Den där numera bedrövliga Volvon som föddes 1987 har
gått alldeles på tok för många mil
hål i golvet (alla plastmattorna flyter omkring om man kör i spöregn eller vattenpölar)
dörrar som bara kan öppnas inifrån
ett innertak som vilar på passagerarnas huvud
en baklucka som ingen vill öppna eftersom det där ligger ett lik (eller en liter mjölk) och ruttnar.
Biltaket var sargat redan 2008 …
I förra kommentatorsbåset fick jag allehanda länkar och råd samt anvisningar till min hjälp, men faktum kvarstår: det här projektet att köpa bil är för mig som att be en dyslektiker korrläsa en text, en enbent dansa en jigg och en man köpa bh till sin fru. Slutresultatet blir förmodligen inte riktigt perfekt.
(Kränkthetsbrasklapp: ursäkta, alla dyslektiker och enbenta samt män. Jag bara skojar.)
Faktum: Innan helgen är slut ska vi ha hittat en ”ny” Volvo kombi för max 16 000 kr – som inte går sönder på ett bra tag. Fråga: HUR gör man för att hitta en ”ny” Volvo kombi som inte går sönder på ett bra tag?
Fast egentligen vill jag ju köpa en sammetsklädd skåpbil från 1980 …
Faktum 1:
När Bergmans behöver köpa ny dator, gör Bergmans det. Klicketiklick, svid i plånboken, tjoff, färdigt, dra av skyddsplasten och sucka lyckligt.
Faktum 2:
När Bergmans behöver köpa ny bil, gör Bergmans inte det.
(Jag tar om oss i tredje kollektiv person eftersom det här ju är pinsamt och jag egentligen inte vill kännas vid det.)
Bilar som vi har ägt ihop har jag berättat om förut — och även bilar som jag skulle vilja äga. Vår värsta bil var den första – limegulgrön Peugeot 506 utan stöt- och ljuddämpare men med hål i golvet, köpt 1990 för 10 000 kr. Vår bästa bil var Potemkin-Volvon, som bara var 13 år när den kom till oss år 2000 och då hade levt ett lugnt bankirliv utan barn och allt som därtill hör. Det är den bilen som nu ser ut så här …
… på insidan och …… lite allmänt så här på utsidan …
Vi har en yngling till bil också – Toyotan som föddes i mitten av 90-talet och som har genomgått fler plastikoperationer och hjärttransplantationer än vi kan räkna till.
Ni skulle se kamremmen – den lyser som av guld!
Eftersom vi kör omkring dyrbar last (ergo barn) och ibland inte ens kan hjälpa till när basketspelare ska köras till Norrköping (det finns inte ens riktiga säkerhetsbälten i mitten i baksätet) och vi lägger enorma pengar bara på lagning, anlitade vi en bilmeckarkille som bulvan: Joel, 22 år. (Vi känner honom sedan 13 år och litar på honom, vilket det sägs att man ju ska göra när det kommer till bilaffärer.)
Joel fick leta upp lämpliga objekt till oss, ringa till ägarna och höra sig för och dessutom följa med när det var dags att åka och sparka på däcken. (Eller som han gör: tar fram ficklampa och klämmer på bilarnas tonsiller.)
Vi var helt överens om att det som skulle köpas var en Volvo och inget annat än en Volvo och att 1999 var ett bra år. Varefter vi köpte en Saab 9-5 från 2000, som vi ska kalla Adonis. Eller som jag helst uttrycker mig:
– Vi har köpt en blå bil med dragkrok! Och Wunderbaum!
Lukten heter alltså ”New Car”, men påminner om rakvatten.
Bilmeckar-Joel vet att om man prompt ska köpa Wunderbaum, är ”amerikansk gran” att föredra, för den luktar underligt nog av mild vanilj. Han berättar gärna om sina bilköp och om hur hans kompis köpte en bil som hade så lite stoppning kvar i dörren att det drog halv storm inne i bilen, hur tillstängt allt än var. Framför allt hittade han bara positiva fel med den här nybilen – alltså sådant som egentligen inte spelar någon roll. Vem behöver väl en display för radion?
