barn

Integralkalkyl

av Lotten Bergman den 7 juni 2013

När jag gick ut nian med femma i matte, var det ett på det hela taget normalt och förväntat betyg. Ojojoj, sickna mattegener jag har, sa jag till mig själv och klappade mig på axeln … och … fortsatte med att läsa humanistisk linje på gymnasiet. Så här arg är jag idag på mig själv för detta faktiskt dumma val:

professor_Kalkyl

I höst börjar Tjugoettåringen fjärde året på LTH. Nyss kom han springande med hoppsasteg för att visa upp en av uppgifterna som han fick på en tenta under första året (klicka på den så blir den större):

integralkalkyl 1

– Mamma, mamma, kolla! Kan du räkna ut den här?
– Käre son, vad tror du om mig?
– Men testa! Vi kör samtidigt! Klara färdiga gå!

Pennan far över papperet. Hans långa, blonda hår hänger ner i ögonen och han koncentrerar sig med tungan i mungipan samtidigt som han mumlar och nynnar ”köttbullar med lingon på och glass i stora lass”. Själv sitter jag och tuggar på pennan och tänker på när han var liten och hade 32 nappar på en gång, tappade tänderna när han åt äpple och när han i 12-årsåldern lärde sig världens alla huvudstäder och flaggor.

– Färdig!

Papperet kommer flygande mot mig.

Oj vad han kan. Himlars makter.

Men jag är inte den som är den! Pennan far snabbt över papperet, mitt långa, trassliga hår far in i munnen och jag tänker att jag borde leta reda på läsglasögonen.

– Färdig! Jag också!

Skärmavbild 2013-06-07 kl. 12.12.44

{ 113 kommentarer }

En förlossning

av Lotten Bergman den 20 mars 2013

Här står jag i nionde månaden 2002.

Här står jag i nionde månaden 2002.

Jag läser om barnmorskornas kamp för lön, arbetssituation och allt annat och jag håller så innerligt med. Anna Toss skriver initierat och upprört medan jag också vill … jag vill … äh, jag vill bara berätta om alla mina förlossningar.

När det femte barnet var nyfött, samlades alla runt honom … ja, utom den dåvarande tvååringen som kände att det fanns annat att fokusera på.

När det femte barnet var nyfött, samlades alla runt honom … ja, utom den dåvarande tvååringen som kände att det fanns annat att fokusera på.

Jag föder barn som en hel karl men fullkomligt avskyr och hatar tredjedagen när nästan alla nyblivna mammor drabbas av ”the baby blues” när allt är fel, människor i ens närhet är dumma i huvudet och livet är meningslöst. Dessutom har man till ingen glädje alls bröst som slår världens alla bystdrottningar med bröstlängder. Sexigt? Nej, oooh nej.

Nu ska jag snabbt och utan blod berätta om förlossning nummer tre. Ni behöver inte vara rädda.

Mitt i natten, sexton dagar senare än beräknat, kom vi glada och förväntansfulla till BB – på intet sätt medtagna eller nervösa. Jag pustade, flåsade, pillade på TNS-apparaten (en grej som med fasklistrade elektroder på ryggen gör känningarna i ryggen lite mindre skarpa), och berättade historier och skrattade med vårdpersonalen. Inte kunde jag då ana att den nuvarande Femtonåringen skulle vara ute femtio minuter senare.

Inne i undersökningsrummet sattes två stora ishockeypuckar fast på magen med breda gummiband. Den ena mäter barnets hjärtljud, den andra mammans sammandragningar (=värkar). Puckarna är båda två vansinnigt irriterande. Värkarna kom tätt (med två minuters mellanrum), men var fortfarande helt uthärdliga. Humdidum och trallala liksom.

Fem minuter senare fastnade jag dock inne på toaletten i en enda lång jättevärk. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Oj, en gång till. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Hoppsan. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Vad är detta? Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Vad ska jag göra nu då? Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Fy fan. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. 

– Ska jag kalla på någon? sa min djefla man, som stod utanför toadörren och pratade med konstig röst, som i någon annan verklighet.
Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Nej. Det är okej. Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
– Nu kallar jag på någon.

Tre vitklädda människor rusade plötsligt in på toaletten.

–  Flås-flås … Men jag är ju inte färd… jag har inte tork… Flås-flås … Varför ska ni…? Aj.
– Res dig upp! beordrade någon.
– Kan inte! Jag har inga muskler! pep jag.
– Visst har du det! Res dig upp, vi vill inte att barnet kommer här inne!
– JAG HAR INGA MUSKLER! röt någon, och jag insåg senare att det kan ha varit jag.
– Nu reser du dig upp. Sätt dig i rullstolen här!

