Malloy ju oftast inte kunde stå på egna ben och inget försäkringsbolag hade velat försäkra honom i egen hög person.

malloy

Det här är Anthony Marino, men i väldigt många källor står det att det är Mike Malloy himself. Det kan det inte vara (som ni strax ska förstå) eftersom bilden togs den 12 maj 1933.

När de fyra männen hade fått Malloy att skriva under försäkringspappren (precis som de gör i filmer genom att först dricka massa dålig sprit och sedan hålla för texten och påstå att det han skriver under är något helt annat än det är), satte de igång att ta livet av honom.

Men det var inte så lätt.

Efter en månads supande, kände de fyra att det kostade lite väl mycket att hålla Mike Malloys takt. Dels mådde de inte bra av det, dels var det dyrt – hur kass spriten än var. Mike Malloy mådde däremot som en prins; han hade fått rosor på kinderna och solsken i blick och eftersom han hade fått tillgång till en madrass i ett hörn inne på krogen, sov han bättre än på flera år.

De blivande försäkringsbedragarna beslutade sig för att skynda på processen och började ge Mike Malloy mat, som t.ex.

  • dåliga ostron som restauranger hade ratat
  • ruttna sardinmackor
  • smörgåsar med järnfilspån i
  • matportioner med glasbitar i.

(Eftersom jag har en kompis som är rättsmedicinare, vet jag att berätta att de ju skulle ha spetsat Mike Malloys mat med hårstrån i små, små bitar. De perforerar snabbt tarmarna så att man dör av inre blödningar.)

Det som hände då, var att Mike Malloy gick upp i vikt. Han älskade maten och sina nya vänner och bad bara om påfyllning och rekommenderade dem till och med att öppna restaurang och där servera dessa delikatesser. Efter ytterligare några veckor försökte de fyra allt mer frustrerade männen ta livet av Mike Malloy genom att supa honom full, placera honom naken utomhus en fryskall natt, hälla fem liter vatten över honom, täcka honom med snö och lämna honom där för att dö. Mike Malloy vaknade i gryningen, ruskade av sig istäcket och snön och begav sig till krogen.

– Ni anar inte vad som hände inatt! Jag vet inte hur det gick till, men jag blev av med alla mina kläder! En whisky, tack!

Han blev inte ens förkyld. Däremot fick han tydligen en gammal kostym av en dam som inte tyckte att det var lämpligt att han vandrade omkring alldeles naken mitt i vintern.

Då tog de frustrerade männen till drastiska metoder och införskaffade kylarvätska, som de kallade ”en ny sorts drink”. Malloy svepte glaset, föll ihop medvetslös, men vaknade en timme senare och bad om mer. Det fick han. Under de följande dagarna fick han så mycket kylarvätska han ville – och dessutom terpentin och hästliniment kryddat med råttgift.

En annan listig plan var att låta en taxichaufför köra över Mike. Det funkade bra … efter ett par försök där Malloy lyckades hoppa undan. Han föll slutligen i gatan, backades för säkerhets skull över av taxichauffören, fick hjärnskakning och bröt ett nyckelben och hittades strax därpå av en polis som körde honom till sjukhuset, där han plåstrades om så att han ett par veckor senare kunde gå hem till krogen igen.

Så äntligen – två månader efter att mordförsöket hade inletts – lyckades Marino, Pasqua, Kreisberg och Murphy; de hällde Mike Malloy full med träsprit och när han var medvetslös släpade de in honom i ett rum (som de hade hyrt just för detta ändamål) där de gasade ihjäl honom med en gummislang från ett gasrör i väggen.

mikemalloysdeathroom

”Gasljusröret” är markerat med en pil. Och ja, det här är verkligen en bild på rummet där Mike Malloy till slut dog.

Efter att ha fixat så att en läkare skrev ”alkoholförgiftning” på dödsattesten, såg Marino till att Malloy snabbt begravdes. Försäkringsbolagen misstänkte inget utan betalade ut pengarna, men började fatta misstankar när de med ljus och lykta fick leta efter de fyra männen när en extrautbetalning skulle göras och det visade sig att två av fyra satt i fängelse för ett annat (misslyckat) försäkringsbedrägeri.