Joel har i tre år försökt få ändan ur och köpa en dator. Under samma tid har han köpt åtta bilar och sålt sex av dem samt investerat i en motorcykel. Vi ska försöka skapa en klon av oss eftersom det borde bli den perfekta människan.
För 19 år sedan körde jag i ungefär 2 km/h in i en extremt skör vägnamnsskylt som började luta. För 15 år sedan krockade jag i 70 km/h med en stolpe så att ena backspegeln skalades av. I onsdags krockade jag lite med en bil som måste ha varit gjord av äggskal, men som såg ut som en äggula.
Här har vi problemkorsningen, som är en fyrvägskorsning med en påhängd y-vägsdelning, kryddad med cykelvägar. Jag har redan här ritat in våra respektive vägval så att ni ska förstå.
Det kanske ska tilläggas att det röda inte är blod.
Men ack. Det är ju sommar på bilden. Hur ska ni då kunna förstå, vara deltagande och igenkännande? Nä, det blir till att gå ut och fotografera.
(Fotograferingspaus. Hissmusik hörs i fjärran. Någon sätter på kaffe.)
Såja. Jag har nu på ett synnerligen pedagogiskt sätt på den nytagna bilden nedan ritat in den gula krockbilens sneddning i kurvan.
Ärligt talat tror jag att nästan alla sneddar på det här sättet. Men ni ser att man inte anar vad som komma skall ungefär vid pilen?
Nu tänker ni er att jag kommer där bakom kröken. (Bilen är 26 år gammal och går som en moraklocka: tungt, stabilt, pålitligt och med ett himla mäcklande. Den är på väg att klassas som en sekruttbil bara för att den är så bedrövligt ful med vattenfyllda blinkrar och nedsjunket, fransigt innertak.) Då dyker den där äggulan upp som gubben i lådan.
Gubben i lådan? undrar ni. Jo. Ur den där rutiga lådan i bakgrunden dök ju gubben upp – gestaltad av Carl-Gustaf Lindstedt.
Jag – som körde i ungefär 15 km/h – bromsade lite lätt. Den gula tvärnitade, tror jag. I 10 km/h respektive 15 km/h krockade vi så att ett THUD utan utropstecken hördes säkert … ett par meter bort.
Min skugga, min bil, den gula bilens plastkarossbitar och ett eventuellt bromsspår. (Bilden är alltså tagen när den gula bilen hade åkt iväg. Annars hade den varit osynlig.)
Vi klev ur våra respektive bilar och följande helt sunda och logiska dialog ägde rum mellan mig och den gula bilens ägare:
– Hej … du tog kurvan lite snävt, kanske … sa jag.
– Ojojoj, det är vinter och halt, svarade kvinnan i den lilla gula bilen.
– Vi må… du har försäkring, antar jag?
– Jajajaja, jag vem du är, vet var du bor, därborta i stora huset. Du har så många barn.
– Ja, just det. Är du ok?
– Det är vinter! Jag kan komma hem till dig och så kan vi …
– Ja, det blir bra. Kom hem till mig ikväll så skriver vi på alla papper som behövs! sa jag klämkäckt som en äppelkindad Anderssonskans Kalle.
– Ja! Ojojoj.
– Vad bra att vi inte är arga!
– Ja! Det är ju så kallt och vinter!
– Ses ikväll hemma hos mig då! Du är glad och jag är glad!
– Hejdå!
– Hejdå!
Och så åkte hon iväg.
Min bil hade krossade blinkerlampor. Den gula bilen hade ett badbollsstort hål på bakre stänkskärmen. Jag plockade upp några bitar och sa högt och tydligt VAAAAAAAA? eftersom jag i min lilla bubbla och skyddade verkstad inte hade den blekaste aning om att moderna bilar görs av samma material som avocadotråg.
Exhibit A and B.
Den brännande frågan är nu hur det gick när vi skrev på pappren och om vi var överens om skuldfrågan samt om det hela var trevligt, eller hur?
Men det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem!