Och ser man på, visst hade jag musklerna kvar. Rullstolen var förvånansvärt liten och söt, hann jag tänka. Jag kördes av en springande barnmorska snabbt neråt korridoren (fartvinden blåste i mitt hår), in på rummet allra längst bort, och parkerades bredvid en stor och hög säng.

– Sätt dig i sängen!
– Aj. Kan inte. Har inga muskler. Flås-flås …
– Visst har du det!

Och så låg jag plötsligt där, med muskler intakta och TNS-apparaten i krampaktigt grepp.

lottani– Jag tror vi tar bort TNS:en nu.
– Gör vad ni vill, men ta inte bort TNS:en! Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
– Det kommer att kännas lite nu när vi tar bort klisterlapparna på ryggen.
– Skiter väl jag i! Flås-flås… Dumma människor, jag ska föda barn, hela jag håller på att slitas i stycken och så tror ni att jag bryr mig om lite klisterlappar på ryggen!
– Lägg dig på andra sidan!
– Vad ända in i glödheta! Vad är det för fel på den här sidan? Var är lustgasen? VAR ÄR LUSTGASEN?

Och så låg jag plötsligt på andra sidan. Långt, långt borta hörde jag min djefla man förklara för sjukvårdspersonalen att jag hade fött de första två barnen stående på knä, och skulle inte det kunna …

– Luffftgaaaassss!

– Luffftgaaaassss!

– OK, Lotta, nu kan du krysta! hördes en späd röst säga.
– Va? Krysta? Nu? Lotta? Lotta? LOTTA? Jag heter Lotten, inte Lotta!
– Ta i nu, Lotta!
– LOTTEN! Mitt namn är Lotten! Och så tog jag i för allt jag var värd – och lappade till barnmorskan som trodde att jag hette Lotta och att denna Lotta faktiskt bara skulle föda barn och inte komma med en uppercut.
– Bra, där kom huvudet ut! sa någon.
– Va? Va? Har jag klämt ut ett huvud? Varför sa ingen något? Hur kunde jag gå direkt från flås och pust till att klämma ut ett huvud?
– Nu tar du och lägger bort lustgasmasken, den behöver du inte längre, nu ska du vara klar i huvudet.
– Ska jag lägga bort tryggheten i mitt liv? Det enda som håller mig uppe? Vem säger att jag behöver vara klar i huvudet just nu? Å nä, lustgasen släpper jag inte.
– Bra, Lotten, lägg lustgasen bara på golvet, och så tar du i en sista gång. Se där, nu kom barnet ut!

Alldeles för fort hade jag plötsligt fött barn. Han lades snabbt på min mage, en helt okänd liten människa, som såg ut som en … ödla. En ovanligt ful ödla. Barnets fader grät en skvätt och klippte av navelsträngen, satt och gosade, gullade och pratade samt klädde den lille, vilade med honom i famnen och hade det mysigt.

Själv blev jag under tiden sydd.

Det påstås att det görs under bedövning och med fina instrument, men jag är övertygad om att det görs på medeltida sätt med yxor, hackor och av byns frisör. Maken till olidlig tortyr finns inte.

Barnmorskan som jag hade slagit till, hade inte alls brytt sig om min ilska och sa senare att hon hade varit med om bra mycket värre saker.

– Och dessutom var du ju färdig ganska snabbt, Lotta.

Sa barnmorskan och gick med hoppsasteg till nästa förlossning.

Här står jag, ganska nöjd, med en tvådagarsbebis 1997.

Här står jag, ganska nöjd, med en tvådagarsbebis 1997.

{ 70 kommentarer }

Jobbigt på fotbollsstadion

av Lotten Bergman den 3 juni 2012

– Kom hela familjen! Vi ska göra något jobbigt!

Ropade min djefla man uppmuntrande i eftermiddags från köket så att det skallrade i de få glas vi har kvar. Alla släntrade ner, lika intresserade som Magnus och Eva var när Brasse ropade på dem.

– Vad vill du nu då?

– Vad vill du nu då?

Han fortsatte:

– Visserligen blåser det halv storm och visserligen spöregnar det, men det är faktiskt nio grader varmt.
– Vad ska vi göra? sa ett barn.
– Betänk att det är trevligt att vara tillsammans.
– Vad är det vi ska göra? sa ett annat barn.
– Och eftersom Tjugoåringen är hemma och kan hjälpa till så kommer det att gå en sjundedel snabbare.
– En sjättedel, sa ett barn med rynkad panna.
– Jamen vi är ju … okej, ungefär 15 % snabbare än det hade gjort om han inte var här, förklarade den djefla mannen.
– Fast alla sjundedelar jobbar inte lika bra. VAD ÄR DET VI SKA GÖRA? sa ett otåligt barn.
– Ta på er varma kläder bara.
– Jag måste räkna färdigt i matematikboken och så har jag ju vrickat foten, sa den listiga Nioåringen.