Dessutom var ju den här historien om den oövervinnlige Mike Malloy så bra att rykten om honom och de fyra började gå. Polisen blev intresserad, liket grävdes upp och undersöktes och fanns vara i fantastiskt gott skick trots att flera veckor hade gått sedan begravningen. (Koloxiden fungerade tydligen lite konserverande.) Och den här otroliga historien fick ett (för amerikaner i alla fall) logiskt slut.

Trots att de fyra mördarna både skyllde på varandra och andra och inte riktigt mindes hur det hela hade gått till, befanns de skyldiga till mordet på ”Mike the Durable”och dömdes till döden.
[feel free to insert ett antal olika olämpliga skämt om hur detta trots allt lyckades på första försöket och så vidare]

spritbrunn

Spritförbudet illustrerat av ett helt fantastiskt foto.

Här är historien, lite komprimerad och berättad av Stephen Fry i QI 2011:

{ 58 kommentarer }

Fel, fel, fel!

av Lotten Bergman den 30 augusti 2014

… är ju den givna rubriken idag. Brasse, brassa, mandelmassa.

brasse-brnnstrm-01

Jag ber att få citera Brasse Brännström (1945–2014):

– Uh. Va?

Tjugotvååringen skickade mitt i natten detta fantastiska sms till mig:

brasse_femmyryr

 

Därför ska jag faktiskt hedra Brasse genom att fortsätta detta inlägg med andra saker som är fel. Fel, fel, fel! Jackpotstrippel i negativism!

1. En artist
En av komediföreställningarna som jag såg igår var fel på ett underligt sätt. Det var en svensk artist som var ohyggligt begåvad på alla sätt och vis, så där så att man tänker ”den här begåvningen tar ju aldrig slut, männschan kan ju allt!”. Samtidigt som den fullsatta salongen tjöt av skratt och ovationerna till sist blev stående, kände jag bara ett stort obehag för personen och det som sades på scen. Ryyyyyyys, liksom. Är det det som kallas antipersonkemifeelings? Alltså blev det fel, fel, fel.

2. En annan artist
Det finns ett fyrmannagäng här i Lund som jagar autografer. Det är vuxna, trevliga män i sina bästa år. De har små, fina autografblock och de jagar ibland i flock, ibland som singlar. Alla här på Lund Comedy Festival har varit alldeles förtjusande och skrivit autografer till alla.

autografjagare

De fyra autografjägarna utanför Grand Hotels entre, där mannen längst bort nyss fick Bill Baileys signatur i blocket.

Jag tog på mig intervjuarminen och approcherade dem med lite small talk. Efter en stund kom vi in på favoritämnet.

– Vad säger de till er när ni ber om autograf?
– De säger ”jaaaaa!” och så skriver de och pratar om vädret!
– Så alla är trevliga?
– Ja! Jätte!
– Någon annan som är trevlig?
– Petra Mede! Ojojoj! Men det finns en vi inte talar om.
– Finns det?
– Ja, han är så otrevlig att det inte finns någon otrevligare.
– …

Här valde jag att vara tyst och vänta på det eventuella avslöjandet. Man ska ju vara snäll även mot otrevlingar och inte en hyena som sprider förtal. (Vilket jag strax kommer att göra.)

– Vill du veta? Okej. Per Morberg.
– Jaha …?
– Han sa ”Väx upp, barnrumpa” till mig. Så säger man väl inte?
– Nej, verkligen inte.
– Och till mig sa han ”Din lilla skit”.
– Och till mig bara ”Neeeeeej”.

Fel, fel, fel, herr Morberg!

3. En servitör
waiterNär man klockan 23:05 går in i Grand Hotels i Lund restaurang, möts man av en skylt där man anmodas vänta på serveringspersonalen som ska peka en i rätt riktning. Tiden går och man börjar flacka med blicken och dra sig mot en hög menyer som ligger på bardisken. Man börjar pilla och peta lite och dregla lite. Så dyker plötsligt en till synes nyvaken servitör (kan ha varit fel titel på honom, han kan ha varit floor service manager eller kanske food and beverage manager).