Ibland sitter vi till mans och pokulerar om nutiden och dåtiden och kommer överens om att det hade varit skönt att slippa välja. Att slippa skolval, elbolagsval, bankval, kanaldistributörsval och nästan även riksdagsval. Vi gnölar om modern tekniks krångliga funktioner och enas helt enkelt om att det var bättre förr.
Alla parkeringsbiljetter tar evigheter att byta. Och inga slantar har jag i fickan.
Jag föreläste i tisdags i Alvik – som ligger i Stockholm enligt mig, men enligt kännarna är det en förort utanför tullarna som ligger i … Alvik. Jag råkade först sluddra på tangenterna och köpa TVÅ sms-biljetter till tunnelbanan, vilket är precis så irriterade som man kan tänka sig. (Allt som man inte kan skylla på besvärande omständigheter utan bara sig själv, är extremt störigt.)
Jag var helt solo med mina två t-banebiljetter.
I rulltrappan spillde jag dyrkaffe på en plötsligt väldigt arg man och dessutom kunde jag inte svara på vad klockan var när en liten kille frågade eftersom min telefon dog – förmodligen av sms-biljetts-chocken.
Och så var det ju det här med datorn. När mina föreläsningar om det svenska språket och skrivreglerna startar, är det som en nedräkning inför Apollo 11:s avfärd. Jag har liksom planerat. Jag vet vilka knappar jag ska trycka på och vilka frågor jag kommer att få. Om datorn då inte är kompatibel med föreläsningslokalens datorkanon, uppstår problem. Trestegsraketen snubblar redan på ett, liksom.
Och det är nu vi kommer till pudelns kärna: det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem! (Ja, jag upprepar mig. Det är ett stilistiskt grepp. Ah, strunt samma.)
Jag försökte fixa datorproblemet, bad personalen fixa datorproblemet och ringde sedan min djefla man och bad honom att på distans fixa datorproblemet medelst trolleri. Men nej. Det var bara att gilla läget, ta bollarna på volley och krydda med en och annan klackspark.
Och på tunnelbanan mot Centralen igen var jag verkligen inte ensam.
Nog om detta, för nu dyker nästa problem upp.
Gamla Kexet (f. 1987) lider av allehanda krämpor och måste fräschas upp lite. Vattenpumpen gick sönder under resan från Lund i måndags, oljefiltret och tändstiften behövde bytas och banne mig är det inte nåt skumt i växellådan också. Och vem ska fixa detta?
Ehum. Trarajdiraaaa. Det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem! (Ni ser, stilistik och upprepning is my middle name.)Här är den gamla vattenpumpen när den nya hade kommit på plats.Och här är kalsongerna som någon måste ha glömt i nedre högra hörnet av motorutrymmet.
Dessutom har sekruttbil nr 2 (f. 1997) fladder i bromspedalen och rassel i avgasröret, medan luftavfuktaren i källaren har damm i motorn medan källarfläkten har fukt i luftrören. Det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem!
Och så var ju sockret slut i affären.
Men. Äsch. Det är många grejer på en plog också – och jag slipper i alla fall att stoppa strumpor. Idag (torsdag) ska jag föreläsa i Göteborg och i väskan har jag inte bara min nya dator, utan även en lånad, gammal trotjänare. Håll tummarna nu för att sms-tågbiljetterna anländer som de ska och sladdarna är på plats samt att tåget kommer fram i tid.
Fotnot
Jag förstår att ni är imponerade över att jag på egen hand bytte oljefilter, vattenpump och tändstift. Var inte det – det var inte jag som gjorde’t. (Det är då själva tusan vad få problem jag kan lösa på egen hand.)
Toyota-tänk är bra, om jag har förstått saken rätt. Det är inte som i ”Jävla skitsystem!” utan precis tvärtom: allt som görs med baktanken ”vi ska skapa värde åt kunden” är bra.
Sådant som inte är bra för kunderna är t.ex. SJ:s sajt, fjärrkontroller en masse framför digitala tv-apparater (som dessutom är bra mycket segare än för 15 år sedan) och att hamna på plats 26 i telefonkö när man vill göra en polisanmälan. (Om man nu kan kalla sig kund hos polisen …)
Några av våra fjärrisar.