Det visade sig att vi för orienteringsklubbens räkning skulle städa en fotbollsstadion. Förra gången tog det tvåånhalv timme trots att vädret var bra. Den djefla mannen förberedde oss:

– Det kommer att vara fullt med tallrikar med potatissallad och kebabrester och kaffemuggar och drivor av snuspåsar och cigaretter! Allt kommer att vara blött och kallt och jävligt men tänk på att vi i alla fall är tillsammans och att vi har mat för dagen! Tänk på barnen i …

Och så kom den djefla mannen inte på vad han skulle säga istället för Biafra.

Vi klädde oss i superunderställ och skramlade fram de stövlar vi har, vilket visade sig vara fjorton par i stl 21–38 samt väldigt få i större storlekar. (Det är lite feldimensionerat när sex av oss sju numera har stl 40–43.) Och så gav vi oss iväg till centrum i dubbel bemärkelse.

Vilken stor mittpunkt och vilket litet mål!

Vilken stor mittpunkt och vilket litet mål!

Då slutade det att regna. Och blåsa. Och vara kallt. Och på stadion fanns så lite skräp att plocka upp – ingen hade varit på dagens match pga. det bedrövliga vädret – att vi efter tio minuter började skrapa tuggummi från betongtrapporna för att ha något att göra. Sedan provsprang vi konstgräset, måttade avståndet till straffpunkten, provsatte oss inbytarbåsen och poserade lite.

Barna Bergman 2012.

Barna Bergman 2012.

Så, nu kan fotbolls-EM börja. Jag analyserade nämligen situationen där från mittpunkten och kom på att om vi bara ser till att mittfältet inte kommer i kläm, tar bollen på uppstuds och spelarna slutar känna efter i ljumskarna, kommer det nog att gå bra.

{ 30 kommentarer }

Att ingripa eller inte ingripa, det är frågan

av Lotten Bergman den 13 april 2012

Jag tror mig själv vara en hejare på att kommunicera med barn. Jag går ner till deras nivå både psykiskt och fysiskt, bara.

Idag gick jag förbi en skola med hundratals omkringspringande barn i 7–12-årsåldern. Någonstans hördes ett avgrundsvrål följt av illgråt med tjut. Det var inte ett benbrottsskrik utan mer en ledsen gråt, fast på väldigt hög volym. Jag spanade in bland barnen och såg en liten mager kille sitta och gråta i ett minimalt fotbollsmål. Runt omkring honom sprang massa människor omkring – vuxna som barn. Ingen såg åt honom.

– Inte mitt problem, låt dem vara, sa halva kroppen och började gå hemåt.
– Men inte kan du väl lämna ett ledset, säkert smutsigt barn i rännstenen på det där viset, sa andra halvan av kroppen och drog ner mot skolgården.

Jag tvekade en stund till och vägde för- och nackdelar mot varandra och vinglade omkring på ett sätt som hade gjort John Cleese stolt. Till slut styrde jag bestämt kosan mot den fortfarande gråtande killen, som inte kunde artikulera på grund av snörvlandet och hulkandet.

– Hej, sa jag och gick ner på huk. Vad hände?
– DOM KNSNBHSK FNSKROKJSS! Åsså knnmsrt och lkmsnhgt och det var min boll!
– Aha, är den gula bollen där borta din?
– GUUUULA BOLLEN! MIIIN!
– Men hör nu vad vi kan gö…

På bollen som barnen spelade med stod skolans namn, så det där med ”min” var helt klart en definitionsfråga. Den lilla killen var svartsnorig i hela ansiktet, väldigt liten – kanske sju år – och hade alldeles på tok för lite kläder på sig; det småregnade och blåste ishavsvindar. Jag försökte föreslå att han kunde lira med de andra och pekade mot dem medan jag (precis som alla andra vuxna gör) påtalade det roliga i att vara tillsammans. Killen slutade plötsligt att skrika och tittade på min utsträckta arm. Så pekade han på mina vansinnigt coola armband och skrek så att det slog lock för mina öron:

– JAG VILL HA DET DÄR HALSBANDET SOM DU HAR PÅ ARMEN!
– Det där?
– JA! MED PÄRLOR PÅ!
– Mhm, det är fint. Tycker du om halsband och armband?
– JAG VILL HA DET DÄÄÄÄR!
– Brukar du göra egna pärlhalsband på fritids?
– GE MIG DET DÄR! JAG VILL HA DET DÄR! GE MIG DET!
– Men inte k…
– UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHH!