– Hej, ett bord för tre? sa vi med en (hungrig) mun.
– Ja, så här sent kan ni faktiskt … (svepande hand över lokalen) … sitta var ni vill.
– Eh …
– Alltså, det  finns ju lediga platser överallt.
– Öh … men skylten sa …
– Jaså. Ja, den ska jag ta bort nu.
– Okej, då tar vi tre menyer och går till det däääär bordet? sa jag med en frågande blick på servitören eftersom jag fortfarande satt fast i invänta serveringspersonalen-träsket.
– Nä alltså. Köket är stängt.
– Köket är stängt?
– Ja. Klockan är faktiskt efter elva.
– Men …

Vi hade förstås inga argument.

  • ”Men vi är ju hungriga” biter liksom inte.
  • ”Men kan du inte svänga ihop en liten omelett” hade kunnat orsaka slagsmål och stämningsansökan.
  • ”Men hon där har stått på scen och sjungit opera hela kvällen och är jättehungrig och nere på Rivieran kan man faktiskt beställa mat även efter midnatt och hur tycker du att vi ska klara hela långa natten på blott champagne?” hade inte ens formulerat enligt retorikens alla lagar varit särskilt övertygande.

– Kocken har faktiskt gått hem. Klockan är faktiskt efter elva. Men vi har friterad svål i baren.

Du kan va en friterad svål! (Sa jag inte.) Fel, fel, fel – restauranger ska vara öppna när jag är hungrig!

Men här har vi rätt, rätt, rätt!

{ 36 kommentarer }

Det var sannerligen märkligt (eller inte)

av Lotten Bergman den 19 april 2014

Jag hittade på runeberg.org (rekommenderas varmt) den här rubriken:

Skärmavbild 2014-04-19 kl. 23.57.56

Och gissa nu vad det var som var så märkligt med dessa utlandsdödsfall. De märkligare dödsfallen beskrivs på detta vis:

Konstantin, exkonung av Grekland. F. 1868. Uppsteg på tronen 1913. Tvangs i juni 1917 att jämte sin äldste son, kronprins Georg, gå i landsflykt och överlåta kronan till den yngre sonen Alexander. Sedan denne dött 1920 kallades Konstantin efter folkomröstning att ånyo bestiga tronen, men redan efter två år tvingades han efter de grekiska nederlagen mot Turkiet att åter gå i landsflykt.

14/1. Alexandre Ribot, f.d. fransk konseljpresident. F. 1842. Var chef för tre olika ministärer under åren 1892–95. 1914 var han under tre dagar chef för sitt fjärde kabinett och 1917 för sitt femte. Under världskrigets första år var han finansminister i Vivianis kabinett.

14/1. Frederic Harrison, engelsk författare. F. 1831. Grundade 1880 det engelska positivistsamfundet och har i England utvecklat Gömtes filosofi i en rad arbeten. Kommenterade ännu under sina sista levnadsår händelserna i en serie essayer.

22/1. Max Nordan, tysk författare. F. 1849 i Budapest. Tog sedan mitten av 1890-talet verksam och ledande del i zioniströrelsen.

1/2. Ernst Troeltsch, geolog och filosof, f. 1865. Hans avhandlingar på den äldre protestantiska teologiens område betecknas som banbrytande. Den extremt radikala position, han intog, och den nyprotestantism, han företrädde, frånkändes av hans motståndare karaktären av kristen religion. Under de senare åren verkade han som professor i filosofi vid Berlins universitet.

10/2. Wilhelm von Röntgen, tysk fysiker. F. 1845. Upptäckare av X-strålarna (1895). Belönades vid första Nobelprisutdelningen 1901 med priset i fysik.

18/2. Rasjin, känd tjeckisk politiker. Finansminister. Genomförde deflationen  i Tjeckoslovakiet 1922. Dog av skador efter ett attentat mot honom.