Under många år kunde jag när jag handlade via Ica-kortet knappa in mina uppgifter medan personen i kassan plipp-pep mina varor. Sedan kunde jag gå till varorna och packa dem medan plipp-pipande fortsatte. Himla effektivt: vi jobbade båda två. När kassören var färdig och sa ”574 kronor” sa jag ”du kan okeja” och så fortsatte jag att packa. Kvittot slängde kassörerna så gott det gick mot mitt håll efter att de hade okejat och så blev jag färdig och gick.
Sedan en tid tillbaka går inte det.
– Niohundrasjuttien kronor. (Det har förstås blivit lite dyrare.)
– Du kan okeja. (Jag packar vidare. Packelipack.)
– Det kan jag inte. (Sitter sysslolös.)
– Kan du inte? (Jag slutar packa.)
– Nej, jag når inte till knappen. Den sitter däääär. (Sträcker sig och når verkligen inte.)
– Men så knasigt. (Jag rör mig mot den onåbara ok-knappen.)
– Mhm. Och du måste ta kvittot också. Det kommer däääääär. (Sträcker sig och når verkligen inte.)
Gagnar detta kunden? Nope.
Man kan också jämföra med hur man nästan alltid måste rabbla sin anamnes till massa olika personer när man hamnar i vården. Eller om man har fyllt i en blankett fel så att blanketten åker skytteltrafik mellan adresser.
Inte bra. Och ”inte bra” heter på Toyota-språket muda. Som illustreras så här ungefär:
Här har vi nu dagens oh the irony-muda: när jag ringer till just Toyota för att fråga när jag kan lämna in bilen som tjuvarna slog sönder i fredags. If har hjälpt mig med telefonnummer till ”Toyotacenter Metro Autogruppen” i Eskilstuna.
När man ringer svarar en väldigt automatiserad och syntetisk röst att jag väl vet att det går att beställa tid på nätet? Omedelbart tänker jag ”NEJ” – eftersom jag själv har valt att ringa.
Sedan får jag en farlig massa val — men eftersom bilen har både plåt- och glasskador kan jag inte välja. Alltså trycker jag på ”9” för att komma till telefonist. Väl hos henne förklarar jag vem jag är och att jag inte vet vart jag ska vända mig. Hon säger ”öööööööööööh” och funderar ett tag och fortsätter ”men vart vill du komma då, till Haninge eller Södertälje eller Kungens Kur…?”. Jag svarar att jag vill till Eskilstuna eftersom jag bor i Eskilstuna. Och jag ju ringde riktnumret som vanligtvis leder till Eskilstuna.
Hon kopplar mig.
Då hamnar jag i verkstan i Eskilstuna och får rabbla informationen igen. Mannen där är trevlig och glad men kan inte svara på när de kan ta emot bilen utan ber att få återkomma om en liten stund. Så jag lämnar mitt telefonnummer (för det kan han inte se på sin telefon).
Han ringer en liten stund senare och säger att jag kan komma när som helst.
Muuuuuuda.
Jag är förstås beredd att dra in de förkättrade rullgardinerna i jävlaskitsystemtänket kontra Toyota-tänket, men jag anar att de är lite för analoga. Men nu till er: berätta om era jävla skitsystem så ska vi se till att förändra världen!
Reprisbild på modern rullgardin utan snöre. Fast här har jag hängt upp snöret. Som är av lite längre ner.
Inte den simplaste, inte den snabbaste — men den trevligaste turen, tror jag.
När vi igår körde den 24 år gamla sekruttbilen (som funkar jättebra) Skåne–Sörmland och jag insåg att det var en ovanligt allittererande resa, höll jag på att svänga in till Väla och Vara bara för anfangerna skull.
Av oss fyra i bilen hade dessutom tre trasiga telefoner med oåtkomliga kartor, uppslagsverk, livsviktiga Facebook-uppdateringar och sms som ju skulle ha underlättat kommunikationen när vi
blev tvungna att köra jättelångt söderut från Viken och svänga av vid Väla för att kunna ta oss norrut
inte hittade Bockstensmannen i Varberg
kom ifrån varandra i Vänersborgs enorma centrum.