Och så kom alltså avgrundsvrålet igen – och mina avledningsmanövrer funkade inte ett dugg. Från gul fotboll till främmande kvinnas armband är steget ibland inte långt. Vad skulle ni ha gjort nu?

Jag såg mig om. Inga vuxna någonstans. Bara några barn som spelade med en med röd bo… Röd? Var var den gula då? Aha, där i skuggan vid skolhuset! Tadaaaa!

– Titta där, den gula bollen ligger där borta, kom så hämtar vi den!
– JAG VILL HA DET DÄR MED PÄRLOR PÅ! UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHH!
– Men den gula boll…
– UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHH!

Jag tog nu the easy way out. Förlåt, ack du gråtande barn. Kanske skulle jag ha letat upp en lärare eller rastvakt och förklarat att jag på ett obeskrivligt dumt sätt hade gjort en liten kille i för tunna kläder alldeles ledsen, men  att jag ju bara är en simpel materialist med fäbless för armband. Jag kramade om honom tills hans gråt tystnade och så tittade jag honom i ögonen medan jag förklarade att det var mitt armband som jag hade fått av min dotter och att jag inte kunde ge bort det. Han skrek:

– JAG VILL HA DET DÄR MED PÄRLOR PÅ!

Så upprepade jag vad jag hade sagt medan han bara tittade på mig. Alldeles tyst. Sedan sa jag hejdå och klappade honom på den snoriga kinden (ja, sådär som alla vuxna gör) och vände mig om och gick. Han grät inte längre, men glad var han sannerligen inte.

Jag trodde mig själv vara en hejare på att kommunicera med barn – men nu vet jag inte så noga längre.

Sådana här såldes på Hötorget förr i tiden.

Sådana här såldes på Hötorget förr i tiden.

{ 27 kommentarer }

Lär barnen att hålla tal

januari 8, 2011

När jag gick på high school i Dallas (lugn nu, andas alla som inte gjorde detsamma eller har ångest för att ni inte låter era barn göra det eftersom va fan man vill ju ha barnen hemma och inte utomlands) kunde man välja ett ämne som hette ”Speech”. De som ville, kunde tävla med ”The […]

Läs hela alltet →

När Åttaåringen ”försvann” idag

oktober 19, 2010

Okej, vi tar det igen: följ inte med främmande människor om de så lockar med kattungar och femton kilo godis, all right? (Alla barnen Bergman stönar. Varför i hela friden skulle man följa med främmande människor?) Okej, vi tar det igen: man ska inte åka hem till en kompis utan att först fråga eller i […]

Läs hela alltet →

Dagens dialoger

juni 2, 2010

Jag har flängt mellan himmel och jord samt berg och dalar idag. Då finns det inte så mycket att berätta, varför jag bara vill tala om för er alla vad kommentatorn till Sverige–Vitryssland (fotbollslandskamp) sa nyss: – Det här är en av de underligaste kommentatorssituationerna vi har varit med om. Vi sitter i ett trångt […]

Läs hela alltet →

Tröst till alla som väntar barn …

juni 1, 2010

… och går och går men aldrig kommer fram till dörren för att det är fel på klockan eller någons beräkningar. Jag läser Innan du fanns, där Linda vaggar fram och tillbaka och väntar på att klämma ut en jättebebis som just nu heter Bosse. (Eller, det kanske bara är magen som är stor, inte […]

Läs hela alltet →

Vem är ”Tugg” i Stjärnornas krig?

maj 15, 2010

Jag har misslyckats som förälder på två punkter. Inget av barnen skriver dagbok. Artonåringen ifrågasätter svenskan som språk. Häromdagen när vi satt vid kvällsmaten och pratade om smutsiga strumpor eller buckliga tapeter, sa Artonåringen plötsligt: – Men egentligen behövs ju inte svenskan som språk. Egentligen. För om alla i världen hade ett och samma modersmål […]

Läs hela alltet →

Skolångest på flera plan

april 21, 2010

Man är runt 15 år och sitter på ett prov i skolan och inser att man inte har den blekaste susning om svaret på en fråga om hur industrialismen påverkade kapitalismen eller så har man glömt om det är subjekt eller predikat som gör något i en mening eller så är det fullständigt obegripligt hur […]

Läs hela alltet →