Nu har ni kliat er i huvudet, skakat på detsamma, frågat nära och kära om råd, läst alla texterna ovan tre gånger, googlat gubbarna, följt länken, kokat en kopp te, klämt en burk sardiner som sägs göra alla lite mer klartänkta och dessutom sovit lite grann.

Svaret är att de ju alls inte är märkliga. Och att hu, vad jag fick er att slösa bort tid på att fundera helt i onödan. Dödsfallen är värda att att läggas märke till ity de är remarkabla och anmärkningsvärda (nåja) – de drar helt enkelt till sig uppmärksamheten.

Denna betydelse av ”märklig” är sannerligen inte vanlig längre. Håller ni med mig om att det numera är blott betydelserna egendomlig, märkvärdig, besynnerlig, underlig och konstig som gäller? Och har ni möjligtvis fler ord av den här typen – sådana som man inte längre kan använda som man gjorde ”förr”? (Fri definition av ”förr” råder.)

Märklig sko.

Märklig sko.

Märklig hatt. Eller frisyr.

Märklig hatt. Eller frisyr.

Märkliga framhjul.

Märkliga framhjul.

swmad79005 kopia Uppdatering med Svenska MAD:s upplaga med konstigabilar-tema eftersom kommentatösen Agneta uti Lund är gift med kreatören till bil(d)en. Och ser man på, 6:25 motsvarar i dagens penningvärde ungefär 23 kronor, vilket jag måste säga verkar överkomligt.

{ 54 kommentarer }

Pausmus …

april 4, 2014

(Känsliga läsare varnas. Här följer ond, bråd död och bilder därpå. Men i morgon är en annan dag.) Jag är inte rädd för spöken ormar mörker döden clowner misslyckanden cocktailpartyn. Jag är helt enkelt en orädd person. Som är lite skraj för telefoner, men den rädslan är så liten numera att den går att jämföra […]

Läs hela alltet →

Att fara omkring med ett lik i bilen

augusti 25, 2013

I Weekend at Bernie’s släpar två killar omkring på ett lik som av någon filmatisk anledning inte faller i bitar eller ens läcker. I Ett päron till farsa dör tant Edna så olämpligt att Chevy Chase måste ha med henne på semestern. Och nu är vi med i släpapådöing-klubben. Igår morse inleddes vår spontanresa till […]

Läs hela alltet →

När jag äter antiinflammatorisk medicin blir jag lite personlighetsförändrad

juli 31, 2013

Förändringen består i att jag i allt högre grad håller intervjumonologer med mig själv. Det är inget nytt i och för sig, men nu är jag väldigt fokuserad på meningen med livet varför just jag finns att det ju regnar hela tiden att jag aldrig, aldrig ska få amma ett litet barn igen att pfah, det är […]

Läs hela alltet →

Hur vill ni begravas?

mars 28, 2013

När jag dör har jag egentligen bara en önskan: begrav mig inte levande. Fru Decibel berättade häromdagen om en avlägsen släkting, vars tioårige son nyss dog i cancer. Jag kan inte ens ana vidden av denna hemskhet, men av begravningsförberedelserna kan man se att föräldrarna nog gör det bästa av situationen. De ber om ursäkt […]

Läs hela alltet →

Här är det rätt dött

juli 21, 2012

Egentligen skulle jag kunna blogga så här, bara: Välkomna! Vad har ni gjort idag? Jag har kört traktor. Och så skulle alla kommentatorer rusa in i kommentatorsbåset och så skulle vi liksom sutte vi runt en lägereld bara ha jämfört de senaste rapporterna om våra kära fiskgjusar, som gör att denna vädermässigt bedrövliga sommar faktiskt […]

Läs hela alltet →

Dööööööden

februari 23, 2012

Jag är uppe mitt i natten (vid halv två-snåret) och läser tidningarna. Förr satte jag mig vid köksbordet, prasslade med jättestora tidningssidor och frös om fötterna, tofflade omkring lite här och där, kokade lite mjölk och tittade i taket. Numera slår jag bara upp datorn och ligger kvar i sängen och fryser inte någonstans – […]

Läs hela alltet →