(Verklighets- och faktakontroll nu innan båset går i taket av telefontrasslet. En av Iphonarna hade tappat laddningssladden under natten, en annan är av första modellen och seg som sirap pga. ett fotobibliotek som motsvarar Alexandria i storlek och både den första och den tredje brukar faktiskt kunna laddas via bilens laddare i cigg-uttaget, men var plötsligt inte kompatibla.)
Jag är helt ense med er alla om att forna tiders kartböcker var bra att ha. Och att man kan läsa på skyltar. Samt att invånarna i en stad oftast kan svara på frågor om körriktningar. Framför allt håller jag med er om att jag håller på att bli lobotomerad när jag lutar mig mot Iphonen och tappar sans och vett bara för att den stundom lämnar mig i sticket.
iken lämnade vi i stor stil och med en packning som hade kunnat klä ett helt kompani. Med bilens alla fönster öppna (ingen luftkonditionering, nej) och Hotel California i radion samt endast en liten guidebok till hjälp, kändes det verkligen som 1976. Vansinnet i att åka ända ner till Helsingborg för att effektivast komma in på E20 mot Göteborg irriterade mig såpass att barnen i fortsättningen har fått tillstånd att vid alla framtida irritationsmoment säga:
– Men det är inte lika irriterande som att köra söderut för att kunna komma norrut, mamma.
arberg anlände vi till vansinneshungriga, varma … och vilse. Liksom t.ex. Eskilstuna har Varberg haft otur med vägen som leder in till centrum: det ser bedrövligt trist ut med fabriker, industrier och köpcentrum. (Men sedan blir det fint!) Dessutom är det fullständigt omöjligt att komma fram till museet med Bockstensmannen. Överallt finns det skyltar till radiostationen Grimeton – ingenstans nämns Bockstensmannen. Kanske är det ett dassigt museum som staden inte vill att vi besöker?
Men vet ni att Varberg har ett oerhört vackert varmbadhus? Jag tvärnitade utanför, ställde bilen på trottoaren och sprang in för att be om en informationsfolder – som de inte hade. Istället bjöds jag in att ta egna bilder inne i det allra heligaste som var bland det vackraste (och varmaste) jag någonsin gått in i. Huset är från 1925 och inte nog med att informationsfolder saknas – Varmbadhuset har ingen artikel på Wikipedia! (Vem fixar?)
Varbergs vackra varmbadhus. (Med badande karl.)
Vi kom efter en timmes letande i närheten av museet, men då fanns det absolut inte en enda parkeringsplats ens en kilometer från entrén och bilen kokade just då på både in- och utsidan. Så vi tog en pizza och besökte (den öppna!) kyrkan istället.
Skateboardparkering i vapenhuset i Varbergs kyrka. (Orsaken ses i bakgrunden.)
änersborg tog vi sedan en avstickare till för att gå på det fantastiska Vänersborgs museum: Sveriges äldsta museimiljö! Jag såg framför mig dammiga hyllor, gulnade lappar och gjutjärnskolonner samt knarriga trappor. Men. Ack. När vi väl kom fram, hade museet stängt — fast vi är ju så vana vid detta att vi istället som vanligt styrde kosan mot kyrkan.
Men kan ni tänka er. Den var stängd!
I ett område vid Vänerns strand – Skräcklan – träffade Nittonåringen på två kursare från Lund, varför jag, Elvaåringen och Sjuttonåringen roade oss storligen inne på affärsgatan:
”Nu skulle vi haft plommonstop på oss.”
Och det var ungefär då vi fick användning av forna tiders mötesteknik:
– Vi ses vid bilen om en kvart, sa jag.
– Men jag har ingen klocka, sa ett barn.
– Inte jag heller! sa ett annat barn.
– Och inte jag! sa ett tredje barn.
– Min är nu 16:42. Kolla på kyrkklockan: den är ungefär kvart i fem, förklarade jag tålmodigt.
– Så när din är 16:57 och kyrkklockan är ungefär fem, ses vi.
– Japp. Men var ställde vi bilen?
– Ditåt. Eller där. Vänta.
– Men om jag står hääääääär ser jag ju inte kyrkklockan.
På något sätt lyckades vi trots allt sammanstråla igen för att ta oss hela vägen hem till Sörmland – och det med endast några kaffestopp och hamburgare i Laxå, där de förresten har en godisakut som vilket passade vårt bilhumör perfekt.
Akutingång! (Stängd. Hm.)
elefonerna som trilskades ska nu laddas och lagas. En vettig kartbok ska inhandlas och kommande bilresor i fortsättningen planeras noggrannare vad gäller museernas öppettider och … och … eller kanske inte ändå. Jag gillar verkligen de här lite Nils Holgerssonska, underbara resorna. Jag är som en lite förvirrad Akka, bara.
… nu ska jag berätta om en nästan helt vanlig måndag.
När min djefla man låg och skrek av smärtor försökte jag göra sådant man inte gör när ens djefla man ligger och skriker av smärtor.
Först åt jag frukost, men blev skrämd av något bakom brödlådan.
– Buh! Visst blev du jättejätterädd, mamma? Jättejätterädd?
Sedan blev jag åthutad via en irriterad Sjuttonårings lapp.
”Nästa gång det ligger ostkanter på bänken, placerar jag personligen dessa i valfri säng.”
Några timmar senare hade Nittonåringen ökat informationstätheten på samma ställe.
Efter att inte på något sätt ha kunnat locka fram mer smärtstillande till den djefla skrikande mannen, gav jag mig på mig en ful buske som skulle ansas lite. Och lite till. Och lite mer. Och så förvandlades busken plötsligt till hela sjukvården och alla läkare och jag dödade dem allihop, förstås. Såhär:
Moahahahaaa. Hämnden är ljuv.
Men man ska ha heltäckande kläder och handskar när man slåss mot taggiga buskar, det ska man. Armarna, låren, ansiktet och nacken såg ut som gardiner på 80-talet med sina sneda, ilsket röda linjer på diagonalen.
Aj.
Sedan spelade jag basket, slog halvt ihjäl mina mot- och medspelare och hällde litervis med svett i de långa rivsåren. För att en liten stund senare se till att vår bil lade sig på sidan i ett dike … som för att sova middag en stund.
Vänster bakhjul och höger framhjul hängde i luften och bilen påminde på så sätt lite om ett hängbukssvin.
Jag joggade hem, ringde Skotten och tog med mig honom, den andra bilen och alla barn som har muskler. Med sjutton plankor, ett snöre och gemensamma krafter lyckades vi faktiskt att under vilda tjut dra upp bilen. Det rökiga grannskapet luktade sedan som ett helt formel 1-lopp.
I morgon är en annan dag. Bäva månde mänskligheten.
Jag tog körkort i 25-årsåldern och köpte med min djefla man runt 1990 en drygt 15 år gammal limegrön Peugeot utan stöt- och ljuddämpare för 10 000 kronor av en släkting. Vi kunde se marken svischa förbi under oss genom ett charmigt hål i golvet och fattade inte varför alla skrattade åt oss.
Sedan dess har vi ägt den ena sekruttbilen efter den andra – ofta ärvda av vänliga släktingar. Att bilarna startar i fuktigt väder är som ni förstår luuuxuryyy.
Nu är bilen som i höstas lagades med silvertejp nyuppfräschad med ett silverglänsande avgasrör, men vi börjar ana dess annalkande frånfälle eftersom den tappar delar som en sjuåring tappar tänder. Därför tillåter jag mig att fantisera över vilken sorts bil jag vill ha.
Först och främst vill jag ha en Ford Mustang från 1967:
Johnny Depp på en sådan i ”21 Jump Street”.
Men det går också bra med en Ford Gran Torino från 1972:
Clint Eastwood framför en sådan i ”Gran Torino”.
(Vabaha? Ni tycker att jag prioriterar männen framför bilarna i mina bildval? Men självklart och förstås.)
Fast jag fattar ju att jag måste vara realist. Därför önskar jag mig också en folkabuss:
Skådespelarna, flygande ur en sådan i ”Little Miss Sunshine”.
Nu är det så att jag igår fick njuta av en nästan perfekt bil. Det är en sådan som har liksom ett vardagsrum i sammet på insidan och som man förmodligen inte kan ha annat än kul i. Från 1988 – jättemodern jue!
Känner ni? Som en nattklubb i Texas!Relaxa och se landskapet fara förbi!
Det där bakre sätet har inte ens säkerhetsbälte! Men vänta, det saknas något. Vad ska man ha i de där hålen om inte en … en … en 2,8-öl!
Bilden togs i exakt det ögonblick som jag upptäckte 1) tärningar 2) Wunderbaum!Man måste testa kollapsmöjligheterna.
Nästa nybil som vi köper ska ha manchester och sammet och dra minst 1,2 liter per mil. Andra må prioritera hästkrafter och miljövänlighet samt krockkuddar. Alldeles för få människor räknar ut partyfaktorn. Som i detta fall är 8,3.
(För er som inte minns: jag kallade en troglodyt till bilförare för både det ena och det andra samt just troglodyt eftersom han var just det – i en synnerligen stressad bilparkeringssituation.)
Jag befinner mig alltså i Lund. Att parkera i centrum är som att parkera i Rom eller varför inte Sydpolen: hopplöst. Gatorna är smala och slingriga och dessutom kullerstensbelagda och parkeringsplatserna är väldigt få samtidigt som bilarna är många trots att alla verkar cykla. (Jämförelsen med Sydpolen? Självklar: har ni någonsin lyckats parkera där? Nä just det.)
Lunds kommun har en parkeringskarta till min hjälp.
Eller … kanske inte till så stor hjälp?
Men den gästfrie skotten som hyser mig hyr förstås en parkeringsplats i, öh, på, eh … någonstans. I sitt parkeringshus. Själv befinner han sig just nu i Christchurch och kan inte på några villkor ens om han tänker på engelska komma på vilket nummer hans plats i parkeringshuset har.
Så sent igår kväll chansade jag.
Jag tog den enda tomma plats i det område där han förmodligen har sin. Och så skrev jag en stor lapp med röda bokstäver och tejpade upp i bakrutan:
OM JAG HAR TAGIT FEL PLATS: RING MIG PÅ 070-888 55 42! JAG KAN KOMMA OCH FLYTTA BILEN JÄTTESNABBT!
Sedan gick jag hem och sov den oskyldigaste av sömner.
Zzzzzzzzzzz.
(Sovpaus så att ni förstår lugnet. Zzzzzzzzzzz. Fast egentligen signalerar kanske zzzz att man snarkar? Hur stavas ”lugna snusningar”? Fnfnfnf nfnffhhhf hnfhnfh nfnhf?)
– DINGDINGDINGDINGDING!!! –
Strax efter kl 06 i morse ringde telefonen och väckte en mycket skyldig felparkerare. En väldigt arg och väldigt skånsk röst skrek så högt han någonsin kunde:
– Om du inte flyttar biljävulen omedelbart så vet jag inte vad jag gör med den! Jag ska ta tåget till Köpenhamn!
– Förlåt! Jag kommer omedelbart! svarade jag och kastade mig ur sängen.
När jag nu skriver att jag ”kastade mig ur sängen” så var det verkligen så. Varken kroppen eller tankarna hann med – det var verkligen bara reflexerna som skötte kastandet. Därför hamnade jag i skräddarställning. På golvet.
Jag har faktiskt inte suttit med benen i kors på det sättet på flera år; det är väl något med de knastriga knäna, kantänka. Jag sa till mig själv medan jag krånglade loss benen:
– Byxor. Nyckel. Skor.
Kanske i Lund?
Och så rusade jag i full galopp iväg med sömnskräp i ögonen och andedräkten som från en unken gravkammare ut, för att 25 meter senare tvärstanna eftersom jag hade glömt bilnyckeln men hade med mig dörrnycklarna. På väg tillbaka in i huset tackade jag min lyckliga stjärna för att jag dels har kondition, dels inte har vant kroppen vid stretchning och uppvärmning utan bara kör på ren explosivitet.
Samma Paris-bil som ovan, misstänker jag.
När jag äntligen kom till parkeringshuset fyra minuter efter väckningssignalen, stod den arge och vevade med armarna och kallade mig idiot och Köpenhamn om vartannat. (I alla fall lät det så.) Jag bad om ursäkt och förlåt och om mer ursäkt och förlåt och sa att jag hade fått fel nummer medan mannen fortsatte att rya om att man inte kan bete sig som jag hade gjort och att jävl…
Sedan hörde jag inte mer eftersom jag skyndade mig att flytta på bilen. Jag körde mot den automatöppnande garagedörren … som inte öppnades. I stark nedförsbacke stod bilen med nosen nu mot en stängd port medan jag kände hur svetten rann från hårfästet ner till de så praktiskt uppfångande ögonbrynen. Jag andades. Hostade lite, tog djupa andetag, hostade igen kände hur hjärtat slog sönder bröstkorgen. Så tänkte jag:
– Nämen hörru Lotten, det här kan du ju blogga om. Du ser förmodligen ut som någon som håller på att dö i lungpest på 1300-talet.
För att få mer luft och komma på en lösning, öppnade jag bilfönstret och drog djupa, hostande andetag av den cementdoftande parkeringshusluften. (Jag vet inte varifrån hostan kom – är ju frisk som en nötskrika.)
Då kom den arge mannen. Liksom spatserande. Inte ilsket rusande utan bara släntrande. När han såg mig och den stängda dörren tog han ett par steg bakåt och några framåt och började svära om dörren som hade hängt sig, medan han tryckte på en till synes kamouflerad knapp bakom en stolpe. Garageporten öppnades och jag kunde köra ut – efter att jag hade släppt ut Köpenhamnsresenären först. Som lugnt gick mot stationen.
När jag kom in i huset igen satte lungpesten sina klor i både själ och kropp och jag föll ihop i en liten hög – om än inte i skräddarställning . Tågen till Köpenhamn går faktiskt var tionde minut. Det kanske ordnar sig ändå.
——
Uppdatering
Eh. Hm. Arge mannen ringde en gång när jag inte vaknade, visar det sig nu. Och då pratade han med min telefonsvarare innan han ringde en gång till. Trots att jag vet att det är jag som är den skyldige och jag erkänner mitt parkeringsbrott, kan jag inte låta bli att ändå roas av den oförblommerade, skånska ilskan. Här via länken kan ni lyssna. (Lägg gärna märke till hälsningsfrasen.)
Det är höstlov. Man kan hitta på så mycket! Man kan bada i badhus, bolla basket, besöka biblo och gå på bio. Jag stoppade in barnen i bilen, startade och lade in backen.
Rassel, kabånk, klonk och donk!
Nu handlar det inte om vilken sekruttbil som helst, utan den älskade kombin från 1987, som ägdes av en söndagskörande bankman i 15 år. Tyvärr hamnade bilden sedan hos oss, vilket den säkert har beklagat mången gång.
(Fem barn! Orienteringsskor! En klåfingrig djefla man med tummen mitt i handen! Endast tak över huvudet i tunnlar och ett och annat sällsynt parkeringshus à 15 kr i timmen!)
Jag gick ut och tittade. Ptja, lite mossa och rost här och där som vanligt bara. Kanske skulle man tvätt… oj hoppsan. Där hänger minsann avgasröret på halv stång.
Ingen ko på isen! Håll i hatten! Silvertejpen hitåt!
Tänk att jag faktiskt tog fram något att ligga på först.
– Jag klistrar, jag klistrar, jag klistrar, nynnade jag som en annan Strindberg.
Så fint. Jag och Kristin i ”Ett drömspel” har mycket gemensamt.
En komplicerande faktor i sammanhanget är att nybilen (som nog blir veteranbil snart den också) har tappat kamremmen. Och den kan man svårligen tejpa.
Kära kommentatorsbås: hur gör man om man är en motoridiot som inte har råd att köpa bilar nyare än ungefär 1990-modellerna? (Om ni inte vet så kan ni snöa in på silvertejp eller superlim istället.)
